Kurage -Hantverk, historia och reenactment

Idag stöpte vi ljus utav talg som varit det dominerande ljusmaterialet hos allmogen. Det blev egentligen först utkonkurrerat av stearinet på slutet av 1800-talet. Däremot är brännandet av fett som ljuskälla som ljuskälla mångtusenårig så stearinet är fortfarande en nymodighet.

Jag beställde talg på Ica Maxi för 25:90/kg, jag vet inte om det är mycket eller lite för en slaktrest men jag köpte 10 kilo drygt. I vilket fall billigare än ljusmassa. Det var första gången jag försökte mig detta i större skala vilket gjorde det extra spänt eftersom jag gör det liksom de flesta hantverken inför besökare.

För att bespara er från slagsmål, skillsmässa, handgemän och allmän örlog hemmavid, gör detta utomhus!Ungkarlar/ungmöer gör som ni vill, det blir flötigt överallt.

Beskrivning som följer:

Rening av talgen. För att kunna få en bra ljusmassa måste man rena talgen och få bort senor, hinnor, muskelrester osv. Detta görs inledningsvis manuellt med kniv. Om man är inne i blackmetalsvängen är detta ett gyllene tillfälle att komponera ett eget Nifelheim-omslag, eller ett gruffigt cannibal corpseomslag om man är lagt åt det hållet. Notera att det är bra med en rejäl skärbräda som min.

När ni poserat klart slänger ni ner talgen i en lämplig gryta och ställer på grytan. Det är dags för fettet att urlakas så att det det blir en ren fettvätska. Detta tar en liten stund och det puttrar men sakta men säkert samlas fettet på botten och skrumpnande mysiga hinnor broskliknande öar i fettet. När det samlats mycket fett på botten häller ni av det på lämplig burk att stöpa i. Ställ sedan tillbaka talgen och fortsätt urlaka talgen. Jag märkte att det är bra att fylla på burken med varm talg för att hålla uppe temperaturen,  alternativet är att ställa ner burken i ett varmt vattenbad på elden. Det visade sig överflödigt i vårt fall då talgen var så pass varm att man kunde stöpa alla ljus genom att bara fylla på ibland med varm talg.

Stöpning. Medan man renar talgen är det bra att iordningställa ljusvekar, antigen köpta bomullsvekar eller att fläta egna av lin vilket är mer tidsenligt. Av tidsbrist var mina köpta vilket är rekomenderbart vid stöpning av många ljus. Nu när talgen är klar blandade jag i lite överblivet bivax vilket kan vara bra, jag hade även lite gammalt smör som jag slängde i. Förr åkte allt gammalt överblivet fett i. Här är det viktigt att ha i lite alun också, annars härsknar ljusen troligen.  Jag körde med fyra ljus per pinne vilket blev bra. Talgen är mycket varm i början så vänta gärna tills den svalnat något annars smälter den bort talgen vid nästa doppning. Viktigt är att doppa fort, så snabbt som möjligt funkade bra för oss.

Här efter är det bara att fortsätta doppa, jag hade 20 ljus på gång. Man slipper vänta mellan varven om man har många eftersom de torkar. Märker du att ljusen inte växer så är det för varmt. Vår torkställning så ut såhär, fettet som droppar av ljusen åker ner i fettpannan igen.

Så småningom växter ljusen, det tar tid, iallafall för mig som är nybörjare.

När vi var klara var de tjocka som vanliga ljus och vi hade fortfarande hela bunken full med fett som vi sparar till ett senare tillfälle. Talgljus brinner med en bra låga och är luktfria.

Jag valde att börja min arbetsvecka med att visa på lite gammal matlagning. ´Det är trevligt att laga mat ute i det fria och kan man dessutom lära andra om hur man gjorde förr så är det grädde på moset. På menyn hade skrev jag upp två svenska klassiker, ärtor med fläsk och köttbullar.  Ärtsoppan motiveras med att Sverige genom historien har varit ett riktigt ärtland, vi har varit duktiga på att odla mycket ärtor genom århundradena. Vår gamla matkultur är ganska så enkel och allmogen åt mycket, mycket enkelspårigt. Lite kryddor, gröt, rovor, torkad och saltad mat, bröd, bär och en del ost. Thats it ungefär.

Ärtsoppan. Egentligen inget special direkt. Vi satsade på att göra mer som en gröt eller en mycket matig soppa. De enda ingredienserna är rimmat fläsk, gula ärtor, vatten och lite mejram på slutet. Inget överflöd på kryddor på allmogens bord. En liten specialare gjorde jag emellertid, jag skar bort späcket och svålen från köttet. Svålen las i vattnet med ärtorna för att göra det mer smakrikt, likt buljong. Späcket sparade jag till köttbullarna för att göra dessa lite saftigare. Ister fanns inte på konsum.

Ärtorna fick koka i ca 1,5 timme, sista halvtimmen lades fläsket i. Allt toppades med lite timjan vilket räckte gott som krydda.

Social status utmärker sig även på matbordet! Mäster ska vara mäster och lärling ska vara lärling. Vi hade inga skedar så vi var tvugna att fixa till det medan soppan kokade. Soppan smakade hur som helst mycket bra.

Köttbullarna. För att toppa soppan lite hade jag förberett lite för att göra köttbullar. Jag hade inhandlat en bit griskött. Egentligen går det typ bra med vilken del som helst när man ska göra färs. Själva poängen med denna anrättning var att göra färs utan att använda köttkvarn, som bilden nedan visar. När jag gick en styckningskurs var det vanligen resterna efter slakten som blir färs. För att göra färsen saftig tillsätter man fett (ister el talg) som man också ser på bilden från denna kurs:

För att göra färs på gammalt vis dvs innan slutet av 1800-talet så måste man finhacka köttet i flera steg. Inledningsvis tärnar man köttet:

Sen hackade jag och blandade i späcket från fläsket. Jag använder en fantastisk gammal laminerad kökskniv från tidig 1800-tal med masurbjörkskaft. Den är mycket vass och inhandlades i en auktion i Gagnef.

Allt blandas samman i mitt tråg jag tidigare gjort. I tråget hackas det ytterligare med en kötthacka. Denna kötthacka är en av museets antika och fungerar mycket bra. Tråget utformning gör att köttet stannar kvar i tråget.

 När man arbetat köttet ordentligt med hackan gick jag lös på det en stund med köttklubba. Vi använde en hastigt tillverkad sådan av en vedklabbe. Detta är för att söndermosa köttet mer och lösa upp muskelfibrerna. Det är mycket jobb för att få en bra färs.

Det är ju trots allt festmat så jag tog lite peppar med också.

När man tycker det är lagom kletigt så rullar man köttbullarna. Så här snajdigt kan resultatet blir, känner mig lite som Floyd…

Ja sen är det bara att steka dem. Man kan koka dem också vilket förr var en vanligare tillagningsmetod på kött generellt eftersom man kunde ta tillvara på att fett som annars skulle gått i stekos. Avkoket är det som blir är det vi idag kallar ”dopp i grytan” men som för allmogen var en viktig inslag i kosthållningen.

Smaken av våra köttbullar var fantastisk. När man gör färs på detta sätt blir köttbullarna något mer ”al dente” på ett angenämt vis. Det är liksom inte en köttdeg utan mer saftigt och smakrikt. Med köttbullarna i magen var dagen gjord och vi kunde jäsa gott med varm fläderblomsaft i stopen.

PS. kolla in Max hantverksida där artikeln finns som varit inspirerare till detta experiment. Väl värt att läsa!

Egentligen var det tänkt att denna dag skulle ägnas åt såpatillverkning men talgen blev försenad.

Jag beslutade därför att vi skulle göra ryssolja eller björkolja på näver. Oljan tillverkas på samma sätt som tjära fast istället för törved används björknäver. Nävern bränns i slutna kärl så att den svettas ut oljan som samlas upp. Ryssolja kan användas till samma saker som tjära men också som universalmedel mot sjukdomar och i salvor och infettningar. Den bästa och finaste ryssoljan tillverkades enligt den fantastiska källan Shenet, av vitaste barken och  ”Den bästa ryssoljan är klar och vit som linolja, den sämre är svart av sot och rök”.  Vi använde oss av en traditionell metod med en uppochnervänd järngryta.

Steg 1. Preparering av näver och gryta. Vi använde oss av stora färdiga näversjok som vi rev i breda remsor. Vi gjorde näverrullar lika långa som grytan var hög.

Rullarna ställdes sedan i grytan på detta vis. Vi var nog lite snåla, det går att ha i dubbelt så mycket.

Grytan vändes sedan uppochner och placerades på en plåt som vi avsiktligt hade en lutning på med en bockning som oljan kunde rinna i. Traditionella alternativ är att ha en gryta med tätat lock och hål i botten för oljan eller tåv grytor varav den ena grävs ner rättvänt och nävergrytan placeras uppochner på grytan med ett metallnät emellan. Fler alternativ av traditionell art finns. Viktigt är bara att det är tätt så att så lite syre kommer in. Vi tätade grytan mot plåten med lera.

Steg 2. Bränning. Denna del är tidskrävande och det är bara att sätta igång att elda runt grytan. Placera tegelstenar runt för att koncentrera elden och öka på brandsäkerheten.

V prövade att inte täta ner mot bockningen först då vi tänkte att det ändå inte ger så mycket syre åt nävret. Det är dock viktigt märkte vi att ha helt tätt, det kommer ånga ur hålet och detta är också till stor del oljan som förångas. Bilden visar också när den först oljan dyker upp.

Vi tätade grytan hela vägen runt och fortsatte elda. Med jämna mellanrum öppnade vi upp och tappade ur olja. Största problemet här är att vår lera sög åt sig mycket olja så metoden var inte optimal.

Slutsats. Det var första gången vi testade detta och jag tycker det var kul att dtet fungerade. Vår olja var verkligen inte ljus utan nattsvart med en doft som påminner om tjära men med lite spritartad lukt. Jag tror det går att få ganska mycket mer olja nu när man gjort många nybörjarfel, tätning och uppsamling är centrala begrepp. Att göra ryssolja tar tid och kräver mycket ved, ha det i åtanke. Det var en aktivitet som lockade folk och ingen under dagens lopp kände till björkolja vilket är kul likt potatismosknapparna.

Flädern håller på att blomma över, åtminstone i Jönköping så jag passade på att göra lite saft. Jag i plockade i tisdags ett gäng blomklasar och gjorde en lag på 2 liter vatten och honung. Vitt socker var lite väl exklusivt på 1700-talet så jag pyttsade ner en halv burk honung i det varma vattnet. Den sedvanliga citronen fick också utebli eftersom det var 1700-talssaft. Receptet blir som följer:

2 liter vatten

20 blomklasar fläder

en halv burk honung ca.

Jag la fläderklasarna i en kittel och hällde  den varma lagen på. Det fick sedan stå i två dagar till jag idag silade vätskan i en linneduk. Färgen blev mörk och lite grumlig, genuin på något sätt skulle man kunna säga. I utspädd form såg det ut som mäsk alternativt dåligt hembränt på 1700-talet. Smaken var ganska speciell, tung fläder med stark bismak av honung. Definitivt en vuxensaft måste jag säga. Så pass omogen är jag nog att säga att det var ganska god men samtidigt lite småäcklig. Smaken känns ”period” och ovan.