Här finner man inlägg om experiment rörande saker som man idag inte använder i hushållet eller som man vanligen idag köper. Allt ifrån Mat, såpakok till talgljustöpning.
Semlor från förr är inte som semlor idag. Broocmans semla är av hetväggstyp som ska ligga i varm mjölksås
I den här artikelserien kommer jag och min fru Anna-Maria göra en kulinarisk resa genom den östgötska mathistorien. Vi provar oss fram bland gamla östgötska recept och presenterar det här på bloggen. Eftersom det är fettisdag så börjar vi med Östergötlands äldsta semla.
Det här receptet är hämtat ur Reinerus Broocmans En ful-ständig Swensk Hus-håldsbok från 1736. Broocman var kyrkoherden i Norrköping som också var tryckare och tidningsman. Han gav ut många böcker och startade en av Sveriges äldsta dagstidningar, Norrköpings tidningar 1758.
At giöra Hetwägg af Mandel.
Man tager Semlorna och skär ett hål under skårpan och förwarar låcket, sedan gräfwer man alt innankrommet ur Simlan och lägger thet i en skål at blöta med söt grädda, och rifwer thet wäl sönder, sedan klappar man Ägg sönder, 2.efter hwar Semla, halfparten gulor och halfparten hwitor, och lägger så något stött Mandel, Såcker, Rosenwatn, grant salt och någor färskt skirt smör thertil, och rörer thet wäl tilsammans och häller thet så i semlorna, sedan lägges then afskurne skårpan på hålet, och bindes korswis med trå öfwer semlan: lägg så henne i ett Tenfat, och wänd then sidan up, som hålet är på: sedan slå miölk uti then öfwerlemnade maten, som intet har gått i Semlorne, med Såcker, och slå så then miölken på Semlorne och lät kokas thermed: tå thet anrättes, lägges then sidan up, som under är, men thet måste intet wara mera miölk på them när the koka, än at thet står jämt med skårpan som är upskurin: om thet kokas, kan man spädat.
Vi hade en del svårigheter med receptets sista del, detta är vår tolkning av receptet. Ska semlorna koka med mjölken? Men det går ju inte med tennfatet. Frågorna hopar sig. Vi valde att koka mjölken och hälla över semlan men jag tror semlan kan kokas tillsammans med mjölksåsen. Såsfyllningen blev en mycket bra redning till mjölksåsen. Vi måttade alla ingredienser efter eget huvud och erfarenhet till lämplig konsistens och smak. Måtta med varsamhet och smaka dig fram i arbetet.
Anders kommentar: En bakelse som har många ingredienser gemensamt med sin moderna motsvarighet men som ligger långt ifrån både utseendemässigt och smakmässigt. Jag tror det kan vara bra att koka med semlorna i mjölksåsen för att de ska gegga till sig lite mer. Anrättningen var helt ok men lite för simmig och mandelsprängd för min smak. Betyg: 5 av 10 fastedagar
Anna-Marias kommentar: Ljuvligt doftande rosenvatten förhöjer semlan till oanade höjder. Semlan ger en förmodat tidstypisk smakupplevelse av Bellmans tid. Betyg: 8,5 av 10 fastedagar
Semlor idag och igår.
Broocmans hushållsbok finns i ett trevligt nytryck i två band men finns också att ladda ner på nätet. Det är en verklig skatt av historiskt vetande som är oumbärlig i varje historiskt bibliotek.
I somras beslutade jag mig för att börja föda upp köttkaniner. Det kom inte som en uppenbarelse från ovan utan det har varit en tanke jag närt i några år. På grund av världsläget så har jag liksom många andra spenderat mycket tid hemma. Denna ofrivilliga situation sporrade mig att slå slag i saken. Några självhushållande vänner till mig har gotlandskaniner i produktion och det kändes rimligt att välja denna svenska lantras. Gotlandskaninen liksom Mellerudskaninen räddades undan utrotning på 1970-talet. Det är en tålig, medelstor ras som inte kräver särskilt foder och som helst bor utomhus.
I somras köpte jag en stor hane på sex månader av vännerna och han fick namnet Kung Oscar. Han fick till en början bo utomhus i en flyttbar stor bur men på sikt behövde vi något mer permanent.
Buren
Den färdiga buren med kaningård. Burarna avskiljs i hörnet med galler så kaninerna med lätthet kan umgås med varandra. Med hjälp av landgången kan kaninerna turas om att vara på gården.
Under hösten började jag snickra på en dubbelbur, ingen kanin vill bo ensam. För att hålla ner kostnaderna valde jag att utmana den enorma högen med skräpvirke som växt i takt med utbyggnaden. Hela buren kunde jag bygga av det jag hade hemma. Detta pusslande skänker en kreativ och ekonomisk lusta i flera led. Jag blir av med skräp och brädhögar, det blir stumpar kvar som jag kan elda med i spisen och jag får en kaninbur! Det enda jag köpte var en rulle svetsat nät på Granngården för en hundralapp. Buren är tänkt att inhysa avelsparet med en eventuell kull.
Buren under byggandet. Allt materal är sådant som jag hade liggande i skräphögar och i egna brädgården.
Buren består av två likadana sektioner och vilar mot väggen och på två stolpar på backen. I hörnet är rummen avdelade med kompostgaller så avelsparet kan prata med varandra. Varje sektion har egna isolerade hus med halm. Golven är tillverkade av kraftig byggplywood och lutar lite för att urinet ska söka sig ut. Varje gavel har ett öppningsbart kompostgaller och framtill finns luckor som leder ner till en liten inhägnad gård. Nere på gården kan kaninerna få gräva och springa runt.
Lovisa Josefinas ankomst När buren stod klart flyttade den grå sexmånaders Lovisa Josefina in och avelsparets nya residens blev komplett. Tanken är att de ska få bo tillsammans i vår och att det eventuellt ska frambringa några kullar som vi sen slaktar till hösten. Min idé är att hålla det på en mycket småskalig nivå för att se om det är något jag vill ägna mig åt. Kaninkött är delikat och energieffektiv köttframställning. De är förnöjda små liv som lever av hö, morötter, trädbark, gräs och äppelbitar.
Lite om historisk kaninuppfödning i Sverige
Kanin med kopparkittel. Målning av Jean Siméon Chardin, 1700-talets mitt. Nationalmuseum
Så står det skrivet i en tysk dikt översatt av Sigrid Forsius år 1621 där han uppräknar några goda ingredienser. Här finns även det lilla djuret kanin som man tror har funnits i Sverige sen senmedeltiden. I arkeologiska utgrävningar i bland annat Uppsala har man påträffat kaninben och en källa från 1582 beskriver att det finns en kaninväktare i Stockholm. Under 1700-talet förekommer betydligt fler källor och vid denna tid importeras även angorakaniner för pälsens skull. Den långhåriga ullen användes bland annat som ersättning för bäverhår i hattillverkningen. Senare gick dessa djur under benämningen silkeskaniner och av dess fina ull spanns och vävdes exklusiva sjalar och andra fina varor. Under detta merkantilistiska århundrade uppvärderades kaninen som ett samhällsnyttigt djur och förnumstiga vetenskapsmän försökte uppmuntra svenska folket till kaninuppfödning. Vid denna tid ansågs silkeskaninerna vara känsligare än traditionella tamkaniner och verkar främst ha fötts upp i herrgårdsmiljöer.
Pojkar med kaniner. 1800-talets slut. Foto: Carl Larssons fotografiska Ateljé. Länsmuseet Gävleborgs samlingar
Vi vet ganska lite om kaninuppfödningens praktiska omständigheter i Sverige men Per Arvid Säve (1811-1887) ger en del intressant inblickar från 1800-talets början, rörande silkeskaninerna.
”Silkes-harar eller kaniner är en pojkboskap, som gossar gärna vilja försöka sig med. Men därmed är vanligen på längden föga glädje. Ty, utom det att man av dessa kräk fordomdags hade någon inkomst sedan man mellanåt med finkam vunnit litet ull, som då såldes till hattmakaren, är det för gossarna ofta svårt att jämt skaffa föda av varjehanda grönt, kålblad m.m. åt de ganska matfriska djuren. För övrigt tålas de vanligen ej länge i huset, dit de sägas draga råttor; och bli de under vintern synliga för de dräktiga fåren, tror man att lammungarne bli skevbenta och skutta liksom kaninerna.”
Säve förstärker bilden att kaninuppfödning ofta var en syssla för barn och unga. Det var en enkel uppfödning som ett barn kunde antas klara av. Mina farföräldrar födde som barn på 1940-talet i Dalarna upp egna kaniner till mat. I det äldre källorna berättas det aldrig om några burar utan det tycks ha varit så att kaninerna sprungit lösa i fähuset eller gavs en avgränsad yta i stallet. Därutöver har man sommartid haft kaningårdar utomhus där kaninerna fått beta och springa runt.
Pojke i sin kaningård. Runt 1920. Foto: Johan Johansson, Bohusläns museums samlingar
Till en början var kaninuppfödning ingen allmän syssla på gårdarna utan förekom sporadiskt vid sidan av de ordinarie sysslorna. Kaninen kunde äta av överskottet i stallarna och förökade sig snabbt. Kaninerna gav kött och dess päls kunde användas till pälsfoder och hattar.
Kaninfarm i Småland vid sekelskiftet. Foto: Firma Nanny Ekström. Vetlanda museums samlingar.
Det är först under slutet av 1800-talet som kaninuppfödningen blev omfattande och aveln började bli systematisk. Under krigsårens ransonering fick kaninen ett rejält uppsving och nådde sin topp under andra världskriget med över en miljon kaniner slaktade varje år. Både min farmor och farfar berättar att de båda höll med kaniner under krigsåren. De fick både ansvar i yngre tonåren att ta hand om kaninerna, såväl utfodring som slakt. I farmors hem togs även pälsen om hand och skickades på garvning. Av de färdiga pälsarna sydde farmors mor sen kappor och mössor. Efter kriget minskade uppfödningen av köttkaniner stadigt och idag betraktas kaninen främst som ett sällskapsdjur bland andra.
På återseende i detta äventyr till våren.
GOTT NYTT ÅR!
Källor Ingvar Svanberg (2017) Äldre tids kaninhållning i Sverige. Uppsala universitet Digitalt museum
En balja full med cider och referensmaterial till Liljerums första Ciderkonventikel.
Hur var det med Cidern då?
Troligtvis minns ingen av er den särskilda svensk ciderkommission tillsattes på Liljerum hösten 2016? Om inte annat så kan ni läsa om dess storvulna planer att framställa cider här.
Vad hände egentligen efter att vi satt den där satsen? Svaret på det kommer nu efter att cidergruppen äntligen fick tillfälle att sammanstråla i en engelsk ciderlunch, sisådär ett år senare än beräknat.
Men först tar vi vid där tunnan jäst klart. För nästan exakt ett år sen bestämde vi oss för att tappa om cidern och buteljera den. Det är egentligen inga svårigheter men vi ville också flaskjäsa den för att få till lite kolsyra. Traditionell engelsk cider är egentligen utan kolsyra men vi föredrar likt cider från norra Frankrike ha en cider med bubbel. Det kräver att man tillsätter ett visst mått av sockerlag för att jäsningen ska starta igen. Det kräver ordentligt rena flaskor och rätt mängd socker. Orena glas kan göra att jäsning uteblir och för mycket socker kan skapa övertryck i flaskorna.
Två bibliotekarier, en kyrkohistoriker och en museipedagog bakom kameran som lägger pannan i djupa veck för att klura ut den mest lämpliga mängden socker.
Samtliga flaskor rengjordes noga och värmes i ugn. Sockret kokade upp i vatten och tillsattes i varje flaska. Därefter tog buteljerandet vid och häverten gick varm.
Anna redo med häverten.
Snart stod de där, en glänsande brun flaskarmé fyllda med förväntade smaksensationer och drömmar. Ganska länge fick de stå. Uppskjutningar, brist på tid, sjukdom och prokrastinering satte alltjämt käppar i hjulet för vi skulle träffas och faktiskt provsmaka.
Den första ciderkonventikeln
Men slutligen i mitten av denna månad blev det av, Liljerums första ciderkonventikel!
Medelst paj, korv, kålsallad och äppelbröd till huvudrätt började vi nu avnjuta vår cider. Till allas glädje hördes ett tydligt plopp med pys när vi öppnade första flaskan. En len, alldeles lagom kolsyra bubblade i den närmast gyllengula klara vätskan. Så här långt såg det ju mycket lovande ut. Smaken var vi alla eniga om att den var mycket bra. Cidern var torr men bjöd på syra och en angenäm eftersmak. Vi var rörande överens om att resultatet blev mycket lyckat men att smaken av äpple kunde ha varit mer framträdande. Svenska äpplen är ju huvudsakligen ätäpplen och bjuder inte på så koncentrerade smaker till skillnad från särskilt framtagna cideräpplen som är i princip oätliga men som besitter en mer komplex smak i skal och fruktkött. Kanske ska man koncentrera sig mer på att hitta vildäpplen och klurigare sorter om man ska nå högre höjder med hjälp av svenska äpplen. Förhoppningsvis gör vi nya försök till hösten.
Vi avslutade med mången engelska scones med plommonsylt och vispad grädde. Och cider. Ganska mycket cider.
Det var också lite premiär för lönnkrogen som efter många år nu börjar arta sig till något mycket trevligt. Särskilt nu när vedspisen har renoverats iordning och kunder värma lokalen. Mer om lönnkrogen och spisen i framtiden.
För ett antal år sen så kokade jag rödfärg på Norrköpings stadsmuseum och nu var det åter dags igen. Du kan läsa mer om det här.
Det blev då väldigt lyckat och i folkbildningens namn tyckte jag det var något för Färgargården. Jag kände också att det vore kul att koka färg som vi sen kan använda till att måla om färgeriet med framöver.
Jag utgick denna gång ifrån Skansens recept och föredömliga videoklipp där man får både lite historik och praktisk kunskap. Här får du också ta del om de olika kulörerna som går att få fram ur kopparpigmentet, från gult till svart.
Vi utgick ifrån Skansens recept men körde halva sats.
50 l vatten
2 kg järnvitriol
2,5-3 kg finmalet rågmjöl (eller vetemjöl) 8 kg rödfärgspigment (Falu Ljus)
Det pigment som jag använder är gammalt och kommer från tömningen av en gammal bondgård. Varifrån pigmentet är taget är omöjligt att säga. Historiskt sett var det inte bara Falu koppargruva som framställde det röda pigmentet även om det är just denna gruva som blivit synonymt med färgen. Faktum är att Stora kopparberg i Falun som säljer och tillverkar den färgen som betraktas som ”den äkta” faluröda färgen inte längre säljer pigmentet separat från gruvan. Det anses trist nog inte lönsamt att sälja pigmentet löst. De som idag vill koka färg är beroende av hitta antingen gammalt pigment eller köpa….fransk rödockra. Dock har det på senare tid blivit möjligt att köpa pigment från Kopparbergsgruvan i Ljusnarsbergs kommun vilket får anses vara mer historiskt korrekt för svenska hus.
Vi kokar färgen i en stor gryta som vi ställt på tjocka plåtar i pannmuren. Stora kvantiteter kräver stora grytor. Medan vi kokar upp vattnet för att smälta vitriolen så gör vi en liten redning. Att koka rödfärg påminner något om att göra en sås. För att undvika klumpar i såsen behöver man reda ner mjölet i en mindre mängd vatten. När man får en slät välling tillsätter man den i vattnet under kraftig omrörning.
Därefter tillsatte vi pigmentet som vi vägt noga innan. Efter att det fått sjuda 30 minuter har vi fått en färg som är billig, autentisk och som dessutom skänker ett visst extra mått av tillfredställelse eftersom man gjort den själv. Vi väljer att inte tillsätta linolja (eller såpa, sillspad osv…). Linoljans vara eller inte vara i färgen är en typisk trätofråga. Många äldre herrar blir ofta provocerade när de får höra att vi inte tillsatt någon linolja (eller såpa, sillspad osv…). Linoljan gör färgen härdigare men också på bekostnad av slamfärgens goda egenskaper. Enligt Skansen anses det inte längre en slamfärg om färgen innehåller över 8% linolja och vi väljer att utelämna linolja för att få en autentisk färg som är lätt att måla över och lätt att borsta.
Med stor iver drog mina sommarjobbare fram penslar och gjorde lite provstrykningar på färgeriet. Det hela var mycket lyckat om jag får säga det själv. Vi ville ha den ljusa kulören av röd slamfärg som anses vara den äldre nyansen, den mörka varianten som dominerar idag har inte särskilt många år på nacken och passar enligt mig inte på äldre hus. Lycka till med ditt slamfärgskok!
Julen är på utgång, du har i sann julhedonistiskt anda vältrat dig i inslagna klappar, svullat dig till bristningsgränsen på kalla grisfötter, skärgårdssill och prinskorv utan en tanke på den svåra tid som nu bokstavligen står och stampar i farstun. Jag skriver såklart om januari. Svältmånaden där övertrasserade barnfamiljer pantar sina surt förvärvade plattskärmar och tveksamma bijouterier i hopp om att klara livets nödtorft såsom ha råd sin utlandssemester till Thailand eller i värsta fall Gran Canaria.
Men det finns hopp, kära läsare. För er trygghets skull har jag nedan kanaliserat allmogens nedärvda hemligheter för att rädda dig igenom svältmånaden. Här är listan på fantastiska utfyllnadsingredienser som du kan dryga ut din kost med. Det kommer också fungera perfekt för er som redan är inkörda på märkliga världsfrånvända dieter. Utfyllnaden kommer göra er smärta om livet i dubbel bemärkelse.
Låt oss genast byta ut dyrt spannmålsmjöl mot:
– Innerbark från tall
– Innerbark från alm
– Innerbark från lind
– Innerbark från ask
– Innerbark från björk
– Innerbark från bok
– Innerbark från gran
– Mäsk
– Dråseagnar (dvs blandat agnar och säd)
– Linfröskal
– Hasselknoppar
– Blad
– Hackad halm
– Hö
– Whitamås (?)
– Nötskal
– Ärtris
– Sälglöv
– Islandsmossa
– Knoppar från ängssyra
– Ljung
– Rovor
– Kålrötter
– Kvickrot (Lovordas av Linnè: ”…som wäl kan föda och uppehålla the arme, fast thet icke gifwer then aldra bästa föda.”
– Renlav
– Näckrosrötter
– Havreagnar
– Tallskott
– Gräs
– Sågspån
– Jord
– Fiskrom
– Hästgödsel (läs mer om avföringens undergörande verkan här.)
– Ekollon
– Benmjöl
Fullgott kaffe får du genom att rosta exempelvis maskrosrötter, ekollon, råg eller ärter. Du kan också passa på att servera brödet med kokta gamla skärp, seldon och nötta skinnskor som ligger och skräpar. Glöm inte heller att hund, järv, räv, grävling och kohud också är mat. Svamp är dock inte mat utan lägg dig hellre ner och dö istället är allmogens tips.
Låt Geggans nedärvda filosofi från ”Ingen bor i skogen” vara din fixstjärna i kampen mot januaris prövningar så kommer allt ordna sig. Förhoppningsvis.
Källor
Nils Keyland (1919) Svensk allmogekost. AB Svenska Teknologföreningens förlag
Troell Troells-Lund (1939) Dagligt liv i norden på 1500-talet, del 5. Albert Bonnier förlag
Ingvar Svanberg (2001) Mat i nödtider. Publicerad i Människan och naturen – Etnobiologi i Sverige I. Wahlström & Widstrand.
Jag är överlag mycket dålig på att förtära alkoholhaltiga drycker. Min uppväxt i frikyrklig miljö i kombination med ett ganska ljummet intresse för spritstinna tillställningar i min ungdom gjorde att jag aldrig riktigt fattade tag i rusdryckernas stimmiga atmosfär. Dessutom gifte jag mig vid tjugo års ålder med en nykterist vilket inte heller banade väg för en karriär i rusdryckernas kraftsporter såsom ölhävning och vindruvstrampning. Redan under min universitetstid märkte jag hur tidigare helt (nästan) normala ynglingar som knappt har åldern inne för att bära långbyxor helt plötsligt började röka pipa och prata om rökiga undertoner hos diverse whiskeysorter. Jag lyssnade slött på dessa Edward Blomstinna småherrar medan jag själv funderade på vilket superviktigt, navelskådande 1340-talsplagg jag skulle sy härnäst.
Det finns emellertid en dryck som jag uppskattar och det är cider. Då menar jag riktig cider, gärna fransk där tillsatser utöver äppelmust är bannlysta. I de stora cidernationerna, Frankrike och England används ofta särskilda cideräpplen som i princip är små, oätliga skrumpna äppelkart men som ger mycket must och mycket smak.
Om jag nu ska dricka alkohol kan jag väl ändå framställa den själv. Det går mycket väl att använda vanliga trädgårdssorter som växer i Sverige men då kan man inte förvänta sig att den färdiga cidern har särskilt mycket kropp eller intressant smak. Jag köpte en gång en flaska av Kiviks numrerade och limiterade flaskjästa cider men blev ganska besviken eftersom den mest smakade alkohol och ingenting mer. För tre år sen gjorde jag också egen cider som faktiskt blev helt ok, väldigt torr men klart drickbar. Den äppelmusten bestod av 40% Cox Orange av äldre sort, 40% av vårt okända Liljerumsäpple och 20% vildäpplen från närliggande områden. Vårt äppelträd med det okända Liljerumsäpplet är en knepig sort då den för första gången i år blev färdigmogen. Vid förra cidersatsen var de inte helt färdiga vilket bidrog till en ganska syrlig och torr karaktär. 2016 har varit ett rekordår för äpplen med stora skördar och många soltimmar vilket har bidragit med att ge äpplena en sötare smak. Helt plötsligt var Liljerumsäpplena färdigmogna och dessutom knallröda vilket de aldrig blivit förr.
I väntan på must.
Cider 2016 För det här året har en särskild ciderkommité startats för att dela på bördorna. Den består av mig, Björn, Anna och Christoffer. Tillsammans har vi samlat äpplen och pressat must på Övre Drättinge lilla musteri.
För att få mer smak och karaktär har vi valt att använda vildäpplen från övergivna äppelträd eller självsådda äppelträd. De växer ofta på ödetomter eller i hagmarker och bjuder på ett bredare register av smaker, från surt och bittert till sött och ibland totalt oätligt. Som kuriosa kan nämnas att jag stötte på ett äppelträd där äpplena smakade nästan ingenting men det hade en lite fadd underton som påminde om wellpapp. Genom att blanda ut de vanliga ätäpplen med dessa får man en helt annan grej. Samma sak med must om man inte ska göra cider, blanda ut de söta äpplena med vildäpplen. Det blir bättre. Vi ökade mängden vildäpplen i år och detta år och vi hade turen att lokalisera ett riktigt cideräppelträd i en gammal villaträdgård utanför Norrköping. Detta cideräppelträd är dokumenterat riktigt och troligen runt 100 år gammalt. Äpplena från detta är små men med ett närmast geleaktivt innehåll som det blir otroligt mycket must av. De smakar bittert och lite alkohol i sådan mängd att de inte är goda att äta.
Receptet i bildformat. Från vänster, Cox Orange, Liljerumsäpplet, cideräpple och vildäpplen.
Receptet blev som följer
1/4 Liljerumsäpplen
1/4 Cox Orange
1/4 Sura vildäpplen
1/4 Cideräpplen.
1 kasse av varje resulterade i 37 liter cidermust.
Jäsning
Den färdiga musten smakade underbart, söt men inte på ett jobbigt sätt. Vi ville spontanjäsa vår cider. Det är riskabelt men enkelt och ger en annan typ av karaktär till cidern. Förra gången gick spontanjäsningen jättebra så jag ställde jäskärlet med 25 liter must med en duk över i pumphuset med ca 10 grader varmt. Efter ett antal dagar började en jäshatt byggas vilket är en klar indikation på att det går åt rätt håll. Efter ett tag upptäcktes ett problem, på hatten bildades svarta mögelprickar. Det luktade inte konstigt men jag valde att tappa om det och nu ska cidern jäsa ut syrefritt i min kattvind i 14 grader med vattenlås.
Fortsättning följer om några månader.
Sen bilden togs har jag hällt på lite mer must så det är snarare 25 liter. Resten är nedfryst om det skulle behövas.
Den svenska nationella identiteten blöder ut på gatorna.
Ingen färg är väl så traditionstyngd i Sverige som den röda slamfärgen. Idag synonymt förknippad med Falu rödfärg. Traditionellt sätt så har betydligt fler gruvorter och bruk producerat det röda pigmentet som hamnat på våra hus men Falu Rödfärg kom att på sikt totalt dominera marknaden. I slutet på 1600-talet började allt fler trähus i Sverige i rödfärgas men det dröjde länge innan det blev ett allmänt förfarande. Det har inte alltid handlat om estetik och fåfänga hos Sveriges allmänhet utan även av praktiska skäl. På grund av att Sveriges otaliga bruk under 1700-talet i princip eldade upp varenda pinne och kotte som fanns i den allt mer utglesade skogen fanns det starka motiv från statens håll att se till att de existerande trähusen stod så länge som möjligt. Vetenskapsmännen upptäckte att den röda färgen hade konserverande egenskaper på träet och genom diverse förslag, premier, påtryckningar och påbud såg man till att fler hus målades. Exempelvis år 1747 skulle alla trähus i Åbo rödfärgas. I och med att fler hus panelades och en penningstark ekonomi växte fram bidrog det till att allmogen under 1800-talet började måla sina hus allt mer.
Koka egen färg Idag kostar en hink med 10 liter Falu rödfärg ljus en bit över 700 kr. Den ljusa nyansen är dyrare än den vanliga fula mörka rödfärgen. Det är inte helt konstigt att många målar sina hus med billiga, mörka och fula rödfärger och att deras hus sen ser ut som rödsvullna blåmärken efteråt.
Varför då inte koka slamfärg själv och spara en massa pengar?
Jag fick ca 25 kg rödfärgspigment från en vän som kokade till färg till sitt garage. Nu tänkte jag att det var dags att pröva lyckan själv. Kokningen är så pass enkel att företa att det faktiskt är värt det.
Pigment, tändstickor och järnvitriol.
Det går att finna mängder med olika recept men i min medelklassmässiga nervositet så använde jag mig av Gysinges recept som är något blaskigare än de övriga recepten. Jag tror inte det är så noga egentligen, blir färgen för tjock är det bara att spä den när man ska måla.
En sådan här färg innehåller ett fåtal ingredienser, vanligen vatten, järnvitriol, rödfärgspigment och mjöl. Jag valde att köpa vetemjöl då min lokala kvarn i Söderköping bara hade grovmalet rågmjöl hemma. Hellre ett ekologiskt och närproducerat vetemjöl än ett okänt rågmjöl från ICA. En del hävdar att rågmjölet är mögelbeständigare än vetemjöl eftersom det är surare men skillnaden är troligen marginell. Sen kan man hävda det historiska argumentet för att använda rågmjöl då det är troligare att det användes förr då det var billigare och kunde odlas i hela Sverige. Jag är medveten om denna problematik men orkar liksom inte bry mig. Falu Rödfärg använder vetemjöl vet jag dock. Göran Gudmundsson may hunt me down for this blasphemy.
Stadsantikvarie Hanna gladeligen rörde i grytan en stund.
Gysinges recept: 8 liter vatten 0.33 kg järnvitriol 0.4 kg rågmjöl 1.28 kg pigment
Koka upp vattnet. Lös järnvitriolen i vattnet och rör sedan ner mjölet(gärna löst i lite av vattnet så det inte klumpar sig). Låt koka upp och koka ca 15 minuter. Tillsätt därefter pigmentet och koka i 4 timmar under lock. Rör då och då.
(Det här är ett recept som är nedskalat i proportioner gjort av från Ekenäs gårdsbloggen som jag förstorade upp till 40 liter vatten.)
Så fort man springer iväg några minuter kokar det givetvis över vilket förklarar den gulaktiga sörjan på marken.
Själva kokningen är enkel, vad som skiljer Gysinges recept från andra är koktiden. I gamla recept räcker det med att koka färgen i någon kvart medan Gysinge framhäver att fyra timmar är lämpligt. De hävdar att det är för att mjölets kvalitéer inte kommer till sin rätt annars.
Kokningen tar tid, bara uppkoket tog nog över en timme när man som jag hade 40 liter vatten. Det ger dock tid till annat som att grilla korv.
Resultat och kostnad
Det blev dryg 30 liter färg när det kokat färdigt. Kostnaden för färgen i material blev total 110 kr plus 135 kr för riktiga 10-litershinkar jag köpte på Byggnadsvårdsbutiken. 245 kr för 30 liter är argument nog att göra det själv, men betänkt noga att pigmentet tillkommer om du inte som jag fått det gratis. Falu Rödfärg säljer inte längre pigment till privatpersoner så just nu vet jag inte hur man köper pigment men det går säkert att lösa på ett tillfredsställande sätt.
Jag borstade av en del av museet och provströk färgen och det ser ut att bli en bra kulör, något mörkare än Falu ljus.
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar.
Birgitta Conradsson och Jane Fredlunds bok Köket förr i tiden. Köpte på loppis och blev positivt överraskad, Ica-förlaget gjorde många bra saker under 70-talet. Bra inblickar i den svenska kökskulturen under 1700-1800-talet. 4 durkslag av 5.
Westernserien Hell on Wheels första säsong. Brutal, skitig och faktiskt klart sevärd. The Swede torde vara en av de bästa rollkaraktärerna någonsin. 4 Grisvoldrevolrar av 5.
Det var åter dags öppna upp den rika skatt som går under namnet Iduns kokbok från 1918. Efter det att mina sommararbetare med bravur kunde färdigställa Iduns rabarberpaj var det nu dags för Iduns Äppelkaka med äggstanning.
Vi blädrade igenom många pajrecept från sekelskiftet 1900 och kunde konstatera att väldigt många är bakade med hjälp av doppat vetebröd. Istället för att göra en pajdeg används bröd som spannmålsbaserad fyllning. Brödet är vanligen vitt bröd som doppats i någon sörja och sen stekts. Bruket verkar mest ha överlevts i formen av fattiga riddare.
Receptet bryter tydligt mot den konventionella pajkaksidén genom att inte använda någon deg, ha äppelmos istället för äppelskivor och sen äggstanning på det. I receptet kan även äppelkompott och sultanrussin användes. Vi köpte oss en limpa billigt vetebröd som vi skar upp i skivor och sen tog loss kanterna på.
Dessa brödbitar doppade vi i en blandning av mjölk och ägg. Jag stekte dem i ordentligt med smör på spisen tills de fick färg.
Vi tog dessa nu mycket flötiga och saftiga brödbitar och placerade dem i en bröad stekpanna. Det var lite svårt att förstå exakt vad Idun hade i åtanke när det kom till dispositionen av brödet och äppelmoset men vi prövades oss fram. När väl äppelmoset och brödbitarna gift sig med varandra dränkte vi dem i den sockrade äggstanningen. Det såg helt klart ut som en helt annan slags äppelkaka. Vi skjutsade in den i ugnen. Jag valde att bevaka kakan noga samtidigt som jag förkovrade mig i Mathilda Langlets högborgliga syn på barnuppfostran, lämpliga nöjen och kakrecept.
Bevakningen gav resultat och kakan såg fantastisk ut. Äggstanningen hade stelnat fint och hela kakan andades hantverksmässighet.
Hur smakade den då? Det korta svaret på frågan är ägg. Äggstanningen och äggblandningen som bröden var doppade i liksom smälte samman till en enhet. Det var svårt ibland att urskilja vad som var mos och vad som var bröd, trots att kakan var fast i formen. Det drar något mot en ostkaka utan mandel med något extra ägg i. I min mening var den inte supergod men inte heller äcklig. Gillar du ägg är detta pajen för dig.
Vi bjöd frikostigt på pajen bland mina arbetskamrater. Alla gillade den, eller åtminstone gjorde sken av det. Vår byggnadsantikvarie tyckte att den påminde en hel del om tiramisu, fast utan sprit. En frikyrklig tiramisu kort och gott.
Det är åter sommar på museet och det innebär en sommar för hundra år sen. I ett antal veckor blir det tvättning, täljning, ärtrör, tovning, styltor och vedhuggning. Alla de saker som förgyllde och förpestade vardagslivet för de fattiga norrköpinsborna. Det blir en hel del bakning också och på mina sommarjobbarungdomars första dag fick de baka en kaka som ett sätta att lära känna varandra och vedspisen. Somrarna är ett trevlig avbrott i den museala vardagen och hela upplägget påminner lite om att ha ett eget Edwardian farm att sköta om.
Jag ger er därför en rabarberpaj ur Iduns kokbok från 1918.
Vi behövde inte tvätta något smör men vi valde att iordningställa ett trevligt utomhuskök på en av våra tvättbänkar. Alla ingredienser till degen vägdes och blandades till en förhållandevis smidig deg. Mandlarna rev vi på rivjärn till våra fingrars förtret. Medan degen vilade i två timmar skalade vi rabarbern och bröade vår stekpanna med mortlade skorpor.
Degen pressades ut i stekpannan utan problem men själva fyllningen skapade visst huvudbry. Borgerskapets mat under det sena 1800-talet brukar vara sockerstinn men vi nöjde oss med att varva rabarberna med två dl socker istället. Sockret skulle helt enkelt inte få plats i vår paj. Med locket på var det nog så fullt i pajformen. Eftersom mina adepter skulle lära sig vedspisens alla möjligheter så hade den eldats friskt i tre timmar innan och den var därför rejält varm. Iduns kokbok tycker 1 timme på måttlig värme är lämpligt. Om vi tänkt kola hela kakan hade det nog funkat men vi fick vara betydligt försiktigare.
Efter endast 10 minuter såg kakan strålande ut, men vi efterbakade den med öppen lucka i ytterligare tio minuter. För ovanlighetens skull var också kakan jämt gräddad vilket sällan låter sig göras i denna spis. Jag tror att stekpannan hjälper till för en jämnare temperatur samt att vi eldat den hyfsat jämnvarm. Vi satte oss utanför och åt den tillsammans med vaniljsås i den ombytliga svenska väderleken.
Pajen var god, sockret kletar till rabarberna till en sötsyrlig röra och pajskalet smakar mandelkubb eller finska pinnar. Betydligt intressantare än de rabarbersmulpajer som går på inflation just nu på de svenska kaffeborden.
Är det fuldricka månne? 1900-talets början. Bohusläns museum.
Östgötsk fuldricka på äppelskal Många gånger blir jag fascinerad hur långt man kan sträcka en kvalitetsskala. Ju sämre råvara och desto längre ner klättrar födoframställaren på kvalitetsstegen. Ta äpplen till exempel, en tänkbar kvalitetsstege för olika typer av äppeldrycker skulle förenklat kunna se ut så här.
1. Cider. Förädlad och lagrad ren äppelmust
2. Äppelmust. Dryck gjord på endast pressad frukt
3. Fermenterad äppeldryck gjord på äppeldricka
4. Äppeldricka. Dryck baserad på äpplen och utspädd.
Sverige har av tradition inte varit någon äppelnation där vi inte i någon stor utsträckning försökt förädla äpplen. Stundtals förekommer dock ovan nämnda varianter i olika referenser, främst nr 3-4 på skalan.
I praktverket Östgötamat finns ett recept som gör anspråk på att lägga till ett femte steg. På den nivån handlar det om att använda närmast överblivna råvaror som annars skulle komposterats eller blivit djurföda.
Äppeldricka från Karlslund.
”Vatten kokas och slås öfver äppelskalen (inga kärnor får följa med ty då blir det beskt). Får stå öfvertäckt i 48 timmar. Silas, 1 thesked socker och 1 russin till hvarje kvarter saft. Hälles på flaska och korkas & hartsas. Färdigt om en månad.”
Låter det enkelt? Det är det också men hur smakar det? Inte så bra är väl det korta svaret. Jag provade efter en månad och det smakade svag saft som jäst. Efter tre månader var smaken bättre med en mer distinkt smak och mer alkoholsmak. Vad är poängen med denna dryck? Jäst saft gillar väl ingen, åtminstone inte idag men det var säkert en billig höjdare vid slåttern för hundra år sen. Är det billig fylla kan man ju undra? Troligtvis inte eftersom den uppmätta alkoholhalten ligger på endast 1,6-2.0% och det är det ganska svårt att bli tankad på.
Det är svårt att misslyckas med recepten och för att helgardera mig gjorde jag dessutom två enskilda satser med olika äpplen. Den ena fick rosa färg på grund av skalen och det såg snyggare ut än vad det smakade.
Vill du läsa mer om vad man drack förr så läs mer här. ‘
Vill du läsa mer om gammal mat? Så besök bloggen Sovel där jag och några andra vänner som gillar gammal mat skriver.
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar
Per Göran Johanssons Gods, kvinnor och stickning- Tidig industriell verksamhet i Höks härad i södra Halland ca 1750-1870. Jag har läst om denna avhandling som jag som hastigast läste under min studietid. Den ger på ett okonstlat sätt en begriplig bild av protoindustrins utveckling. Nyttigt och läsvärt. 4 förläggare av 5.
Du har kommit till Anders Lindkvists hemsida. Jag är museipedagog med ett särskilt intresse för hantverk och levnadsförhållanden. Här hittar du redogörelser, information, experiment, tankar och rena påhopp inom områdena historiska hantverk, reenactment, gammalt leverne, vapensamlande, byggnadsvård och gamla saker.
Detta är också hemsidan till företaget Kurage – Historia & Vapen som tillhandahåller det mesta inom jakt- och vapenhistoria.
Vill du nå mig? Skicka ett mail:
kuragehistoria@gmail.com
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 