Månadsarkiv: oktober 2012

 

Marviken – Brustna drömmar om en bomb.

Detta är Marviken, ett enorm monument från en tid då Sverige ville ha Bomben med stort B. En makaber påminnelse från kalla kriget när Sverige ville vara en storspelare på världscenen. Bakom Marvikens metertjocka armerade betongskal skulle plutoniumet till Sveriges första atombomb anrikas. Efter att varit ett misslyckat kärnkraftverk och oljekraftverk håller nu Vattenfall på att avskaffa anläggningen. Bland få har jag tillsammans med mina museikollegor fått  möjligheten att se anläggningen från insidan innan den blåses ur sin historia. Här kommer ett litet fotoreportage taget med med min gamla kamera.

Välkommen till Marviken, en enorm anläggning i betong och stål. Färdigbyggt 1963 som kärnkraftverk med tungvattenreaktor och anläggning för att framställa plutonium. En verkligt genomsvensk anläggning där svenskt uran skulle användas, så blev emellertid inte fallet.

Besökscentret med kontor ligger öde sen många år tillbaka. Marviken har lagts i malpåse gång på gång och tagits ur densamma många gånger. Nu tycks det vara för sista gången.

En sådan här anläggning kräver säkerhet, något radioaktivt material har dock aldrig hanterats här. Uranet var på plats men sattes aldrig i reaktorn.

För oss öppnas dörrarna idag, hedrande på min ära.

Detta är Björn  som under 2,5 timme var vår guide. Han är nyligen pensionerad efter att ha jobbat på verket sen det konverterades till oljekraftverk runt 1972. Han hittar överallt och är fortfarande anställd delvis för att underlätta stängningen av verket. Som mest arbetade 300 personer här, nu är 2 personer anställda att hålla ordning.

Skrotningen börjat börjat i byggnadernas stora hallar. Svenska och utländska skrotfirmor väntar på att få tömma huset på tonvis med värdefulla metaller.

Skrotningen medför dock stora problem. Anläggningen är fullproppad med asbest och PCB varför kolossen inte kan sprängas utan att det saneras grundligt. Kostnaden kan bli astronomisk. Det finns potentiella köpare dock, det har spekulerats i vad det ska bli och hotell pratar en del om. Björn hoppas på kärnkraftsmuseum.

Efter att Sverige skrivit under icke-spridningsavtalet 1968 gick luften ur både kärnvapenfrågan och Marviken i sig. Verket stod redo, uran och tungt vatten fanns. Marviken väntade bara på regeringens klartecken att ladda reaktorn.  Nu blev det stopp och hela projektet lades i malpåse. Alla komponenter såldes vidare.

Istället blev Marvikens reaktor en plats för att simulera härdsmältor. En ganska dyr sådan testanläggning, så här långt hade projektet kostat 500 miljoner vilket var betydligt mer 1962. Väggarna ni ser här är ifrån testningarna när man prövade att katastroftömma vattenkylningen på reaktorn. Med hjälp av plasmapistoler hettades reaktorhärden upp för att likna en härdsmälta varpå vatten måste tillsättas vid kylningen. Vattenångan som bildades sköts med sådant tryck att den drog med betongen på väggarna som en osthyvel.

Den här kulventilen släppte på ångan som generade en kraft motsvarande 7 miljoner hästkrafter.

Marviken innehåller många hissar av varierande storlek. Reaktorn är 80 meter hög, vara 30 meter finns under jordytan. För att kunna skrota anläggningen måste man nu renovera hissar för en halv miljon.

Reaktorn var nog det som gjorde störst intryck, likt en rostande helgedom badande i grönt ljus. Totalt är reaktordelen 80 meter hög varav 30 meter under jord. Här har inte mycket hänt sen det tidiga 60-talet.

Reaktorn tronar i sitt majestät, nu på dekis sen de senaste testerna genomfördes. Plasmapistolerna har nyligen hämtats från dess inre. Nu återfinns bara skalet av hjärtat där svensk el och atomvapen skulle pumpas ut med hjälp av västgötskt uran.

Reaktorns plektrumformade lock är lagt åt sidan. Det är perforerat med små hål för bultar och väger sina modiga 190 ton. Människorna till höger är försvinnande.

Traversen som sätter locket på plats har inte många drifttimmar sen 1962.

Precis bredvid reaktorn finns en brådstörtande schakt där bränslet skulle hissas upp när reaktorn skulle laddas. Jag grips lätt av den känslan man kan få av stora rymdskepp på film, fast här i en sliten och dämpad travesti.

Marviken döljer 550 rum i sitt inre. Rum med otaliga funktioner och storlekar.

Nedmonteringen är oåterkallelig och problematiskt på alla vis.

Vi gick ut på taket på reaktorbyggnaden. Dessvärre satte sig dimman  i vägen för utsikten, platsen är populär bland fågelskådare.  Skorstenen som skymtar i dimman tillhör oljekraftverket bredvid, den är drygt 140 meter hög.

En del saker kunde dock skönjas från toppen, som oljehamnen till exempel. Härifrån skulle oljan pumpas in från anländande båtar till oljekraftverket.

Oljekraftverket är också en enorm byggnad som kostat mycket. Ett kraftverk som ständigt varit i Vattenfalls energireserv. Den byggdes olägligt strax innan den globala oljekrisen och elen den producerar är mycket dyr. Totalt har pannan körts 6500 timmar sen invigningen, minimalt för att vara en 30 år gammal anläggning. Underhållet blir också extra dyrt när en sådan anläggning körs så sällan. När sakerna står stilla går de sakta sönder och kollapsar under sin egen tyngd. Vi besökte kraftverket inuti  och allt är som nytt fast samtidigt skrotfärdigt och omodernt.

Avståndet från teori till praktik ter sig ibland långt. I Marvikens fall kan man säga att verkligheten uppfylldes till 99% men den sista procenten, ack så avgörande felade.  Allt fanns på plats, personalen väntade på klartecken från regeringen att ladda reaktorn med uranet, men så kom bakslaget. En svart rullgardin drogs ner framför Marviken.  Avståndet mellan teori och praktik accelererade med häpnande hastighet.

Många saker på målningen stämmer väl överens med verkligheten.

När pluggen drogs ur Marviken hamnade projektet i malpåse för att sedan återuppstå som övningsatrapp. Vid dessa paneler utbildade Studsvik sin personal men också tekniker från kärnkraftverk i Tyskland, Holland, USA och Japan. Björn berättade att även Fukushimas tekniker har suttit här och utbildats i härdsmältor. Detta var dock främst på 70-80-talet. Eleven fick sitta vid skärmarna medan testhandläggarna simulerade fram problem på skärmar och mätare. Det riktiga kontrollrummet är något större men påminner i mycket om detta.

Det är svårt att föreställa sig hur det är att sitta framför en rödsprängd, blinkande kontrollpanel och samtidigt behöva kasta ett öga på Marvikens enkla kopplingsschema. Stresstålighet är meriterande.

Tursamt är att apparaturen är nogsamt uppbackat med norsk kvalitetsteknik. Betryggande.

Till sist.
För egen del gjorde Marviken ett stort avtryck i mitt historiska medvetande. Intrycket som anläggningen gör på sinnena är tungt och påminnelserna från ett annat Sverige kom ständigt. Stundom plågsamt, stundom likt slag av häpnad.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
I Västergötlands socknar hade folket en nervös inställning till majstänger, ungfolket diggade dem alltid då de var tecken på partaj medan kyrkan ställde sig mer tveksamma. Enligt sockenprotokoll från år 1693 I Norra Vånga socken skulle olovliga majstänger genast huggas ned och den skyldige böta 1 riksdaler till kyrkan.  Böter förekom i flera socknar medan en mer liberal ställning intogs i Källby 1677. Här var de ok att ha dem i vapenhuset vid kyrkodörren, bara de inte var i vägen i kyrkan.

Kurage recenserar.
Jorå, nu har jag varit i Frankrike i en vecka så nu har jag läst böcker iallafall.

Samuel Karlssons bok Levande industriminnen. Karlssons bok är små personliga artiklar om de platser som blivit utsedda till årets industriminne mellan 1995-2005. Tråkigt? Nej, ganska intressant. Till och med att man blir lite sugen på att åka och titta på en torvströfabrik från sekelskiftet.
Betyg: 4 industriella revolutioner av 5.

Motorhistoriska riksförbundets jubileumsbok Kultur på väg. Jag är knappt intresserad av bilar men på det lättillgängliga formatet på denna bok gjorde att jag slukade den trots allt. Skönt att läsa och entusiaster som inte är entusiaster på samma saker som man själv är.
Betyg: 3 cylindrar av 5.

Kristian Lundbergs bok Yarden. Depppoetisk nutida skildring av vår nya underklass inom arbetarklassen, bemanningsföretagsanställda. Läsvärd och skrämmande.
Betyg: 4 förnedringar av 5.