Månadsarkiv: augusti 2017

Kanske den äldsta svenska revolvern.

Emellanåt dyker det upp virala fjantgrejjer, artiklar och påståenden om diverse vapen. En sådan snackis har varit den om världens äldsta revolver.  Vårt grannland Norge hävdar att de sitter inne på den äldsta. På Maihaugens musesum i Lillehammer finns en tysk flintlås/snapplås-revolver med en åttaskottstrumma. Den anses vara tillverkad år 1597 av Hans Stopler*.  Många idag förknippar revolvrar med 1800-talet och framför allt Samuel Colts klassiska revolvrar. Idén med revolvern är däremot betydligt mycket äldre.

Denna Stoplers skapelse är tillverkad under en tid som kom att utmärka sig för sin närmast perversa fashination för mekanik, krångliga lösningar och astronomiskt överarbetade vapen för furstar, grevar och kungligheter. De flesta av dessa fantastiska vapen har ofta, föga oväntat, sitt ursprung i olika tyska verkstäder. Förutom att massproducera vapen till 30-åriga krigets härar satt också tyska vapensmeder och gnuggade geniknölarna för att hitta på nya, otroligt märkliga, kitschiga och påkostade vapen för att tillfredsställa de krigsherrar som berikat sig på krigen. Kan jag göra en guldinkrusterad jaktbardisan med dubbla pistolpipor i? Eller kanske skjutbara bordsbestick guld? Eller en dubbelpipig ryttarpistol med en kolv i snidad elfenben….eller kanske borde jag bygga en hjullåsstudsare med en pipa inkapslad i glas (finns…)

Kan jag få en hillebard med inbyggd högaffel och hjulås tack?

Stoplers pistol är ett exempel på något som troligen funkar sådär men som åtminstone var dyrt nog att konstruera och som var en bra conversation piece mellan ett antal pösiga herrar med kragstövlar och rosettförsedda kläder. För övrigt finns det en tysk revolverkarbin från runt år 1600 på Livrustkammaren som står sig bra mot norrmännens dito. Troligen finns det en ännu äldre i någon samling någonstans men någon måste ju vara först med att hävda att deras är äldst.


Pistol eller karbin? Svårt att definiera denna Augsburgska tingest. Troligen äldsta revolvern i Sverige i vilket fall. Foto: Livrustkammaren.

Men vilken är Sveriges äldsta inhemska revolver?
Kan det vara vår egen, något bortglömda revolverkonstruktör, den excentriske prästen Jonas Ofrell (1805-1863) som var först att tillverka en helsvensk revolver? Han var förvisso samtida med Samuel Colt men faktum är jag misstänker att den äldsta kända svenska revolvern är från 1600-talets första hälft. I Livrustkammaren finns något som påminner om Stoplers konstruktion men i paritet med vad Sveriges primitiva vapenindustrin i början av 1600-talet kunde åstadkomma. Det är en ryttarpistol med en fyraskottstrumma. Den är enkel i sitt utförande och det tycks som den är gjord för att användas. Flintsnapplås, björkstock och inga jävla beninläggningar och lull-lull. Nils Drejholt har daterat den till 1630-talet men något exakt tillkomstår är okänt. Kalibern är 12mm, längden 535 mm och vikten 1460 gram.


Revolvern i fråga. Föremålsnr 11662 (4805). Foto: Livrustkammaren.

Trumman roteras för hand, vilket är den gängse metoden för revolvervapen fram till 1800-talet. Varje kammare har ett eget skjutbart fängpannelock som skjuts framåt med en arm. Armen är kopplad till hanen så att fängkrutet blottas automatiskt när skytten spänner hanen.


Trumman med sina skjutbara fängpannelock. Foto: Livrustkammaren.

 

*Jag ställer mig lite frågande till dateringen. Enligt Stöckel så är Hans Stopler verksam 1570-92. Varifrån årtalet 1597 kommer ifrån framgår inte och stämmer inte överens med Stoplers verksamhetstid. Möjligen finns det någon annan källa utanför Stöckel som förklarar årtalet. Den bär en datering 1636 men kan mycket väl vara äldre än så.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Färgargården II. Ånyo rödfärgskok.

För ett antal år sen så kokade jag rödfärg på Norrköpings stadsmuseum och nu var det åter dags igen. Du kan läsa mer om det här.

Det blev då väldigt lyckat och i folkbildningens namn tyckte jag det var något för Färgargården. Jag kände också att det vore kul att koka färg som vi sen kan använda till att måla om färgeriet med framöver.

Jag utgick denna gång ifrån Skansens recept och föredömliga videoklipp där man får både lite historik och praktisk kunskap. Här får du också ta del om de olika kulörerna som går att få fram ur kopparpigmentet, från gult till svart.

Vi utgick ifrån Skansens recept men körde halva sats.

50 l vatten
2 kg järnvitriol
2,5-3 kg finmalet rågmjöl (eller vetemjöl)
8 kg rödfärgspigment (Falu Ljus)

Det pigment som jag använder är gammalt och kommer från tömningen av en gammal bondgård. Varifrån pigmentet är taget är omöjligt att säga. Historiskt sett var det inte bara Falu koppargruva som framställde det röda pigmentet även om det är just denna gruva som blivit synonymt med färgen. Faktum är att Stora kopparberg i Falun som säljer och tillverkar den färgen som betraktas som ”den äkta” faluröda färgen inte längre säljer pigmentet separat från gruvan. Det anses trist nog inte lönsamt att sälja pigmentet löst. De som idag vill koka färg är beroende av hitta antingen gammalt pigment eller köpa….fransk rödockra. Dock har det på senare tid blivit möjligt att köpa pigment från Kopparbergsgruvan i Ljusnarsbergs kommun vilket får anses vara mer historiskt korrekt för svenska hus.

Vi kokar färgen i en stor gryta som vi ställt på tjocka plåtar i pannmuren. Stora kvantiteter kräver stora grytor. Medan vi kokar upp vattnet för att smälta vitriolen så gör vi en liten redning. Att koka rödfärg påminner något om att göra en sås. För att undvika klumpar i såsen behöver man reda ner mjölet i en mindre mängd vatten. När man får en slät välling tillsätter man den i vattnet under kraftig omrörning.

Därefter tillsatte vi pigmentet som vi vägt noga innan. Efter att det fått sjuda 30 minuter har vi fått en färg som är billig, autentisk och som dessutom skänker ett visst extra mått av tillfredställelse eftersom man gjort den själv.  Vi väljer att inte tillsätta linolja  (eller såpa, sillspad osv…). Linoljans vara eller inte vara i färgen är en typisk trätofråga. Många äldre herrar blir ofta provocerade när de får höra att vi inte tillsatt någon linolja (eller såpa, sillspad osv…). Linoljan gör färgen härdigare men också på bekostnad av slamfärgens goda egenskaper. Enligt Skansen anses det inte längre en slamfärg om färgen innehåller över 8% linolja och vi väljer att utelämna linolja för att få en autentisk färg som är lätt att måla över och lätt att borsta.

Med stor iver drog mina sommarjobbare fram penslar och gjorde lite provstrykningar på färgeriet. Det hela var mycket lyckat om jag får säga det själv.  Vi ville ha den ljusa kulören av röd slamfärg som anses vara den äldre nyansen, den mörka varianten som dominerar idag har inte särskilt många år på nacken och passar enligt mig inte på äldre hus. Lycka till med ditt slamfärgskok!

 

 

Lämna en kommentar

Under Färgargårdens Friluftsmuseum, Självhushållningsexperiment

Herr Lloyd och vådaskottet


Lloyds björnstudsare och  klassiska skildring av Sverige fråm 1820-talet.

Herr Lloyd och vådaskottet
Folkmusikgruppen Irmelin har plockat upp en visa om en 1800-talets kanske kändaste kulturpersonligheter. Vagabonden, zoologen, etnologen och björnjägaren Llewellyn Lloyd. Denna engelska rikemansson flyttade till Sverige under 1800-talets början för att jaga, fiska, forska och ligga runt. Han skrev flertalet böcker, korresponderade med Darwin och är även far till den kände upptäcksresande Charles Andersson. Lloyds nära mytiska framfart i svenska skogar, fiskevattnen och sänghalm gav upphov till flertalet sånger, berättelser och traditioner.


Lloyd med sin tama björn rönte stor uppmärksamhet.

En av dessa folkliga ballader som finns om Lloyd handlar om en tragisk vådaskjutning under en björnjakt. Lloyd råkar då skjuta en av hans lokala fångstkarlar Jan Svensson. Märkligt nog är inte detta är inte första gången som Lloyd vådaskjuter en person. Redan innan han flyttade till Sverige sköts en jaktvårdare till döds under tumultartade former efter att ha kommit på Lloyd som olovligen jagade på dennes mark. Lloyd blev snabbt känd i Sverige för sina dramatiska vårdslöshet och ofta farliga björnjakter där han själv många gånger blev sårad och illa tilltygad av björnar. Sammanlagt där han varit med vid nedläggandet av drygt hundra björnar.

Här kommer den ledsamma visan om vådaskottet.

 

Texten finns här:

Herr Lloyd
Efter Elvina Engström, Malung, Dalarna

Herr Lloyd ifrån England till Sverige hit kom
Att nyttigt och nöjsamt här jaga
Att leka med rovdjuren först litet om
Sen skinnpälsen utav dem taga

Den jägaren är i vårt land välbekant
På jaktäventyren så många
I skogar, i dalar, på berg och på brant
Väl kan han båd’ skjuta och fånga

Emellan Tyngeberget och Norra Hån
I en socken man Malung månd’ kalla
En ringander björn nu skjuten skall bli
Men kom ej den gången att falla

Med Lloyd uti följe på jakten där var
Elg, Utter och Svensson den arme
Hur oviss vår livstid, vår dödsstund så snar
O Gud över oss dig förbarme

Herr Lloyd med de andra i ringningen ser
Att björnen re’n grävit där hade
Svagt skymlar i buskarna mera och mer
Lloyd ögat till bössan nu lade

Och jägaren slår sig för panna och bröst
Och ropar: min vän har jag skjutit
Och eko i bergen mångdubblat hans röst
Han fasar för blodet som flutit

Herr Lloyd kastar bössan ifrån sig så långt
Nu vill han ej björn skjuta mera
Han river sitt bröst, det blir honom för trångt
Vad gjort är, dock ändras ej mera

Och prästen och domarn herr Lloyd reser till
Vad lag bjuder, det vill han lida
Och änkan, Jan Svenssons, han ock hjälpa vill
Sin dom nu herr Lloyd får avbida

Men nu sitter änkan med barnena små
I fattigdom, sörjer och gråter
Men Gud henne styrke, Gud allt han förmår
Han hjälper, hugsvalar, förlåter

Om några månader börjar björnjakten, klanta inte till det som Herr Lloyd.

 

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Vapen