Kategoriarkiv: Artiklar & Recensioner

Här finner du artiklar och recensioner av det mer eller mindre vetenskapliga slaget.

november 13, 2020 · 1:20 e m

Ett militärt autografblock från tre sekler.

För en tid sen lade jag vantarna på en liten märklig bok. Ett nött, oansenligt litet pappband med skinnrygg vars sidor var späckade med korta sentenser, underskrifter och spridda årtal. Meningarna är nedskrivna av olika händer och signaturerna varierar över tid. De första sidorna är tryckta och består av ett utdrag ur 1687 års rotestadga. På bokens framsida finns en klistrad ettikett med prydlig handstil med texten ”No 118. vid ÖversteLiuntnantens Compagnie”.

Karl XI:s rotestadga från 17 januari 1687. Första notisen i boken är från året därpå.

Så här långt kunde jag klura ut att det rörde sig om någon slags kvittensbok för en soldatrote, det vill säga ett geografiskt område som skulle försörja en soldat. I detta fall kunde jag snart se att det rörde sig om Hälsinge regemente, Överstelöjtnants kompani, rote nr 118. Detta kompani kom senare att få namnet Färnebo kompani. Rote 118, 84, 148 i Färnebo kompani heter Ön. Överstelöjtnanten hade sitt kompanichefsboställe i Åbyn i Hamrånge.

Så vad är det för kvittenser? Jo det är kvitton för någon som kallas hemkallan, det vill säga det som rotens försörjare, rotebönderna, skulle förse sin knekt med varje år. Senare fick också knektarna också årspengar varje år som en slags kontant lön. Kvittot är en bekräftelse på att knekten fått ut sin hemkallan som ofta bestod av naturaprodukter exempelvis utsäde, ved och hö.

Boken är notortiskt svårläst då författarna är många och notiserna är förmodligen inte skrivna under idealiska förhållanden. Trots det är de signaturerna och skrivstilen vacker.

Kvittot skrevs under av någon av kompaniets högsta officerare och i boken finns massor med spännande signaturer. Här återfinns idel adelsherrar såsom Frantz Wilhelm von Knorring, Christian von Platen, Johan Gustaf Leijonflyckt med flera.

Det som också är intressant det breda tidsspannet som boken spänner över. Från rotens tidiga barndom till dess avslutande. De äldsta kvittona är aningen omkullkastade men det äldsta torde vara ifrån 29 november år 1688 och signaturerna är så blurriga att de är svåra att läsa. Det är troligt att det är Carl Björnberg (Biörenbärgh) som enligt generalmönsterrullorna var löjtnant under Johan Sparre som var kompanichef. Denna Björnberg kom att avancera, blev kompanichef för Tofta kompani 1696-1701 för att slutligen bli överste och chef över Kalmar regemente. I slaget vid Helsingborg år 1710 kom han att leda sitt regemente. Det slarvas ganska mycket kvittenserna när Karl XIIs krig rasar som mest och det svenska krigsmaskineriet är tärt av många års ofred. Samma sak gäller hundra år senare när det tidiga 1800-talets ansträngda krig härjar.

Den äldsta kvittensen från 29 nov 1688.

Därefter följer kvitton för nästan alla år fram till det sista som avser år 1861 och 1862. Under 1800-talet, när det svenska krigsmaskineriet var förhållandevis nedskalat är det nästan alltid kompanichefen som skrivit under. Nu har adelsmännens namn gradvis förändrats med namn som Brehmer, Brummer, Flygt, Edelstam och Sillén.

Det slarvas i Färnebo kompani 1805-1807. Tre års hemkallan kvitteras i ett svep.

Det är ett fantastiskt historiskt dokument fylld med spännande karaktärer. Boken bildar en otrolig utkikspunkt för vidare personporträtt och spännande insikter i rotens, kompaniet och regementets historia.

1861 och 1862 års hemkallan och årspengar kvitterades på en gång. Vad hände mellan 1848 och 1861? Kanske var roten vakant under denna tid.

2 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

Taggat som ,

juli 25, 2019 · 8:44 f m

Bland lodbössor och fångstmän i ödemarken. Lodbössekurs i Fågelsjö.


Gammelgårdens bössor hänger prydligt på rad sen brukstiden.

Bortom Orsa besparingsskog, öde landskap, stilla myrar och trollkrogen i Noppikoski ligger byn Fågelsjö. I många år har jag trängtat efter att dra åstad till denna myggbefästa men ack så vackra plats i Ljusdals kommun. Varje år hålls här en liten konventikel i allmogejägarnas svaveldoftande fotspår, en högtidsstund som sedan åratal leds av nestorn Magnus Wiberg. Denne man är något av en legend inom traditionellt vapensmide. Redan som tonåring på 50-talet byggde han sin första räffelbänk och återupptog arvet som de sista bössmederna lämnade efter sig i början av 1900-talet. Sen dess har det inte funnit en like inom skrået som kan mäta sig med hans kunskap inom äldre bössmide, lodbössor och vapenhantverk. På världsarvet Gammelgården i Fågelsjö finns en av få bevarade folkliga vapensmedjor och den restaurerades under 70-talet av Wiberg. För att åtminstone fläckvis sprida och förvalta bösshantverket har därför Wiberg varje sommar hållit kurs här och i den här artikeln tänkte jag avhandla så smått mina upplevelser i korthet.

Wiberg utanför Gammelgården.

Dag 1. Bland räffelsaxar och uppkolat stål
Den första dagen ägnas åt det folkliga bösshantverkets natur. Själva upplägget är ganska ledigt och vi började med att undersöka den gamla smedjan som på många vis öppnar upp en undanträngd dimension inom det folkliga smidet. Det folkliga bösshantverket är ett sorgligt förbisett kapitel inom det folkliga hantverket. Det är synd eftersom vi haft hundratals duktiga hantverkare som verkat över hela landet under flera hundra år. Anledningarna till att detta folkliga skrå fått så liten uppmärksamhet kan vi bara spekulera om men dess historiska betydelse går inte att underskatta.

Den gamla smedja med vidhängande kolbod och snickarverkstad.

I denna smedja finns mängder med verktyg som inte återfinns i någon annan sorts smedja såsom borrbänkar, räffelsaxar och rensborrar. Vad som är slående bland denna röra av specialverktyg är hur denna primitiva plats kan vara en lämplig växtplats för så intrikata och finjusterade alster som lodbössor. Dåligt ljus, låga bänkar, små städ och trånga utrymmen i kombination med det torftiga tillvaro som skogsbönderna förde då det begav sig bäddar inte för några förmånliga förutsättningar direkt. Trots det kunde många smeder göra sina namn vida känt och låta många färdas långa sträckor för att få köpa bössor. Wiberg menar i en uppteckning att den enklaste lodbössa kunde tillverkas på blott en vecka.

Efter besöket i smedjan fick vi ta del av några av Wibergs samlade kunskaper rörande gelbgjutning och omhärdning av eldstål och fjädrar. Just gelbgjutning medelst flaskgjutning var en vanlig metod förr bland bössmederna för att få fram beslag men även billiga men prydliga lås. Järndelar tar längre tid att smida och bearbeta men att gjuta kopior av en förlaga går förhållandevis snabbt.

Wiberg visade grunderna i hur man på ett enkelt men framgångsrikt sätt kan härda fjädrar. Även för mig med förhållandevis goda kunskaper inom smide fanns många guldkorn att fånga upp. Att ythärda eldstål medelst förkolnat läder, benmjöl och kol var en mycket intressant process  som jag innan endast i teorin bekantat mig med. Resultatet blev både funktionellt och estetiskt trevligt.

Dagen avslutades vid en borrbänk och räffelbänk där vi fick ta del av den kanske mest avancerade processen inom hantverket. Här pratade vi räffelstigningar, rensborrning och andra kritiska faktorer som gör att en bössa skjuter tillfredsställande. När jag lyssnade på Wibergs mycket avancerade resonemang blev jag genast övertygad om att slätborrat är vägen att gå. Att räffla en pipa kräver sin pipsmed och det är fascinerande att se dessa spiralformade spår långsamt och precis skäras fram i pipans inre.

Dag 2. Den stora skyttedagen


Björnbössa med björnspjut som stöd.

På en liten pastoral skjutbana i närheten förlades dag två och hela dagen kom att fyllas med ljudet många olika sorters smällar, grisgrymtande och lukten av bränt svavel. Wiberg visade oss en bred arsenal av olika sorters vapen och i korta drag tänkte jag delge mina personliga tankar om var och ett som jag hann beskjuta målen med.  Skjutbanan var beströdd med olika sorters mål, på 80 meter fanns en fullstor björn och en säl, på 50 meter en ståtlig tjäder och på blott 5 meter två grinande vargar.

1. Slädbössa mot varg.
I denna första gren hade Wiberg på ett lustiger sätt animerat ett klassiskt jaktscenario där jägaren sitter i en släde med skrikande griskulting som lockbete för hungriga vargar. Grisens skrikande lockade odjuren inpå släden och skytten kunde avfyra sin korta slädbössa med grova hagel. Bössan bestod av en troligen tysk flintlåsbössa som någon en gång satt sågen i för att nyttja som en smidig reskamrat i farliga trakter. Jag kunder undan större problem servera vargen en näve varma snärpor och det inspirerade mig till att en dag pröva detsamma med mina egna slädbössor.

2. Östbottnisk sälbössa på 80 meter.
Sälbössan, denna mytiska gigant bland bössor. Jag äger själv flera sälbössor men har aldrig fått stifta bekantskap med dem under så här realistiska förhållanden. Denna ovanligt långa och ståtliga sälbössa fick vi avfyra på traditionellt sätt liggande på skredstång och med vit skärm. Trots sin kaliber på drygt 15 mm är rekylen obetydlig på grund av bössans mer betydliga vikt. Det goda stödet gjorde att jag trots min ringa erfarenhet kunde träffa sälen i bogen på 80 meter. En smäll som gav mersmak och krutstänk i pannan.

3. En joker med hjullås.
Det udda kortet i leken var utan tvekan Wibergs hjullåskarbin av samma modell som svenskarna brukte under sent 1600-tal. Jag har aldrig skjutit ett hjullåsvapen förut och det laddades med en modig laddning krut och fettad lapp och rundkula. Trycket hade ett oerhört långt släp varför jag blev ganska överraskad när skottet väl gick. Rekylen var hanterbar men utan tvekan den mest kännbara under dagens övningar. Björnen jag sköt mot missade jag givetvis totalt.

4. Björnbössa
Nu var det dags för en riktig allmogebössa av Bingstatyp med en kaliber runt 15 mm. Förhållandevis tung och lång i kroppen ger vid handen att den nyttjas till allahanda jakt på större djur. Jag valde en sittande ställning men det hjälpte föga när jag vinglade till i skottet. En i övrigt potent men lättskjuten bössa.

5. Finkalibrig lodbössa med tåspännarlås.
Näst på tur plockades en mycket slank och närmast oskjuten lodbössa fram. Endast drygt 6 mm i kalibern och med ett karaktäristiskt folkligt tåspännarlås. Bössan levererade den lilla rundkulan spikrakt i tjädern 50 meter bort utan stöd. En fröjd att skjuta med en rekyl som på sin höjd kan jämföras med ett salongsgevär. Jag var mycket nöjd med mitt skott och stärkte mitt självförtroende som var något sargat efter de föregående missarna.

6. Runöbössa med flintsnapplås
För mig som är en sann vän av flintsnapplåset som troligen är vårt äldsta och mest folkkära lås sen 1550-talet så var detta något av en högtidsstund. Den orimligt korta kolven inbjöd oss till att skjuta liggande med bösspipan vilande mellan knäna, en klassisk skjutställning bland vildmarkens fågeljägare. Bössan, en av Wiberg tillverkad replik av en Runöbössa, vilka jag själv äger ett par stycken. En mycket konvservativ och eftersläpande bösstyp som närmast påminner om flintsnapplåsbössorna som brukades under 1600-talet. Det är ovant att låta vänsterhanden stoppa rekylens framfart men med den förhållandevis snälla kalibern så var det inga problem. Ställningen bäddade för stabilt stöd och gav mig dagens första och enda träff i björnen.

 

Några avrundande ord
Det är sällan jag tar mig tid med att skjuta med mina äldre vapen men detta gav mig blodad tand att utforska det mer. Det är så lätt att ta sina moderna vapen till banan men det känns efter detta stumt, trist och blekt i jämförelse. Jag rekommenderar var en att söka sig till Fågelsjö och ta del av det jakthistoriska kulturarvet. Jag har blivit mycket inspirerad och det har väckt många idéer och tankar på projekt framöver.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

juli 4, 2019 · 9:33 f m

Svenska frivilliga, NKVD, tortyr och spioneri på köpet.


Det har hänt flera gånger att jag bjudit hem saker på nätauktioner som visade sig bära på hemligheter som man inte är beredd på. Oftast är det positiva överraskningar som små saker som gör att föremålets historia öppnas upp som en vid tratt där hela världspolitiska händelser får plats. Det är dessa trattar som gör samlarhobbyn intressant, konkret och levande. Jag köpte tre föremål som låg i ett utrop, det var ett pistolhölster med tillhörande koppel, ett vapenfodral och ett äldre kikarsikte med fodral. Samtliga föremål tycktes hänga samman och vara från samma period, ca 1920-1940. Jag hade främst siktet inställt på kikaren då fina äldre kikarsikten växer inte på träd. Efter lite assistans fick jag nyligen hem sakerna och min uppmärksamhet fastnade på en adressettikett på vapenfodralet.

Berättelsen om flygaren och kontraspionen Arne Jung
Med sirlig text framgick det att vapnet skulle till Gerda Jung, boende på Villa Strand, Jönköping och att det skickades från en viss Löjtnant Jung på Karlsborg F6. Eftersom jag bott i Jönköping reagerade jag först på destinationen och började som man ofta gör, nämligen att googla. Det visade sig att Gerda Jung bodde i Jönköpings tändsticksfabriks chefsbostad nere vid Vättern. Gerda var i sin tur gift med ingen mindre än industrimannen och Kreuger-vännen Torsten Jung som var chef på tändsticksfabriken mellan åren 1929-1949. Torsten var dessutom bror till Helge Jung, Sveriges dåtida överbefälhavare. Jung-familjen var utan tvekan en del av Jönköpings finare sällskapsliv vid den tiden. Torsten och Gerdas yngsta son Arne föddes 23 sept 1918 och kom att välja den militära banan. Efter studenten sökte han sig till Sveriges ganska unga flygvapen och erlade officersexamen på Ljungbyhed år 1939. Förmodligen var den unge Jung sugen på äventyr och sökte sig därför till den nyuppsatta frivilligflottiljen F19 vars uppgift var att stärka det finska flygvapnet i striderna mot Ryssland. F19 var en liten flottilj, ca 240 frivilliga och ett mindre antal plan. Basen låg vid Veitsiluoto söder om Kemi och dess funktion var att operera över finska lappmarken. Flottiljen kom bara att vara i tjänst under ett mycket kort tid, fram till vapenstilleståndet 13 mars 1940.

KBGF.060802
Arne Jung år 1940 på Karlsborg. Foto: Karlsborgs fästningsmuseum

Jung kastades in direkt i striderna den 12 januari 1940. Enligt en källa är detta det första skarpa uppdraget för svenska stridspiloter någonsin. Jung flög en av de fyra dubbeldäckade störtbombare av Hawken Hart-typ, modell B 4A, som svenska regeringen ställt till F19s förfogande. Dessa fyra plan eskorterades av fyra jaktplan av modell J 8 Gloster Gladiator. Syftet med operationen var att anfalla en stab och en fordonskolonn vid Märkäjärvi. Operationen lyckades men efter det att Jung släppt sina bomber kolliderade hans plan med löjtnant Per Sterners plan. Både Jung och Sterner valde att hoppa med sina fallskärmar. Sterners besättningsman Anders Zachau tog sig inte ta sig ur planet och omkom i kraschen. Jungs kulspruteskytt Matti Sundsten överlevde mirakulöst kraschen och lyckades på fyra dagar ta sig till säkerhet. Av de resterande två störtbombarna tog sig endast en tillbaka medan den andra sköts ner på vägen tillbaka.

Hawker_Hart,_B_4
Svensk störtbombare B 4 i finsk tjänst. Beväpnad med kulsprutor och fyra 12 kg-bomber. Källa: Wikicommons Flygvapenmuseet. 


Bevarad B4 på Flygvapenmuseet. Just detta plan överfördes från Frösön till Karlsborg 1940 och användes aldrig i Finland utan är målat för att efterlikna de i F19.

J 8 Gloster Gladiator på Flygvapenmuseet. 55 st plan av denna typ köptes in till flygvapnet varav detta exemplar är ett av de tolv som tjänstgjorde i  F19. De var beväpnade med fyra 8mm kulsprutor och kunde ha bära fyra bomber a 12kg. 

Mitt i den kalla vintern landade Jung och Sterner oskadda i den finska ödemarken. Efter ett antal timmars irrande fann de av en slump varandra. Förutom en konservburk mat saknade de proviant och kylan bet hårt. Efter tre dagar fann de skydd i en lada men upptäcktes av ryska soldater och togs till fånga. De fördes till en rysk bas norr om Ladoga där de utsattes för långa förhör av NKVD, den sovjetiska säkerhetsstjänsten. De misshandlades och förhörsledarna ville att piloterna skulle skriva under papper på att de var utsända av den svenska regeringen. Jung och Sterner var emellertid förberedda och gjorde så gott de kunde för att förvilla och lura förhörsledarna. Jung ställdes upp framför en vaktstyrka och hotades med arkebusering men hotet verkställdes inte. Sakta bröts han ner och i efterhand beskrev han sig som totalt utmattad och likgiltig inför sitt eget liv. De båda piloterna satt en vecka i var sin minusgradig isoleringscell innan de skickades vidare till en uppsamlingsplats för finska krigsfångar i närheten av Vologda. Tågtransporten tog nio dagar och Jungs kropp var märkt av undernäring och bristsjukdomar. Vid uppsamlingsplatsen fortsatte förhören men till slut flyttades de till NKVDs högkvarter i Leningrad. Här sattes Arne i en liten, halvcirkelformad isoleringscell där det inte ens fanns plats för att ligga ner. Om nätterna fortsatte förhören och den psykiska terrorn med ständiga hot om arkebusering. Efter fyra dagar var Jung så nedbruten att han försökte begå självmord genom att dyka ner från britsen ner i golvet. Självmordsförsöket misslyckades och han fördes ut ur cellen.  Nu bytte NKVD strategi med den unge piloten och försökte istället värva honom som spion. Jung insåg detta och började ge ifrån sig en del information, huvudsakligen halvsanningar och rena lögner. Här valde Arne att spela med i NKVD:s spel för att klara livhanken. I hopp om att inte bli skjuten skrev under papper på att han skulle ingå under NKVD:s lagar och samverka med dem. Avtalsbrott innebar döden.

Luovutettuja vankeja Ruotsal. Lentäjät
Jung och Sterner vid ankomsten till Helsingfors. Bild: Finska försvarsmaktens bildarkiv.

Efter påskriften flyttades han till Moskva och blev avsevärt bättre behandlad. Han fick genomgå en kort utbildning i spionage. Den 10 maj 1940 utväxlades han slutligen tillsammans med Sterner nordväst om Viborg. I Helsingfors satt de tre veckor i förvar där de berättade allt för den finska underrättelsetjänsten. De kom överens med underrättelsetjänsten om att fortsätta verka som om de fortfarande var i NKVDs tjänst, dödshotet vid kontraktsbrott var i allra högsta grad reellt.

Adlercreutz4
Carlos Adlercreutz. Foto: Krigsarkivets porträttsamlingar

Väl i Sverige inleddes Sterner och Jungs bana inom kontraspionage. De bekände hela sin historia för överste Carlos Adlercreutz, chefen för försvarsstabens nyinrättade underrättelseavdelning.  Piloternas handskriva rapport om vistelsen i rysk fångenskap hemligstämplades och de skrev under en 50-årig tystnadspliktsförbindelse. Båda återgick officiellt i tjänst inom flygvapnet men blev snart brickor i Adlercreutz spel för att kartlägga och underminera Sovjets spionprogram i Sverige. Sterner och Jung gick alltså med på att bli kontraspioner med sina egna liv som insats.

Under den kommande tiden blev framför allt Sterner kontaktad av svenska sovjetiska agenter och flertalet möten kom att äga rum. Sterners rapportering möjliggjorde också att ett antal svenska informatörer kunde avslöjas och slutligen kunde den sovjetiska GRU-spionen Vassilij Sidorenko i september 1942 infångas och dömas för spioneri . Även Jung kontaktades av ryska agenter 1941 men kontakten fullföljdes inte.

Efter kriget fortsatte Jung, liksom Sterner inom flygvapnet med deras hemligheter fortsatt fördolda. Sterner valde att flytta till Malta vid pensionen där han avlider 1983. Jung utnämndes till flygchef men valde att pensioneras tidigt vid 50 års ålder.

Kontakt med Arnes systerdotter
Genom auktionsverket fick jag tursamt nog kontakt med inlämnaren, Torsten Jungs barnbarn och Arne Jungs brorsdotter. Denna dam hade många spännande historier att berätta om  Jungsläktens förehavanden i Jönköpingstrakten. Hon bekräftade att det måste vara Arnes tjänstehölster och att de övriga föremålen tillhört hennes farbröder som båda, liksom fadern Torsten var mycket intresserade av jakt. Jaktvapnen hade vid ett tidigare tillfälle sålts och en del sämre vapen skrotats. Hon gav också en del intressanta notiser om sin farbror Arne. Fångenskapen och spionaffärerna lämnade djupa avtryck hos Arne Jung, han förtidspensionerade sig ovanligt tidigt för att syssla med skogsbruk. NKVD:s hot levde med honom under många år och systerdottern berättade  att Arne alltid sov med en pistol under sängen. Sven-Åke Björk som skrivit en del Jung och Sterner skriver i ett mail till mig att Sterner fick genom Carlos Adlercreutz försorg ut en pistol för sitt personliga skydd och att det är troligt att även Arne fick det.

Enligt systerdottern blev Arne dödförklarad efter kraschen, det var som ingen trodde att han hade överlevt. Till följd av denna tragiska nyhet ska Arnes fästmö ha hittat en annan man att gifta sig med. Jung gifter emellertid sig med en annan kvinna. Jung avlider 1995.

Lite mer om föremålen
Om vi slutligen återgår till föremålen. Jung blev löjtnant 1941 och överstelöjtnant 1957, det innebär att fodralet skickats mellan dessa år men vi kan anta att familjen Jung flyttade ur Villa strand 1949 när Torsten Jung lämnade sitt uppdrag. Då borde den ha skickats mellan 1941-1949. Eftersom vapenfodralet har innehållit ett jaktvapen kan vi anta att det var Arnes. Samtida med fodralet är kikarsiktet som är ett tyskt sikte av märket Fr Rüdiger i Hildesheim. Det är i mycket gott skick och har en fast 5X förstoring. Kikaren är märkt Ernst Steigleder (fast felstavat) Berlin – Suhl. Vapentillverkaren Steigleder använde denna märkning 1917-1931. Hölstret med tillhörande bälte och koppel är av svensk officersmodell, avsedd för pistol m/07. Det är troligt att det är just Arne Jungs bälte som sparats efter att han lämnat tillbaka sitt tjänstevapen vid pensioneringen.

 

Källor
http://surfcity.kund.dalnet.se/swedish_aviators/sweden_jung.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_frivilligflottiljen_i_Finland
http://www.veteraanienperinto.fi/vepe/index.php/SE/grupper/berattelser-11/506-om-utlandska-frivilliga-i-finland/i5-37/659-tillfangatagen-svensk-frivillig-flygare/index.html
https://www.sffsto.se/Bombningen-av-Stockholm-och-Straengnaes-1944.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Jung
https://www.ltz.se/artikel/opu-2
http://www.digitaltmuseum.se
Arne Jungs systerdotter
Mailkorrespondans med Sven-Åke Björk

 

 

Lämna en kommentar

Under Artiklar & Recensioner, Vapen

Taggat som , , ,

september 17, 2018 · 8:23 f m

Sweeney Todd, Pehr Lindeström och myten om den mordiska barberaren


Johnny Depp som Sweeney Todd i filmatiseringen från 2007.

Många av er har säkert tagit del av Burtons filmatisering om legenden om Sweeney Todd där Johnny Depp sjunger lite stelt och teatraliskt skär halsen av den efter den andre så blodet sprutar. Offrens kroppar hamnar så småningom i köttpajer hos Todds kompanjon Mrs. Lovett’s pajsylta. Skräckberättelsen om Sweeney Todd härstammar ur en följetångsberättelse, The String of Pearls: A Romance som publicerades i en engelsk veckotidning 1846-47. Todd är en fiktiv karaktär som i sin tur hämtat inspiration ifrån Charles Dickens roman Martin Chuzzlewit, hans liv och äventyr (1844). En del forskare menar att Sweeney Todd också var baserad på en verklig person men merparten tycks mena att det är en myt som spreds under det tidiga 1800-talet i England. Där slutar egentligen fotspåren och berättelsen om Sweeney Todd har levt kvar genom olika romaner, noveller, pjäser, filmer och nu senast som musikal. En klassiker i klass med Jack the Ripper och andra viktorianska skräckberättelser. Eller?


Källa: Mina Burrows. https://minaburrows.blogspot.com/2015/04/a-z-o-is-for-the-castle-of-otranto-p-is.html

För något år sen stötte jag på exakt samma historia på ett högst oväntat ställe. Hela berättelsen återges i en nära två hundra år äldre svensk källa, Pehr Lindeströms resa till nya Sverige 1653-1656. Den utspelar sig 200 år innan engelska motsvarigheten. Genast lyfts berättelsen ur sin Londonromantiska skräckkontext för att helt plötsligt befinna sig i 1600-talets Calais. Pehr Lindeström var på väg med en svensk expedition till de svenska bosättningarna i Amerika och hör denna historien i Calais där hans skepp lagt till för proviantering. Den tycks för honom så spännande och makaber att han väljer att återberätta historien i sin resedagbok.

Här berättas den i sin helhet.

En ruskig historia om en barberare och pastejbakare.
Här uti Calais bakades på den tiden mycket kostelige, välsmakande och rare pastejer, som voro vitt uttropade. Och vill alltså här en historiam referera, som uti Calais passaserat var, angående en handel emellan en barberare och en pastejbakare, vilket så tillgånget var. Barberaren hade en framkammar uti sitt hus framför sin stugu. Under det kammargolvet hade han gjort sig en hemlig källare, och ovanpå golvet var en fyrkantig lucka, så nätt gjorder, att den, som icke dess grannare aktade därefter, så kunde han ej se, var hon var sammanfogat. Gick ock bemälte lucka så hårt tillsammans, att en kunde sitta på en stol på henne och gick därvid ej nid, men när man hårt stampade en gång med foten på henne, så föll hon strax neder. När någon kom resande, som var av främmande nation, kom till denna barberare att låta putsa sig, då hade honom in i denna bemälte kammar och satte en stol på denna föresagda luckan för honom att sätta sig på, medan han putsa skulle putsa honom. Den främmande gjorde så. När nu barberaren begynte honom att putsa och kom under hakan vid strupen raka, skar han strupan av honom, stampade så vid samma skärandet på bemälte lucka med foten, varvid luckan föll neder och karlen med stolen han satt uppå neder i källaren, och strax därefter spolierade han honom.  Och eftersom bemälte barberare och pastejbakare voro om detta i mascopie och råd tillsammans, sålde så barberaren människoköttet till pastejbakare, varutav han bakade bemälte rare pastejerne.

Pehr Lindeström beskriver också hur barberaren och pastejbakarna blev påkomna och avslöjdade. Här framgår också att hela källaren var ”full med huvudskallar och benragglor som i en benkammar på en kyrkogård”.

På de flesta punkter är den närmast identisk med den viktorianska motsvarigheten, nyckelkomponenterna barberaren, stolen med falluckan, styckandet av kroppar och deras omvandling till pajer eller pastejer i detta fall. Genast blir jag nyfiken huruvida detta är en hörsägen redan när Pehr hör den eller om den faktiskt vilar på ett verkligt rättsfall. När jag började googla hittade jag en som tidigare gjort denna iakttagelse. En engelsk bloggare hade gjort samma upptäckt i en engelsk utgåva av Lindeströms resedagbok. Däröver menar bloggaren i sin tur att historien härrör från äldre medeltida berättelser om mordiska präster som lagar paj av en värdshusvärd. Dessa äldre källor återberättar dock inte berättelsen med den exakthet som finns i förhållandet mellan Lindeströms uppteckning och den viktorianska dito. Vad hände med berättelsen kring 1600-talets mitt och hur tog den sig till England för att återuppstå i en närmast identiskt version vore intressant att veta. Kanske finns svaret i franska källor? Finns det till och med äldre versioner eller kanske rent av korn av sanning i historien att hitta i Frankrike eller något annat land?

1 kommentar

Under Artiklar & Recensioner

Taggat som , , ,

mars 31, 2017 · 9:32 f m

Kurage recenserar: Tailor and Arms karolinersko.

Historiska skor är alltid ett svårt ämne. Inget tillbehör till din historiska är så komplex och skärskådas så noggrant utifrån kvalitet, autenticitet, bekvämlighet och prisvärdhet. Det är sällan dessa faktorer samsas utan att det sker på bekostnad av någon av dem. Billiga skor gör avkall på autenticitet och kvalitet medan riktigt, riktigt bra historiska skor gör stora hål i plånboken. När jag började med 1700-talsreenactment var det ett jobb och då köpte jag billiga amerikanska 1700-talsskor från Jas Townsend. Det var snart tio år sen och de har faktiskt hållit hyggligt och jag har faktiskt sprättat bort sulan och ska sula om dem.


Min gamla skosetup.

Jag har känt dock ett sug efter ett par mer tidstypiska tidiga 1700-talsskor med avhuggen tå. Fram till ganska nyligen har i större delen av karolinerreenactmentvärlden mer eller mindre förtröstat på en enda krasslig men prisvärd skomakare i Tjeckien. Nu har värmländska Tailor & Arms börjat producera karolinerskor. Tailor & Arms har på bara några få år börjat förse en helt ny generation 1700-talsreenactors med just uniformer och militära pryttlar med stor entusiasm. Utbudet har präglats av rätt känsla och material till ett bra pris vilket ingen annan tillverkare lyckats med innan. Tidigare har ett antal andra företag försökt massproducera karolineruniformer men dessa har varit sladdriga, färgstarka tingestar befriade från all känsla av historisk autenticitet och blodsmak. Om man är stitch-nazi som jag och många med mig så kanske inte Tailors & Arms kläder är intressant men för den breda massan som inte bryr sig om  handsömnad i minsta detalj är det välgjorda, funktionella och hyfsat autentiska plagg som inte skäms för sig.

Jag har köpt mig Tailor and Arms nya dojor och testat dem under vintern. När andan har fallit på så har jag gått hundpromenaderna i dessa. Terrängen har varit av de mest autentiska slag, dvs grusväg, lerig åker och ängar. Inför försöken har jag dränkt skorna i hemmagjord skosmörja i flera omgångar, något jag rekommenderar för alla med historiska skor. Inledningsvis ska jag säga att jag verkligen inte är någon expert på historiska skor utan detta är gjort med lekmannens hela arsenal av okunnighet.

Mitt första intryck av skorna var att de kändes väldigt gedigna och rediga, bättre än vad man brukar se i den prisklassen. Alla synliga sömmar är handsydda med någon slags okänd tråd, de är randsydda och jag valde ett par med spikade sulor för ökad tålighet. De levereras med enkla mässingsspännen som man själv får passa in. På dessa är mockasidan vänd utåt vilket jag har förstått ska vara det rätta även om den svenska militära skon m/1756 senare har tvärtom. Lädret är tjockt och men ganska följsamt. Skorna har klackjärn vilket jag misstänker att originalen inte har. Broddarnas huvuden under är åttakantiga.

Sko m/1756. Foto: Armémuseum.

Det är en ganska anmärkningsvärd resa att promenera med dessa skor då känslan är påminner om en blandning av tunga pjäxor och träskor. Tyngden i kombination med de tjocka sulorna och det frånvarande stödet som högre skor brukar ge gör att det lätt blir lite ansträngt för vristerna. Att trampa snett är inte skönt. Just tyngden är en sak som man kanske kan invända emot men eftersom jag inte vet vad originalskorna väger så låter jag det vara osagt. Viktmässigt väger de dock precis lika mycket som de tjeckiska dito.

Formmässigt tycker jag de ger precis det markerade och kantiga uttrycket som den här typen av stadiga marschskor bör ge. När det kommer till hantverket är sömmarna gjorda för hand med skomakarsöm och någon typ av stark tråd har använts. Min önskan skulle vara en kortare stygnbredd för göra skon mer tät och starkare, samma sak gäller randsömmen som gott kunde vara tätare men framför allt mer försänkt i lädret. Randsömmen slits snabbt i lädret och då börjar sulorna gå isär så det är en ganska vital del. Jag misstänker att sulorna är ihoplimmade med ganska mycket lim vilket kanske gör att det håller ändå, det återstår att se. Spikskallarna undertill är funktionella men väldigt fula med sin sexkantiga form, jag tänker att det borde finnas bättre massproducerade spikar som passar bättre.

Sammanfattningsvis:

Plussidan
+ Priset
+ Autentisk stil och form.
+ Känns gedigna

Minussidan
– Tyngden
– För breda stygn
– Randsömmen ytlig
– Fula spikskallar

Slutkläm
Jag kan så här långt i promenerandet verkligen rekommenderar jag dessa skor. De har rätta känslan utan att bränna stora hål i ekonomin och jag hoppas de kommer tjäna mig gott i några säsonger. Om ni vill kika närmare på dem så varför inte promenera förbi Tailor and Arms monter på Militariamässan i Solna 8 april.

Lämna en kommentar

Under Artiklar & Recensioner

Taggat som , ,

augusti 6, 2015 · 7:51 e m

3 x norrländsk nybyggarmisär

190px-Sverigekarta-Landsdelar_Norrland.svgKälla: Fritt konstruerad efter servetteckning av Leo Huberman och Eli F. Heckscher på Uppsala universitets julfest 1949.

 

Norrland – Sveriges Vilda västern
Under 1800-talet var Norrland Sveriges lilla vilda västern. Kolonisatörer från hela Sverige slog sig ner på de mest avlägsna platser i längtan efter lycka och en dräglig tillvaro. Myrar dikades ur, hus timrades och åkrar bereddes,  ackompanjerat till svettiga svordomar och myggors surranden. Infrastruktur med järnvägar spridde sig långsamt sitt spretiga grenverk över den norrländska jungfruliga marken. Många drog till Amerika på jakt efter en egen jordlott, andra valde Norrland som ett alternativ. Kolonisatörerna fick det inte lätt i det ödsliga, kalla landskapet. En del lyckades överleva medan många dukade under för svält, köld och umbäranden.

Jag skulle vilja lyfta fram tre stycken vitt skilda verk som på olika sätt beskriver denna tid under 1800-talet, en självbiografi, en roman och en Tv-serie.

Lisa Johansson – Saltlake och blodvälling -Berättelser från nybyggartiden i Lappmarken sammanställt av Sune Johansson.
Saltlake och blodvälling är en biografi över textilkonstnären Lisa Johanssons uppväxt som barn i en dysfunktionell nybyggarfamilj i Vilhelminas utmarker.  Den här samlingen norrbottniska njurstenar ger en mångbottnad bild av hur livet tedde sig i fattigsverige vid sekelskiftet 1900. Hur fungerade samhället vid denna tid? Hur var det att vara en liten flicka i den här miljön? Och kanske framför allt, vad innebär det att vara på samhällets botten? Lisa Johansson delar öppenhjärtigt med sig av nattsvarta berättelser om girighet, övergrepp, likgiltighet och annan mumma för den misärälskaren. Vill du läsa mer om denna titel så har jag skrivit en längre artikel. Senare i livet blev hon textilkonstnär och skrev ett otroligt växtfärgningshäfte där du kan få fram hela färgpaletten med endast det du hittar i karg fjällmiljö.

Knut Hamsun – Markens gröda
Hamsun var Norges meste litterära gigant, hans eftermäle är omfångsrikt, från USA-emigrant och stilbildare till vimsig, reaktionär Hitlerkramare. År 1917 kom Hamsun ut med sin roman Markens gröda som handlar om  om nybyggaren Isak Sellanraa som bryter ny mark i Nordnorge.  Han är en underlig figur som med hela bondestammens samlade strävsamhet uppnår varje nybyggares vilda fantasier. Isak är smärtsamt jordnära, arbetsam och vänligt karg. Han representerar den idealiske bonden som metodiskt lugn formar naturen, rätar ut dess klippiga mylla till snörräta tegar. Hamsun låter visa vem som är lämpad och vem som inte är det, i en hård tid där industrialismen spränger fram. Detta är ingen solskenshistoria för de personerna som rör sig i huvudpersonens närhet. Få saker bekommer Isak, han består likt en uråldrig representant för släktet med jord under naglarna. Om Saltlake och blodvälling är baksidan av medaljen är detta dess polerade framsida. Om man heter Isak Sellanraa det vill säga.

Knut_Hamsun_painting_by_Alfredo_Andersen_(1860-1935)Knut Hamsun, målad av Alfredo Anderson. Källa Wikipedia.

TV-serien Nybyggarland
1972 sändes en serie på TV som på allvar och realistiskt ville visa det hårda nybyggarlivet i Norrlands inland. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och porträtterar änkemannen Mikael Edberg som tillsammans med sin dotter har köpt en okänd bit mark så långt ut i ödemarken man kan tänka sig. Redan första avsnittet bjuder på en kavalkad av svårigheter såsom slagsmål, mordbrand, våldtäktsförsök, drunkningsolyckor, båtslagsmål, eldstrider och svält. En fullständig frossa i misär i bästa norrländska ordkarga anda. Huvudpersonen Mikael är liksom Isak i Markens gröda en redig och rättskaffens karl som till synes klarar av alla mödor men som trots allt är naiv och tjockskalligt envis till varje pris. I den här serien är människoliv inte mycket värt och gillar du lodbössor, onda samer, näverkontar, slagbjörnar, utdikade myrar, svältfödda barn och sammanbitna korta dialoger är detta serien för dig.

Finns på öppet arkiv att se redan idag. Har inte hunnit se säsong två än.

nybyggarland5Mikael Edberg i samspråk med gamla samer. I bakgrunden, den odugliga norrmannen vars enda egenskap i serien är att fabulera, supa och inneha en snygg men oduglig fru. Källa Öppet arkiv.

 

Så där ja, glöm nu allt vad sommar och trivsel är och förkovra eder i karga landskap och svält!

Lämna en kommentar

Under Artiklar & Recensioner

Taggat som , , , , ,

februari 27, 2015 · 11:57 f m

Om avföring som folklig medicin förr.

Inledning
I vårt tidevarv finns det en del romantiska föreställningar om våra förfäders syn på kroppen, naturen och läkekonsten. En del föreställer sig medikamenter i fas med naturens kretslopp, dekokter på örter, varma grötomslag och en fantastieggande, men sund magisk underton. I vissa fall fanns det folkliga mediciner med viss mätbar effekt men dessa är synnerligen lätträknade bland allmogens bisarra medicinska påhitt.

Det är lätt att göra sig lustig på historiens folk för att de gjorde saker som vi rationella och präktiga nutidsmänniskor inte skulle göra. Vad vi ofta glömmer är att alla klyschigt nog är barn av sin tid (och skriver även sin historia därefter). Alla skola dömas efter den devisen.

Två begrepp som du som läser ska bära med dig när du analyserar företeelserna i artikeln är rationellt respektive irrationellt. Dessa begrepp är inte värdeladdade utan beskriver tankebanor och handlingsmönster. När det kommer till folklig (men även i viss mån akademisk) läkekonst står det rationella för det logiska och direktverkande; ett exempel: Jöns lider av tandvärk och skaffar sig en stadig karl med tång som drar ut tanden. Han handlar direktverkande och rationellt. Det irrationella representerar ett indirekt handlingsmönster som gärna är magiskt och som förefaller ologiskt. Som exempel vore om samma Jöns skulle nudda tanden med en spik och sen spika fast den i ett tandverksträd samtidigt som han mumlade en ramsa och på så vis bota sin onda tand. På samma sätt går det att analysera orsakerna till sjukdomarna. Rationellt kunde Jöns anse att tandvärken var ett resultat av mask i tänderna vilket var en vanlig föreställning förr, en irrationell analys skulle ge andra resultat som att tandvärken kom av att han en dag blåst i en nyckelpipa eller att någon trollat sjukdomen på honom. Denna modell är på intet sätt ett motsatsförhållande utan blandningar förkommer ymnigt.

1917 Bohusläns museum Curt RanholmVärnpliktiga på dass 1917. Foto: Curt Ranholm, Bohusläns museum.

Riktig skitmedicin
I den här artikeln ska jag lyfta fram en folklig men vida spridd ingrediens i det folkliga apoteket. Bajs, träck, fekalier – skit helt enkelt. Ibland har man extra roligt åt det enkla folket men det ska sägas att de fåtal skolade läkarna under 1500-1700-talet också petnoga vägde kattskit i sina dekokter. Läkaren Kristian Frantz Paullini skrev en 400 sidor tjock bok om träckmediciner som var vida populär och kom i sju upplagor mellan 1696 och 1748. Svenska naturvetare hängde givetvis på:

”Till intagning mot Angina eller Hitzig Swilst i Halsen och Strupen spisas en ung Frisk Pilts Träck, derjemte utanpå strykandes” Ur professorn i Uppsala Lars Robergs läkebok ”Huuss-Apoteck” 1709

Vidare tyckte samma professor att en födande kvinna skulle dricka saften från en färsk hästskit för att få en lätt förlossning.

I gemen tyckte alla, hög som låg att träck var bra till alla sorters problem. Framför allt framhölls hos medicinarna dess antiinflammatoriska egenskaper. När det kom till allmogens användande kunde det vara ett bot mot många saker, närmast en universalmedicin.

Om en kvinna led av en bröstböld skulle hon smörja brösten med sin egen avföring. Mot tandvärk skulle man kleta träck på den dåliga tanden. Bulnader gick ner om de lades om med ett omslag med träck (i de medicinska skrifterna kallades detta av någon anledning för det ”gyllene plåstret”). Saft från hästgödsel var verksamt mot gulsot och bra att smörja med. Varm svingödsel fungerade bra mot benröta, för ökad aptit var hundskit det bästa och harlort motverkade diarré. I Västra Vingåker ansågs vargbajs vara den bästa universalmedicinen.

Många av träckmedicinerna följer en allmän föreställning om att ont ska fördrivas med ont. Exempelvis om någon lider av aptitlöshet så är bästa lösningen att äta äckligast tänkbara sak för att få aptiten tillbaka. Det kunde innebära att äta exempelvis löss men även träck av olika slag.

dass Mattias Ek, Vira bruk Stockholms läns museumTimrat utedass på Vira Bruk. Foto: Mattias Ek, Stockholms länsmuseum.

 

Några exempel på folkliga träckmediciner

Dålig matlust
Som tidigare sagt så skulle den sjuka gärna tvinga i sig något annat äckligt för att få fart på aptiten. Ibland kunde det vara lite mer symboliskt, exempelvis berättas det på flera platser i Sverige under 1700-talet att man kunde äta en smörgås som endast förts igenom en dassits för att må bättre. Annars ges förslag på olika träcksorter för inmundigande, exempelvis vit urvattnad hundlort.

Diaree eller så kallad utsot
Sjuttu, rännsketa, springsjuka, löst liv – kärt barn har många namn. Då, liksom idag var diarré en fruktad fiende i utsatta områden. Det fanns en mängd sätt att få bukt med den och även här har fekalier spelat en viss roll. En kur kunde vara tre harlortar i varm mjölk eller varför inte den bohusländska specialiteten ugnsbakad grisskit?

Det fanns också åtskilliga vägar att ge folk diarrè, den är därför vanligt förekommande i trollformler. En del trollkunniga behövde endast förnimma sitt offer för att sätta igång symptomen men i Medelpad tog man en flaska med lite avföring från det tilltänkte offret och placerade den med mynningen medströms i en bäck som rann mot norr. Så länge som flaskan var i vattnet bestod diarrén. I Malingsbo använde man istället ett ihåligt människoben och uttalade formeln:

”Nu ska jag sätta rännsketa på dej N.N., så du ska du dö innan fjorton dagar. Det ger jag mej Faen i våld på!”

För motsatsen, förstoppning, tyckte en del i Nyköpingstrakten att dricka torkad kattlort i uppkokt mjölk var en bra idé.

Blindtarmsinflammation
Mot det som förr kallades bland annat bävelsrev eller bukrev, berättas det i en anteckningsbok från 1700-talets Sveg att:

”för bukref hielper ock bränd kodyngia patienten owettandes i soppa ingives”

Personligen skulle jag vara mycket misstänksam mot all typ av soppa om jag kände till ovan förslag. Samma anteckningsbok föreslår i annat fall hönsträck med honung i vin. I övrigt tycks nästan alla mediciner mot bävelsrev handla om sprit i alla former och kombinationer.

0Klok gumma i Vilhemina socken, 1932. Foto: Nordiska museet.

Gulsot
Den fruktade och ack så vanliga sjukdomen gulsot tog många liv förr och kanske är det därför som det finns enormt många och fantasirika huskurer mot denna farsot. Det talas mycket om att äta gula saker såsom gul mossa, gult silke, gulsparvar och dricka urin såklart. Den mest kreativa lösningen är att fånga en gädda levande och lägga den i en balja bredvid den sjuka. Nu skulle den sjuka stirra på gäddan en lång tid och på så vis skulle gulsoten flytta över till fisken som sen släpptes ut och på så vis tog med sig sjukdomen.

Eftersom ett tecken på gulsot är aptitlöshet så kommer träckmedicinerna som ett brev på posten. Ät något äckligt så blir det bättre.

Lunginflammation
Den fruktade lunginflammationen, vanligen kallad ”håll och stygn” botades gärna i Dalarna, Hälsingland och Ångermanland med den alltid så hälsosamma saften ifrån hästlort. I en nedtecknat recept från 1700-talet står det:

”Tre Qvarter linolja, ett d: safter utkramad af hästträck efter en röd häst och silade genom ett kläde blandas väl tillsammans och gifves den sjuke i 3 Skiedblad, 1 Skiedblad hwar timme, hwarpå han måste väl svettas.”

I övrigt botades lunginflammation ofta med allmänna devisen ”lika mot lika”, det vill säga håll och stygn botades antingen med något vasst (stygn) eller något som blåser (håll). Det kunde innebära att dricka vatten med nålsuddar i eller pulveriserat glas i. I annat fall blåsa bort det med en smidespust.

Epilepsi eller fallsjuka
Epilepsins underliga förlopp och sjukdomsbild gav upphov till stor uppfinningsrikedom bland Sveriges kloka gummor och gubbar. Få sjukdomar har fått så fantasirika lösningar och även här finns träck med på ett litet hörn, även om blod av alla sorter är den vanligaste ingrediensen. Från Vilhelmina finns en kur med närmast episkt folkmagiska proportioner:

”Man tog nio slags ved från lövträd, urin, avföring, hår, naglar och blod från lillfingret av den sjuke, samt en bit från varje klädesplagg, som den hade haft på sig. Allt detta utom urinen brändes i spisen på ett lock, tills det blev kol av alltsamman. Detta kol blandades med i ett halvt stop av urinen. Med denna medicin smordes den sjuke från huvudet till fötterna tre torsdagar efter varandra. Sedan man påbörjat behandlingen, fick den sjuke icke tvätta sig eller byta kläder, förrän smorningen nötts bort. När kläderna då avtogs skulle de brännas.” Tillhagen s.198

Efter den här behandlingen fanns ju risken att du stod kvar efteråt med både epilepsi, förgiftning, dålig hy, nakenhet och till allmänt åtlöje kan man gissa.

I övrigt flockades de fallandesjuka vid avrättningsplatserna över hela landet för att dricka de avrättades blod. En del bödlar gjorde sig även pengar på att sälja de avrättades blod under disk till de behövande.

Bensår

För den som har bensår finns ett härjedalskt recept från 1700-talet:

”I elaka bensår, bränn äggskahl och skosulor till pulfwer, lägg ther ibland torkad (i maj månad samlad) kodyngia och strö det över såret.”

Invänta infektionen…

Bölder
Att bli ansatt av bölder tycks varit vanligt förr varför också bredden på huskurerna blir därefter. Det finns åtminstone ett tiotal magiska botemedel för både invärtes och utvärdes bruk som innehåller träck. Särskilt bra ansågs mänskliga exkrementer vara till botande omslag.

1Åderlåtning 1922 i Manskogs socken. Foto Nils Keyland, Nordiska museet.

Mjölkstockning och bröstböld
Amningen var viktig att den fungerade förr då tillgången till bra modersmjölksersättning var obefintligt. Här kunde botaren smörja in det ömmande bröstet med färsk hundlort blandat med osaltat smör. Om man inte hade hund kunde man göra som i Frostviken, Jämtland, där tog man kvinnans egna nylagda träck och smorde med. Denna smorning skulle dessutom helst göras av kvinnans egen man. Ville man inte smörja in sig med avföring kunde man annars ta en matsked torkad, pulveriserad hundlort i kaffe eller mjölk och dricka. I övrigt ansågs en person som kramat ihjäl en vattensork så det kom blod på handen vara särskilt effektiv på att klämma bort bröstbölder.

Brännskador
Att smörja brännskador med snor var vedertaget på många håll i Sverige men även omslag med såväl olika sorters djurträck beroende på landskap. I Skåne och Småland beredde man salvor av fårskit, medan dalslänningar och gotlänningar föredrog nötgödsel och nötspillning.

Slutord
I en artikel i Läkartidningen 2007, skriver professor emeritus Lennart Berggren:

”Patienten på 1700-talet var med den billiga träckmedicinen både producent och konsument. För dagens sjukvårdspolitiker kanske en önskedröm, men tyvärr inte evidensbaserat.”

Kanske är det som Berggren skriver, att träckmedicinen till stor del är uppbyggd på en mangrann portion önsketänkande. Vi ska komma ihåg att dessa mediciner spreds från akademiskt håll, förankrades och transformerades i de breda folklagren, sammanvävda med de folkloristiska tankebanor som fanns. Dessa bot är formade efter de erfarenheter och föreställningar som omgav den tidens människor. Faktum är att det inte är över, hälsokonsulten Martha M Christys bok ”Your own perfect medicine” handlar om att ens eget urin kan bota i princip alla typer av sjukdomar. Denna 200 sidor långa bok om urinterapi har tryckts i sex upplagor. Christys anspråk på urinens läkande står inte långt efter den folkliga medicinens men är uppdukat på den moderna kvacksalverikonstens smörgåsbord, dignande av påstådda fakta och bevis och uppdukat för den som vill och hoppas på att önsketänkandet ska slå in.

Källor:
Tillhagen, Carl-Herman (1958) Folklig läkekonst. Nordiska museet.
Berggren, Lennart (2007) Urin och ädelstenar som medicin rensades bort av Carl von Linné. Läkartidningen nr 22, 2007. http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=6810

3 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Taggat som , , , , ,

januari 16, 2015 · 1:32 e m

Syskon och folklig ballistik

P1060675

De okända syskonbössorna
Förra året köpte jag en mycket fin fågelbössa som troligen är från Västerbotten, jag har inte funnit exakt varifrån i nuläget. Jag har tittat i den litteraturen som finns och hittat många liknande lodbössor men ingen som stämmer helt överens med denna. Bössan är liksom de flesta lodbössor inte signerad varför platsbestämning är svårt. Vad jag fastnade för direkt var den enkla men distinkt formade och ådringsmålade stocken. Målningen är i mycket gott skick men påminner inte om något känt träslag utan påminner mer om den allmogemålning vi har för vana att se på hängskåp och golvur. Ibland ser man vacker flammig björk på bösstockar och jag antar att det var åt det hållet målaren syftade åt. Låset är också det mycket distinkt i sin formgivning. Det rör sig ett så kallad tåspännarlås, vilket är en typiskt urnorrländsk låstyp. Namnet får den ifrån den lilla tå som hanen har i bakkant som låser mot upphaket. Bössan verkar vara sparsamt använd och kan tänkas vara från 1800-talet mitt.
P1060676

Nu hände det sig att jag köpte ytterligare en liknande bössa som måhända är tillverkad av samma bössmed. Skicket är inte lika bra men är istället rik på avtryck efter många skogsfärder. Stocken är svärtad in till den milda grad att infärgningen krakelerat i lagren längs med kolven men har även inslitningarna kring kolvhals och framstock. Näsbandet kommer ifrån ett Wredesgevär tycks det som och remmen kan vara original. Även denna bössa troligen orörd sen den fick följa med på sista turen i skogen för att skjuta på sittande järpar eller harar.

P1060678

Eftersom de båda saknar signering måste vi i detalj jämföra bössorna för att kunna framlägga ett syskonskap. De första misstankarna fick jag när jag såg låset. Jämför jag dem tycker jag att jag ser många gemensamma och ovanliga drag. För de första har de båda en utdragen råttsvans i låsplattans bakkant, en detalj jag inte sett på någon annan tåspännare. Hanarna är misstänkt lika varandra med sin skarpa form. Metallblecket mellan hane och varhake har också dem en liknande design. Låsen är också av samma storlek och detaljerna har ungefär samma skala.
P1060681
Ser man till pipan så är svanskruvsstjärten lika, pipan har samma ytterdimension och samma kaliber, 7,2 mm. Är de syskon är det troligt att de är gjorda i samma räffelbänk och med samma räfflingsverktyg. Om man kunde mäta räffelstigningen skulle man med säkerhet se om de har ett samband. Ser man till kolvformen är den också väldigt lika i utförandet.

P1060684

Om någon sitter på fler bössor av samma stuk eller har vidare information så är man välkommen att höra av sig.

 

Och så lite folkloristisk ballistik…

P1030413

Om man läser idag på skytte- och handladdningsforum så blir man snabbt slagen av hur förlorade dessa precisionsivrare är i modern teknik och vetenskapligt tunnelseende. Visst, även förr var allmogejägaren intresserad av krutets kornstorlek, kaliberval, räffelstigning, laddvikter och behovet av försklassiga riktmedel. Det som de däremot lade till var att de ständigt hade sitt lilla religiösa fönster öppet när det kom till att få kulan att träffa sitt mål. De förlitade sig även på andra faktorer än de tidigare nämnda, de helgarderade sig med hjälp av övernaturliga krafter och en hel del fryntligt skrock. Denna folkloristiska kunskap var nära på lika avancerad och viktig som de rent vetenskapliga detaljerna.

Det vimlar av intressanta uppteckningar om hur jägaren skulle göra för att bringa mer död i piporna. Nu kommer lite tips och tricks, alla går att utfärda även om du inte har en bössa som har en bösspipa av kyrkogårdsjärn/likkistespik, insmält blod i låset, ett korn av en skallspik eller en stock av rönn som anses vara det mest magiska av alla träd.

Kulorna
Du kan förbättra träffsäkerheten på många magiska sätt, det enklaste torde vara att blanda malda hundben, ett vetekorn, kvicksilver eller rödmyror i blysmältan. Lite svårare men givetvis mer effektivt är att använda mer svåråtkomliga material som metallspån från kyrkklockor, metallskav från en vigselring, pulveriserat människoben, fönsterbly från kyrkfönster, fladdermuslever eller varför inte lite avskrap från en stenåldersyxa. Förr trodde man nämligen att dessa stenåldersyxor var så kallade torviggar, det vill säga något som kom från asaguden Tor. Ben från självmördare är givetvis lite bättre än vanliga döingar. Blanda gärna i bly från kulor som tidigare dödat då överförs döden som finns i den gamla kulan över till de nya. Men kom för allt i världen ihåg att du inte får stöpa kulor på fredagar eller söndagar eller får låta en kvinna vara i samma rum, då pajjar du allt jobb du har lagt ner på att leta reda på fladdermuslevrar och fönsterbly! Du kan med fördel smörja kulformen med lite fladdermusblod innan du sätter igång. Ska du skjuta folktroväsen eller osårbara personer rekommenderas silverkulor och oblat i loppet.

P1010253

Har du inte tillgång till något av ovanstående mirakelmedel kan du väl åtminstone som minsta åtgärd slå ett litet kors i kulan. Dessutom är det synnerligen prisvärt och välgörande att smörja in kulorna med avföring.

För att bättra på ditt hagelskytte ska du ta en hästsko med tre söm i och hugga den i småbitar och blanda i dina hagel.

Krut och förladdningar
Blanda gärna i blod, mässing och kyrkogårdsjord i krutet för bästa effekt. Bra förladdningar är getingbon, skatdun eller den där fjuniga fårullen som sitter under öronen på fåren (obs, ska endast användas på skärtorsdagen.) Det går också att skriva ut vår frälsares namn på förladdningen.

Skjuta in bössan.
Har du en sprillans ny bössa och behöver göra en så kallad break-in som det heter på skyttespråk,  behöver du först skjuta tre skott mot helvetet, det vill säga norrut. Nu har du gjort din break-in och du kan börja fokusera på att skjuta mitt i prick. Andra mer avancerade break-in-metoder är att skjuta genom kyrkfönstret, kyrklåset eller i värsta fall genom altartavlan. De senare brukar vara måttligt populära hos kyrkans män.

P1040395

Oblatmetoden
Det mest beprövade sättet att skjuta väl är att kontakta din närmsta kyrka och stjäla/be om en oblat, helst under nattvardsgången. Nu ska du alltså skjuta oblat och därefter kommer du träffa minsta lilla stare med din lodbössa. Oblatmetoden har långa traditioner tillbaka i vårt land och anses mest effektiv. Den har dock många baksidor som du får fundera över om du kan leva med, exempelvis bli sinnessjuk eller svagsint, se hemska syner eller i värsta fall bli dömd till döden för hädelse.  Jägaren Jonis i Gommersnäs hade skjutit oblat för godlycka och när Jonis senare i livet dog förmådde inte hästarna föra hans lik till kyrkogården på grund av hans synd. I Örbyhus dömdes en annan mästerskytt 1697 till döden efter att ha skjutit oblat. Vill du inte skjuta på oblaten kan du istället välja den mindre hädiska metoden och förvara den i kolvlådan istället.

I brist på oblat går det också att skjuta på en bit bröd och smörja pipan med fladdermusblod. Lägg sen fladdermusen i kolvlådan där den kommer hjälpa upp ditt skytte dramatiskt. Eftersom skatan är djävulens fågel går det också bra med skatblod. Att stoppa ner ormliknande föremål i pipan är ingen ny grej, det kände man till förr också. Ta bara en levande orm och stoppa ner den i pipan och skjut av så kommer precisionen förbättras avsevärt.

IMG_0118liten

Talismaner
Det är viktigt att välja kraftfulla talismaner till din bössa. Det förbättrar döden i bössorna och skyddar dem från avundsjuka jägares försök att ta döden ur ditt vapen. Inuti bössan eller i kolvfacket kan du med fördel lägga någon eller några av följande prylar: dödmull, dödben, ben från självmördare, ormhuvuden, fladdermusvingar, oblater, likkisteträ eller spik, delar av en dödskalle, silver, ormgadd samt en bit stål mot troll och häxor. När du inte använder bössan se alltid till att ha en harsvans nedstucken i pipan.

Jaga vid rätt tillfällen
Det är centralt att du går ut i skogen vid rätt tid på året. Satsa alltid på de viktigaste högtiderna, det försvårar ditt familjeliv men dina familjemedlemmar kommer tacka dig när de ser allt vilt du baxar hem. Skärtorsdagsnatten och Kristi himmelsfärdsdag är särskilt bra dagar.

Övriga tips
Ett ovanligt bra sätt att få fart på skyttet är att lägga bössan under en bro där lik ibland fraktas i en ström som rinner mot norr. Alla typer av vapen som varit med i strid och dödat människor är kapabla att träffa vad som helst. Till sist, räkna aldrig kulorna i kulpåsen då kommer du aldrig träffa något.

 

 

2 kommentarer

Under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

Taggat som , , , , , ,

oktober 10, 2014 · 11:10 f m

How to make your vedspis ready for the vinter.

Inför hösten är det läge att se över sin vedspis eller den vedspis du tänkt installera i ditt hus. Jag har tidigare skrivit den mer avancerade artikeln i ämnet som även behandlar demontering av vedspisen. Den här artikeln handlar mer om en lättare men välbehövlig uppfräschning av en vedspis i ett sådant skick som man ofta stöter på. Vedspisen har stått i en källare i ett hus som numera är rivet.

För att få fart på den här vedspisen behövs:

-Dammsugare
-Ficklampa
-Spislera
-Reservdelar
-Pannkitt
-Stålborste för vinkelslip eller borrmaskin
-Spissvärta och terpentin
-Pensel och trasor

Rengöring och inspektion
Innan du sätter igång med arbetet bör du fråga dig om det är värt att göra iordning vedspisen. Det krävs att du gör en enkel bedömning. Syna utsidan först och leta efter sprickor, hål och liknande. Det är inte lätt att svetsa i gjutjärn men det går om du får tag på en duktig svetsare. Insidan är alltid skitig, fylld med sot, skräp, döda möss och alltsköns skit och det är svårt att kolla insidan på spisen. Raka ur allt smuts och dammsug ur så gott du kan. Jag gjorde ett mycket stiligt munstycke till min dammsugare medelst vävtejp och rör.
P1050162Dammsugning färdig och nytt brännjärn på plats.

Inne i spisen ska du vara vaksam på vad som fattas och vad som är trasigt. Det som ofta slits i järnspisar är cisternjärnet och brännjärnet, det är de järndelar som sitter på eldstadens sidor. Brännjärnet är skyddet mot ugnens vägg, cisternjärnet skyddar spisen yttervägg. Om dessa delar är hela är det inget att bry sig om men om de är trasiga eller spruckna ska de bytas. I min spis saknades brännjärnet och på bilden ovan ses det nya järnet på plats (här beställer du nya delar).

Rostavlägsnande
Det värsta delen av renoveringen väntar här. Det är här som du får rostpartiklar i hela din verkstad. Plocka bort alla lösa delar såsom luckor och spisringar. Jag föredrar stålborsthuvud på vinkelslip då de är mer effektiva men trissa på borrmaskin går också bra. Har du för självskadebeteende tar du fram en vanlig stålborste och borstar och borstar och borstar. Ta på dig hörselskydd och munskydd och kör igång. Rengör också ringarna. Avlägsna all lös rost, det räcker oftast.

Ny spislera
För att skydda ugnen och få en jämn temperatur i spisen behövs ett lager spislera på taket av ugnstaket. Det är en eldfast lera med järnspån i som armering. Gör rent ugnstaket och montera brännjärnet på plats. Blanda leran som det står på förpackningen och lägg ett jämnt, snyggt lager på hela taket. Har du möjlighet att ta bort förgreningsplåten mellan spisplattorna så är det lättare att komma åt.
P1050167
För att leran inte ska spricka ska leran inte ligga an mot brännjärnet som gärna rör på sig i värmen från elden. Skär därför med en tunn kniv mellan järnet och leran så de inte limmas ihop.

P1050168
Tätning
Om du vill täta lite extra i fogarna mellan väggplåtarna kan du dra tunna strängar med pannkitt i skarvarna. Det ska inte vara några korvar utan dra en sträng och ta bort överflödigt material med ett finger. Mindre sprickor kan du lägga igen med pannkitt.

Slutfinish
Nu kommer den roligaste delen, det är här du kommer svärta ner dig själv och din verkstad. Det är dags för spissvärta. Vänta med att montera tillbaka alla luckor, det är lättast att komma åt med spissvärtan utan. Det lättaste sättet att applicera svärtan är enligt mig med pensel. Det kräver att du spär ut svärtan med terpentin. Med penseln kommer du åt i alla skrymslen istället för att krångla och kladda med en trasa. Däremot kan du efterpolera med en trasa så blir den lite svartglansig.

P1050170

Voila, iväg med dig och klyv upp den där vresiga kranen du haft liggande och börja elda.

P1050763

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Fabian Göranssons serieversion av August Strindbergs Inferno. Grovt och naturalistisk framställning av vår nationalklenod och psykfall Strindberg. Här får vi följa Strindbergs kamp mot sina inre demoner och ego i serieform. Trevligt och förmodligen mer lättillgängligt än att läsa själva boken.
4 psykoser av 5.

Perry Svantessons böcker/häften svenska vapentillverkare I-III. En något amatörmässig framställning om huvudsakligen svenska pistoler under 1800-talet. Ganska mycket viktig information som gärna hade fått en korr till innan tryckning. Oumbärlig för ämnet dock.
3 aledalare av 5.

Lämna en kommentar

Under Artiklar & Recensioner, Byggnadsvård på Liljerum

Taggat som , , , ,

september 6, 2014 · 12:05 e m

En regementsmärkning – Stor historia av liten text.

P1050784Den här texten är ett exempel på hur en liten sak kan skapa en större historia, tjäna som objekt för en större forskning eller hitta nya infallsvinklar på ditt historiska medvetande.

Det hände sig att jag köpte ett antal vapen från en bekant i Norrland. Jag ville ha en lodbössa han hade i sin ägo och jag passade samtidigt att köpa en del mindre smickrande vapen som jag tänkte kunde vara lämpliga att ta med på Jönköpings allmogemarknad 14 september. En av dessa bössor var ett sammansatt stycke skrot av blandade militära och civila delar. Sidobeslaget fångade min uppmärksamhet då det bjöd på en osedvanligt trevlig regementsinskription.

2 LGR : 1 C NO 68

Med hjälp av denna inskription ska jag nu med lite visa hur jag trängde mig in i historien som gömde sig bakom. Med lite kunskap och enkelt detektivarbete går det faktiskt att lära sig nya saker.

Många militära vapen har adresser som visar vilket regemente eller rote som vapnet tillhör. Den här adressen är helt specifik, 2 Livgrenadjärregementet 1 Companiet Nummer 68. Andra livgrenadjärregementet var ett svenskt infanteriförband som fanns mellan 1816-1927, beläget i Linköping. 1791 slogs Östgöta kavalleriregemente samman med Östgöta infanteriregemente och bildade Livgrenadjärregementet som senare delades i två 1816, första och andra livgrenadjärregementet. 1928 slogs de åter samman. Till 1922 var övningsplatsen Malmen i Linköping. Andra livgrenadjär var ursprungligen ett kavalleriregemente men som sedermera under slutet av 1700-talet blev avsuttna och omorganiserades till infanterister. Prägeln som kavalleriregemente höll sig emellertid kvar som en het potatis i regementet men lugnades något när de upphöjdes till Liv- och hustrupperna vilket trots allt gav hög status till det nybildade regementet. Även efter delningen 1816 fanns det önskemål att åter göra andra livgrenadjärsregementet till kavalleriregemente, det hände dock inte.

P1050801Sidobeslaget till m/1815  i sitt naturliga tillstånd på två militärt moderniserade varianter 1815-45 0ch 1815-49.  Som synes är dessa omärkta, var de tjänat är omöjligt att fastställa.

Soldaten var alltså med i första kompaniet och hade rote nr 68. Genom att söka igenom soldatregistret som finns online går det att hitta vilka soldater som varit kopplade till roten. En rote är den minsta administrativa enheten i det som yngre indelningsverket som vi hade i Sverige 1682–1901. I soldatregistret samlas alla de rotar och soldater i ett register som är sökbart. Genom att söka på regementet och rote 68 fick jag snart fram att torpet går under aktnr AL 01-0068, dvs Andra Livgrenadjärregementet första kompani rote 68. För att smalna av sökningen till de många namnen som dyker upp tittar jag främst till låsplattan. Beslaget kommer med största sannolikhet från den standardiserade musköten modell 1815 (förkortat m/1815) som har dessa L-formade sidobeslag. Musköten antogs år 1815 men anger inte vilket år den är tillverkad. Jag har sett m/1815 musköter som tillverkats ända in på 1830-talet. Tillverkningsåret brukar vanligen vara stämplat på pipans undersida. Nu har jag ingen pipa att gå på vilket skulle ha underlättat valet av soldater. Musköterna hade en lång brukningstid och det stora flertalet av m/1815 musköterna moderniserades under 1840-talet och konverterades från flintlås till det mer moderna slaglåset. Detta är så kallade förändringsmodeller (mängder av varianter förekommer under olika tider), dessa går under namnen m/1815-45 och m/1815-49. En del var i bruk långt in på 1860-talet då byttes så sakteliga ut mot modernare räfflade gevär och senare patronladdade gevär. Här kan vi alltså anta att samma musköt kan ha tjänat flera soldater , rimligtvis under tiden ca 1816-1870.

P1050791Jag tillsammans min 1815-49:a och en 1815-45:a. I korta stunder har jag ägt otal varianter såsom 1815-20 och 1815-48. Vapnen specialiserades och moderniserades för särskilda truppslag.

Med hjälp av denna vapentekniska gallring återstår tre rimliga personer som kan ha brukat musköten i fråga.

Nils Pistol f. 17800000-d. 18271115
Antagen 1810 Avsked 1824

Anders Patron f. 17970323-?
Antagen 1824 Avsked 1840

Anders Petter Skott f.18151127-d. 18850311
Antagen 1841 Avsked 1872

Herr Pistol, Patron och Skott alltså, låter som ett riktigt banditgäng.

Andra livgrenadjärregementet fick snabbt ut sina nya 1815-musköter, hela regementets muskötarsenal uppdaterades kvickt i och med den nya modellen. De skickades från Jönköping och ersatte en brokig skara av olika muskötvarianter. Troligen fick Nils Pistol en modern 1815-musköt ganska direkt efter han blivit antagen och det är troligt att både Anders Patron och Anders Petter Skott nyttjade den.

Var ligger då rote 68? Var bodde och verkade dessa soldater? Roten tillhör Smedby i Tingstad socken utanför Norrköping. Smedby är idag en villaförort till Norrköping varför platsen idag är bebyggd med andra hus. Genom att titta i lantmäteriets kartsamlingar hittar jag i storskifteskartan från 1759.  Skatterusthållet nr 68 förfogar över allt märkt med B.

kartanBilden är inte så bra eftersom den är printscreenad från Lantmäteriets hemsida. Se den bättre här.

I skiftesprotokollet finns mer info om rotefastigheten för den som letar. Detta är dock något tidigare än perioden som avses för muskötens användande. Det statueras i vilket fall att det rusthållet heter Mellangården. Att det kallas rusthåll är för att det var då en kavallerist som bönderna underhöll, rotar rör i strikt mening infanteri och truppslag som inte är till häst. Avgifterna och organiseringen skilde något beroende på om man underhöll en knekt eller en kavallerist. Av ovan nämnda anledningar blir efter 1791 Andra livgrenadjärregementet avsuttna och rimligen blev rusthållet en vanlig rote.

nr68Källa lantmäteriet.

Till sist
Jag tycker den här typen här typen av historieforskning är spännande. Att börja med något mycket oansenligt för att låta källmaterialet växa fram med enkla medel. Forskningen har ju egentligen bara början, arbetet kan fortsätta med mönsterrullor, rusthållarinspektioner, djupare kartundersökningar och platsundersökningar. Samma arbeta går att göra med exempelvis familjebiblar eller klotter i psalmböcker.

Det finns också en intressant personlig tvist i denna historia. Det är närmast osannolikt att det går att köpa hög skrot från Norrland som visade sig innehålla något som direkt går att härleda till Smedby, en numera stadsdel där min fru växte upp. Hur många rotar fanns det i Sverige och vad är chansen för att stöta på något så lokalt? Vad som också är fascinerande är att en samlarkollega till mig har en musköt m/1815 med märkningen 2 LGR : 1 C NO 71. Det är mycket nära 68 och det är troligt att musköterna burits sida vid sida på vägen till övningsfältet vid Malmen.

Källor
Lantmäteriet Skifteskarta för Smedby 1759. http://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=9&sd_base=lm05&sd_ktun=0001n9cw&mdat=1292537687

Soldatregistret http://www.ep.liu.se/databases/soldatregister/default.sv.aspx

Nilhlen Nils (1949) Infanteri och Kavalleri i Svenska armén genom tiderna. Skånetryckeriet 1949.

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Ulf Malmros Tv-serie Silvermannen. Liksom Rapport till himlen ett intressant och stundtals bisarrt tidsdokument då regissörerna på SVT hade stor budget och otyglad fantasi.
3 tv-historia av 5.

Jean Hermanssons bok Nere på verkstadsgolvet. Ett klassiskt etnologiskt porträtt från 1971 som skildras metallarbetarnas vardag vid bruken. Nyttigt att läsa för den som tyckte folkhemsverige är det bästa som funnits. Fantastiskt foto bör tilläggas.
4 bruksdöder av 5.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

Taggat som , , , , ,