Månadsarkiv: juni 2011

juni 28, 2011 · 3:35 e m

Färgarnas eftermäle. Växtfärgning på Stadsmuseet.

I rollerna:

Krapp – Den pålitlige
Granatäppelskal – Den oväntade
Oxtunga – Den förstörande
Björklöv – Den ovanligt tråkiga
Acacia ”cutch” Catechu – Den svekfula
Koschenillen – Den begärliga
Lökskal – Den rostige

Under dagarna tre uppbådades ett antal färgare på Stadsmuseets i Norrköpings bakgård för att lära sig mer om olika växters möjligheter att färga. Färgningarna gav prov på vackra såväl som hemska färgningar. Här följer historien dag för dag.

Dag 1.
Det är en otrolig förmån att få växtfärga på arbetstid och få förmedla och fördjupa kunskapen kring växtfärgning. Jag valde att plocka fram en del ovanligare färger som idag bekvämt kan inhandlas för att färga med. Dessa färgämnen passar också platsens historiska kontext som hand i handsken då husen omkring i allra högsta grad varit ett inslag i vardagen hos färgarna i Norrköping.  Färgämnen såsom Cutch, krapp, oxtunga, granatäppelskal och koschenill är vanliga inslag hos skråfärgarnas färgarlitteratur och brukades alltjämt. Förekomsten av dessa hos landsbygdens färgare var  troligen mer mindre men i flera fall säkerligen förekommande.

Jag och mina nyanlända sommarjobbare Josefine och Emma skred till verket på tisdagen med de mer enkla inhemska växtfärgerna från björk och lök.Vi förberedde en angenäm färgarverkstad med flertalet grytor, spannar, sköljkar och annat nyttigt.

Dessa två första färgningar är väldigt enkla till sitt utförande och behandlades på samma sätt. Genom att koka växtdelarna i ca 1 timme och sedan när färgbadet svalnat nedlägga däri de på förhand betade tygerna och garnerna.  Vi färgade en härva garn och en dryg meter ylletyg i varje färgbad.

Jag hade av min hustru blivit påmind om två kassar med björklöv som låg och skräpade på logen hemma och jag tänkte att det var lika bra att bruka dessa. Det visade sig vara en ganska torftig idé då det finns gott om löv denna årstid och för att torkade löv ger gärna mindre färg. Det sistnämnda gjorde sig till känna i färgbadet och resulterade i en ganska blek och tråkig gröngul. Jag rekommenderar tidigutslagna löv för en starkare och gulare färgprakt.


Löken däremot bjöd på intressantare toner då det var en blandning av både gul och rödlöksskal. En ljusrostig om än något flammig nyans framträdde i den mörka sörjan. Lökskalen innehåller starka färgämnen och i min färggirighet hade jag låtit tyget vara kvar i färgbadet över natten. Resultatet blev färgstarkt men också flammigt på grund av detta. Det är att rekommendera att sila av badet om man vill vara på säkra sidan. Det lökskalsfärgade tyget kommer nog bli ett par eldiga knäbrallor. Garnet blev fantastiskt bra.

En första dags färgning till ända. Tygerna hänger i bakgrunden.

Vi deppade inte för det utan vi turades om att mortla och blötlägga de små röda lössen inför dag 2.

Dag 2.

Denna dag bjöd på stora väderleksmässiga utmaningar. Det började gott med ett molning och svalt väder för att mot eftermiddagen hällregna vår stolta arbetsplats i bitar. Lyckligtvis kunde vi till trots slutföra vårt uppdrag.

Granatäppelskal.
Vi använde oss av pulveriserat granatäppelskal vilket ska under medeltiden ha används som färgmedel i handskrifter. Pulvret såg mycket medioker ut i sin trista blekbeigea förpackning, våra förhoppningar var intet annat än klena. I vårt bad nedlade vi 1 m tyg, några härvor garn och en medeltida grå fruhätta som Fia från reenactmentsföreningen Bondeuppbådet tog med. Kunde detta medelmåtta pulver verkligen ge något?

Jag föredrar att överdosera något när man testar en färg för första gången, jag gillar också inte slattar och att räkna så vi körde ner hela halvkilot i grytan och lät den puttra. Resultatet blev en varmgul och trevlig nyans, positivt överraskad måste jag säga.

Även den grå hättan blev fin och något grönare. Bilden nedan är inte helt rättvis.

Granatäppelskalspulvret gav också utmaningar då kletet till färgpulver i sin finfördelade form fastnade i tygets yta. Trots upprepade sköljningar prövade vi att med rotborste och vatten skrubba tyget. Det var framgångsrikt och gav det ganska tattiga tyget en rejäl omgång med en annorlunda lugg som följd.

Koschenillen
Dagen innan blötlade vi koschenillen i en liter vatten.Vi brukte ganska mycket, så pass att innehållet i hinken var likt slaktblod, mörkt. Koncentratet späddes och i färgbadet la jag i ett tyg som länge väntat på en ordentlig omfärgning. Detta ganska fina ylletyg hade missfärgats vid en tidigare färgning och såg ut so en blekröd trasa som en vätte snyts sig i åtskilliga gånger. Bakgrunden kan läsas här. Nu hoppades jag på att missfärgningarna effektivt skulle ätas upp av den kraftiga färgen.  Färgen såg lovande ut och efter en intensiv sköljning var det spännande.

Resultatet blev rosa-lila, likt en gigantisk blåbärsfläck. En metrosexuell 1700-talsväst månne? Nedan syns tyget med löken och björken.

Vi färgade också garn som också blev bra. Vi lät samtliga textilier ligga i badet på 80-90 grader i en timme.

Från vänster lök, koschenill, björklöv och granatäppelskal.

Ryktet går om koschenillen att den även färgar linne på anständigt sätt. Fia hade med sig ett stycke halvylle med linne i inslaget. Vi passade på och färga den också och döm till vår förvåning att den blev rosa den med. Det är dock tydligt att linnet blir ljusare i än yllet. Intressant att se i vilket fall.

Om vi läser i Gustav Berglings färgarlära från 1772 nämns färnbock (det samma som äkta bresilja som innehåller färgämnet brasilin, vilket också gett namnet till Brasilien där den finns ),  krapp samt koschenill.  Bergling skriver om koschenillen:

Man tager så mycket björkesaft, som wäl kan stå öfwer 1 skålpund garn, låter thet thermed koka wäl en half timma, och späder emedlertid ständigt frisk björkesaft till, så at thet altid blifwer lika mycket i kärlet. Förutom bör man hafwa afwägt ett och ett halft lod Coshenelle, och låter thet samma stå i blöt natten öfwer i rinnande watn, och likaledes preaparerat ett godt sked-watn med Engelskt Teen samt ett halft lod hwit pulweriserat winsten. När man nu har upptagit garnet utur björkesaften, så kommer man Coshenellen, skedwatnet och Winstenen theruti och therefter garnet, och låter thet koka så sakterliga en timmas tid, tå man emedlertid omrörer och wänder garnet.

Bergling har fler taktiska tips för detta färgbad som involverar eldningstekniker och att man kan blanda i bresiljaspån för att bättra på färgen. Du kan läsa Berglings hela kapitel om linnefärgning i min nedladdningspf här.  Det är intressant läsning och jag ställer mig genast frågan, hur ska vi se på reenactment och färgning? Det är givetvis optimalt med växtfärgade tyger i våra utstyrslar men hur är de färgade? Vi har en förmåga att rationalisera färgningsprocessen men den gamla färgarlitteraturen bjuder på hundraåriga erfarenheter som inte kan mätas med den litteratur som idag brukas alltjämt bland oss amatörer. De ursprungliga recepten är avancerade i flera steg och som kan bjuda på helt nya historiska utmaningar i vår återskapning. Låt oss inte underskatta färgarskrånas kollektiva kunskap som ofta kan te sig komisk idag med sina obskyra ingredienser.

Inför dag 3 lade vi krapp i blöt.

Dag 3.

I skydd mot regnet förflyttade vi vår verkstad inomhus denna dag då det spöregnade aggresivt över Norrköping. I vanlig ordning betade vi tyger och förberedde. Dagen skulle komma att bjuda på idel oväntade resultat.

Tre färgningar för dagen: Cutch, krapp och oxtunga.

Cutch
Om vi börjar med Cutch som brukats i många hundra år,  åtminstone sen 1500-talet. Jag hade hört att det var ett starkt färgämne som även färgar läder. Cutchen vi hade var i form av en spännande hård kaka som i sin redlinepåse starkt påminde om en haschkaka. Denna krossade vi och mortlade till ett fint pulver.

Vi tog hela kakan, ett halvt kg och rörde ner i varmt vatten som kokade upp. När cutchen blir blöt blir det en klistrig kådliknande massa. Det färgar av sig grymt och efter mycket rörning löser den upp sig totalt i vattnet.


Vi nedlade lite garn, ylle och några linnedukar för att se om färgen tog i linnet. Det fick ligga i en dryg timme och det visade en del intressanta resultat. Efter noggrann sköljning så visade sig att linnet tog bäst och sämre på ylle och linne. Yllet och garnet blev ganska ljusbrunt och linnet något brunare.

Krapp
Krappen däremot, denna dygdens tärna kan man alltid lita på. Krappen var redo efter att ha legat ett dygn i blöt.

Krappen är sen min förra färgning med denna otroliga växt min verkliga favorit. Fantastisk färg. Så länge den inte blir varmare än 70 grader då blir den brun. Om du vill ha mer avancerade instruktioner, kolla in hur jag gjorde förra gången här. Inför sköljningen såg det mycket lovande ut.

Glädjen var total, som sig bör när det kommer till krapp. Vi hade lagt ner en bit gammalt blekgrön björkfärgad ylle som blev mörkröd och lite garn. Mest fantastisk blev emellertid ett stycke yllemuslin som var tänkt att bli en fräsig skarf till 1700-talsdräkten. Jag kommer lysa som en boj på öppet hav med det tygstycket kring min hals…

Cutchlinnet tillsammans med det nytvättade krappyllet det större bitet.

Så till Oxtungan. Mina förhoppningar var höga inför denna blomma med sin lilaartade färg. Beskrivningarna kring färgen är lynniga. Vad sägs om färgspannet grå till lila? Ganska snart kom vi underfund om var på denna skala vi skulle ligga.  Bilden talar sitt tydliga språk.

Vi utgick efter en normal färgningsprocedur dvs 1 timme kokning och sen 1 timme färgning. Är det någon som har ett bättre förslag så är det välkommet. Det såg ut att bli en helt ok brungrå om vi sänkte våra förväntningar till lägsta möjliga. Men tro mig, det kunde bli värre. Jag kunde lika gärna ha färgat med smuts och avföring, det finns ju bättre sätt att förstöra garn. Se min förundrade min.

Garnet såg ut som ormbo av smutsiga binnikemaskar vilket inte är ett gott betyg. Färgen fäste inte särskilt bra, det liksom bara smutsade ner garnet. Kan det vara så att det kan användas som ett raffinerat garnnedsmustningsmedel?

Jag kommer inte ta i det där pulvret förrän någon ger mig ett vettigt recept.

För att lindra smärtan väljer jag att avsluta med det enda vettiga, dvs det som gått bra.

Kul. Här torde det finnas en slutkläm men jag känner att jag svamlat nog.

6 kommentarer

Under Textil, Växtfärgning

juni 20, 2011 · 6:37 e m

Allmogens skjutjärn.

Med detta inlägg ämnar jag beskriva mitt senaste tillskott i min samling av antika jaktvapen men också visa på en vapentyp som brukades av allmogen i nära 340 år. Min ambition är att detta inlägg inte ska vara snustorrt då jag vet att många av er inte är intresserade av vapen och inte kan recitera saliga vapenhistorikerna Josef Alm eller Torsten Lenk som ett rinnande vatten såsom en del av mina vänner plägar göra. Låt er inspireras av en vapentyp som genomsyrar jakten i Sverige.

Objektet som jag beskriver tillhör en typ av gevär som är intressanta rent etnologiskt och som vittnar om en del allmogejägares enfaldiga fantasilöshet. Jag talar om snappflintlåsbössor. Detta är min första snappflintbössa (det lär banne mig bli fler…)

Denna bössa är 123 cm lång och den har blivit ganska mycket renoverad med bra gjorda stocklagningar och nya låsdelar. Låset fungerar väl om den får en ny flinta. Geväret har ett rejält spett till pipa och är som många allmogebössor räfflad. Dessa vapen var precisionsvapen och ofta är kalibrarna ganska små. Detta är för en 12 mm kula vilket är ganska mycket. Resultatet med en pipan är att hela pjäsen väger mer än en stor armémusköt, ca 4,5 kg. Troligen är denna bössa från 1800-talet och från norrland där denna typ höll sig kvar länge.

Svenskarnas favorit.

Snappflintlåset kan spåras tillbaka till 1550-talets Tyskland och som snabbt vann gehör bland svenska vapentillverkare och vidare till  Norge och de baltiska länderna. Tyska smeder tog med sig låstypen till Sverige och den visade sig vara pålitlig och lätt att tillverka. Snappflintlåset är en förspringare för det reguljära flintlåsen som kommer att dominera Europa till början av 1800-talet. Med låsen följde också en tysk estetik med korta och stabbiga stockar som var rådande mode under 1600-talet.

Två utmärka snappflintlåsbössor med beninläggningar från 1600-talets Skåne. Så kallade Göingebössor.

När allmogen började skaffa sig krutvapen för jakt hade de vanligen två vägar som var ekonomiskt försvarbara – köpa utrangerade vapen från militären och civilister eller tillverka dem själva.  Att studera allmogens lokalt tillverkade jaktvapen är som att titta på deras kläder, möbler och hustyper. De är präglade lokala modeintryck, ekonomiska tillgångar och hantverksmässiga förutsättningar men också av eftersläpande konservatism.

Snappflintlåsen dominerar bland byarnas vapensmeder och i vissa delar av landet, särskilt norrut kunde jaktvapnen ha sett likadana ut i över 300 år.  Dessa snappflintbössor har ofta ett folkligt uttryck i ornament och en tydligt prägel ifrån de tyska kolvarna. Det ska sägas att snappflintlåsen användes av hög som låg även om det konventionella flintlåset eller hjullåset dominerar hos de högre stånden under motsvarande tid.

Böndernas förlagor, en tysk snappflintlåsbössa från tidigt 1600-tal. Notera likheterna.

Snappflintlåsbössa gjord av svensken Jonas Schertinger den yngre i Stockholm 1722 för den svenske kungens jaktgarderob. Även adeln föredrog ibland snappflintlås, just denna är något av en hybrid av snappflintlås (se hanen) och normalt flintlås (se eldstålet och eldstålsfjädern). Stocken är i övrigt väldigt tysk.

Varför allmogen valde snappflintlåset var troligen för att det ansågs tillförlitligt och i sitt ursprung förhållandevis enkelt att tillverka. Det är egentligen mer komplext än ett vanligt flintlås men i sitt primitiva utförande säkerligen enklare att göra för en lokal smed. Här följer några exempel på bössor liknande mitt, dessa är ifrån det traditionella norrland.

Många av dessa bössor byggdes också om på 1800-talets slut till slaglås med samma mekanism. Det tyder på att de var omtyckta vapen som ansågs värda att uppgradera.

Det förekom också att dessa mycket omtyckta lås monterades i för tiden moderiktiga stockar. Det kan se lite apart ut men utgör intressanta kontraster. Det är likt många konstnärliga uttryck hos allmogen – blandat.

Slutligen
Vad kan man då sammanfatta detta med? Inledningsvis så kan jag säga att detta är det perfekta reenactmentvapnet – det är gångbart under 300 år likt inget annat vapen. Det passar till min tidiga 1700-talsdräkt såväl som hos min tidiga 1800-talsdräkt. Det skulle även gå att göra  en tidig 1600-talsdräkt. Skicket är också perfekt för reenactment då många delar är bytta och inte original.

Det är svårt att säga hur vanliga dessa vapen var i jämförelse med andra vapen men det är tydligt att de spelat en signifikant roll hos allmogens jägare. Många köpte vapen tillverkade på manufakturerna i städerna andra gick till bysmeden.

7 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

juni 13, 2011 · 8:45 e m

Liljerum XXVI. Humlegårdens hemlighet.

För ett antal veckor sedan planterades humle i granna krukor här på Liljerum. Den hämtades ute på ett torp ute i dunkla svärtingeskogen. Jag lät mig glädjas över den nya växtens närvaro i vår trädgård och den lämnades för att bida sin tid vid farstukvistens trapp. Igår späkte jag min slöa lekamen i strängt trädgårdsarbete med grästrimmern och bland skogar av kirskål bakom den fula gula gäststugan målad i plastfärg gjorde jag en spännande upptäckt. Jag fann ansenliga kraftiga humlerankor som medelst vässade, gröna tentakler ivrigt hade tagit fäste bland ogräs och sly.

Det kan tyckas outgrundligt hur jag och min hustru kunnat undgå denna formidabla växtlighet. Humlen har liksom kravlat in i vår tomt och med iver försökt strypa både stängsel och krikonsly.

Visste inte ens att humleblad kunde bli så stora, likt en muterad rabarber.

Som försvar kan jag tillägga att den tycks ha sitt ursprung hos grannens uthus och jag kan inte påminna mig ha sett något sådant växa när vi stängslade tomten. Det beror givetvis vad man letar efter. När jag såg plantorna drog jag mig till minnes om den trädgårdsarkeologidagen jag bevistade föregående vecka på mitt arbete. Ett intressant föredrag behandlade kålgårdarnas lokalisering på äldre gårdskartor. Jag drog mig till minnes om de gårdskartor från Liljerum som med pedantisk noggrannhet avbildar såväl Petter Månssons magra och bergbundna tomt och Liljerumsbornas gemensamma hampaland. Några frågor kittlade mitt sinne.

Var fanns humlen? Kan humlen som nu växter här vara ättlingar?

Den tidigaste kartan som benämner humlegården är lantmätare Jacob Wernstens karta från 1704. Han märker inte ut humlegården som en egen punkt utan som en del av tomtens hushållsodlingar; ”ein hümlengårdh”. Enligt denna karta är dessa odlingar centrerade på tomten kring boningshuset, samma bergsknalle som Liljerum fortfarande står på. Om man söker sig till storskifteskartan från år 1776-1777 så är den märkt med nr. 4 (röd ring) och benämns som ”En liten humlegård om 1 kpl (kappland, dvs 154 kvm). Denna humlegård ligger i sydvästra delen av gårdstomtens odlingar.

Den nuvarande humlen växer ungefär i 2:ans övre högra hörn. Platsen för den ursprungliga humlegården är bortschaktad. Senare kartor och beskrivningar av gårdens ägor nämner inte någon humlegård. Det är dock troligt att dessa plantor härstammar från en reell brukningstid då gården genom laga skiften och hemmansklyvningar möblerats om. Att skifta runt bland hushållsträdgårdarna var vanligt och humlen som växer här nu har enligt grannens utsago funnits här när det gamla grannhuset fanns.

Vad vi nu ska göra med humlen återstår att se men humle kan nyttjas till mången go ting. Dess egenskaper har prisats och påbjudits sen medeltiden, Kristoffers landslag från 144o-talet uttrycker det: ”Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman.”

Dess huvudsakliga användningsområde hos vanligt folk var givetvis i ölbryggningen men den är också en använd medicinalväxt. Den främjar matspjälkningen och gör folk sömniga. Hos allmogen har den i dekokter använts mot frossa, rännsketa och som sårtvätt. Mot tandvärk kunde det brukas om det stektes samman med rågmjölsgröt som skulle pressas mot kinden som ett skållhett omslag.

Många har problem med humlens klåfingrighet och  du kan ta död på den med den blodsmagi som rådde hos allmogen under 1600-talet. I sådant fall ska du kasta varmt blod från en brunstig bock i humlegården ty då kommer den dö ut.

I all hast, från ett blåsigt Liljerum.

 

 

2 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

juni 6, 2011 · 7:29 e m

Liljerum XXV. Det randiga huset.

Den 31 maj uppfyllde jag målet att inom maj månad bli klar med reparationen och färdigställandet av fasaden på Liljerum. Att sätta deadlines gör man på gott och ont och i detta fall var det delade känslor då jag i maj också hämtade hundratals kg ölandssten, rivit vedförrådet, kapat upp kubikmeter med rivningsvirke, genomfört en svartkrutsskyttedag, varit borta på events två helger, överjobbat, skrivit och tagit alla prov i jägarexamen, fyllt år båda två liksom gått på kurs med ena hunden. Överraskande nog gick det hela vägen och här kommer redogörelsen för det randiga huset.

Reparation och foder.

När vi avlägsnat eterniten stod vi med ett naket hus som saknade knutbrädor och fönsterfoder samt locklistpanel på hela huset. Husets panel var i bra skick men behövde repareras på flera håll, ett ganska mödosamt arbete.

Jag började med att montera foder på huset. Vi valde en enkel modell där det går ner en liten tapp nedtill, en variant som jag sett lite här och där i Östergötland. Denna typ av hus med locklistpanel har oftast ganska enkla foder då locklisten svårligen låter sig assimileras med svulstig snickarglädje. Snickarglädje gör sig bättre på spontad panel och 1700-talets mer sirliga foder passar bra på timmer.

Fönsterbytet på 70-talet slet hårt med panelen och inpassningen var inte alltid super. Värst var det med ett fönster på långsidan där bräderna tippade in mot fönstret och där det fattades stora delar av panelen. Det kanske värsta problemet var nivåskillnaderna mellan fönsterkarmen och panelen. På de värsta ställen stack karmen ut 2 cm.

Jag började med att riva bort den trasiga fasadbrädorna upptill och sedan lossade på de omgivande brädorna. Genom att trycka in distanser bakom den närliggande panelen kunde jag vinna någon cm mot den putande karmen. Om du någon gång ska lossa på en gammal panel ska du ha i åminnelse att gammal panel ofta saknar spänst och spricker lätt. Väck spikarna genom att slå till skallen, då lossar de lättare.

För att lösa det sista utstickandet så fräste far min en fas i fodrets baksida som passade in karmen. På så vis fick vi tätt på var sida. Jag bytte några brädor fönstret med gammalt kilsågat virke från ett rivet hus i närheten. Det ser gärna lustigt ut men blir bra när färgen kommer på.

Vi har valt att ha plåtbleck över fönstren och vattenavrinningsbrädor i trä på fönstren på nedervåninen. Det finns inga spår av någon avrinningsplanka och det är inte säkert att det funnits. Ofta är dessa brädor infasade under panelen för att fungera ultimat och några sådana infasningar lyser med sin frånvaro. Plåtslageriet spred sig snabbt på landsbygden under slutet av 1800-talet och många satte plåtbleck på utsatta platser liksom hängrännor i metall. I bland satte man dem på ovansidan av redan existerande träbrädor, vilket jag gjorde. Det är lite som att ha livrem och hängslen men ändock vanligt förekommande på hus av denna modell.

Jag tog sonika de nygamla plåtblecken och modifierade dem med plåtsaxen och bockade kanten framtill för hand med hammare och städ. Det ger en snyggare och mer tidsenlig kant än maskinbockade bleck. Droppskyddet nertill i plåt vid husgrunden lät vi också ha kvar då det aldrig varit någon i trä där. Plåt är inte farligt om det brukas väl.

Locklist.

Jag mätte hur breda de ursprungliga locklisterna hade varit och köpte så snarlik som möjlig på en vanlig bygghandel. Det behövs ett antal 100 meter så hittar man en med bra pris så finns det pengar att spara. Jag valde en med avfasade kanter vilket är vanligt på hus av den här typen. Att spika locklist är ett tröttsamt görande med ett ständigt springade på stegen och kapande.

Var inte enfaldig och tro att alla lister är lika långa där det ser ut som de är det. Allt bör mätas en i sänder. Räkna med att det går åt över 1000 spik som är 100 cm långa. Jag skulle spika med klippspik men blev faktiskt i detta fall övertygad av min plånbok att låta bli.

Det som är roligast med locklisten på detta hus är den kilsågade fasaden som gör att varje brädas unika mått gör att det skiljer sig i bredd mellan listerna. Dessutom smalnar bräderna av något så att locklisten ibland står åt alla håll. Men det är i sin ordning.

Den sista bilden talar om extra vedermödor. Detta är vår mest utsatta sida. Märkt av vind, vattenskador, husbock och annat hemskt behövde den repareras. Detta gjorde jag på det mest byggnadsvårdsmässigt riktiga sättet, dvs att lappa och laga. I stort sätt hela nederdelen var rötskadat och då gjorde jag en klassiker, att sätta in en extra dropp bräda.  Detta går till så här.

Skruva fast en styrläkt på väggen i lämplig höjd. Ta en cirkelsåg och gira den och ställ den på ett sådant djup så att den precis går igenom brädorna. Låt sågen få slita och stånka tills den nästan pajjar. Har du lyckats får du ett snyggt och rakt snitt där inte ens vindpappen skadas.

Peta bort brädorna. Gör en droppbräda och gira den ca 30 grader precis i samma vinkel som snittet i väggen. Leta redan på gamla och nya brädor i samma tjocklek men gärna med olika bredder. Återvinn sådant du har liggande.

Spika mer locklist tills mjölksyran kommer ut ur porerna. Sen är det klart.

Gå sen och köp dig själv en present. I mitt fall blev det ett rockhuvud från Hälsningland. Undrar vilken fästmö för nära 200 år sen som eventuellt blev glad när hon blev överraskad av en nördig täljare med någon slags överambitiös bokstavskombination.  Jag blev glad iallafall och undrar just om det är dags att tälja något föremål som tappat sina praktiska och själsliga funktioner som det ursprungligen hade.

5 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum