februari | 2009 | Kurage -Hantverk, historia och reenactment

Månadsarkiv: februari 2009

februari 16, 2009 · 10:45 f m

I skuggan av bössornas barndom.

Äntligen har jag tillgång till smedjan. Äntligen kan jag börja med vad som länge varit i planeringsstadiet. Jag har liggande beställningar. Jag känner mig som ett medeltida Bofors. Får man exportera kanoner till fiende härar som kan dyka upp på motsatta sidan av slagfältet? Lyckligtvis är det sällan bösskyttar som skjuter bössskyttar, det är andra led som stryker med.

Jag har inhandlat specialrör, stålrör med tjocka väggar. Som jag tidigare nämnt kommer jag snart börja försöka mig på att välla piporna men tills då kör jag med rör. Dessutom måste man ta hänsyn till rådande intressenters monetära situation. Det är också en säkerhetsfråga.

Experiment 1. Enkel bössa med tånge utsmidd direkt av röret. Jag knäppte igång fjäderhammaren och helt sonika smidde ihop rörets ände till en tånge. Det blev helt ok, vissa vällsläpp och krackeleringar i änden. Problemet blir att det blir svårt att få en snygg övergång mellan tånge och pipa. Den blir sluttande och försöker man bättra på med att slipa blir väggarna för tunna. Möjligen hållbara ändå men inte värt att chansa. Ingen metod att satsa på för närvarande. Möjligen kan man trycka en kall bottenplugg i loppet när pipan är varm.

Experiment 2. Enkel bössa med fastsatt tånge. Genom att föra in en tight rundstav i änden på röret kan både en plugg och en tånge skapas. Min tanke var att välla fast denna tånge först. Det var svårt, jag må vara lite ringrostig, men pluggen ville inte vällas på sin plats. Ännu större irritation skapades när tången helt utan förvarning gick av. Varför är svårt att säga, värmen? materialfel? Endast Gud vet. Jag sparade denna bit för att göra en bössa utan tånge, redovisas därför nedan. Jag upprepade proceduren på samma sätt och samma vällningsproblem uppstod så istället valde jag att att borra i änden och fixera med osynliga nitar. Det är en ganska medeltida teknik som använts för att fixera vällningar i exempelvis yxor. Okänt om det använts på bössor men å andra sidan har jag inte heller vällt piporna heller. Det gick ganska bra, borren gick av och fastnade i hålet vilket tvingade mig att hetta upp allt och skaka ur borret. Det är så praktiskt att järn expanderar vid hög värme. Nedan ser ni borret på väg ut.

När tången var på plats smidde jag ut tången i fjäderhammaren och smidde ett hål för bösshaken. Till det avlånga hålet använder ni en kattunga (sådärja, nu har jag exkluderad 99% av den levande hantverkande befolkningen med ordbajs 😛 ). Totalt tillverkade jag tre st sådana här bössor och de är beställningar men kommer ingå i mitt sortiment som ”basic”-bössan som alla kan skaffa. Den är inspirerad av denna 1300-talare på denna bössa, hittad i slottet Freienstein. Min pipa är något längre, om kunden vill kan man ju korta pipan enkelt med vinkelslip. Kalibern är 22mm istället för 28mm.

Så här blev en färdig:

Förra gången jag gjorde en likadan bössa blev den färdiga såhär, hela artikeln finns under följande länk:

https://kurage.wordpress.com/2008/11/03/stangbossa/

Experiment 2A. Bössa utan tånge med plugg. Jag kortade den avbrutna tången något och drev ner den i röret och penade ut röret i änden medelst våld. Inte ens smidesguden Hefaistos kan dra ut den där pluggen nu. Se nedan. Flera bössor var förstärkta med beslag runt och jag gav mig genast i kast med att smida ringar av plattjärn. Första försöket misslyckades då godset i ringen var för klen (på bilden kan man i bakgrunden se ”suggan”, ett monsterstäd på ben, skänkt av kommunen och gav efter hela tiden i vällningen). Jag ökade i tjocklek, det gick genast bättre men det var inte helt enkelt att välla fast dem på röret. Boraxen låg som snö över området när alla tre ringar var på plats. Det kommer kräva träning innan det blir helt bra. Efter att ha gjort fänghål och slipat upp skapelsen med stålborste var jag ganska nöjd. Den ser speciell ut men jag kommer göra med större kaliber nästa gång. Denna form av bössa kommer också finnas i sortimentet, jag har valt att döpa henne till Schwarze Mechthild! Hon kommer bli häftig när hon sitter järnbeslagen i stocken.

Det var resultaten efter första riktiga bössexperimenten. Det finns mycket mer på gång, källmaterialet av järnbössor är stort och möjligheterna många. Det kommer behöva övas innan bössorna blir riktigt bra till utseende och funktion men jag är av åsikten att det kommer bli riktigt bra. Dessa bössor ska alla provsmällas nu i väntan på utskeppning. Mechthild har ingen köpare för övrigt….

På återseende.

14 kommentarer

Under Järn, Vapen

februari 2, 2009 · 12:04 e m

Hagelbrakaren.

I väntan på att sätta händerna i arbete i smedjan har jag just inga hemmaprojekt på bordet. Med hemmaprojekt åsyftas sådant man kan arbeta med i hemmet utan att förstöra det. Jag ämnar att sätta igång att sy något, det är svårt för mina rastlösa fingrar att slappna av när jag kollar på film, pratar med med min bättre hälft eller funderar. Sen är det alltid så att det tar lite tid att komma igång, det finns några saker som jag ska börja med; en kjortel till Drothemshirden 1349:s kock och för den ekologiska tankens skull ett antal trasiga vardagskläder.

Sen finns det semi-hemmaprojekt. Det gamla hagelgeväret var ett sådant. I ett parti med renoveringsvänliga vapen som jag en gång köpte hängde det med en sådan. En dubbelpipig mynningsladdare från 1800-talets andra hälft med allehanda rost och en duktigt hemsk kolvbräcka tvärs över. Det positiva, pipan hel och mekanismen i funktionsdugligt skick. Kolvens handtag vackert dekorerad med ett vildsvinshuvud. Inte världens lyxigaste gevär för sin tid men ganska fint. Belgiskt? Skicket var sådär som ni kan se nedan:

En målsättning med alla mina skjutvapen är att jag ska kunna avlossa dem, åtminstone blankt. Så vad göras?

Jag började med att skruva isär hela vapnet. Varje del måste rengöras och bli av med sin rost. Stocken måste limmas ordentligt, det fattades inga bitar som tur var. Jag öppnade upp sprickan och fyllde i med trälim och spände ihop. Eventuellt kommer jag smyga i en träskruv under beslagen för att förstärka ytterligare.

Alla rostiga delar polerade jag upp med fin smärgelduk och roterande stålborste. Man kunde nästan tro att pipan varit brunerad. Om den hade varit brunerad eller blånerad ska man låta bli att använda stålborste och smärgelduk. I vilket fall var hagelgeväret ytrostigt överallt. Jag ville inte ha en polerfinish, det är trots allt en antikvitet vi pratar om. Jag arbetade därför upp en mattare yta där spår efter framställningstillverkningen får vara kvar. Jag gillar när det är lite mattare och när bruksslitage är en del av utförandet. Jag monterade ihop allt och oljade stocken. Det fattas en skruv på beslaget som leder ner till handen men den kommer kompletteras. Fint blev det iallafall, det ser lite kladdigt ut när stocken nyligen är inoljad. Sen kommer jag göra en renovering av pipan, nipplar och lås för att kunna skjuta med den.