Månadsarkiv: april 2011

april 23, 2011 · 9:43 f m

Fattig mans ko.

I dessa tider är det läge att dricka det som kommer från björkarnas stammar ty det är nu saven stiger. Det sägs att den bästa tiden att tappa saven är palmsöndag eller tiden runt påsk. Svenska allmogen har emellertid haft en smula ambivalent inställning till björksav. Huvudsakligen tillskrevs saven ha stärkande egenskaper, man talte om att dricka märg i benen. En del finnar var skeptiska, du kunde få frossa (dvs malaria) av att dricka det för tidigt om våren. Å andra sidan trodde en del finländare att du kunde få frossa av att man rört vid en myrstack eller räknat tranor. Det gick att bota sjukdomar med björksav också, i Västergötland kokade man välling på det med kol och smör. Detta skulle hjälpa mot kolera.

Vad som är tydligt är att björklagen har brukats i många hundra år i björkrika platser och i vitt skilda sammanhang. Ett utmärkande drag är dess användning i nödbröd istället för annan degvätska eller att koka välling på. Fattig mans ko brukar man tala om. Björklagen är ganska näringsrik, innehåller flera sockerarter, syror, vitaminer och mineraler. Flera källor pekar också på vinframställning. Här följer ett känt recept från ”Den swenske Kocken” 1837:

Champagne-win af björklake. För att erhålla en halfankare Champagne-win tages 9 kannor björklake och 8 skålp. socker, helst puder- eller lumpsocker. Detta inkokas till sex kannor. Under kokningen skummas flitigt hwarefter saften silas genom hårduk uti den ankare, hwaruti det skall förwaras. När saften är lagom warm att emottaga jästen, så  ilägges 3 à 4 skedblad deraf, samt 8 i skifwor skurna friska citroner med skalen, dock utan kärnor. Slutligen ihälles 1 kanna gammalt franskt win, och efter jäsningen tillsprundas ankaren wäl, och den bör ej under en månad röras, samt ligga i god källare. Winet aftappas sedan på torra och klara buteljer, som icke bör wara fulla på en tredjedel när, samt korkas och hartsas wäl.

Jag skulle vara glad om någon av er mer alkoholbevandrade personer skulle pröva detta recept. 1 kanna är 2,6 l och ett skålpund 425 gr. En del har lyckats genom omfattande arbete.

Denna vecka gav jag mig ut med enkla redskap för att skaffa mig lite björksav så att även jag kan åtnjuta savens mytiska kraft (eller hål i tänderna då björksav är rätt rik på sockerarter). Det är ingen svår affär, man kan göra på flera olika vis men jag tog ett borr, pet-flaskor, 10 cm långa vattenrör och ett spännband. Satsa på större björkar och ibland ger vissa väldigt mycket andra mycket lite.

Jag gick regelbundet och tittade till mina tre flaskor och på ett dygn blev det några liter och dränkta myror framför allt. Glöm inte att plugga igen hålen när ni är färdiga.

Glad påsk.

5 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

april 13, 2011 · 7:02 e m

Liljerum XXIV. Fallout!

Liljerum ligger öde sånär som på en man och hans katt. Likt ett uppryckande har han lämnats kvar för att fullfölja ett uppdrag som sedan länge legat som ett förgiftat ok uppå hans axlar. Inkapslad i vit overall och skyddsmask och med enkla verktyg, en kofot, stege och hovtång skulle en resa bakåt i tiden inledas. Tillbaka till 1800-talets slut.

Prolog.

Någon gång under 1950-talet tycktes det finurligt att sätta upp plattor på husens väggar för att slippa underhålla dem. Ingen skulle behöva skrapa, slipa och vingla på en ranglig stege med färg längre. Det fanns också många andra fördelar,  estetiska och själsliga. Tänk att detta hus från 1800-talet helt plötsligt skulle se ut som det vore nybyggt och att våra förfäders fattiga minnen och strävsamma träldom kapslas in  i en sarkofag, aldrig att vakna åter. Ett nytt samhälle danas. Plattorna döptes efter latinets ”aeternitas” som betyder evighet.

Samma Liljerum men i annan skepnad på 1950-talet.

1977.
Vad var det egentligen som skedde?   Det visade sig att dessa små, praktiska plattor hade orsakat cancer hos de som arbetade med dem. Från praktiskt byggnadsmaterial till kastlöst skräp ingen vill ta i.

Idag.

Jag har inför detta uppdrag fått många råd. De flesta kommer ifrån pragmatiska herrar som är svaga för kampanjer med treglasfönster, egensnickrade energikalkyler, billiga läsglasögon, multiverktyg och låga bensinpriser.  Man kan tänka sig att argumentationen går ungefär så här:

-”Du ska väl inte plocka ner eterniten?”
-”Mmm…jo.”
-”Men det är bättre att bräda in plattorna, då behåller du vindskyddet och slipper ta i fanskapet!”
-”Förvisso sant, men originalpanelen finns under.”
-”Den är säkert dålig och huset kommer bli dåligt isolerat.”
-”Skulle jag bräda in eterniten skulle huset tappa alla sin proportioner och det skulle se ut som det vore nytt, dessutom kan panelen säkerligen lagas där den är dålig.”
-”Du är galen.”
-”Gud och historien är min domare.”

Det sista är nog något uppdiktat för att ge lite knorr på samtalet. Det finns många skäl att ta ner eterniten och många argument mot. Eterniten är ett utdöende inslag i vår byggnadshistoria och materialet har räddat många hus. Detta vet jag, då jag besökte Smögen förra året.

En noggrann skiss över eternitfrekvensen i Smögen.

Men på mitt hus har det inget att göra.

Rivning.
Resten av min familj försvann över helgen och jag stod framför huset på fredag morgon, redo. Engångsoveraller och handskar fasttejpade vid handlederna. Partikelfilter mellan mina lungor och plattornas damm.  Högt upp på stegen började min resa bakåt i tiden.

“We always imagine eternity as something beyond our conception, something vast, vast! But why must it be vast?” Dostojevskij

Du kan glömma att dessa plattor kommer ner i hela skivor ty de är fastnaglade med mången spik. Se till att du har plast nedanför väggen som samlar upp de nerregnande fragmenten.

Efter tre dagars slit morgon till kväll hade jag helt plötsligt ett rött hus. Tidsresan är fullbordad och nu återstår en restuarering med nya foder, knutar och locklist. Lite delar av panelen måste lagas efter husbocksbesök och röta. Panelen är ursprunglig med huset, fastspikad med smidd spik. Underbara tider.

16 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

april 2, 2011 · 6:36 e m

Två nya bössor.

100000 besökare! Hurra! Kul att folk hittar hit och gillar det jag ordbajsar om. Jag uppskattar verkligen era kommentarer och de nya kunskaper som blottläggs där.

”Agitatorns hemlighet är att göra sig lika dum som sina anhängare, så att de tror att de är lika kloka som han”
Karl Kraus 😉

Det åker bössor hit och dit i samlingen och det verkar som den expanderar mer än den decimeras just nu. Det kanske är någon som tycker det är apart att samla på vapen och personligen tycker jag just den diskussionen är ointressant. För mig är de bästa samlarföremålen de som för det första är trevliga föremål när det kommer till estetik, variation och historia och för det andra antikviteter som kan brukas i dess ursprungsbetydelse och för det tredje att de kan brukas aktivt reenactmentsammanhang. Därutöver anser jag det gott om det är en hobby som kan bli självförsörjande på grund av andra samlares intresse och plånböcker. Mynningsladdare bjuder generöst på dessa faktorer.

Själv personligen är jag infant i samlandet och försöka komma åt de saker jag blir förtjust i. Jag har med tiden nischat mig till civila jaktvapen som är helstockade, gärna från 1700-tal och flintlås eller bra slaglåskonverteringar. Nyligen har två gevär som passar in i min hylla.

Gevär 1.


Detta gevär var troligen en omtyckt ägodel. De bästa bössorna  blev ofta konverterade till slaglås under 1800-talets mitt. För er som undrar vad en konvertering  är kan det lättast beskrivas med att man har byggt om vapnets lås till ett modernare, vanligen flintlås till slaglås som generellt började brukas på 1840-talet (nedan kan ni se flintlås respektive slaglås). Många samlare idag tillbakabygger slaglåsvapen till flintlås idag med hjälp av originaldelar eller nya delar. Idag är det svårt att föreställa sig att en bössa redan kunde ha 150 år på nacken när den konverterades till slaglås. Vilka bruksföremål har vi idag som genomgår samma slags process?

Många konverteringar är tattiga skapelser gjorda av landsbygdssmeder som byggt om en gammal bössa andra är utförda av professionella vapensmeder. Detta är ett exempel på en väl genomförd konvertering.  Smeden har prydligt avlägsnat eldstål och eldstålsfjäder och fyllt igen skruvhålen efter dem.

Vapnets alla dekorationer och metalldelar är i järn. Personligen gillar jag det mycket mer än mässing. Det var svårare att göra bra detaljer i järn eftersom de inte kunde gjutas utan var tvungen att smidas, graveras och filas fram.  Allt som glimmar är inte guld, här i dubbel betydelse. Favoritornamentet är sidobläcket, jag har aldrig sett något liknande. En liten drake eller liknande.


Detta vapen är på många sätt udda. Pipan har också en mycket egendomlig form. Den är grov i kalibern, 19 mm och har blivit försett med en spång upp på pipan. Att ha spång är något jag förknippar med moderna jaktvapen. Sen är pipans början några intressant halvmåneformade skåror. Majoriteten av jaktgevären från denna tid har oktagonala kammarstycken, dvs första delen av pipan är åttakantig.

När det kommer till vapnets proportioner är de nästintill perfekta. Bra balans, stilrent och stramt.  Längst fram finns en hornnäsa.

Geväret är 135 cm lång och kommer bli skjutas inom kort. Troligen sent 1700-tal.

Gevär 2.


Detta gevär är det andra gevärets småinavlade kusin från landet. Det är verkligen inte någon fulbössa, sådana finns gott om. Detta är lite mer underligt. Inledningsvis rör det sig om ett slaglåsgevär, låsets runda form skvallrar om att det torde vara ett 1800-talslås som konverterats. Det är en bra konvertering som är väldigt genuin. De har bytt bakre delen av kammarstycket och ersatt det med en integrerad nippel. Gevär 1:s nippelhållare är bara fastskruvad på sidan av kammaren.

Det rör sig om en professionellt tillverkat gevär som byggts om av en vapensmed. Linjerna är eleganta och stocken är fiskstjärtsformad. Men vad är det så som är konstigt? Jo det finns några underliga detaljer. För det första har hela geväret ådringsmålats. Varför då? Slitaget på färgen tyder på att det gjordes under brukstiden och det bör vara för att det ska, liksom i den enkla möbelsnickaren värld, likna ex valnötsstock i detta fall. Kanske är stocken i björk och jag har aldrig stött på en målad stock över huvudtaget. Vanligt knep på möbler som sagt under sent 1800-tal. Det ger bössan ett egendomligt utseende och det ser rätt taffligt ut. Liksom sidobläcket:

Hur tänkte någon här? Detta är typ det fulaste och minst passande sidobläcket någonsin. Det kan inte vara original och kanske är det till för att täcka upp någon ful skada eller så var det någon som spolade ner sin formkänsla just den dagen.

Den sista besynnerliga delen är att detta är en räfflad pipa. Idag är alla kulvapen räfflade för att öka på precisionen och detta experimenterade man med alltjämt århundradena igenom. Räfflorna vrider sig i pipan för att sätta rotation på kulan och stabilisera dess bana. Så långt är allt rätt men denna pipan är något så ovanligt som rakräfflad. Räfflorna är raka från början till slut. Det är som att köra brödrosten utan att ha sladden i.

Detta har prövats förut, på Armémuseet finns en militär jägarstudsare (militära jägarförband) med rakräfflad pipa.

Dessa brukades av Savolax fotjägare. Modellåret är 1793 och 1806 klagas det på att precisionen och räckvidden är dålig. Josef Alm skriver

De uppskattades dock ej vid regemenetet, ty på grund av sina raka räfflor sköto dessa vapen föga bätte än vanliga slätborrade infanterigvär och överträffade i skjutförmåga vida av regementets studsare m/1770

Lustigt nog är min bössa också av samma kaliber som jägarbössan ovan. Tål att undersöka om det är en utrangerad militärpipa som satts i civil bössa. Kan inte se om pipan är åttakantig hela vägen eller om bara kammarstycket är det.  Min pipa är dock två cm längre men å andra sidan så min pipa byggts om de sista två cm. Någon som har en bild på denna bössa eller på andra rakräfflade tingestar?  Det såldes en svensk på Walter borgs auktioner för några år sen

Kom gärna med praktiska fördelar med rakräfflat.

Bössa 2 är i vilket fall 133 cm lång och ska få en ny nippel och sen får vi väl se hur precisionen är.

1 kommentar

Under Antika vapen, Vapen