Kategoriarkiv: Funderingar

Här finns sådant som inte är av strikt hantverksart, det vill säga funderingar, protester, underfundigheter, frågor och kuriositeter.

Ett år, två vapen.

Ett årtal, två vapen.

De här vapnen är tillverkade år 1870, den ena är en nätt lodbössa, troligen tillverkad av Erik Göransson och sparsamt brukad av en skomakare i en by i Skellefteåtrakten. Tänkt att skjuta skogsfågel med. Bytet kunde säljas i städerna och begjuta hushållet med välbehövliga kontanter i en ekonomi där byteshandel fortfarande dominerade. Den andra är en Colt 1860, en revolvermodell som kom att spela en stor roll i amerikanska inbördeskriget och medverkade till att nordstaterna slutligen kammade hem segern.

Dessa vapen är varandras motsatser, de är båda slaglåsvapen men därutöver finns inte många gemensamma faktorer. Den norrländska lodbössan representerar slutet för en svunnen tid där vapnen tillverkades helt för hand. Varje fjäder är handsmidd, varje räffla dragen i handdragen räffelbänk och varje hyveltag på stocken är gjord i någon krum, dåligt upplyst smedja av bilade stockar. Varje bössa var unik och bar spår efter smedens hand och beställarens intentioner. Coltrevolvern är symbolen för en ny tid, en era frustande av ånga och slirande remdrift. Här lades grunden till den mekaniserade vapentillverkningen vi förfinat in i våra dagar. Revolvern tillverkades i ett väloljat virrvarv av tekniska landvinningar. Svarvar, smidespressar, räffelmaskiner och sliphjul som åt stål och sket revolvrar, hundratusentals. Långsamt ersattes handens kunnande och förpassades till att betjäna maskinen monotona rytm. Världen skulle aldrig bli sig lik.


Sannolikheten för att dessa två skulle ha möts när det begav sig var inte särskilt hög, men inte omöjligt. I samma spår som Colts spirande vapenindustri vandrade gick hela den nya världen och dess människor. Den industriella revolutionen krävde att människor som besatt samma jordplätt i hundratals år nu skulle börja vandra, en ny folkvandringstid ackompanjerad av Atlantångare och ånglok. Under 1800-talet kommer städerna och fabrikerna bilda dragningspunkter för fattiglappar, jordlösa, äventyrare, brottslingar, drömmare och opportunister. Dessa folkomflyttningar gjorde världen mindre, enstaka lodbössor följde med emigranter som ett naturligt arbetsredskap i den nya världen medan mer eller mindre lyckade hemvändare tog med sig moderniteter såsom revolvrar.  För en tid sen var jag hemma hos en äldre herre som ärvt en hel del vapen av sin far som varit jaktvårdskonsulent i Västerbotten. Denna jaktvårdare hade under sina resor fått en hel del vapen som då brukats hos vanligt folk i Norrlands inland, bland annat en amerikansk Sharps & Hankins M/1862 karbin från det amerikanska inbördeskriget. Denna karbin hade troligtvis funnit sin väg under 1800-talets slut med någon av dess hemvändare som kanske upptäckte att livet inte var sådär särskilt mycket enklare over there.

Trevlig helg!

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Funderingar

Den otjänliga skatan får revansch.

P1070454Fyra skator och slutligen en kråka valde att slå sig ner på fel gård.

Salongsgevärstider
1 juli har passerat och det betyder att åtminstone där jag bor att kråkjakten är igång. De arter som jagas är framför allt kaja, kråka, skata, råka och nötskrika. Men går de att äta? Givetvis går allt att äta, till och med god behållning. Som matfågel är det kanske främst råka och nötskrika som betraktas som ganska smarriga. Undantagsvis talas det även om kaja och kråka under förutsättning att det är unga exemplar som gärna skjuts på vårkanten då de är magra.

Men skatan då? Jag har försökt hitta både gamla och nya referenser till att äta skator och jag upptäckte att de är rätt få. Under hårda tider med svält och umbäranden äter folk vad som helst, men hur var det annars då? Om jag minns rätt så läste jag i en artikel i Populär arkeologi att det funnits skatben i en avfallshög i något svenskt kloster. Det behöver ju inte betyda att de faktiskt ätit av dem, de kan ha hamnat där av andra anledningar. Varför skatan hamnat i skymundan kan ha flera orsaker. Två huvudteser lär vara att den är otjänlig och smakar illa, den andra tesen är att det inom äldre folktro anses tabu att skjuta gårdsskatorna då det  drar olycka över gården. Skatan kan alltså ha hamnat i samma fålla som svamp och häst, det vill säga något som undvikas som mat.

Ska du tillaga skata ska du skjuta skatungarna och undvika de äldre. Skator äter as och kan ha parasiter men de som är unga är det ingen fara med. Jag har två skatbon på tomten som båda har fått ungar och så fort som de blev lovliga skred jag till verket med att dra skam och olycka över gården. Nu efter fyra skator är de rejält misstänksamma kan jag lova.

P1070417

Edward Blom som vurmar för all typ av mat som svenskarna har ätit innan lightprodukter var påtänkta lyfter fram att det är bra om kråkfågeln ligger i mjölk innan tillagning.  Detta för att dra ur den värsta smaken. Jag tänkte i liknande banor fast jag la skatbröstet i en grillsås istället.

P1070418
Jag skivade det i småskivor och stekte ordentligt. Av en händelse hade jag bra kanapéskal och pepprad färskost och med en liten tomatskiva blev det ovanligt snyggt.

Smaklig måltid!

P1070420
Hur smakade det då? Jotack, helt ok. Det är ju inte så mycket kött men ganska mustig, leversmak med en undersmak av någon tung sump i botten. Men oätligt? Nej inte direkt smakligt kött heller. Men till och med svärmor smakade så helt dåligt kan det inte vara.

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Funderingar

Det imaginära byggrekordåret 1909

imageHävdavägen 63, byggt 1909. BF konsult.

Har du ett hus som är byggt 1909? Har du köpt eller tittat på ett hus från 1909 någon gång? Troligen. Kanske har du lagt märke till alla hus på Hemnet och i andra mäklarannonser där byggåret 1909 är utsatt.  När man slår in en rikstäckande sökning på 1909 på Hemnet just nu får man 67 träffar medan andra slumpade årtal som 1908 och 1934 endast ger 18 respektive 26 träffar. Sökningen ger förvisso utslag på allt i annonsen med sifferkombinationen men det talar oavsett sitt tydliga språk. Det hela är så mystiskt kan tyckas, byggdes det ovanligt mycket hus detta år? Var det då som egna hems-rörelsen på allvar satte fart? Nej och nej.

9034235Arkitektsritad villa från 1909, undrar exakt vad som är arkitektsritat…Färjbacksvägen 23 Djurås. Fastighetsbyrån. 

Riktigt så här spännande är det inte, den troligaste förklaringen är att 1909-1910 infördes ett nytt fastighetsregister för hustaxering i Sverige. Detta resulterade i att alla hus byggda innan 1910 gavs automatiskt taxeringsår 1909 oavsett ålder. Denna bekvämlighetsprincip har följt med sen dess och  hängts på hus som är gamla, oavsett om där från 1750 eller i närområdet av 1909.  Idag slentriandaterar mäklare husen till 1909 eftersom många helt enkelt inte orkar bry sig om saken. Allt bortom 1909 är som ett öppet historiskt hav där få kan navigera om man inte har vetskapen om när huset faktiskt byggdes.

Problemet att det går troll i denna lättja bland mäklare och det är tydligt att många mäklare fyller i 1909 utan att de egentligen vet varför. Det kan exempelvis ingå i den målande beskrivningen av en fastighet som detta hus i Upplands väsby: ”Fastigheten som uppfördes 1909 är varsamt renoverad med stor respekt för dess ursprungliga sekelskiftescharm…”. Mäklaren har helt enkelt i slentrian tagit vad ägaren sagt som i sin tur lyckligt ovetande har fått uppgiften av mäklaren han köpte utav.  Exemplen är många om man söker på hemnet, särskilt när det gäller dyrare sekelskifteshus där de positiva superlativen haglar över de hugande spekulanterna.   Personligen tycker jag denna insikt att det är svårt att ta någon på allvar som säger att de äger ett hus byggt 1909.

Ibland garderar sig mäklaren genom att göra som i det här exemplet skriva 1700-tal, 1909 och 1997 på raden för byggår. Vad betyder det egentligen? Jo, att huset kanske eventuellt med viss reservation har rester av 1700-talet-någon-gång och att huset med stor sannorlikhet är tillbyggt 1997. Men vad hände 1909 med huset? Ingenting, vi bytte taxeringssystem och jag har svårt att se hur det påverkat husets renoveringshistoria och konstruktion. Bra att ta med i annonsen för säkerhets skull, ifall någon skulle undra om huset var med 1909 då det hände.
9416701För er som är sugna så är alltså huset typ från 1700-talet och det var med om den nya rafflande hustaxeringen 1909 och tillbyggt 1997. Foto Fastighetsbyrån Swedbank.

Söker man på närliggande årtalet 1910 får man också fram hyggligt många träffar, inte långt efter 1909. Kan det vara så att 1910 är det nya 1909? Kanske har 1909 blivit så misstänkliggjort bland en del av allmänheten och mäklarna i synnerhet att det är bättre att jämna till det med det nya, fräscha och jämna talet 1910? Det får framtiden utvisa och kom ihåg, lita inte på en mäklare.

Sådär ja, gå nu och försök ta reda på hur gammalt ditt hus egentligen är.

 

/Anders, själv boende i ett hus från 1909.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Få vet att 1600-talets universalsnille Olof Rudbeck var tidig med den experimentella arkeologin. I hans vanvettiga försök att placera Atlantis i Norden utförde han en mängd experiment där varvsarbetare och studenter fick släpa femtiofotsbåtar på tid. Detta för att se huruvida legenden om det gyllene skinnet passade in i hans beskrivning av Atlantis. De prövade att släpa och rulla båtarna 730 meter under stor möda.

Kurage recenserar

David Kings bok Drömmen om Atlantis. Trevligt och målande personporträtt över den geniala och excentriske geniet Olof Rudbeck som med stor iver letar efter det sjunkna Atlantis och placerar det i Uppsala.
4 av 5.

9 kommentarer

Under Funderingar

Hatar Herman Lindqvist Norrköping?

 

I sann kvällsjournalistanda ska jag passa på att sparka på den som ligger, eller nja, ligger gör han knappast då det verkligen inte är synd om Herman Lindqvist. Han har gjort sig en förmögenhet på att pracka på svenska folket förlegad forskning och en gammalmodig historiesyn. Därför vill jag delge en mycket trovärdig konspirationsteori jag knåpade ihop då jag läste Herman Lindqvists Historien om Sverige Från istid till framtid. Det är skrämmande läsning för varje person bördig från Norrköping om de få omnämnanden om staden som finns ser ut så här:

För att göra riksdagen så oattraktiv som möjligt och förhindra att hovet, de utländska ministrarna och många av de yngre oppositionella adelsmännen åkte dit, bestämde regeringen att den skulle förläggas till den synnerligen tråkiga manufakturstaden Norrköping i april 1769; inte många riksdagsmän skulle kunna få plats där. (s.400)

 

Därför kom Gustav IV Adolfs första och sista riksdag att förläggas till den allt annat än glamorösa industristaden Norrköping – dessutom mitt i vintern. […] Andra skrämdes av svårigheterna att finna en bra bostad i den lilla orten, där de näriga borgarna pressade upp rumshyrorna till groteska höjder.
Mot slutet av Norrköpings riksdag följde Gustav IV Adolfs och Fredrikas kröning, den billigaste och mest oglamorösa av alla svenska kröningar. (s. 499)

 

Bara Norrköping med sina textilfabriker hade något som vid denna tid liknade en industriell slum. (s. 603)

 

Människorna i Norrköping var onda och syndade svårt mot Herren.   (Om Herman Lindqvist skulle ha arbetat med Bibel 2000 och 1 mosebok)

 

Det blir nästan så att man undrar vad Norrköping har gjort med stackars Herman. Finns det någon gammal fejd? Har han fått böta för att han plankade på spårvagnen? Har han något gammalt ex i stan?  Eller har ingen berättat för Herman att alla städer i  jordbrukarnationen Sverige under 1700-1800-talet var små och tarvliga skithål?

För att strö lite salt i såren citerar jag en klassisk recension av Peter Englund. Han tycks iallafall ha belägg för sitt agg.

Tänk om t.ex. en som sätter ihop handböcker i schnauzeruppfödning skulle vara lika lättsinnig som Lindqvist. Det skulle aldrig tolereras. För att inte tala om sammanställare av kartböcker: ”Äsch, visserligen kom Madagaskar att hamna invid Island, men min atlas är faktiskt skriven för vanligt folk och inte för universitetetsgeografer”.

För all del, läs gärna Englunds hela recension på Hermans verk, helst innan du tänkt läsa den så kanske du kan lägga din tid på verkligt goda saker. Varsågod, det var så lite så.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Under 1800-talet var det populärt att köpa speciella evighetspiller som skulle verka mot diverse sjukdomar. Pillren var avhalvmetallen antimon och svaldes. Antimon är något giftigt och framkallar kräkning och diarréer vilket ansågs renande för kroppen. Pillret kom så småningom ut och kunde diskas av för ny användning. Pillret kunde gå i arv och användas av hela släkten.

Kurage recenserar.
Herman Lindqvists bok Historien om Sverige. Snarare historien och skrönor om hovet i Sverige. ”Jo men han har ju fått många att intressera sig för historia!” Jag tror det att svenska folket förtjänar bättre  än den här Grimbergsörjan.
2 hafsverk av 5.

 

4 kommentarer

Under Funderingar

De åtta husen. En fotopromenad i ett kvarter.

Detta inlägg har sitt ursprung i en liten amatörmässig fotosession jag företog mig i Norrköping. Jag vill belysa hur olika vi tänker kring gamla hus. Hur de ska underhållas, hur de ska och kan se ut. Det handlar också om hus som en del av en stads kulturarv. Vilken relation ska svensken ha till vårt byggnadsbestånd?

Här nedan är två mycket små gator i Norrköpings äldre villabebyggelse. På gatorna står det fyra hus vardera byggda efter samma modell och proportioner.  De är uppförda under 20-talet skulle jag gissa på och hade troligen ett ganska likartat utseende från början.

Gata 1.

Hus 1.

Tilläggsisolering , bytta fönster, dörr, trapp och plastfärgsmålad panel, plåtinklädd skorsten.

Hus 2.

Kanske det bäst bevarade huset om det var så att husen ursprungligen var putsade likt många av husen från tiden var. Entrén är kanske delvis original. I vilket fall har fönstren bytts mot vippfönster med lösspröjs.

Hus 3.

Tilläggsisolerat och inklätt med plåtpanel, modifierad skorsten, tillbyggd balkong.

Hus 4.

Mexitegel, svarta betongpannor, storglas och brunbetsade detaljer.

Gata 2.

Hus 1.

Småspröjsade fönster och fina snickeridetaljer bevarade. Huset är målad med någon slags plastfärg och försett med brandtrappa och gunnebostängsel.

Hus 2.

Här har vi grå eternitplattor med fönster från till synes tre olika årgångar.

Hus 3.

Mexitegel med tillbyggd hall med balkong. Bytta fönster.

Hus 4.

Tillbyggt med garage, klätt med bred panel och svarta betongpannor.

Frågan?

Har vi som husägare skyldigheter? Hus är trots allt något vi bara bor i, eller har det kommit till att bli något mer?

22 kommentarer

Under Funderingar

Artefakt IV. Den mystiska trollkniven.

Runor har genom århundraden gäckat människans sinne, från dess begynnelse för nästan två tusen år sen till våra dagar. Runornas tecken har tjänat en mängd olika syften. Allt ifrån pompösa redogörelser om långväga resor och stordåd till enkla meddelanden och allmänt nonsens. Under medeltiden och fram till 1900-talet i vissa delar av Sverige. Runorna tjänade  som ett folkligt alfabet med lokala traditioner och stil. Det sistnämnda gäller särskilt för dalarna som har ett eget variationsrikt runalfabet. Runorna levde dock sällan i skymundan för överhögheten och bland de lärde. Exempelvis har det nyttjats i medeltida landskapslagar, som försök till ABC-substitut under 1600-talet och för att stärka nordbornas nationella självkänsla under 1800-talet.

Hänglås med runor, okänd proveniens, daterat 1707 . Nordiska museet.

Runorna har sedan tidigt tjänat nordborna med en magisk klangbotten och de ansågs ofta bära besvärjande egenskaper.  Hos allmogens kloka och trollkunniga brukades runalfabetet alltjämt som ett magiskt skriftsspåk. Det har ristats på mängder av platser och föremål i syfte att beskydda eller skada. I folkliga svartkonstböcker har de nedtecknats och på träbitar har kristna bönor ristats med kniv.  Värt att notera är dock att där runorna haft en bred förankring som i dalarna, har de flesta runinskrifterna från medeltiden och framåt  en praktisk innebörd såsom exempelvis ägarmärkningar, tillverkare och och liknande notiser. Men ett föremål som jag tänkte delge här är av det lite mer magiska slaget.

Folklig svartkonstmanuskript med runor från 1715. Titeln lyder ‘Negromänliska Saker författade i Trycket af Upgifvaren år 1715 öfversatte Från Ebreiska o Grekiska och Latin på Götiskan – 1410:- och sist på Swenska utskrifwit’. Nordiska museet.

Trollkniven
Det här föremålet kallas för trollkniven i Norrköpings Stadsmuseums föremåls arkiv. Den är ca 16,4 cm lång, dolkformad, bemängd med runor, symboler och bokstäver och är gjord av sten. Den skänktes till museet av en apotekare under 1900-talets första hälft. Den är daterad till 1500-1600-tal. Exakt vad den brukats till är svårt att säga. I folkliga magiska besvärjelser används ofta symboliska föremål som representerar något. Detta är föremål ska troligen liknas vid någon slags kniv. Knivar, stål och järnskrammel håller troll och onda väsen borta, kanske är det detta som åsyftas. Det ter sig dock något mer avancerat än så eftersom den är fylld med inskriptioner.


Jag  har med hjälp av den litteraturen jag hade till hands försökt tolka knivens ristningar. Det visade ge mer frågor än svar. Med hjälp av olika sorters runrader försökte jag bena ut runorna och som jag ser det blandar ristaren runor med bokstäver. Jag har försökt vara konsekvent men nedan följer några försök.

Bokstävernas betydelse:
A =säker runa
(A) = möjlig
? = vet ej.

Den medeltida runraden:

U Q N ?
M U (U) Q N
A M (U) F
N ? (D) ? I
N ? ? ? T

? I T D (ej runor)

I cirkeln
? M H
? R N ?

? N (S) ? ?
K K (T)

Den medeltida runraden ger inte mycket info och särskilt svårt eftersom många runor inte känns igen.

Johannes Bureus avskrift av dalrunorna från 1599:

M U ? K N
E M U F
(I) ? D ? I
U K (F) A (N)

? I T D (ej runor)

I cirkeln
(Ö) M (H)
D R N ?

? (N) S A ?
K K ?

Bureus avskrift av dalkarlarnas alfabet ger inte mycket mer information även om några fler frågetecken rätades ut. Det är inte helt säkert om Bureus avskrift är helt tillförlitlig men är i vilket fall intressant då det är den äldsta varianten av dalarnas runalfabet.

1700-talets dalarunor:

U K (N) (A)
M U A K (N)
E M U (F)
N Y D (U) I
U K F(A, N) N

? I T D (ej runor)

I cirkeln
? M H
D R N (D)

N N S ? (Y)
K K T

Dalarnas folkliga runalfabet förändras mycket under 1600-1900 och med en många varianter på varje runa. Det ger en bredare översättningsnyckel. Det är emellertid troligt att knivens ristningar är ett slags chiffer i bästa fall eller i värsta fall härmande av runor med inget verkligt innehåll. Syftet i det sistnämnda fallet skulle exempelvis vara att ristaren tolkar runorna som magiska och dess faktiska textmässiga betydelse är underordnad. Han kan ha haft tillgång till äldre runor i sin omgivning men inte känt till dess innehåll. Om föremålet är ifrån Östergötland där runorna tidigare spelat ut sin roll som folkligt alfabet är det troligt att det rör sig om ett magiskt sammelsurium. Kanske hade ristaren rent av ett eget runalfabet.

Kanske har någon av er läsare en tolkning. Det är välkommet!

Källor
Tillhagen, Carl-Herman (1958). Folklig läkekonst. Stockholm: Nordiska museet.
Benneth, Solbritt mfl. (1994). Runmärkt Från brev till klotter runorna under medeltiden. Borås: Carlssons bokförlag
af Klintberg , Bengt (1988). Svenska trollformler. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Enoksen, Lars Magnar (1998). Runor Historia Tydning Tolkning. Stockholm: Historiska media
http://www.digitaltmuseum.se

10 kommentarer

Under Artefakt -fynddepån, Artiklar & Recensioner, Funderingar

Långa dagar och korta nätter.

Det finns mycket tid för att arbeta med händerna just nu men inte på ett sätt som gagnar denna sida. Nu är dagarna långa och arbetsledan i mina leder gör sig ständigt påmind om detta faktum. Trots detta flyktar dagarna i förbi likt en obeständig skugga. Det arbetas på museet för den historiasuktande ungdomen som varje dag får resa 100 år tillbaka med mig och mina kollegor. Utöver detta så målas det, skrapas, rivs och byggs, saker ni inom kort kommer bli varse genom detta medium. Annat som inte kommer er till gagn är vardagens bestyr som får vardagens lunk att fortgå såsom gräsklippning, vattning, tistelrensning i potatislandet och ett ohemult motorsågskapande av rivningsvirke till vinterns köld. Utöver det har jag faktiskt andra intressen än historia såsom jakt, friluftsliv skriva (!?) och att läsa böcker (inte bara köpa dem). Ja just det, en fru också samt två hundar och en katt ibland. Många av mina vänner är studenter och bor i hyreslägenhet, those were the days. Åtminstone tidsmässigt.

Jag säger som Tjechov:

Om du vill ha ont om tid ska du inget göra.

Emellertid så finns det alltid hål i tidens väv där nya lappar kan appliceras. En lagom stor lapp är i detta fall en ny scarf till min 1700-talsdräkt. Kypertvävd muslin färgad med krapp, underbart rödorange. Det är jag som kommer få en rysk muskötkula i pallet nästa gång. Som ett fyrskepp på öppet hav, människor är som bekant generellt inte färgblinda.

Förr arbetade slagfältens dräktdesigners hårt för att sända ut sådana signaler då det ingick i armens estetik att vara färgsprakande men också bjärt, pompös, ridderlig och osande av skitnödig man-mot-man-manér. Med slika signalement visar man att man minsann var redo att för att slå folk på käften. Särskilt  stora krigsteoretiker som främst beskådat slagfältets arkitektur på avstånd hade förkärlek för sådant. Första världskrigets knattrande kulsprutor förpassade för evigt krigets färger till en betydligt ljummare färgskala.

 

 

 

 

3 kommentarer

Under Funderingar, Textil, Växtfärgning

Det tidiga 1800-talet, en idé om reenactment.

På sista tiden har jag funderat över om det inte vore tid att se över nya områden att utforska inom reenactment. Alla tidsperioder har sina kvalitéer men vi kommer alltid till en avvägning. Valet den här gången har stått mellan tiden runt år 1700 eller tidigt 1800-tal folklig kultur. Jag gjorde en slö undersökning på fejjan och föga oväntat var det ingen som slog följe med det tidiga 1700-talet som för tillfället befolkas av lönnfeta medelålders män i dåligt sydda karolineruniformer. I stället hamnade ett överväldigande del av mina vänner i 1800-talslägret.

VS

Och behöver jag säga att många av 1800-talssupportrarna finns att hämta ur hemslöjdens knapadel – Sätergläntanfolket. Jag har precis som dem skådat ljuset som kommer från vår folkliga kultur som kanske står på höjden av sin prakt under tidigt 1800-tal.

Fäbod, leksands kommun.

Vad jag tänker mig är reenactment som fokuserar på allmogekultur men ¨som också inkluderar de breda folklagren bland hantverkare och borgerskap i stadens miljö. Källmaterialet från 1800-talets första hälft är massivt när det kommer till kvarlevor i form av dräkter, miljöer och artefakter, men även skriftligt material som uppteckningar, skildringar och inte minst bildmaterial. Detta i jämförelse med exempelvis medeltiden där vi har ett starkt decimerat material och inga autentiska miljöer varför vi ständigt blir hänvisade till tältläger.

En av Mandelgrens otaliga avbildningar av folklig dräkt. Tidigt 1800-tal.

Det tidiga 1800-talet bjuder på stora möjligheter när det kommer till forskning. Istället för att bli hänvisade till en handfull källor som alla känner till kan vi istället gräva där vi står på museum, hembygdsgårdar och antikaffärer. Det finns en möjlighet att återskapa en dräkt från din socken eller trakt  istället för att behöva korsbefrukta källor från andra delar av Europa.

Detalj av enkel rock ca 1830.

När det kommer till andra företeelser inom denna tidsperiod så har den också mycket att erbjuda rent kulturellt. Med källmaterialet har vi möjlighet att återskapa i detalj musik, matkultur, dans, hantverk och utforska 1800-talsmänniskans väsen och mentalitet. Dessutom finns många existerande föreningar som inte är återskapande men som sysslar med speciella områden inom tidsramen såsom folkmusiker, slöjdare, folkdräktsfolk och militärhistoriska föreningar.

Finspångsbönder avmålade av Pehr Högberg ca 1789.

Till handling!
Jag tänkte att om det finns intresse börjar vi i liten skala. Jag startar en facebookgrupp till en början för att samla ihop eventuella intressenter. Där kan vi diskutera saken vidare.

18 kommentarer

Under Funderingar

Den enes död, den andres bröd III. Hemmansdelningen.

I den här artikelserien lyfter jag fram sorgliga husöden som jag varit med och bevittnat. Det är också historien om hur gamla saker bärgas från dessa hus för att flytta hem till mig. Minns ni att jag skrev om ett fallfärdigt 1700-talstorp där vi hämtade en del saker? Uppfriska minnet här. Det har runnit en del vatten under broarna sen jag publicerade artikeln och jag tänkte bidra med lite nyheter om huset och lite information om dess kontext.

Torpet föll ihop för några veckor sen och ser ut som bilden nedan. Naturen tar ut sin rätt och huset är mer en kompost än ett hus.

Jag tänkte faktiskt lämna huset här och förklara de rådande omständigheterna runt denna fastighet. Torpet stod på en bondgård några mil härifrån och ärvdes av en bekant till mig. Här bodde hennes farbröder och hennes faster och brukade jorden. Farbröderna var tokiga i längdskidåkning och fastern älskade rådjuren som betade runt hu. De förstnämnda bodde i ett boningshus byggt i början av 1900-talet bredvid torpet och fastern i ett annat hus ett stenkast därifrån. Utan vatten och avlopp och fastern flyttade så sent som 2008, då i 90-årsåldern. Hela gården är ett vittnesbörd från ett samhälle som nu tillhör en svunnen tid, så avlägsen men ack så nära räknat i år. Farbrödernas hus var nästan intakt när jag besökte det. Köket i ådringsmålad björkimitation och linoleum på golven. Övervåningen var bara till hälften inredd och det inredda rummet hyste de båda männens gemensamma sovrum. Där hade tiden stannat redan under deras livstid. Buckliga ursprungliga tapeter, en järnkamin som lämnat långa svarta strimmor av sot i det inte längre så vita taket. Spännpappen hade spruckit i en lång reva och hjälpligt lagats  ihop med genomskinlig ömsom röd tejp.

Damens hus var till det närmaste än mer intakt eftersom hon bott där tills nyligen. Hennes hus, en enkelstuga i två våningar. Övervåningen med endast råsågade bräder på väggarna, oisolerat och dragit, förutom ett litet inrett rum som varit hennes sovrum. Det finns dock inget som skvallrar om en enkel tillvaro så mycket som ett kök, åtminstone för moderna människor. Ett kök med vedspis som trängdes med en liten elspis, brödstänger i taket, ålderdomliga hängskåp, skafferi och som diskbänk en skänk med zinkplåt uppå (mer om denna nedan). Stank av katter, utgående matvaror i kombination med den svårbestämda lukten av ålderdom och övergivenhet. De syner denna plats har gett mig kommer för evigt vara förborgade i mitt medvetande, inte minst i mitt historiska och känslomässiga medvetande.

Så, var står vi nu? Jag besökte platsen senast idag av den enkla anledningen att det är dags för att skingra bohaget. Det har varit mig bekant sen jag förste gången fick besöka gården i höstas att detta oundvikligen skulle ske genom auktion. Imorgon går generationers historia under klubban och jag kommer sitta på första bänk med pengar i näven. Hyckleri? Nej, egentligen inte då det inte finns någon möjlighet att gå någon annan väg. Husen bestånd skvallrar också om att rivning kan bli verklighet om gården inte köps av sådana entusiaster som jag och kanske du som läser detta. Jag klandrar ingen, det är tidens gång på något vis. Jag hoppas att det blir en auktion med mycket folk som genuint tycker om gamla saker och förstår att vårda dem. Det är sånt man får trösta sig med, liksom att jag vet vilken kontext föremålen jag köper har.

Jag har varit med vid alla utrensningar av gården inför auktionen och varje gång följer några saker med hem och jag tänkte redogöra för mina fynd, mitt bröd så att säga. Detta är alltså utöver torpets bärgningar.

På bilden ser ni, från vänster,
1. Ett verktygsskåp i pärlspont
2. En ensam pinnstol, äldre.
3. En vad som tros vara en äppeltorkare. Det finns säkert någon smartbyxa bland er som har någon annan teori, det är välkommet.
4. En diskbänk från sekelskiftet 1900. Detta är fasterns diskbänk som räddats från brännhögen. Ovanlig möbel som oftast kasserats. Det är som en skänk med två skåp med en tunt zinkskiva. Jag vet ännu inte vad jag ska ha den till riktigt, men mitt hjärta nedkämpade behoven. Den är hel men småskabbig, målad i något som påminner om björkimitation. Målningen är skadad och anfrätt och det är troligt att den kommer målas om. Tänk alla diskar som denna bänk varit med om i den lilla tantens stuga.

Till dessa föremål kan nämnas en stor vedlår, handgjorda gardinstänger i trä från 1800-talet, massa gammalt elmaterial, skruvar, beslag, en rulle brunt inslagspapper och en rulle silkespapper.

Väl hemma limmade jag ihop det som kan tänkas vara en torkställning. Som gräsänkling beredde jag mig en mysig kväll med vedspisen sprakande och med fladdrande ljus. Jag kärnade ur ett antal äpplen, skivade dem och trädde upp dem i anordningen. Attans, nu får ni lite tjuvnyp av det där mytomspunna och aldrig färdiga köket som ännu inte förevisats på bloggen.

Jag har ont om plats kring vedspisen och därför prövade jag att hänga upp ställningen i några krokar över spisen. Vi får väl se om det blir ätbart tids nog. Genom att titta på spikar och liknande kan ställningen antas vara från sekelskiftet och jag har för mig att jag läst om en dylik i någon Åter-artikel eller så. Någon av er kanske vet?

Jaha, det var lagom pretantiöst, det är terapi för mig det här också. Får väl se om det blir något intressant imorgon.

7 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar, Byggnadsvård på Liljerum, Funderingar, Självhushållningsexperiment

Pimp, pynt och pyssel.

Lite modeblogg kanske? Visa att man är med i svängen? Tänkte visa hur man får den där attraktiva vulgärslitna-hemmafixar-looken. Lite som om Ernst Kirchsteiger vore en målning av Hieronymus Bosch eller som om en ung Bygglov-Willy skulle magra efter några svåra år på drinkar gjorda på Desivon och After Eight.

På huvudet: Okontrollerad ansiktsfrisyr och ogräs på skallen, allt rikligt pudrat med skifferdamm.
T-shirt: Gravedigger från Excalibur tour -00, inköpt på Motala Metal festival -00, 150kr
Byxor: Camoflagefärgade snickarbyxor, inköpt på Jula. 199kr
På händerna: Magnetisk mekanikerhandske, inköpt på Jula, 149kr
I händerna: Vinkelslip Skil Grindcat 450w, gåva.
Skor: Meindl vandrarkängor, 2499kr, Naturkompaniet.
Stenen: Skiffer, vintage.

Apropå vintage, så har jag varit och dragit ut ett par hundra klippspikar ur en närliggande träfasad som skulle bytas. Nästa sommar är det fasadbyte även på Liljerum och vad passar inte bättre då än att spika mer 100-årig spik. Rätt tråkigt att räta ut dem, men fint blir det.

Apropå fint så åker jag och hustrun till Varberg i helgen för att fåna oss med Albrechts bössor. När jag packade ihop vårt medeltidsgrejs igår kväll blev jag lite rörd, något sådant vackert har jag inte sett sen jag konfirmerade mig. Company of Saint George kan ju gå och duscha med sina medeltidskit.  Jag funderade också på om jag grät inombords för all tid jag lagt ner på den här världsfrånvända hobbyn. Beslutade mig för att gömma undan den funderingen långt inne i ett litet svart hål i min själ.

Ha en bra helg.

2 kommentarer

Under Funderingar