Månadsarkiv: december 2010

How to do the snygger anteckningsbok.

Detta är ett inlägg som ligger i julens bakvatten på grund av julens natur, julklappar. Anna-Maria hade önskat sig en anteckningsbok att nedteckna folkliga sånger och koraler uti. Jag tänkte mig göra lite amatörbokbinderi i bästa maner. Jag har försökt mig på detta några gånger förut och det är inte så svårt. Så här ser några tidigare exempel ut de senaste 5 åren.


1. Dyalogos Creaturaz, faksimil som kom ut med 600-års jubileumet av Sveriges äldsta bok.
2. Simon Roséns bibel, tyvärr snodd på medeltidsveckan några år sen. Om någon sett den, hör av dig.

Ok, hur som helst, har du en ful eller trasig bok som du tycker om eller vill tycka om kan du enkelt slöjda om den. Här är den färdiga anteckningsboken och här följer en liten kortfattad how-to-do.

Utgångsmaterial.
Någon slags bok. I detta fall en ful anteckningsbok från en loppis för en tjuga. Den stackars förlagsslaven som gjorde just denna bok blev utsatt för den kreativa designerns oerhörda fantasi när han tyckte skumgummi var snyggt i pärmarna. Krocksäker bok? Slakta skiten av den, skär bort bokens pärmar och låt bara själva sidorna vara intakta.

Limma rygg.
Låter som en folklig dans. Ät popcorn och lek med trälimmet. Börja med att tvinna ryggens pärmgarn (eller vad det nu heter, de där åsarna på ryggens som håller ihop häftningen och pärmarna och som gör att boken ser cool ut, till skillnad från en månpocket). Jag använde mig av bomullsgarn, det är viktigt att ryggåsarna blir lite hårda så tvinna rätt många. Spänn fast bladen och de gamla pappärmarnara i ett litet skruvstycke och smeta på lim. Jag har valt att återanvända anteckningsbokens pappärmar och använda trälim som är billigt och lätt att applicera. Spänn över pärmgarnen i det avstånd du vill ha och fixera dem med tvingar. Pensla massa lim, skäms inte för att kleta ordentligt.  När det torkat något, platta ut pärmgarnet och pensla lim på det också. Torka.

Pärmtilltjockning och att skinna.
Jag har valt att göra pärmen något tjockare med att förstärka pappärmen med masonit (sitt och limma tunna träskivor då om du nu är så purjo). Såga ut i samma storlek och limma på. Nu är det dags att limma på skinnet. Skär ut ett stycke tunt skinn, jag har valt ett mörkt brunrött skinn. Tänk dig tillbaka till grundskolans fattiga dagar då du tvingades slå in din SO-bok i julpapper för att den skulle spara sig till en kommande skoltrött generation. I åminnelse av detta kan du säkert klura ut hur stor skinnbit du behöver. Börja med ha lim på ryggen och spänn skinnet över. Du måste klippa snitt upptill och nertill för att kunna vika in skinnet nertill och upptill i ryggen. Med naglar, bordsbestick och liknande pressar du skinnet runt bandgarnet så detaljerna blir fina. Ha datorn till förströelse, låt Cartman guida din hand.

Limma ihop och pynta.
Dra ordentligt i skinnet (?) och spänn runt pärmarna och låt limmet torka. Nu kan du prägla bandet om du känner konstnärslusta. Detta kan du göra med lättåtkomliga verktyg. Ta en svamp och fukta lädret lätt och prägla mönster med teskedar, trubbiga nålar och liknande. Jag har inspirerats av denna bok från Lunds universitetsbibliotek.


Jag passade också på att spika fast möbelspik i hörnen, jag gillar sådant, skyddar skinnet också. Jag präglade in ett litet vanligt förekommande repmönster i ryggen med en tvinnad ståltråd och en I:a för att markera att det är första anteckningsboken. På insidan av pärmen kan det vara najs att limma in ett foderpapper för att dölja skinnets kanter.

Därt! Du har en fin bok. Detta är verkligen inte något superhistoriskt sätt att göra det utan en väldigt snabbt och underhållande väg som inte på något sätt påminner om de tingestar en treårig utbildning i bokbinderi alstrar. Lycka till!

4 kommentarer

Under Läder

God Jul.

Jag vill önska alla mina läsare och vänner en glad och fröjdefull jul…

…och jag vill också propsa på spännande jultraditioner. Varför inte klä ut någon vän till julbock….

…för att sedan under festlighet och lustighet lossa det gångna årets kollektiva ångestok….

…ett utmärkt sätt att inviga det nya året! Gott nytt år!

1 kommentar

Under Övrigt & pålysningar

Historisk essä: Tre umgängesdanser män emellan.

Förord
Jag vill så här inledningsvis poängtera att jag inte är någon övermåttan dansant person eller att jag besitter någon djupare kompetens kring folklig dans som denna artikel handlar om. Emellertid är jag gift med en dansglad folkmusiker och är intresserad av folklig kultur, modern som gammal. Dessutom har jag svårt att låta bli att skriva om vissa ämnen när jag stöter på tankeväckande källmaterial. Sådant stoff som vänder uppochner på vårt historiska medvetande och som utmanar vårt bild av de skeenden som gått oss före. Just denna artikel handlar ett antal ovanligare danser där män dansar med andra män i det gamla Sverige.

Om mansdanser
När det kommer till mansdanser finns det många, den kanske mest kända, hallingen, anses komma från Norge men har utövats på flera platser även i Sverige. Det går ofta i 2/4 eller 6/8-takt med högt tempo och med många akrobatiska inslag. I hallingens centrum står männen som utmanar varandra i olika avancerade akrobatiska konster för att imponera på det omgivande kvinnfolket.

Utifrån tre olika källor har jag stött på tre folkliga danser vars syfte primärt inte är att skapa affektion hos motsatta könet utan som är en del av en samkväm eller en ritual. Dessa danser ter sig märkliga och var troligtvis ganska kuriösa men desto mer verkligt unika. Mitt material grundar sig på ett antal uppteckningar från olika tider.

Björndans
Björndansens ursprung är höljt i dunkel men vissa menar att den kan ha kopplingar i samernas kultur och deras dyrkan av björnar. Den kan dansas i grupp eller parvis och stor vikt läggs vid att likna en björns natur. Adolf Iwar Arwidsson beskriver Björndansen i Svenska folksånger 1842:

BjörnDansen. Begagnas i Norrland. Fyra eller flera karlar lägga sig framstupa på golvet, med huvudet vänt inåt mot samma medelpunkt och kroppen såsom radien i en cirkel. Golvet vidröres endast med flata handen och tåspetsarna. Sålunda hoppa de på händer och fötter i takt med musiken under oavbruten rörelse, varvid de växelvis draga händer och fötter tillhopa och sträcka dem åter ut. I förra fallet vändas händer och fötter inåt mot varandra, i senare utåt från varandra. Dessa rörelser äro så snabba, att de ske två gånger inom samma takt. Dansen fordrar mycken både vighet och styrka.

Denna variant verkar vara mer av en lekdans medan den som görs parvis är mer sävlig och kräver styrka. Den går ut på att männen lyfter varandra och gestaltar en björn. Nedanstående filmklipp visar hur det går till. Detta filmklipp är något bisarrt på många vis men kväv nu era skratt och dröj er kvar vid tanken att en del av era manliga förfäder roade sig med dylik umgängesdans.

En del vill också härleda denna till hedna tider och en slags urkult av björnen vilket troligtvis är ett önsketänkande. Däremot finns det flera upptäckningar från flera delar av Sverige som visar på att dansen varit vida spridd från Halland till Norrland.

Ungkarlarna hissa brudgummen
Jag har valt att ge denna dans synonymen initationsdans då dess ritual gick ut på att bära en nygift person in i de giftas stånd. Den förekommer på flera ställen och Fredrik Troels-Lund härleder dansen som så gammal som 1600-talet. Gemensamt mönster i dansen är att den inledningsvis dansas av ogifta män som i ringdans går runt brudgummen ibland under hissande och skålande, och snart kommer en yttre krets gifta män som ska bryta loss brudgummen från de ogifta för att föra honom till de giftas skara. I de källor jag undersökt påpekas det hur våldsamt dessa fritagningar brukar bli med blodsvite, gammalt groll och redlös kämpalust inblandat.

Målad bonad som visar hissandet av brudgummen, Mora omkring 1850.

Den mest målande beskrivningen av denna dans kommer i från den för tiden stockkonsvervativa socknen Vånga i Östergötland. Prosten L. Wiede beskrev denna dans på 1840-talet:

Sedan alla gästerna på detta sätt dansat, hvilket kallas att dansa med brudgummen i midten, som nu oafbrutet dansar en polska med alla ogifta karlarna, hvilket otroligt mattar honom, hvarefter han höjes på de starkastes axlar, och bjudes att dricka ur ett (söndrigt) ölglas, då han tackar dem för den tid han varit i deras sällskap, och med samma tager afsked af ungkarlsståndet. Glaset tömmes och krossas i spiseln. Nu uppstämma alla drängarna (d.ä. ogifta karlarna) under trumpetklang ett väldigt hurra! och polskan, som för ett ögonblick, medan brudgummen talat, afstannat, återtages med fördubblad hurtighet; sålunda uphöjd omsvingas han af drängarna ännu några slag, då de gifta männen inbryta, för att liksom med vålld taga honom ifrån dem. De armstarkaste gifte männen pläga då till höger och wenster utdela väldiga slängar; dock gifva drängarna icke så lätt med sig. Ett buller och skrik uppstår, hvarunder brudgummens kläder kunna sönderslitas, ja äfven hans lekamen…

Det hela slutas något oväntat med att drängarna måste släppa brudgummen efter att ha mutats med ett stort bröd, en flaska brännvin och en enorm korv vars storlek ska vara så stor som fyra kannor. Innan drängarna driver vidare med godsakerna för att supa i nattstugan så skärs ändarna av på korven, dessa gröps ur och används som brännvinsskål som skickas laget runt. När drängarna är iväg upprepas hissningen med de gifta männen och andra skålen dricks och ytterligare ett glas krossas. Sen måste de gifta männen mutas iväg och de ger sig av till nattstugan och kör iväg ungkarlarna.  Livet på landet var bisarrt. Denna uppteckning visar på ett väldigt utstuderat bröllopsfirande där varje detalj är viktig och det bjuds många överraskningar.  Den som önskar skulle kunna skärskåda denna bröllopssed och frossa i symboler och rituellt handlande.

Gagnsföra
Denna uppteckning är sentida men väldigt charmig. Den är hämtad från Djurås by i Gagnef, samma trakt som min släkt härstammar ifrån. Tänk er fyra gubbar vid namn Hol-Anders, Lasses-Erik, Grop-Anders och Nybergs-Erik, som sammanstrålar i Nybergs-Eriks snickerierkstad år 1920. Spelmannen Präst-Olle är också på plats.

Vad gjorde då de fyra masarna i verkstaden? Jo, de drack kaffe och åt korv – men inget bröd – men i stället en ”hutt” till det hela. Inmundigandet skedde i omgångar, och mellan intagen dansade man och sjöng olika slags visor. Man dansade den s k Gagnsföra, som hade valstakt med en ”stöt” då och då. Och gubbarna dansade två och två till Präst-Olles fiolspel. När han inte kunde vara med och spela, skötte Nybergs-Erik musiken på sitt tvåradiga dragspel. Men då kunde bara två gubbar åt gången dansa. […] Fyra ”glada” masar, som hade roligt utan fruntimmer.

Denna dans ska tydligen ha spritt sig även till Vansbro av kringvandrande Gagnefsbor som arbetade i skogen. Jag tycker det finns något mysigt över ett gäng gubbar som rultar och dansar en särskild dans tillsammans i ett snickeri. Jag har många gånger gått förbi det här snickeriet som fortfarande finns kvar och är snickeri i Djurås, denna uppteckning har etsats sig fast och påminner mig varje gång jag går förbi. Gubbar som dansar och dricker brännvin till fiolspel.

Källor:
Troells-Lund, Fredrik (1939) Bröllop i Vol XI i serien Dagligt liv i norden på 1500-talet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
Eklund, Stig (1991) Glimtar från Gagnef förr och nu.
Wiede, L (1842) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet. I Linköpings Länsmuseums årsbok 1958.
Arwidsson, Iwar Adolf (1842) Svenska Fornsånger vol III. Stockholm: Nordstedts.

7 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Allmoge I. Vångadräkt I. Skriftliga källor.

I liten skala har ett antal allmogeintressenter börjat småprata lite om tidig 1800-tals reenactment sen förra inlägget där jag presenterade en idé om att skapa ett än så länge informellt sällskap som är intresserade av allmogekultur under tidigt 1800-tal. En Facebookgrupp skapades och nu är den uppe i 25 medlemmar huvudsakligen från Sverige men även Danmark. Det må vara något exkluderande för er som inte har facebook men så här i början är det ett fantastiskt lättmanövrerat system. Kanske kan det bli något mer inkluderande så småningom om intresset kvarstår det vill säga. Det är alltid entusiastiskt i början. I vilket fall har allt som har med detta projekt fått en egen flik med namnet allmoge att samlas under.

Det som står närmast till hands då man ska börja med en ny tidsperiod är att sy en ny dräkt eftersom det är det som trots allt är dig närmast och som syns utåt sett. Jag tänker mig att jag ska slå två flugor i en smäll och sy en passande folkdräkt samtidigt. Riktigt så kommer det kanske inte bli då jag försöker sy mig en mer vardaglig dräkt än den högtidsdräkt som många av våra folkdräkter är. Vångadräkten är dock präglad av en vad politiker skulle kalla en ”arbetslinje.

Jag vill med detta inlägg visa hur jag går till väga när jag ska söka källor till min dräkt och hur jag slutligen syr dräkten.

Skriftliga källor

Min huvudsakliga och mest inspirerande källa är författad av nationalsångstextförfattaren Richard Dybeck som runt 1800-talets mitt gav ut en etnologisk och kulturhistorisk tidsskrift vid namn Runa. År 1844 beskriver han (förutom vångabornas släktskap med dalmasar och ärofyllda upptåg i hjältediktningen) vångainvånarnas säregna dräkt:

Mannen bär på hufvudet en så kallad Glada eller Flik-mössa af grått eller blått vallmar, fodrad och kantad med hund- eller räf-skinn, och är i övrigt klädd i 1:o Väst af randigt mångfärgadt halfylle, 2:o Stäcktröja, äfven kallad Brodtröja, vanligen af svartbrunt valmar, fordom med en fåll kring halsen, men nu med ståndkrage 3:o långtröja, Vångakarlens egentliga hedersplagg, af svartbrunt valmar med tre veck baktill, och en rad häckten framtill, samt räckande till knä, 4:o förskinn, hvilket begagnas, så heligt som söcknet, 5:o holkbyxor af blekt blångarnsväf, ofta av två alnars vidd, samt räckande något nedom knä. På högra sidan är en ficka, kallad puta. 6:o Strumpr af svartbrunt helylle, vid hälarna försedda med skinnlappar, de der räcka en god tum öfver skons bakläder, samt 7:o grofva becksöm-skor, ofta med trädbottnar, och beslagna med dennrickor (ett slags sko-spik som de sjelfve tillverka).

Texten referar till en plansch i samma verk

Beträffande skriftliga källor är detta ett enastående exempel på hur en innehållsrik källa ser ut. Den ger oss i text hur en sak ser ut med variationer, kompletterat med en bild. Jag gillar skarpt också bilden av mansdräkten, den ser i mitt tycke väldigt cool ut i jämförelse med hur den ser ut i folkdräktsböcker från 80-talet. Denna bild är för närvarande min största inspirationskälla, men den måste givetvis jämföras med annat material. Innehållet i Dybecks redogörelse är saklig men kanske med en något tendentiös underton.

En annan skriftlig källa med bild gjordes av den etnologiskt intresserade konstnären Nils Månsson Mandelgren som under 1800-talet åkte runt och ritade av hus, gårdar, föremål och dräkter. 1846 var han förbi Vånga och ritade av en bergsbonde från Vånga bergslag. Mandelgren refererar dels till ovan källa ur Runa men också till prosten Levin Christian Wiedes manuskript ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842”. Detta manuskript är ännu inte i min ägo men kommer inom tid vara det då det finns publicerat i Meddelanden från Östergötland och Linköpings stads museum, 1958-1961. I denna källa genom Bengt Magnussons verk om Mandelgren, beskrivs bland annat att tobakspipan nyttjas överallt förutom i kyrkan och på kyrkogården och den bärs i ”putan” på byxan. Likaså ges upplysningar om förskinnet eller barmskinnet som nyttjas alltjämt fest som vardag, sommar som vinter likt ett hedersplagg:

Det är af Kalfskinn, och räcker från halsgropen till litet över knäet, bestående av bröstlappen, skinnet och tamparna. Bröstlappen eller förskinnets öfre de är midtpå utklippt i form av ett hjärta, med underlag af rödt kläde och broderier, oftast i zigzack med sådana meander af brons. Övfer hals, nacke och axlar saknar det alltslags fäste men fasthålles vid bröstet med en kort slingad skinnrem, som knäppes på en af vest- eller underrocksknapparna. Innanför bröstlappen lärer på bröstet hänga en liten kniptång [pincett] af messing, hvilken användning war referenten obekant. De twenne stora lädertamparna, som från sidorna af skinnet utgå och på ryggen hoplöpa, ihopfästas med hvar sin stora messingsknapp.

Vidare nämns att vångamannen ofta bär en skinnpåse med matsäck korshängd över bröstet samt en piska på samma sätt. Se bild nedan.

Det som också framkommer i Wiedes beskrivning och Mandelgrens skiss är tillbehören såsom pipan, eldstålet och den lilla fnösktunnan i mässing. Det tillkommer också några upplysningar vars grund är svår att fastställa. Det framgår ej om det är Bengt Jacobssons tolkning av Mandelgrens teckning eller om det är baserat på Wiedes ord:

Bredbrättad lågkullig hatt, grå vadmalströja, förskinn, knäbyxor, grå strumpor (som hålls uppe av knäband) samt på fötterna becksömsskor.

Om det är Wiedes ord skulle det skvallra om en mer arbetsartad dräkt med grå vadmal än den av Dybeck beskrivna dräkt. Jag lutar mig mer mot att det är Jacobssons tolkning av Mandelgren, men det återstår att undersöka när Wiedes text kommer i dager i sin helhet. I övrigt ger Mandelgrens intressanta upplysningar om en ny hatt med hattband, vanliga vita eller grå knäbyxor i ylle liksom verktyg och matsäckspåse i skinn.

I vidare forskning framöver blir det till att se till förlagor varav flera finns på Digitalt museum. Återkommer om dessa kvarlevor.

10 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil