Månadsarkiv: december 2015

Jag har av olika skäl närt ett långt uppehåll i mitt hantverkande. Till slut blir man lätt lite tossig om man inte ges tillfällighet att ha något för händerna, åtminstone en liten stund då och då. Jag valde att ta mig an ett hyfsat enkelt men lite tidsödande projekt. Till min 1700-talsdräkt och 1800-talsdräkt var jag i behov av en lite större väska. En väska tillräcklig nog för att härbärgera förning och småpinaler för dagsutflykter och strapatser. Axelremsväskor var vanligt förekommande bäranordning för 1700-talets och 1800-talets människor. Trots sin förmodade vanlighet är bevarade exemplar och bra avbilder sällsynta. De är ses ofta på folkliga målningar föreställande de vise männen och de få svenska bevarade är ofta militära eller postväskor.

Postväska från 1784. Foto: Postmuseum.

En förlaga när till hands
För ett antal år sen fick jag en luggsliten men komplett större axelremsväska av min fru som hon köpt på auktion i skärgården. Det är troligt att den är tillverkad under enkla förhållanden under sent 1800-tal. Den är sydd med såväl trampsymaskin som för hand. Ytterskalet är i päls, troligen någon slags långhårig ko eller så är det björn. Förr så var det många väskor som hade päls kvar för dess egenskap att avleda vatten. Militären hade under 1700-talet som 1800-talets standardiserade ryggsäckar av kohud. Alla yttersömmar  har en skinnskoning sydd med skomakarsöm. Baksidan är av vanligt läder för att det ska glida smidigt mot kroppen när man rör sig.

Fodret är tillverkat av någon slags linkanvas och innehåller ett stort fack, ett mindre och två tubformade fack av okänd funktion. Locket kan spännas fast med två enkla spännen.

Axelremmen är det bästa på väskan.  Ett folkligt mässingsspänne av typiskt 1800-talstyp och en axelrem fodrad med mörkblått kläde. Längs hela vägen har klädet krenelerats med vassa tungor. Klädet är skarvat på flera ställen och räckte troligen precis för hela axelremmen.

Nollbudget
Jag har skåp och lådor fyllt med tyg, läder, spill och ohemult bråte. Jag vill inte köpa mer, jag vill inte låta mig trollbindas av engelska kläden som sen bara blir liggandes. Dags att börja beta av förrådet. Två saker fick jag dock inhandla: 1 rulle lintråd 20/3 4 st sadelmakarnålar.

Fodret
Linkanvas hittade jag i en av spillådorna. Det är samma linkanvas som använts till någon tältsömnad med Albrechts bössor för ett antal år sen. Med lite inpassande och skarvande blev det möjligt att få in alla bitar som behövdes. Jag sydde ihop allt med efterstygn med en tunnare lintråd av okänd grovlek. Med historiskt tvångsmässigt beteende kopierade jag även de där fåniga cylinderformade facken. Jag har ingen aning om vad de är till för och jag kan inte komma på en vettig pryl i min reenacmentgarderob som rakt av passar.
Varför gör jag så här mot mig själv?

Axelrem Axelremmen delas av ett spänne. Den del av remmen som håller spännet består av tunt vikt läder med invikta kanter som sytts ihop. Jag klippte ut remmen i ur några slamsor som blev över från när jag gjorde mitt folkliga förskinn. De invikta kanterna limmade jag och la i press. Lim är ingen dum grej när man jobbar med läder. Sen snittade jag ett hål för ett liknande antikt spänne jag hade liggandes och sydde ihop kanterna med syl och skomakarsöm.

Den långa delen klippte jag också ut av samma skinn som förskinnet. Som foder hade jag en bit skogsgrönt kläde som var över ifrån någon medeltidskjortel jag gjorde för massa år sen. Åter igen rekommenderar jag lim för att hålla ihop skinnet och tyget. Jag limmade ihop fodret och lät det ligga i press. På originalet är fodret fastsytt med tre längsgående sömmar med trampsymaskin men eftersom jag vill använda väskan i ett bredare tidsspektra sydde jag ihop det med förstygn som bildar prickstickning på framsidan av skinnet och endast små punkter i tyget på baksidan. På så vis får jag en tidsenlig söm som är dekorativ och eftersom stygnen försvinner in i tyget på baksidan skavs inte tråden av så lätt.

Baksida och framsida.

Efter att delarna var ihopsytt trimmade jag en bred kant av fodret och klippte hack efter att ha mätt på originalet. Sen var det bara att klippa 45 grader mot klippen för att få taggar längs med hela kanten. Meditativt och trevligt moment.
Yttermaterialet
Ganska oentusiastiskt frågade jag runt lite om någon satt på kohud, gärna långhårig. Som man frågar får man svar och nej det fanns inte att uppbringa. Det vanliga sättet att skaffa fram kohudar är att handla på IKEA eftersom vanliga människor tycks tycka det är fräckt med country-kitsch på golvet. Jag började gräva hemma istället och kom och tänka på en kappa jag fått av farmor med kohud eller möjligen get på utsidan. Snygg färg och gratis. Fram med sax och mått band. Samma mått som fodret. Baksidan tog jag från en
läderbit jag köpt på Erikshjälpen billigt en gång.

I originalet är inte fodret fritt utan ihopsytt med ytterlagret och förstärkt hela vägen runt med en skinnskoning. För att hålla ihop alla lager så valde jag att tråckla fast skinnet på fodret. Jag testade en liten bit att sy allt på en gång dvs genom skinnremsa, kohud och foder men det var verkligen svårt att få lagren att vara still.  Tråckelstygnen gjorde jag med en vass nål och kraftig tråd. Kraftiga klädnypor eller andra klämmor är också praktiskt att använda.

När hela väskan var ihoptråcklad i sömsmånerna klippte jag långa remsor av samma skinn som axelremmen, ca 22 mm breda. Sen var det bara att börja den mödosamma resan att med skomakarsöm börja sy ihop alla lager. Det är nödvändigt att syla hålen i förväg. Det är tydligt att tillverkaren av originalväskan använde ögonmått när det kom till stygnlängden så det gjorde jag med.  Den här delen
av processen är lika trist som den är långsam.

Spännen
Jag hade inga spännen som såg exakt ut som originalet. Jag har en liten fetisch för äldre knappar och spännen och småprylar i metall. Som en liten skata samlar jag allt i en hög i mitt bo. Jag ville ha ett lite mer ålderdomligt stuk på spännena och valde ett par antika
D-formade i mässing.

Remmar och söljhållare klippte jag ut i samma läder som bakstycket. De syddes sen fast med skoamakarsöm.

Slutligen sydde jag fast axelremmen och fettade in allt läder med en av mina hemmagjorda lädersmörjor innehållandes talg, ryssolja och bivax. Mer recept på lädersmörjor kan du hitta här.

Det färdiga resultatet
På det stora hela är jag nöjd med resultatet eftersom det var i princip gratis. Den blev hyggligt nära originalet och jag tror den kommer vara perfekt att fylla mat, verktyg, pistoler, kulor, krut och annat nödvändigt. Jag tror detta blir en superb väska för hela 1800-talets reenactment men även 1700-talet i brist på vettiga förlagor. Om någon ser några intressanta axelremsväskor från 1700-talet är det bara att hojta till.