Kurage vapen och militariaauktion Hösten 2022

Nu är det dags igen för en ny specialauktion på Auctionet i samarbete med RA Auktionsverket i Norrköping. Under ett helt år har jag samlat ihop 150 utrop till en helt egen auktion med väldigt spännande och roliga föremål, många helt unika och som sällan bjuds ut. Jag är mycket stolt över denna auktion, de är resultatet av mycket arbete och slit.

Du hittar auktionen HÄR.
Alla sakerna finns att beskåda i verkligheten på RA Auktionsverket i Norrköping, på Malmgatan 5. Auktionen ligger online som nätauktion och går ut 2 okt.

Här finns också en liten kort presentation av auktionen framförd av mig!

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar

Mästaren och lärlingen – särlingar i stil.

Det finns känslor som man som historiker skattar mycket högt. Särskilt den känslan av eufori som väcks när man tycker sig se ett ganska abstrakt sammanhang som man sen lyckas leda i bevis. Att få väva samman tidigare okända historiska trådar till ett nytt nät är en ynnest för varje historiker. Senast hände det när jag ropade hem en Söderhamnstillverkad bössa av verkligt fin kvalitet. Bössan är tillverkad av Nils Gezelius och för mig som är en kännare av svenska 1700-talsvapen så kändes stilen lite speciell med guldinläggningar, valnötskolv och säregna uttryck. Spontant drogs mina tankar till Norrköpingsmästaren Lars Berg som arbetade i en liknande stil som han var förhållandevis ensam om. Svenska jaktvapen av bättre kvalitet kring 1700-talets mitt präglas generellt av en ganska stram återhållsamhet. I Sverige anammade vi inte vulgärrokokon som dominerade nere i Europa utan vi satsade på mer sobra vapen utan det uppblåsta prålet som ofta sågs utomlands. På så vis var Lars Berg lite av en särling i uttrycket mot sina samtida kollegor. Han arbetade gärna med kolvar i valnöt, täckgraverade beslag, asymmetriska rokokoformer och guld an masse. Bössan från Söderhamn bar på den där Bergska känslan med överdådighet och glamour. Kunde det finnas en koppling mellan Nils Gezelius och Lars Berg?


Ganska snart visade det sig att jag var något på spåret men vi börjar med Lars Berg. Denne smed föddes år 1734 i Norrtälje och sattes i lära hos mästare Johan Schiel. Han var då 14 år gammal och blev 1753 gesäll på Norrtälje faktori. Efter en tid börjar Berg ett kringflackande liv där han först arbetar i Söderhamn för att 1759 återvända till Norrtälje och slutligen arbeta på Norrköpings faktori i slutet av 1759. Lars arbetar under mästaren Peter Örström (född 1729, mästare 1757). Lars erhåller mästarstatus 1761 och lever sin tillvaro i Norrköping till början av 1770-talet då han flyttar med sin fru Maria Bäck och fosterdotter Ulrica Liungbom till Nyköping. Vid denna tid sjunger Norrköpings faktori och dess bössmeder sin svanesång när faktoriet långsamt tynar bort. Väl i Nyköping avlider Maria i hetsig feber 1778 och redan samma år gifter han om sig med Margareta Christina Söderberg och de får en dotter 13 nov 1779. 1781 försvinner den lilla familjen ur historien då de lämnar Nyköping och var de tog vägen är okänt.


Hur var det då med Nils Gezelius? Mycket riktigt visade det sig att han är född i Norrköping år 1749. Han blir mästare i Söderhamn år 1777. Var han var lärling eller gesäll framgår inte men det är troligt att han började som lärling i Norrköping och sen lämnade Norrköping när faktoriet lades ner. Hur kan då kopplas samman med Berg? Jo, det visade sig att när Lars arbetade som gesäll under Örström så fanns där en lärogosse med namnet Nils. Detta var under åren 1759-1761 och Nils Gezelius var då 12-13 år gammal, i ålder för att börja gå i lära. Jag misstänker starkt att lärogossen Nils och Nils Gezelius är samma person och att Nils Gezelius influerades i sitt umgänge under 1760-talet med Lars Berg. Sannolikheten talar för saken. I källorna framgår det inte om Berg hade någon gesäll under sin tid i Norrköping men bössmederna umgicks och samarbetade mycket både i och utanför faktoriet. Många av de stilelement som gjorde Berg unik i sin samtid återfinns i så hög grad hos Gezelius att de måste haft ett regelbundet utbyte.


När Gezelius blir mästare i Söderhamn är han 28 år gammal. När han kommer till Söderhamn är okänt, tidigast 1769, senast 1777 enligt husförhörslängderna. Det innebär att han förmodligen spenderade en stor del av sitt liv som gesäll i Norrköping kopplad till antingen Örström eller kanske Berg innan han lämnade staden i början av 1770-talet. Som gesäll var du fri och uppmuntrades att ta arbete hos olika mästare. Jag har inte kunnat lokalisera någon bössa tillverkad av Örström, det hade varit intressant att se om det säregna formspråket hos både Berg och Gezelius är en rest ifrån Örström.

Gezelius gifte sig 2 november med Lisa Abrahamsdotter Djup, de fick tre barn som alla dog i tidiga år. Sedermera får paret två döttrar som båda överlever. På 1790-talet blir Gezelius rustmästare på faktoriet och vid denna tid verkade 62 mästare med gesäller på faktoriet. Gezelius lämnar faktoriet år 1800 och blir mästare i Åbo.

Det ska framläggas att både Berg och Gezelius inte bara gjorde exklusiva bössor med valnötskolv och guldsmockad gravyr, många av de bössor de lämnat efter sig är också gjorda i den svenska typiska stilen men deras praktarbeten förenar dem i deras förmåga att sticka ut.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Uncategorized, Vapen

Coltar utan Colt.

Överst Manhattan Arms .36, mitten J. M Cooper Arms navy .36, nederst Metropolitan Arms navy .36.

Man kan nog med framgång argumentera för att Samuel Colt var 1800-talets mest lyckade vapentillverkare. Med sin revolverkonstruktion kastade han in vapenteknologin i en helt ny era. Han var närmast en ledstjärna för vapentillverkningens industriella revolution. Och som alltid där det finns lyckade människor så finns det snyltare som vill kapitalisera på framgången med minsta möjliga ansträngning. Så även med Colt som fick ägna åtskilliga timmar i rättstvister för att skydda sina patent.

Här ser ni tre stycken coltar i kaliber .36, fast ingen är en riktig Colt. Det nedersta är en Manhattan Arms revolver tillverkad på 1860-talet. Konstruktionsmässigt som en Colt 1851 navy bortsett från att den i storlek ligger mellan en Colt navy och en Colt Pocket. Manhattan plagierade colten revolvern men gjorde den i en egen storlek. För att visa på lite egen kreativitet lade de till extra säkerhetslägen på trumman. Manhattan Arms låg i flera tvister med Colt. Många menar idag att Manhattan faktiskt höll bättre kvalitet än Colt själv.

Den mittersta är en J.M Cooper Navy revolver tillverkad av Cooper Firearms manufacturing som var aktiva 1850-1869. Coopers version av Colt är något av en särling i sammanhanget. Deras version är konstruerad för double action och single action. DA innebär att man bara behöver trycka avtryckaren så spänns hanen upp och trumman roterar automatiskt, till skillnad från SA där man måste spänna hanen för varje skott. Denna finess patenterade Cooper givetvis.

Den mest skamlösa plankningen bland de tre var emellertid Metropolitan Arms som tillverkat den sista revolvern. För det första är den närmast identisk i alla aspekter med Colts 1851 navy model. Metropolitan har kopierat förlagan närmast perfekt utan tillstymmelse av egna idéer. Som företag uppstod de också i samband med att Colts fabrik brann ner 1864. Metropolitan Arms grundades förmodligen helt för att kapitalisera på Colts olycka och de hann prångla ut drygt 6000 av just denna modell under två år innan företaget försvann från marknaden. Om jag hade samlat på amerikanska revolvrar så hade jag samlat på Colt-kopior, det finns något intressant i dessa udda fåglar och deras samröre med skumraskaffärer. Dessa revolvrar är också vittnen den industriella kapitalismens framväxt och allt mer skoningslösa konkurrenstänk. Sen är de förhållandevis prisvärda, ofta billigare än motsvarande Colt, vilket också vittnar om Colts fortsatt ikoniska status som 1800-talsrevolverns okrönta konung.

God Jul, alla mina läsare!

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

En ny begynnelse…

Idag har jag sagt upp mig från Norrköpings stadsmuseum.

Här började jag arbeta som guide för drygt 10 år sen och sen har det rullat på med år på år av fantastiska kollegor, historiskt hantverk, tusentals visningar, utställningar, långa diskussioner och förkovran i Norrköpings historia. Det har också varit år av kamp mot byråkratin, usla chefer och klåfingriga politiker och bristen på historiemedvetande.

Jag behöver ge mig ut på egna ben men vill fortsätta i historieskrivningens fotspår. Det blir mer hjärnenergi till att skriva, forska och roa andra med text, kurser och krutrök. Mer energi kommer satsas på mitt företag Kurage – Historia & Vapen.

Sen oktober tryggar jag min inkomst genom att jobba deltid på ett litet viltslakteri med egna hjorthägn. En hantverksbetonad, lantlig verksamhet där jag styckar och lär mig göra korv. Jobba med kroppen istället för knoppen, något jag saknat.

Fri från museivärldens etiska riktlinjer och kommunens byråkratiska bojor kan jag nu också mer fritt ägna mig åt min passion att samla och handla med antikvapen. Jag kommer sakna museivärlden på många sätt men jag bär stor tillförsikt att det kommer gå mig vägen.

/Anders

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar

Kurage antikvapenauktion hösten 2021



Eftersom militariamässan är uppskjuten på obestämd framtid har jag satt samman en egen vapenauktion på Auctionet. Med över 60 utrop med vapen och tillbehör blir det höstens första vapenauktion! Det finns högt och lågt, fult och fint. Jag har gallrat hemma och samlat ihop företagets alla vapen som jag kan avvara! Det finns något för alla!

Här har du en direktlänk till auktionen som går ut om 13 dagar!

https://auctionet.com/sv/themes/200-tema-vapen-militaria?campaign=2804&utm_campaign=Kampanj+2804%3A+Tema+Vapen+%26+Militaria&utm_medium=campaign&utm_source=campaign2804

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

En regementsmärkning – Stor historia av liten text III. På Oravais likbeströdda fält delades Sverige.


Karelska jägarkårens uniform.


Jag vill fortsätta med serien om militära vapen med historia. Denna gång handlar det om ett i grunden mycket sällsynt vapen, en m/1788 jägarstudsare. Under 1700-talet kom jägarförband bli en allt större del i den svenska krigsföringen. Det var en del av en större militär trend att ha rörliga, snabba jägarsoldater. Dessa elittrupper hade som uppdrag att spana, utöva krypskyttetaktik och dyka upp där man minst anade på slagfältet. De utrustades ofta med grova studsare vilka gav dem möjlighet att skjuta på längre avstånd. De blev arméns förlängda pekpinne i ögat på fienden.

1775 sattes den så kallade Savolaxbrigaden upp i Finland. Dess syfte var att med rörliga och snabba trupper spana på och störa ryska truppförflyttningar i gränsområderna mot Ryssland. I Savolaxbrigaden fanns Savolax fotjägarregementet som sattes upp redan 1745 och sedermera också den Kungliga Karelska jägarkåren som när det var som störst bestod av 600 jägare. Det är den Karelska jägarkåren som denna artikeln främst kommer handla om.

Mitt under Gustaf III:s krig, år 1789, bildades Karelska jägarkåren. Till en början var de bara 200 man men kom med tiden bli fler. Deras uniformer var gröna med svarta hattar med vita band.

Vid mönstringen 1794 såg jägarnas personliga utrustningslista ut så här:

Hatt med vitt band
Svarta halsdukar av crepon (yllekräpp, ett tunt ylletyg med kräppad yta)
Surteuter av grönt kläde (surtut, en slags rock med knappar framtill)
Jackor av grönt kläde
Västar av vitt kläde
Byxor av vitt kläde
Blå jackor
Vita byxor
Skjortor
Strumpor
Kängor
Kängband (skosnören)
Dricksflaska med rem
Kalvskinnsränsel

Bandolär med rem (patronkök med rem)
Gehäng med söljor (till huggaren)
Studsarerem

Huggare
Studsare
Krutmått
Kratsar
Kulform
Fängnål ett knippe
Kruthorn
Smörjhorn

Det är först i 1794 års mönsterrulla som kompaniet tycks ha fått enhetlig beväpning, nämligen jägarstudsare av 1788 års modell. Till detta var också kompaniets jägare utrustade med flintlåsmusköter med bajonett av 1738 års modell. Dessa musköter användes förmodligen främst till exercis och som reservvapen.


Utdrag ur generalmönsterrullan från år 1794 för Tohmajärvi kompani. Riksarkivet.

Jägarstudsare m/1788 är en fantastiskt stycke svensk vapenkonst. En påkostad och elegant skapelse med en kaliber på 20 mm. Beslagen är av mässing med vissa dekorelement. Hela vapnet är välarbetat och påkostat och påminner mycket om samtidens välgjorda jaktvapen.

Detta exemplar är märkt KC 86, det vill säga Kungliga Carelska nr 86. Vidare är den också kompanimärkt med I:C:8 vilket står för 1 livkompaniet (Tohmajärvi kompani), jägare nr 8. Enligt generalmönsterrullorna har följande jägare varit aktiva som nr 8.

Mats Läppain (antagen 1789, död 18 jan 1790)
Peter Tukanen (antagen 31 dec 1789)
Påhl Slip (antagen 1794, död 1 april 1803)
Johan Gadd (antagen 1803)

Enligt rullorna ser det ut som Tohmajärvi kompani fick ut sina studsare senast år 1794 varför det förmodligen bara är Påhl Slip och Johan Gadd som använt just den här studsaren. Man undrar givetvis vilka karelska umbäranden som studsaren burits igenom, vilka som kanske fallit offer för den och vad såg Gadd genom dess siktskåra?


En imponerande mynning.

Karelska jägarkårens mest kända insats var förmodligen den på Oravais slagfält, detta avgörande tillfälle som föranledde till att Sverige tappade sin östra rikshalva, Finland. I mitten av detta mytomspunna slag som gett upphov till mängder med epos, dikter, sånger och skrönor, var Karelska jägarkåren. Slaget vid Oravais finns det mycket skrivet om men det utspelade sig 14 sept 1808 och blev avgörande för det finska kriget 1808-1809. Karelska jägarkåren kom att spela en stor roll i slagets inledning vid det så kallade Schwerinska brofästet men också under själva slaget. Mitt i krigskaoset fanns förmodligen jägaren Johan Gadd. Exakt vad han gjorde och hur det gick för honom denna avgörande dag vet vi inte men vidare forskning kanske skulle kunna berätta mer om Gadd och hans karelska jägare.


Slaget vid Lintulaks 3 juli 1808 där Tohmajärvi kompani deltog. Styrkeförhållandet var ojämnt, 650 svenskar mot 1200 ryssar. Trots det gick svenskarna segrande ur striden. Teckning av Gustaf Olof Hjortzberg.

Det är svårt att underskatta den historiska känslan som infinner sig när man kan härleda ett föremål till både en enskild person men också till en så avgörande tidpunkt i svensk historia. Jag önskar att jag kunde förnimma Johans Gadds tankar under den här dagen, liksom visualisera det han såg den där dagen i sept 1808. Vilka fiender sköt han mot denna dag? Kände han rädsla? Såg han morgondimman lätta över alla de 1600 döda som låg spridda över slagfältet? Frågor som vi bara kan undra över men aldrig finna svar på.

Det var när Oravais blodiga dag
Till sorg gick opp,
När segern själv blev ett nederlag,
Som bröt vårt hopp.

Ur Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvigs Runeberg.

Du kan bli ägare av detta historiska stycke!

Mån 30/8 börjar min allra första vapenhistoriska auktion på Auctionet. Till denna auktion har jag samlat saker från min egen firma, ur min samling och grävt i lådor och skåp. Själva kronjuvelen i auktionen blir de här studsaren. Håll utkik på Auctionet under nästa vecka. Happy bidding!

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Kurs om antika eldhandvapen

Om du är sugen på lite bildning i corona-mörkret så kan du gå på online-kurs med Auctionet academy med mig som lärare. Det är en grundkurs om antika eldhandvapen där du får ta del av min kunskap om vapenhistoria och vapensamlande. Jag kommer visa många olika sorters vapen och prata om deras historia men också hur du samlar och tar hand om dina vapen.

Kursen börjar 25 mars 17.30
Följ länken för att veta mer:
https://www.auctionetacademy.com/courses/livestream-antika-eldhandvapen

Det kommer vara fem kurstillfällen fördelat på dessa områden:

Grundkurs: Antika eldhandvapen
Inom samlarområdet eldhandvapen samsas kulturhistoria, konsthantverk, teknikhistoria, krig och fred. I denna grundkurs får du lära dig vapensamlandet grunder, eldhandvapnens historia och bekanta dig med den rika floran av spännande vapen som finns där ute.

– Varför samla på vapen?
– Vapenlagstiftning
– Samlarinriktningar
– Vapenhistorisk överblick- Litteratur och samlarorganisationer

Fördjupning: Allmogens vapen och vapenproduktion
Sverige har en rik men lite bortglömd historia av folkligt bösshantverk. Under hundratals år tillverkades bössor och pistoler av lokala smeder och det gav upphov till ett spännande kulturarv med egensinnig design och stor variation. I denna fördjupning får du lära dig om det folkliga bösshantverket och hur du ska bedöma allmogevapen.

– Folklig vapenhistoria och tillverkning
– Stilhistorisk överblick
– Att bedöma allmogevapen
– Litteratur

Fördjupning: Stadens mästare och deras vapenproduktion
Under hundratals år verkade pistolsmeder, kolvmakare och pipsmeder runt om i Sveriges städer. Dessa skråhantverkare tillverkade högkvalitativa vapen åt jägare och officerare, liksom furstar och kungar. Många av dessa smeder och bössmakare var också färgstarka personligheter i sin samtid. I denna fördjupning får du lära dig mer om hantverket, skråordningen och vad man ska titta efter när det kommer till dessa vapen.

– Pistolsmeder och skråhantverk
– Stilhistorisk överblick
– Att bedöma stadstillverkade vapen
– Litteratur

Fördjupning: Militära vapen
Krigets vapen kallas ibland för historiens plogbillar eftersom de sätter stora avtryck i sin samtid. Dessa föremål bär en nära koppling till den stora historien och krigets vedermödor. I denna fördjupning tittar vi närmare på den svenska månghundraåriga vapenindustrin och dess vapen.

– Gevärsfaktorier och faktoriarbetare
– Modellhistorisk överblick
– Att bedöma militära vapen
– Litteratur

Fördjupning: Att underhålla, bedöma och undersöka antika vapen
Liksom andra antikviteter behöver vapen omsorg, underhåll och restaurering. Det är komplicerade föremål där funktion, mekanik och design möts. En del vapen har varit i bruk i över 200 år ””’och vad är ursprungligt eller ändrat? I den här fördjupningen tittar vi på hur man plockar isär vapen och bedömer dess skick och hur man bäst vårdar dem.

– Hantverket bakom vapnen
– Isärplockning och verktyg
– Ytbehandlingar
– Underhåll, restaurering och renovering

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar

Bland gamla recept ifrån Östergötland I. Fettisdagen och en mycket gammal semla.

Semlor från förr är inte som semlor idag. Broocmans semla är av hetväggstyp som ska ligga i varm mjölksås

I den här artikelserien kommer jag och min fru Anna-Maria göra en kulinarisk resa genom den östgötska mathistorien. Vi provar oss fram bland gamla östgötska recept och presenterar det här på bloggen. Eftersom det är fettisdag så börjar vi med Östergötlands äldsta semla.

Det här receptet är hämtat ur Reinerus Broocmans En ful-ständig Swensk Hus-håldsbok från 1736. Broocman var kyrkoherden i Norrköping som också var tryckare och tidningsman. Han gav ut många böcker och startade en av Sveriges äldsta dagstidningar, Norrköpings tidningar 1758.

At giöra Hetwägg af Mandel.

Man tager Semlorna och skär ett hål under skårpan och förwarar låcket, sedan gräfwer man alt innankrommet ur Simlan och lägger thet i en skål at blöta med söt grädda, och rifwer thet wäl sönder, sedan klappar man Ägg sönder, 2.efter hwar Semla, halfparten gulor och halfparten hwitor, och lägger så något stött Mandel, Såcker, Rosenwatn, grant salt och någor färskt skirt smör thertil, och rörer thet wäl tilsammans och häller thet så i semlorna, sedan lägges then afskurne skårpan på hålet, och bindes korswis med trå öfwer semlan: lägg så henne i ett Tenfat, och wänd then sidan up, som hålet är på: sedan slå miölk uti then öfwerlemnade maten, som intet har gått i Semlorne, med Såcker, och slå så then miölken på Semlorne och lät kokas thermed: tå thet anrättes, lägges then sidan up, som under är, men thet måste intet wara mera miölk på them när the koka, än at thet står jämt med skårpan som är upskurin: om thet kokas, kan man spädat.


Vi hade en del svårigheter med receptets sista del, detta är vår tolkning av receptet. Ska semlorna koka med mjölken? Men det går ju inte med tennfatet. Frågorna hopar sig. Vi valde att koka mjölken och hälla över semlan men jag tror semlan kan kokas tillsammans med mjölksåsen. Såsfyllningen blev en mycket bra redning till mjölksåsen. Vi måttade alla ingredienser efter eget huvud och erfarenhet till lämplig konsistens och smak. Måtta med varsamhet och smaka dig fram i arbetet.

Anders kommentar:
En bakelse som har många ingredienser gemensamt med sin moderna motsvarighet men som ligger långt ifrån både utseendemässigt och smakmässigt. Jag tror det kan vara bra att koka med semlorna i mjölksåsen för att de ska gegga till sig lite mer. Anrättningen var helt ok men lite för simmig och mandelsprängd för min smak.
Betyg: 5 av 10 fastedagar

Anna-Marias kommentar:
Ljuvligt doftande rosenvatten förhöjer semlan till oanade höjder. Semlan ger en förmodat tidstypisk smakupplevelse av Bellmans tid.
Betyg: 8,5 av 10 fastedagar

Semlor idag och igår.

Broocmans hushållsbok finns i ett trevligt nytryck i två band men finns också att ladda ner på nätet. Det är en verklig skatt av historiskt vetande som är oumbärlig i varje historiskt bibliotek.

Lämna en kommentar

Under Självhushållningsexperiment

Det lilla mysteriet.

I höstas kunde jag på ett ganska kostsamt sätt förvärva en fin och mycket nätt liten lodbössa. Jag dras allt mer mot 1700-talet och gärna äldre därtill. Slaglåsvapen intresserar mig allt mindre, om det inte står Norrköping på dem det vill säga, då är de nästan alltid välkomna. Flintsnapplåsvapen från flintsnapplåsens gyllene era är högst upp på önskelistan. Med den gyllene eran menas de flintsnapplåsvapen som tillverkades i södra Sverige fram till ca 1730 då de helt gick ur modet till förmån för det franska modet med flintlås och fullängdskolv.

Nyförvärvet är en mycket liten och nätt lodbössa som är från 1700-talets början. Pipan är stämplad HE och det lilla loppet är försett med fyra räfflor. Vem som gömmer sig bakom HE är för mig ännu okänt och detektivarbetet fortsätter. Beslagen är av mässing, laddstaken av järn, skodd med mässing. Kolven är av valnöt vilket vid denna tid var ett ypperligt val av stockträ men som måste importeras.

Låset är av typen infjäderslås vilket betyder att slagfjädern sitter på insidan av låset, något förekommer på finare flintsnapplås under sent 1600-tal och framåt. Det är också ett så kallat lägglås vilket menas med att låset har ett separat fängpannelock som säkring. Ibland förekommer det att eldstålet går att vrida och då kallas det istället för batterilås.

Mest anmärkande är storleken, den är mycket liten. Så liten att den faktiskt kan antas vara till en ungdom. Den mäter endast 82 cm och är därmed mycket kortare än de flesta lodbössor från denna tid. Att kalla det för ”barnbössa”, ”pojkbössa”, ”dambössa” eller liknande generisk vapenterm är emellertid något förrädiskt. Ibland är bössor helt enkelt korta, kanske för att någon beställare ville ha det, trots rådande mode. Extra knepigt är det eftersom kolvarna på alla lodbössor av den här typen är så korta och endast tillåter kindstöd. Så jag skulle inte ta gift på att det faktiskt är en bössa särskilt ämnad för en liten person, men det är plausibelt.

En fantastisk målning från 1729 som avbildar Engel Cronhiort i grön jaktdräkt bärandes en flintsnapplodbössa. En av mycket få svenska äldre avbildningar av snapplåsvapen som finns. Målningen är också ovanlig då den avbildar en jagande kvinna. Målningen är utförd av Lorenz Pasch den äldre. Målningen såldes 1990 på auktion.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Uncategorized

Ett litet självhushållarprojekt med historiska anor.

Undertecknad med Gotlandskaninen Kung Oscar

I somras beslutade jag mig för att börja föda upp köttkaniner. Det kom inte som en uppenbarelse från ovan utan det har varit en tanke jag närt i några år. På grund av världsläget så har jag liksom många andra spenderat mycket tid hemma. Denna ofrivilliga situation sporrade mig att slå slag i saken. Några självhushållande vänner till mig har gotlandskaniner i produktion och det kändes rimligt att välja denna svenska lantras. Gotlandskaninen liksom Mellerudskaninen räddades undan utrotning på 1970-talet. Det är en tålig, medelstor ras som inte kräver särskilt foder och som helst bor utomhus.

I somras köpte jag en stor hane på sex månader av vännerna och han fick namnet Kung Oscar. Han fick till en början bo utomhus i en flyttbar stor bur men på sikt behövde vi något mer permanent.


Buren

Den färdiga buren med kaningård. Burarna avskiljs i hörnet med galler så kaninerna med lätthet kan umgås med varandra. Med hjälp av landgången kan kaninerna turas om att vara på gården.

Under hösten började jag snickra på en dubbelbur, ingen kanin vill bo ensam. För att hålla ner kostnaderna valde jag att utmana den enorma högen med skräpvirke som växt i takt med utbyggnaden. Hela buren kunde jag bygga av det jag hade hemma. Detta pusslande skänker en kreativ och ekonomisk lusta i flera led. Jag blir av med skräp och brädhögar, det blir stumpar kvar som jag kan elda med i spisen och jag får en kaninbur! Det enda jag köpte var en rulle svetsat nät på Granngården för en hundralapp. Buren är tänkt att inhysa avelsparet med en eventuell kull.

Buren under byggandet. Allt materal är sådant som jag hade liggande i skräphögar och i egna brädgården.

Buren består av två likadana sektioner och vilar mot väggen och på två stolpar på backen. I hörnet är rummen avdelade med kompostgaller så avelsparet kan prata med varandra. Varje sektion har egna isolerade hus med halm. Golven är tillverkade av kraftig byggplywood och lutar lite för att urinet ska söka sig ut. Varje gavel har ett öppningsbart kompostgaller och framtill finns luckor som leder ner till en liten inhägnad gård. Nere på gården kan kaninerna få gräva och springa runt.

Lovisa Josefinas ankomst
När buren stod klart flyttade den grå sexmånaders Lovisa Josefina in och avelsparets nya residens blev komplett. Tanken är att de ska få bo tillsammans i vår och att det eventuellt ska frambringa några kullar som vi sen slaktar till hösten. Min idé är att hålla det på en mycket småskalig nivå för att se om det är något jag vill ägna mig åt. Kaninkött är delikat och energieffektiv köttframställning. De är förnöjda små liv som lever av hö, morötter, trädbark, gräs och äppelbitar.

Lite om historisk kaninuppfödning i Sverige

Kanin med kopparkittel. Målning av Jean Siméon Chardin, 1700-talets mitt. Nationalmuseum

”Ther wankar ock skön och sött spijs, / Höns, Gäsz, Harar, sampt ock Canijn.

Så står det skrivet i en tysk dikt översatt av Sigrid Forsius år 1621 där han uppräknar några goda ingredienser. Här finns även det lilla djuret kanin som man tror har funnits i Sverige sen senmedeltiden. I arkeologiska utgrävningar i bland annat Uppsala har man påträffat kaninben och en källa från 1582 beskriver att det finns en kaninväktare i Stockholm. Under 1700-talet förekommer betydligt fler källor och vid denna tid importeras även angorakaniner för pälsens skull. Den långhåriga ullen användes bland annat som ersättning för bäverhår i hattillverkningen. Senare gick dessa djur under benämningen silkeskaniner och av dess fina ull spanns och vävdes exklusiva sjalar och andra fina varor. Under detta merkantilistiska århundrade uppvärderades kaninen som ett samhällsnyttigt djur och förnumstiga vetenskapsmän försökte uppmuntra svenska folket till kaninuppfödning. Vid denna tid ansågs silkeskaninerna vara känsligare än traditionella tamkaniner och verkar främst ha fötts upp i herrgårdsmiljöer.

Pojkar med kaniner. 1800-talets slut. Foto: Carl Larssons fotografiska Ateljé. Länsmuseet Gävleborgs samlingar

Vi vet ganska lite om kaninuppfödningens praktiska omständigheter i Sverige men Per Arvid Säve (1811-1887) ger en del intressant inblickar från 1800-talets början, rörande silkeskaninerna.

”Silkes-harar eller kaniner är en pojkboskap, som gossar gärna vilja försöka sig
med. Men därmed är vanligen på längden föga glädje. Ty, utom det att man av
dessa kräk fordomdags hade någon inkomst sedan man mellanåt med finkam
vunnit litet ull, som då såldes till hattmakaren, är det för gossarna ofta svårt
att jämt skaffa föda av varjehanda grönt, kålblad m.m. åt de ganska matfriska
djuren. För övrigt tålas de vanligen ej länge i huset, dit de sägas draga råttor; och
bli de under vintern synliga för de dräktiga fåren, tror man att lammungarne bli
skevbenta och skutta liksom kaninerna.”

Säve förstärker bilden att kaninuppfödning ofta var en syssla för barn och unga. Det var en enkel uppfödning som ett barn kunde antas klara av. Mina farföräldrar födde som barn på 1940-talet i Dalarna upp egna kaniner till mat. I det äldre källorna berättas det aldrig om några burar utan det tycks ha varit så att kaninerna sprungit lösa i fähuset eller gavs en avgränsad yta i stallet. Därutöver har man sommartid haft kaningårdar utomhus där kaninerna fått beta och springa runt.

Pojke i sin kaningård. Runt 1920. Foto: Johan Johansson, Bohusläns museums samlingar

Till en början var kaninuppfödning ingen allmän syssla på gårdarna utan förekom sporadiskt vid sidan av de ordinarie sysslorna. Kaninen kunde äta av överskottet i stallarna och förökade sig snabbt. Kaninerna gav kött och dess päls kunde användas till pälsfoder och hattar.

Kaninfarm i Småland vid sekelskiftet. Foto: Firma Nanny Ekström. Vetlanda museums samlingar.

Det är först under slutet av 1800-talet som kaninuppfödningen blev omfattande och aveln började bli systematisk. Under krigsårens ransonering fick kaninen ett rejält uppsving och nådde sin topp under andra världskriget med över en miljon kaniner slaktade varje år. Både min farmor och farfar berättar att de båda höll med kaniner under krigsåren. De fick både ansvar i yngre tonåren att ta hand om kaninerna, såväl utfodring som slakt. I farmors hem togs även pälsen om hand och skickades på garvning. Av de färdiga pälsarna sydde farmors mor sen kappor och mössor. Efter kriget minskade uppfödningen av köttkaniner stadigt och idag betraktas kaninen främst som ett sällskapsdjur bland andra.

På återseende i detta äventyr till våren.

GOTT NYTT ÅR!

Källor
Ingvar Svanberg (2017) Äldre tids kaninhållning i Sverige. Uppsala universitet
Digitalt museum

2 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment