Månadsarkiv: april 2009

Detta inlägg ska handla om föremål som ni helst inte ska göra lite på skoj. Peter i Albrechts bössor ringde mig i veckan och frågade på glad skånska om köksutrustning till föreningen. Vi kom då överens att jag skulle göra en stekpanna till föreningen. Förlagan är en stilig medeltida stekpanna från Vreta kloster:

Eftersom vi är ett gäng gourmandiska, manliga knektar och inga små, käcka nunnor ville vi ha en något större panna för att få plats med mer blodiga köttstekar. Vi ändrade därför om lite i proportionerna men behöll den huvudsakliga designen.

-Det är lungt det här fixar jag! sa jag lite käckt. Tänkte att det kan ju inte vara så svårt att göra en sådan tingest. Det var jobbigare helt klart än vad jag föreställde mig, en slitig dag i smedjan.

Så börjar sagan om stekpannan. Smeden mindes några runda snygga plåtar han lämpligt skaffat plats åt hemma hos sina arma föräldrar för massa  år sen. De visade sig vara väl lämpade för uppgiften, goda i dimension och 3,5 mm i tjocklek. De kom från en svunnen praoperiod på den lokala mekaniska verkstaden men nu låg de där på städet. Till sin hjälp hade han den goda suggan med ett hårt tryne väl lämpat för sådana uppgifter som att driva stekepannor.

Så började han glad i hågen att bocka upp stekepannans sarg mot suggans tryne. Sakta, sakta, med många slag. Smeden upptäckte snart att 3,5 mm är mer än 1,5mm som brukligt är när man smider diverse kroppskydd till oförsäkrade soldater. Utan mycken värme lät plåten sig inte betvingas utan stor möda och våld. Men framåt gick det ty smedens envishet var större.Efter 1,5  timmes idogt hamrande började det likna något vilket andra bilden förtäljer.

Efter ytterligare ett tags hamrande för att få stekepannans sarg att resa sig rådfrågade smeden sin beställare, Peter hur höga sarger han önskade.

-”Det är ingen traktörpanna, vi vill ha.” blev svaret vilket föranledde smeden till att kasta sig in i virvlande äventyr med trotjänaren, vinkelslipen. Ivrigt slets klingor ut mot stekepannans sarg och nu hände något mycket oväntat och lustigt. Plötsligt hördes ett högt tjut från okänd ort, det tystnade och en bråkdel efter hördes en skarp knall. Smeden kände som ett pulsslag och en  konstig värme i ena byxfickan, rök steg upp från hans snickarficka. Han förstod snart att det var dumt att förfara en tjutraket utan pinne i fickan när gnistor från vinkelslipen flödade ner. Han tackade Gud för stadig bomullskypert.

Snart var den överflödiga sargen ett minne blott. Än en gång drev han plåten och fick åter igen loss med vinkelslipen för att jämna till sargen. Att rikta en tjockbottnad stekepanna var svårt och suggens fina rygg kom väl till pass. Han blev skapligt nöjd för nu började det faktiskt likna något att hänga i granen och inte något som åstadkommits av en trafikolycka.

När han började vara nöjd med formen smidde han handtaget och med stor hantverksmässig prestige dornade han upp alla handtagshålen utan ens för ett ögonblick se åt borrmaskinens håll. Mycken frustration och bett i läpp över denna prestigelusta. Nitarna slogs i nageljärnet och delarna kunde sammanfogas. Han såg ner på sina armar, fulla med brännblåsor efter glödskal från stekepannan som med iver flygit iväg under dagens hamrande. Likt en emo-unge som tappat bort rakbladen i en tomteblossfabrik. Smällar man får ta för att man för att inte ha på sig långärmat och svettas som en gris. Men se där, en stekepanna är fött på nytt!  Sådan var sagan om den östgötska stekepannan.

Jahaja, ganska nöjd för att vara förstagångs försöket. Den är inte helt rund, helt flat men det är ok. Nu ska jag inte göra en stekpannor på ett tag. Det är tungt och svårt att få det jämt och snyggt utan att slita ihjäl sig. Denna panna ska slipas något invändigt innan användning sen får vi hoppas på flitigt begagnande så den blir svart och skitig, då döljs skavankerna.

Då återstår att se om Peter är nöjd….

Var på scoutmöte, gjorde en brödnagg. Detta är andra gången jag prövar på detta hantverk, förra gången gick det inte alls bra, men ibland liksom av en uppenbarelse kan man endast på 20 min åstadkomma något man förra gången inte alls klarade av. Möjligen var det så att jag förra gången hade lite väl mycket inspiration då jag på hemslöjden i Jönköping såg alster av en fantastisk luffarslöjdare. Hon hade gjort stora korgar formade som svanar i naturlig storlek. Det säger lite om mina förhoppningar beträffande trådbetvingandet.

Oavsett är det ett bra hantverk som inte kräver slipning o sånt tjafs.

Långfredag kan firas på många sätt, förr satt man still, gick ingenstans, lyssnade på sorgmusik och deppade (trots att Jesu död är en förutsättning för uppståndelsen, förlåtelsen och typ allt annat gött med kristendomen…) jag och min familj valde att smida lite i smedjan. Det är trots allt något sakralt över stämningen som bilden antyder. Under några timmar smidde vi lite allt möjligt och det är alltid kul att se när det går upp för folk hur knepigt ett hantverk kan vara. Som utbildad hantverkare är det svårt att inte le inombords åt denna frustration. Det är också tillfredsställande att jag själv tagit mig förbi detta stadium av brinnande järntenar, oharmoniska böjar, sprickor och sneda bockningar. Samtidigt som det är skönt att det ständigt finns nya marker att utforska inom smidet och att man fortfarande förundras över de verk som skapats av svunna mästares händer.

Medan mina nära släktingar hamrade på passade jag på att grejja med egna projekt, dels en ny kanon om vars tillkommande senare kommer publiceras och reparation av en fantastisk sax. Denna sax köpte tillsammans med ett gäng andra attiraljer i en auktionslåda på Gagnef auktionsvecka. Svårt att datera saxen, möjligen tidigt 1800-tal eller kanske tidigare. Saxen bär en oläslig men bra gjord stämpel och dess totala uttryck skvallrar om att det rör sig om ett proffsigt tillkommande. Det härligaste med saxen är det omsorgsfullt gjorda skänklarna och eggstålen som är ivällda. Fantastiskt är också hur smörigt man kan prata om en sax.

Saxen går inte att stänga och den glappar. Jag vill använda saxen och tycker det vore bra att laga den ty det är ett bruksföremål trots allt. För att inte paja härdningen i eggen när jag hettade upp skänklarna virade jag skären med en trasa som jag sen doppade i vatten. På så vis håller skären temperaturen och eggen överhettas ej. Detta är en väldigt bra och traditionell metod som används när man härdar hammare och annat.

När jag värmt upp skänklarna justerade jag dem med visst pyssel i ett skruvstäd och nitade ihop niten tills den inte längre glappade. Viktigt att inte nita för ivrigt då saxen lätt blir för trög. Därefter var det bara att provklippa i lämplig kartongbit. Lycka till med era skrangliga saxar eller nåt.