Sommartorpet/huset…

Jag vet inte om jag är den enda som har ganska så svårt för sommartorpet (som inte är ett torp…).  Ägarna har fått tag på ett otroligt hur helt klart, ett ovanligt hus. I alla säsonger av sommartorpet har folk klagat på hur de behandlat huset ut en byggnadsantikvarisk vinkel. Det är egentligen inte det som jag vill klaga utan jag vill lägga min högst personliga, subjektiva syn på spektaklet.  Som jag ser det finns det två parter som särskiljs av en stark pluralism. Ena parten är byggnadsvårdslägret och de som faktiskt gör något på huset, det vill säga sågar, spacklar, putsar, skrapar limfärg, isolerar, lagar tak osv. Å andra lägret två fånar som tramsar omkring och startar modernistiska projekt överallt. De strör modeller omkring sig och försöker frälsa sin omvärld i videoprojektorns ljus och ständigt visa på sin egen förträfflighet.  Allt till tveksamt hummande ifrån det enda som överbrygger detta pluralistiska projekt, det vill säga husägarna och huset i fråga. Husägarna som sliter medan pengar plöjs ner i kitsch, stiltapet, luftighet och allmän opersonlig homestyling med oberäknelig bäst-föredatum . För mig så handlar inte byggnadsvård bara om exteriören men också vad man gör med insidan och vad som liksom ”går med huset”. Alla har vi olika tycke och smak, men vem vill ha en gammal husvagn på tomten som kommer bli fuktskadad och möglig? Vem vill skrapa bort en svartvit taktapet på ett vackert limfärgat tak?

Hela framställningen av en husrenovering är helt makalös, folk sliter med puts, våndas över fuktskador och dåligt kalkylerade budgetar och blandar linoljefärg, medan två inredare springer runt i sin egna lilla värld likt Tomas Di leva i sitt nakenrum. Varför ska allt vara så förbannat hippt? Lämna kvar de där två fånarna i Stockholm och gör ett byggnadsvårdsprogram istället. 

Fondtapet, stiliserade 70-talsfoton, plast-kitsch, rökglas, string, guld, silver, svart och strama artificiella ytor är inget för mig. Skandinaviskt ljus, kom tillbaka, allt är förlåtet!