Månadsarkiv: november 2011

Artefakt IV. Den mystiska trollkniven.

Runor har genom århundraden gäckat människans sinne, från dess begynnelse för nästan två tusen år sen till våra dagar. Runornas tecken har tjänat en mängd olika syften. Allt ifrån pompösa redogörelser om långväga resor och stordåd till enkla meddelanden och allmänt nonsens. Under medeltiden och fram till 1900-talet i vissa delar av Sverige. Runorna tjänade  som ett folkligt alfabet med lokala traditioner och stil. Det sistnämnda gäller särskilt för dalarna som har ett eget variationsrikt runalfabet. Runorna levde dock sällan i skymundan för överhögheten och bland de lärde. Exempelvis har det nyttjats i medeltida landskapslagar, som försök till ABC-substitut under 1600-talet och för att stärka nordbornas nationella självkänsla under 1800-talet.

Hänglås med runor, okänd proveniens, daterat 1707 . Nordiska museet.

Runorna har sedan tidigt tjänat nordborna med en magisk klangbotten och de ansågs ofta bära besvärjande egenskaper.  Hos allmogens kloka och trollkunniga brukades runalfabetet alltjämt som ett magiskt skriftsspåk. Det har ristats på mängder av platser och föremål i syfte att beskydda eller skada. I folkliga svartkonstböcker har de nedtecknats och på träbitar har kristna bönor ristats med kniv.  Värt att notera är dock att där runorna haft en bred förankring som i dalarna, har de flesta runinskrifterna från medeltiden och framåt  en praktisk innebörd såsom exempelvis ägarmärkningar, tillverkare och och liknande notiser. Men ett föremål som jag tänkte delge här är av det lite mer magiska slaget.

Folklig svartkonstmanuskript med runor från 1715. Titeln lyder ‘Negromänliska Saker författade i Trycket af Upgifvaren år 1715 öfversatte Från Ebreiska o Grekiska och Latin på Götiskan – 1410:- och sist på Swenska utskrifwit’. Nordiska museet.

Trollkniven
Det här föremålet kallas för trollkniven i Norrköpings Stadsmuseums föremåls arkiv. Den är ca 16,4 cm lång, dolkformad, bemängd med runor, symboler och bokstäver och är gjord av sten. Den skänktes till museet av en apotekare under 1900-talets första hälft. Den är daterad till 1500-1600-tal. Exakt vad den brukats till är svårt att säga. I folkliga magiska besvärjelser används ofta symboliska föremål som representerar något. Detta är föremål ska troligen liknas vid någon slags kniv. Knivar, stål och järnskrammel håller troll och onda väsen borta, kanske är det detta som åsyftas. Det ter sig dock något mer avancerat än så eftersom den är fylld med inskriptioner.


Jag  har med hjälp av den litteraturen jag hade till hands försökt tolka knivens ristningar. Det visade ge mer frågor än svar. Med hjälp av olika sorters runrader försökte jag bena ut runorna och som jag ser det blandar ristaren runor med bokstäver. Jag har försökt vara konsekvent men nedan följer några försök.

Bokstävernas betydelse:
A =säker runa
(A) = möjlig
? = vet ej.

Den medeltida runraden:

U Q N ?
M U (U) Q N
A M (U) F
N ? (D) ? I
N ? ? ? T

? I T D (ej runor)

I cirkeln
? M H
? R N ?

? N (S) ? ?
K K (T)

Den medeltida runraden ger inte mycket info och särskilt svårt eftersom många runor inte känns igen.

Johannes Bureus avskrift av dalrunorna från 1599:

M U ? K N
E M U F
(I) ? D ? I
U K (F) A (N)

? I T D (ej runor)

I cirkeln
(Ö) M (H)
D R N ?

? (N) S A ?
K K ?

Bureus avskrift av dalkarlarnas alfabet ger inte mycket mer information även om några fler frågetecken rätades ut. Det är inte helt säkert om Bureus avskrift är helt tillförlitlig men är i vilket fall intressant då det är den äldsta varianten av dalarnas runalfabet.

1700-talets dalarunor:

U K (N) (A)
M U A K (N)
E M U (F)
N Y D (U) I
U K F(A, N) N

? I T D (ej runor)

I cirkeln
? M H
D R N (D)

N N S ? (Y)
K K T

Dalarnas folkliga runalfabet förändras mycket under 1600-1900 och med en många varianter på varje runa. Det ger en bredare översättningsnyckel. Det är emellertid troligt att knivens ristningar är ett slags chiffer i bästa fall eller i värsta fall härmande av runor med inget verkligt innehåll. Syftet i det sistnämnda fallet skulle exempelvis vara att ristaren tolkar runorna som magiska och dess faktiska textmässiga betydelse är underordnad. Han kan ha haft tillgång till äldre runor i sin omgivning men inte känt till dess innehåll. Om föremålet är ifrån Östergötland där runorna tidigare spelat ut sin roll som folkligt alfabet är det troligt att det rör sig om ett magiskt sammelsurium. Kanske hade ristaren rent av ett eget runalfabet.

Kanske har någon av er läsare en tolkning. Det är välkommet!

Källor
Tillhagen, Carl-Herman (1958). Folklig läkekonst. Stockholm: Nordiska museet.
Benneth, Solbritt mfl. (1994). Runmärkt Från brev till klotter runorna under medeltiden. Borås: Carlssons bokförlag
af Klintberg , Bengt (1988). Svenska trollformler. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Enoksen, Lars Magnar (1998). Runor Historia Tydning Tolkning. Stockholm: Historiska media
http://www.digitaltmuseum.se

10 kommentarer

Under Artefakt -fynddepån, Artiklar & Recensioner, Funderingar

Liljerum XXVIV. Ladans skorsten och snickerier.

Detta inlägg är en fortsättning på en liten redogörelse för sommaren och i förlängningen höstens renovering av ladan. I förra inlägget kunde vi läsa om takomläggningen och jag tänkte nu fortsätta med skorstenen och snickerierna. Torrt, matnyttigt och lite pliktskyldigt.

Jag tänkte vi skulle titta lite på hur man kan göra med en ful skorsten. Det var kanske en av de fulaste och tråkigaste skorstenar som kan tänkas. Sen takomläggningen på 60-talet gavs den smutsgrått skal av galvaniserad järnplåt. Popnitad och senare tätad med någon slags fogmassa. Stiligt.


När taket lagts om bröt jag bort popnitsskarven och tänkte att delar kanske skulle kunna gå att återanvända. Jag tog helt enkelt och kapade bort övre halva delen med vinkelslipen och fick nu en lämplig skorstensplåt.

Med hjälp av slagborr och spikplugg naglade jag fast den stympade plåten med ett mycket lyckat resultat. Nästa steg i renoveringen blev att plocka fram kalkbruket och börja jobba. Jag började med att dränka skorstenen med vatten. Pensel är oumbärlig för amatörmurare som jag. Plaska på med vatten, gärna dagen innan och lite då och då. Teglet suger åt sig vatten och kommer annars dra fukten ur bruket.

Det samma gäller för teglet du ska mura med. Dränk de i vattnet en stund, det bubblar och fräser i vattnet. Skaffa dig murslevar och gärna en murarhammare. Jag hittade inte min murarhammare utan tog en mejsel och en vanlig hammare. Det är behövs när du ska dela på stenarna. Hugg en linje med mejseln och efter ett tag spricker stenen förhoppningsvis där du menat. Man lär sig kvickt att hugga hyggliga stenar. Jag har över tegelstenar som är halva tjockleken. Tanken är att mura ett litet krön på skorstenen vilket det troligen har varit från början.

Sen är det bara att blanda bruk och mura…och hur man murar det är inte jag rätt person att berätta. Det får någon annan smartbyxa berätta för dig eller så kan du titta i en bok och sådana kan du finna på ditt lokala bibliotek som brukar finnas de centrala stadsdelarna där du bor. Så här käckt blev det efter två varv vilket känns ganska diskret. Fotot är medvetet lite på avstånd för att ni ska slippa avundas mina perfekta fogar som brukar uppstå efter att ha murat 3-4 gånger i sitt liv.

Jag tycker det är väldans prydligt med putsade skorstenar och kunde inte låta bli att putsa den. Det tjänar också en funktion för att det ska bli tätt mot plåten nedtill. Att putsa tycker jag är asjobbigt och inte blir det lättare när man gränslar en vass tränock. Att få till rätt konsistens på bruket och dessutom få det att fastna på teglet är kräver gudomligt tålamod. Det hade varit en poäng att klä skorstenen i hönsnät för att få bruket att fästa bättre men varför göra det lätt för sig när man kan krångla. Penseln kommer väl till pass när man ska jämna till putsen.

Efter att ha gjort om putsen en gång på grund av plötsligt störtregn blev det trots allt rätt bra. Man kan ju välja att ha en plåt uppå krönet också men eftersom det varit utan skydd i 60 år utan problem och frostsskador valde jag att putsa upp en avrinningsyta och ser hur det går i vinter. Allmogeskorsten 2000!

Så var det snickrandet och det tänkte jag sammanfatta med en bild.

Så här ser ladan ut från vägen i sin nuvarande form. Jag har valt att satsa på tränockar högst upp som är gjorda av breda plank av tätvuxen fura. Vindskivorna är skarvade och påbyggda. Överliggarna är också av trä. Det är mycket medvetet att hålla ner på plåtdetaljerna, särskilt på uthus där de troligen inte var särskilt många. Jag fann resterna av den gamla skorstensplåten och de är minimalt breda och sparsmakade. Idag har många för vana att bombardera sin tak med plåtar av alla dess slag vilket får huset att se modernt, trist och otidsenligt ut. Jag har också satt upp en takfotsbräda då ändarna på takfötterna är dåliga och skyms nu av brädan. Att laga och byta sådana här självklara detaljer tar en hel del tid och är rätt jobbiga att åstadkomma om man som jag ofta är själv på bygget.

Vad nu då?
ladans exteriör ska fixas mer under det kommande.
1. Den lilla utbyggnaden på framsidan ska taket bytas på. Det görs i detta nu, från plåt till tegel.
2. Fönstret till vänster som vetter mot vägen som ses på bilden ovan ska bytas. Ser inte klokt ut i jämförelse med det gamla fönstret till höger. Jag har tagit hem inte mindre än 10 gamla fönster med karm som ska användas lite här och där på egendomen. Det är de som ligger under pressen på bilden.
3. Nästa steg har också med fönster att göra, det har suttit ett fönster på gaveln som syns tydligt i lappningen i väggen. Där ska ett fönster in.
4. Viss panel på framsidan ska plockas bort då den inte är original. Jag misstänker dock att de sitter där för att täcka gamla husbockattacker. Kan bli hemskt spännande.
5. Få bukt med dräneringsproblem på framsidan för att undvika att få mer fuktskador.

+300 miljarder andra saker. Det är husägandets ok.

Ha en bra helg alla mina läsare!

2 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum