Kategoriarkiv: Järn

Det är åter dags att uppdatera bössortimentet, denna gång är det en variant som är försedd  med holk som tidigast kan dateras till tiden runt 1400. Mitt exemplar är främst inspirerat av en bössa från tjeckiska Tabor och som brukades i Hussitkriget 1420-1434. Detta original är 420 mm långt och har en kaliber på 18mm.

Jag kände att jag ville utgå från denna design och göra en lite mer egen, varför jag prövade att smida den åttakantig i formen vilket också förekommer på flera samtida bössor. Emellertid finns inga åttakantiga holkförsedda bössor i järn men sexkantiga bössor i brons med holk. Det är mycket knepigt att smida sexkantiga pipor vilket troligtvis inte gjordes utan de var åttakantiga vilket alla kända järnbössor med kantig profil har.

Jag valde att utgå från min sedvanliga rördimension vilken liknar i mångt och mycket  Taborbössan. Ja, jag lovar att jag ska pröva att välla piporna snart men jag känner att jag vill testa lite modeller först, tjata inte. Som vanligt smidde jag först den åttakantiga formen vilket jag föredrag att göra i fjäderhammare eftersom dessa stålrör är snuskigt tungarbetade och hårda. Den medeltida smeden skulle troligen använt en vattendriven hammare eller släggdrängar för samma syfte.

Efter visst smidesvåld smidde jag ner en midja på röret över hornet på städet. Ett moment som var rätt jobbigt men löste sig då jag fick ta till penen på storsläggan. Egentligen skulle man ha någon slags sätt (jo, det heter så, vidare in i jargongen finns det en sätt som används vid yxsmide som kallas bonnaarsle, annars finns spännande begrepp som kattunga, val, bajslödning och pojken). Får lösa det till nästa gång för som processen ser ut nu blir midjan lite längre. När midjan var klar slog jag i en bottenplugg i bössan som verkar som ett stopp för krutgaserna bakåt. Jag utvidgade holken baktill men fick den lite mer avlång än taborbössan, då det var svårt att utvidga holken längre in. För att få den lilla trombonmynningen som finns på taborbössan utvidgade jag den med hornet på städet. Fänghålet slogs med mejsel och slutligen borrades upp. När smidet var klart såg det ut ungefär såhär:

Det var här som jag beslutade mig för att göra något mer radikalt och i mitt tycke jobbigt. Stålblank yta. Jag har sagt det förut, jag gillar inte att slipa och slipa, jag är smed, ingen fejare. Men jag kände mig ganska nöjd över det smidda resultatet och att stålborsta eller svartbränna resultatet kändes fegt och ofärdigt. Jag gick därför lös med en sliplamellsförsedd vinkelslip och retade upp grannen i mitt garage. Min granne har ett närmast japansk-pedantisk evighetsinställning till sin bil vilket är fashinerande då det är omöjligt att se framsteg på bilen som han jobbat varje kväll i ett halvår. Jag gillar när man ser att det händer något. I vilket fall gned jag på så gnistor flög och lameller slets i bitar. Efter en grundslip gick jag över till smärgeldukar till jag uppnått en trevlig finish. Jag tycker inte om spegelfinish utan en lagom matt stålfinish där man fortfarande kan skönja smidet sen innan med mindre gropar i metallen.

Jag döpte bössan till Lange Harthica. Tilltalsnamnet nämns i ett svenskt dokument från år 1307 och dess ursprung torde vara tyskt.

Det är dags att introducera ytterligare en stångbössa för den väntande allmänheten. Låt mig presentera: Boese Gerburg!

I vanlig ordning har bössan fått ett tyskt kvinnonamn med tillnamnet boese som betyder ond, elak på medeltidstyska, ordet stavas idag böse annars. Den är en kortad variant av denna bössa från Mellaneuropa. Jag glömde göra den där extra åsen i mynningsförhöjningen.

Den här bössan är en produkt av misslyckande och min ständiga strävan att slippa göra om. Misslyckanden är mer förhatliga än pedagogiska klyschor i min mening. Man lär sig någon nytt av allt vare sig det lyckas eller inte. Jag har en tendens att göra allt för att slippa göra om, eller åtminstone inte få fram något vettigt fysiskt slutresultat. Mina projekt går därför ständigt igenom omformningsfaser tills det antingen blir något eller slängs i skräptunnan. Jag kan illustrera detta genom mycket tydligt. Här är skissen jag började med i morse:

Skissen är baserad på en tysk bössa med järnskaft och hake och massa förstärkningar. Det gick bra ett tag och jag vällde fast haken. Sen när jag skulle välla fast nästa beslag misslyckades vällningen och mer o mer material försvann. Jag skrotade då denna modell och tänkte göra en dansk modell med 8-kantig profil med hake. Men när jag började smida kanterna ramlade haken bort o ja då funderade jag till igen. Då drog jag mig till minnes om den här bössan som var åttakantig med en förhöjd mynning. På den vägen är det. Det blev mycket intressanta nya kunskaper, att smida ett rör 8-kantigt är rätt knepigt men det går. Den förhöjda åsen var ännu krångligare då det är ett rör och inte ett solid rundstav. Så trots utgångsläget blev det rätt bra. Jag kommer definitivt smida mer 8-kantiga pipor.

Äntligen har jag tillgång till smedjan. Äntligen kan jag börja med vad som länge varit i planeringsstadiet. Jag har liggande beställningar. Jag känner mig som ett medeltida Bofors. Får man exportera kanoner till fiende härar som kan dyka upp på motsatta sidan av slagfältet? Lyckligtvis är det sällan bösskyttar som skjuter bössskyttar, det är andra led som stryker med.

Jag har inhandlat specialrör, stålrör med tjocka väggar. Som jag tidigare nämnt kommer jag snart börja försöka mig på att välla piporna men tills då kör jag med rör. Dessutom måste man ta hänsyn till rådande intressenters monetära situation. Det är också en säkerhetsfråga.

Experiment 1. Enkel bössa med tånge utsmidd direkt av röret.  Jag knäppte igång fjäderhammaren och helt sonika smidde ihop rörets ände till en tånge. Det blev helt ok, vissa vällsläpp och krackeleringar i änden. Problemet blir att det blir svårt att få en snygg övergång mellan tånge och pipa. Den blir sluttande och försöker man bättra på med att slipa blir väggarna för tunna. Möjligen hållbara ändå men inte värt att chansa. Ingen metod att satsa på för närvarande. Möjligen kan man trycka en  kall bottenplugg i loppet när pipan är varm.

Experiment 2. Enkel bössa med fastsatt tånge. Genom att föra in en tight rundstav i änden på röret kan både en plugg och en tånge skapas. Min tanke var att välla fast denna tånge först. Det var svårt, jag må vara lite ringrostig, men pluggen ville inte vällas på sin plats. Ännu större irritation skapades när tången helt utan förvarning gick av. Varför är svårt att säga, värmen? materialfel? Endast Gud vet. Jag sparade denna bit för att göra en bössa utan tånge, redovisas därför nedan.  Jag upprepade proceduren på samma sätt och samma vällningsproblem uppstod så istället valde jag att att borra i änden och fixera med osynliga nitar. Det är en ganska medeltida teknik som använts för att fixera vällningar i exempelvis yxor. Okänt om det använts på bössor men å andra sidan har jag inte heller vällt piporna heller. Det gick ganska bra, borren gick av och fastnade i hålet vilket tvingade mig att hetta upp allt och skaka ur borret. Det är så praktiskt att järn expanderar vid hög värme. Nedan ser ni borret på väg ut.

När tången var på plats smidde jag ut tången i fjäderhammaren och smidde ett hål för bösshaken. Till det avlånga hålet använder ni en kattunga (sådärja, nu har jag exkluderad 99% av den levande hantverkande befolkningen med ordbajs 😛 ). Totalt tillverkade jag tre st sådana här bössor och de är beställningar men kommer ingå i mitt sortiment som ”basic”-bössan som alla  kan skaffa.  Den är inspirerad av denna 1300-talare på denna bössa, hittad i slottet Freienstein. Min pipa är något längre, om kunden vill kan man ju korta pipan enkelt med vinkelslip. Kalibern är 22mm istället för 28mm.

Så här blev en färdig:

Förra gången jag gjorde en likadan bössa blev den färdiga såhär, hela artikeln finns under följande länk:

https://kurage.wordpress.com/2008/11/03/stangbossa/

Experiment 2A. Bössa utan tånge med plugg. Jag kortade den avbrutna tången något och drev ner den i röret och penade ut röret i änden medelst våld. Inte ens smidesguden Hefaistos kan dra ut den där pluggen nu. Se nedan. Flera bössor var förstärkta med beslag runt och jag gav mig genast i kast med att smida ringar av plattjärn. Första försöket misslyckades då godset i ringen var för klen (på bilden kan man i bakgrunden se ”suggan”, ett monsterstäd på ben, skänkt av kommunen och gav efter hela tiden i vällningen). Jag ökade i tjocklek, det gick genast bättre men det var inte helt enkelt att välla fast dem på röret. Boraxen låg som snö över området när alla tre ringar var på plats. Det kommer kräva träning innan det blir helt bra. Efter att ha gjort fänghål och slipat upp skapelsen med stålborste var jag ganska nöjd. Den ser speciell ut men jag kommer göra med större kaliber nästa gång. Denna form av bössa kommer också finnas i sortimentet, jag har valt att döpa henne till Schwarze Mechthild! Hon kommer bli häftig när hon sitter järnbeslagen i stocken.

Det var resultaten efter första riktiga bössexperimenten. Det finns mycket mer på gång, källmaterialet av järnbössor är stort och möjligheterna många. Det kommer behöva övas innan bössorna blir riktigt bra till utseende och funktion men jag är av åsikten att det kommer bli riktigt bra. Dessa bössor ska alla provsmällas nu i väntan på utskeppning. Mechthild har ingen köpare för övrigt….

På återseende.