Kategoriarkiv: Järn

Allt som rör smide och järn i allmänhet och historiskt.

Liljerum XVIV. How to renovera the vedspis.

Jag tänkte i klassisk how-to-anda beskriva hur jag renoverade min första vedspis. Det blir dock lite som att läsa boken ”Vi rustade ett torp” av Arne Lind som är skriven i snäll prosastil om hur författaren tillika 08:an skaffar sig ett torp att snickra på, lite sådär lagom förstå-sig-på-utan-handfasta-tips-för-stadsbor-bok. Till skillnad från att läsa fundamentalistisk facklitteratur, typ ”Byggnadsvård i praktiken”. Jag pekar inte med hela handen och säger vad du ska göra, jag visar vad jag har gjort. Du gör vad du vill med den informationen…

I en tidigare artikel beskrev jag hur vi köpte en vedspis från ett fallfärdigt ruckel. Den var vacker att se på, men kanske inte världens bästa ursprungsläge för en förstagångsrenovering. Men för er som läser blir det desto mer lärorikt då renoveringen blev tvunget mycket grundlig.

Utgångsproblemen var följande:

  1. Spricka i vänster sida
  2. Rost och otätt
  3. Inget cisternjärn
  4. Ingen ugnslera
  5. Originaldelar på vift.

Vedspisen ifråga är en Husqvarna nr 16 vilket indikerar en relativt hög ålder. De första vedspisarna började i Sverige tillverkas under 1840-talet och blev snabbt populära. De fullkomligen matades ut från massa mer eller mindre stora bruk. Låga modellnr indikerar hög ålder eller tidig produktion, tresiffriga nummer brukar sitta på spisar från 20-30-talet. Husqvarnafabriken började tillverka järnspisar 1872 och denna spis är troligtvis från sekelskiftet. Det är svårt att fastställa ålder genom att titta på ornament och utsmyckning då en del modeller länge var i produktion. Vissa modeler kunde också licenstillverkas på andra bruk. Jag har bland annat sett en nära identisk spis som min fast med Hults Bruk nr 16. Hults bruks produktion av järnspisar var troligtvis liten, det ryktas om att det finns ett okomplett exemplar utöver den jag känner till. Det finns folk som samlar på sådana här tingestar.

Sprickan

Så till själva tillvägagångsättet. Första problemet att lösa var sprickan. Jag letade reda på en duktig svetsare som kan svetsa i gjutjärn. Han lagade sprickan hjälpligt, gjutjärn är troligen det svåraste som som finns att svetsa i. Är sprickan liten kan det räcka med att pannkitta igen sprickan.

Rosten

Nästa steg var att tampas med rosten. Många järnspisar ser förfärliga ut men genom att få loss med stålborste klarnar problemen snabbt. Jag föredrar att jobba med en rejäl stålborste som sitter i vinkelslip, men du klarar dig med stålborste i borrmaskin. Det går också att blästra bort rosten om du har tillgång till sånt.

Isärplockning

Jag trodde inledningsvis att det skulle räcka med att ta bort rosten men denna vedspis har troligen stått ute en rejäl tid då rosten har får delarna att svälla och glida ur sina platser. Gliporna var för stora att ens täta med pannkitt. Nästa steg kan kännas väl radikalt för många men kan vara en nödvändig åtgärd fär att få det bra. Isärplockning är en spännande process som är som ett tredimensionellt pussel där man hela tiden undrar om man kastat pengarna i sjön. Därför ber jag er att ha kameran till hjälp och fota från massa vinklar och vrår så att ni vet hur den ska sitta ihop. Det kan också vara bra att märka delarna.

Det är enkelt att plocka isär ugnen, då det går stag från spisens botten till topp. På undersidan sitter en mutter som du kanske kan lossa. Mina var givetvis så pass sönderrostade så de gick av. Nu kan du enkelt rengöra alla bitar med stålborsten så att bitarna åter passar med varandra.

Ihopplockning

Nu börjar det roliga. Börja med att pröva bitarna igen mot varandra och se att de naturligt passar med varandra. Ni kan se att jag också har snajdig reklar på insidan av ugnen, sådana plåtar vill man se brevbäraren dela ut till hushållen. Med hjälp av ett snöre eller en spännrem kan man bygga ihop nästan helt.

När du efter mycken tandagnisslan tycker dig vara nöjd är det dags att tillverka nya stag. Det lättaste sättet att göra det på är att köpa gängstång och en näve passande muttrar. Upptill är det koniska hål som passar för en konisk skalle. Denna skalle kan du enkelt tillverka genom att skruva på en mutter en liten bit in, ca 2-3 mm ska sticka ut på andra sidan muttern. Det som sticker ut nitar du sen ut över muttern i ett skruvstycke med kulhammare. När muttern sitter fast slöjdar man till den koniska formen med vinkelslipen.

Nu är det dags att montera ihop härligheten och det görs stegvis, väggplåt för väggplåt med ständigt kittande. Kitta och sen efterdra med ett vått finger. Spännrem är ett mycket viktigt verktyg här som sparar dig från fula ord och allmän nedstämdhet.

Glöm inte alla konstiga kanaler och sånt som går inne i spisen. Sist på är spisen ovansida med stagen. När stagen är på plats kan man dra åt muttrarna och lossa på spännremmen. Pannkitta nu runt alla fogar eller där det behövs. Nu är det värsta gjort, kul för dig.

Reservdelar

Min vedspis saknade en viktig del, ett cisternjärn. Denna del sitter inne i eldstaden till vänster och skyddar godset på ytterväggen från att spricka. Gissningsvis har detta järn gått sönder och då fortsatte de och elda och väggen sprack. På höger sida i eldstaden sitter ett brännjärn som skyddar ungen från att spricka. Dessa två delar är förbrukningsvaror och kan oftast beställas nya. Till denna ugn passar en cisternjärn från en Husqvarna nr 27 som visade sig ha samma ursprungsmodell. På ugnsluckans insida står det också mycket riktigt 16 som såväl 27 ingjutet.

I samband med denna renovering kunde jag också konstatera att denna vedspis hade en intressant historia. Jag gissar att denna vedspis under en längre tid stått obrukat för många många år sen. Kanske stod den i ett obrukat kök eller liknande. Sen eldade de sönder en nyare vedspis och bestämde sig för att flytta min vedspis för att ersätta den trasiga vedspisen. Kanske var min spis redan då i dåligt skick och därför togs reservdelar från andra spisar för att åtminstone få en funktionsduglig spis. Vad grundar jag då detta på? Jo, det visade sig att min spis var fullproppad med prylar från andra spisar, bland annat är brännjärnet från Klafvreströms bruk och några spisplattor från Nävfekvarns bruk. Jag tycker det är spännande, det är det som gör föremålen med spännande om än något frustrerande då delarna inte passar klockrent med varandra.

Nu ställde vi vedspisen på platsen som jag hade murat (och murat om då jag fick en vattentank att ha till). Jag har valt att kakla runt såsom det var vanligt i början av 1900-talet. Det är lite som ska målas om efter min omurning till vänster och spisen. Luckorna i vedförvaringen är ursprungligen innerluckor till en okänd kakelugn och satt på samma sätt där vi hämtade spisen.

Spislera.

För att få en jämnare temperatur och skydda ugnen bör man mura en kaka uppepå ugnstaket av eldfast lera armerad med järnspån. Ugnslera köper du enklast i satser där det bara är att läsa instruktionerna och tillsätta vatten. Efter ett par dygn eller så kan du börja elda lite försiktigt. Ugnsleran är liksom brännjärn och cisternjärn förbrukningsvaror. Nu kan du lägga på ugnsplattorna.

Slutarbete

Slutklämmen som också känns mycket tillfredställandet är svärtandet. Spissvärta påföres med trasa, tandborste och borste. Har du mycket skrymslen och vrår kan du blanda lite terpentin i spissvärtan och påföra den med pensel. Nu är ugnen svart, snygg och ser nästan ny ut.

Koppla in och börja elda!*

Du kan koka ägg OCH få värme! Fantastic!

*Ja, just det först måste du köpa massa rördelar, renovera skorstenen, mura upp skiten som vedspisen ska stå på, putsa, måla och lägga gnistskydd framför och få skorstensfejarteknikern att hälsa på och trycktesta och så vidare. Det är här som det stora arbetet ligger men det behöver vi inte lägga så mycket tid på. Det är också duktigt nervöst när första brasan ska tändas, tänk om det ryker in och att draget inte är tillräckligt. Its for me to know and you to find out.

22 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum, Järn

Sagan om den östgötska stekepannan.

Detta inlägg ska handla om föremål som ni helst inte ska göra lite på skoj. Peter i Albrechts bössor ringde mig i veckan och frågade på glad skånska om köksutrustning till föreningen. Vi kom då överens att jag skulle göra en stekpanna till föreningen. Förlagan är en stilig medeltida stekpanna från Vreta kloster:

stekpannaEftersom vi är ett gäng gourmandiska, manliga knektar och inga små, käcka nunnor ville vi ha en något större panna för att få plats med mer blodiga köttstekar. Vi ändrade därför om lite i proportionerna men behöll den huvudsakliga designen.

-Det är lungt det här fixar jag! sa jag lite käckt. Tänkte att det kan ju inte vara så svårt att göra en sådan tingest. Det var jobbigare helt klart än vad jag föreställde mig, en slitig dag i smedjan.

Så börjar sagan om stekpannan. Smeden mindes några runda snygga plåtar han lämpligt skaffat plats åt hemma hos sina arma föräldrar för massa  år sen. De visade sig vara väl lämpade för uppgiften, goda i dimension och 3,5 mm i tjocklek. De kom från en svunnen praoperiod på den lokala mekaniska verkstaden men nu låg de där på städet. Till sin hjälp hade han den goda suggan med ett hårt tryne väl lämpat för sådana uppgifter som att driva stekepannor.

img_4292img_4293

Så började han glad i hågen att bocka upp stekepannans sarg mot suggans tryne. Sakta, sakta, med många slag. Smeden upptäckte snart att 3,5 mm är mer än 1,5mm som brukligt är när man smider diverse kroppskydd till oförsäkrade soldater. Utan mycken värme lät plåten sig inte betvingas utan stor möda och våld. Men framåt gick det ty smedens envishet var större.Efter 1,5  timmes idogt hamrande började det likna något vilket andra bilden förtäljer.

img_4295img_4297

Efter ytterligare ett tags hamrande för att få stekepannans sarg att resa sig rådfrågade smeden sin beställare, Peter hur höga sarger han önskade.

-”Det är ingen traktörpanna, vi vill ha.” blev svaret vilket föranledde smeden till att kasta sig in i virvlande äventyr med trotjänaren, vinkelslipen. Ivrigt slets klingor ut mot stekepannans sarg och nu hände något mycket oväntat och lustigt. Plötsligt hördes ett högt tjut från okänd ort, det tystnade och en bråkdel efter hördes en skarp knall. Smeden kände som ett pulsslag och en  konstig värme i ena byxfickan, rök steg upp från hans snickarficka. Han förstod snart att det var dumt att förfara en tjutraket utan pinne i fickan när gnistor från vinkelslipen flödade ner. Han tackade Gud för stadig bomullskypert.

Snart var den överflödiga sargen ett minne blott. Än en gång drev han plåten och fick åter igen loss med vinkelslipen för att jämna till sargen. Att rikta en tjockbottnad stekepanna var svårt och suggens fina rygg kom väl till pass. Han blev skapligt nöjd för nu började det faktiskt likna något att hänga i granen och inte något som åstadkommits av en trafikolycka.

img_4299img_4300

När han började vara nöjd med formen smidde han handtaget och med stor hantverksmässig prestige dornade han upp alla handtagshålen utan ens för ett ögonblick se åt borrmaskinens håll. Mycken frustration och bett i läpp över denna prestigelusta. Nitarna slogs i nageljärnet och delarna kunde sammanfogas. Han såg ner på sina armar, fulla med brännblåsor efter glödskal från stekepannan som med iver flygit iväg under dagens hamrande. Likt en emo-unge som tappat bort rakbladen i en tomteblossfabrik. Smällar man får ta för att man för att inte ha på sig långärmat och svettas som en gris. Men se där, en stekepanna är fött på nytt!  Sådan var sagan om den östgötska stekepannan.

img_4304

Jahaja, ganska nöjd för att vara förstagångs försöket. Den är inte helt rund, helt flat men det är ok. Nu ska jag inte göra en stekpannor på ett tag. Det är tungt och svårt att få det jämt och snyggt utan att slita ihjäl sig. Denna panna ska slipas något invändigt innan användning sen får vi hoppas på flitigt begagnande så den blir svart och skitig, då döljs skavankerna.

Då återstår att se om Peter är nöjd….

8 kommentarer

Under Järn

Hej hopp en brödnagg.

Var på scoutmöte, gjorde en brödnagg. Detta är andra gången jag prövar på detta hantverk, förra gången gick det inte alls bra, men ibland liksom av en uppenbarelse kan man endast på 20 min åstadkomma något man förra gången inte alls klarade av. Möjligen var det så att jag förra gången hade lite väl mycket inspiration då jag på hemslöjden i Jönköping såg alster av en fantastisk luffarslöjdare. Hon hade gjort stora korgar formade som svanar i naturlig storlek. Det säger lite om mina förhoppningar beträffande trådbetvingandet.

Oavsett är det ett bra hantverk som inte kräver slipning o sånt tjafs.

img_4290


2 kommentarer

Under Järn

Lange Harthica

img_42711

Det är åter dags att uppdatera bössortimentet, denna gång är det en variant som är försedd  med holk som tidigast kan dateras till tiden runt 1400. Mitt exemplar är främst inspirerat av en bössa från tjeckiska Tabor och som brukades i Hussitkriget 1420-1434. Detta original är 420 mm långt och har en kaliber på 18mm.

Jag kände att jag ville utgå från denna design och göra en lite mer egen, varför jag prövade att smida den åttakantig i formen vilket också förekommer på flera samtida bössor. Emellertid finns inga åttakantiga holkförsedda bössor i järn men sexkantiga bössor i brons med holk. Det är mycket knepigt att smida sexkantiga pipor vilket troligtvis inte gjordes utan de var åttakantiga vilket alla kända järnbössor med kantig profil har.

Jag valde att utgå från min sedvanliga rördimension vilken liknar i mångt och mycket  Taborbössan. Ja, jag lovar att jag ska pröva att välla piporna snart men jag känner att jag vill testa lite modeller först, tjata inte. Som vanligt smidde jag först den åttakantiga formen vilket jag föredrag att göra i fjäderhammare eftersom dessa stålrör är snuskigt tungarbetade och hårda. Den medeltida smeden skulle troligen använt en vattendriven hammare eller släggdrängar för samma syfte.

80-ars-fest-o-pask-2009-026Efter visst smidesvåld smidde jag ner en midja på röret över hornet på städet. Ett moment som var rätt jobbigt men löste sig då jag fick ta till penen på storsläggan. Egentligen skulle man ha någon slags sätt (jo, det heter så, vidare in i jargongen finns det en sätt som används vid yxsmide som kallas bonnaarsle, annars finns spännande begrepp som kattunga, val, bajslödning och pojken). Får lösa det till nästa gång för som processen ser ut nu blir midjan lite längre. När midjan var klar slog jag i en bottenplugg i bössan som verkar som ett stopp för krutgaserna bakåt. Jag utvidgade holken baktill men fick den lite mer avlång än taborbössan, då det var svårt att utvidga holken längre in. För att få den lilla trombonmynningen som finns på taborbössan utvidgade jag den med hornet på städet. Fänghålet slogs med mejsel och slutligen borrades upp. När smidet var klart såg det ut ungefär såhär:

80-ars-fest-o-pask-2009-048

Det var här som jag beslutade mig för att göra något mer radikalt och i mitt tycke jobbigt. Stålblank yta. Jag har sagt det förut, jag gillar inte att slipa och slipa, jag är smed, ingen fejare. Men jag kände mig ganska nöjd över det smidda resultatet och att stålborsta eller svartbränna resultatet kändes fegt och ofärdigt. Jag gick därför lös med en sliplamellsförsedd vinkelslip och retade upp grannen i mitt garage. Min granne har ett närmast japansk-pedantisk evighetsinställning till sin bil vilket är fashinerande då det är omöjligt att se framsteg på bilen som han jobbat varje kväll i ett halvår. Jag gillar när man ser att det händer något. I vilket fall gned jag på så gnistor flög och lameller slets i bitar. Efter en grundslip gick jag över till smärgeldukar till jag uppnått en trevlig finish. Jag tycker inte om spegelfinish utan en lagom matt stålfinish där man fortfarande kan skönja smidet sen innan med mindre gropar i metallen.

Jag döpte bössan till Lange Harthica. Tilltalsnamnet nämns i ett svenskt dokument från år 1307 och dess ursprung torde vara tyskt.

img_4270

16 kommentarer

Under Järn, Vapen

Saxigt värre och minikurs.

80-ars-fest-o-pask-2009-042
Långfredag kan firas på många sätt, förr satt man still, gick ingenstans, lyssnade på sorgmusik och deppade (trots att Jesu död är en förutsättning för uppståndelsen, förlåtelsen och typ allt annat gött med kristendomen…) jag och min familj valde att smida lite i smedjan. Det är trots allt något sakralt över stämningen som bilden antyder. Under några timmar smidde vi lite allt möjligt och det är alltid kul att se när det går upp för folk hur knepigt ett hantverk kan vara. Som utbildad hantverkare är det svårt att inte le inombords åt denna frustration. Det är också tillfredsställande att jag själv tagit mig förbi detta stadium av brinnande järntenar, oharmoniska böjar, sprickor och sneda bockningar. Samtidigt som det är skönt att det ständigt finns nya marker att utforska inom smidet och att man fortfarande förundras över de verk som skapats av svunna mästares händer.

Medan mina nära släktingar hamrade på passade jag på att grejja med egna projekt, dels en ny kanon om vars tillkommande senare kommer publiceras och reparation av en fantastisk sax. Denna sax köpte tillsammans med ett gäng andra attiraljer i en auktionslåda på Gagnef auktionsvecka. Svårt att datera saxen, möjligen tidigt 1800-tal eller kanske tidigare. Saxen bär en oläslig men bra gjord stämpel och dess totala uttryck skvallrar om att det rör sig om ett proffsigt tillkommande. Det härligaste med saxen är det omsorgsfullt gjorda skänklarna och eggstålen som är ivällda. Fantastiskt är också hur smörigt man kan prata om en sax.

80-ars-fest-o-pask-2009-046Saxen går inte att stänga och den glappar. Jag vill använda saxen och tycker det vore bra att laga den ty det är ett bruksföremål trots allt. För att inte paja härdningen i eggen när jag hettade upp skänklarna virade jag skären med en trasa som jag sen doppade i vatten. På så vis håller skären temperaturen och eggen överhettas ej. Detta är en väldigt bra och traditionell metod som används när man härdar hammare och annat.

80-ars-fest-o-pask-2009-050När jag värmt upp skänklarna justerade jag dem med visst pyssel i ett skruvstäd och nitade ihop niten tills den inte längre glappade. Viktigt att inte nita för ivrigt då saxen lätt blir för trög. Därefter var det bara att provklippa i lämplig kartongbit. Lycka till med era skrangliga saxar eller nåt.

80-ars-fest-o-pask-2009-0521

3 kommentarer

Under Järn

Boese Gerburg.

Det är dags att introducera ytterligare en stångbössa för den väntande allmänheten. Låt mig presentera: Boese Gerburg!
img_4194

I vanlig ordning har bössan fått ett tyskt kvinnonamn med tillnamnet boese som betyder ond, elak på medeltidstyska, ordet stavas idag böse annars. Den är en kortad variant av denna bössa från Mellaneuropa. Jag glömde göra den där extra åsen i mynningsförhöjningen.

freiengonne600

Den här bössan är en produkt av misslyckande och min ständiga strävan att slippa göra om. Misslyckanden är mer förhatliga än pedagogiska klyschor i min mening. Man lär sig någon nytt av allt vare sig det lyckas eller inte. Jag har en tendens att göra allt för att slippa göra om, eller åtminstone inte få fram något vettigt fysiskt slutresultat. Mina projekt går därför ständigt igenom omformningsfaser tills det antingen blir något eller slängs i skräptunnan. Jag kan illustrera detta genom mycket tydligt. Här är skissen jag började med i morse:

img_41891

Skissen är baserad på en tysk bössa med järnskaft och hake och massa förstärkningar. Det gick bra ett tag och jag vällde fast haken. Sen när jag skulle välla fast nästa beslag misslyckades vällningen och mer o mer material försvann. Jag skrotade då denna modell och tänkte göra en dansk modell med 8-kantig profil med hake. Men när jag började smida kanterna ramlade haken bort o ja då funderade jag till igen. Då drog jag mig till minnes om den här bössan som var åttakantig med en förhöjd mynning. På den vägen är det. Det blev mycket intressanta nya kunskaper, att smida ett rör 8-kantigt är rätt knepigt men det går. Den förhöjda åsen var ännu krångligare då det är ett rör och inte ett solid rundstav. Så trots utgångsläget blev det rätt bra. Jag kommer definitivt smida mer 8-kantiga pipor.

4 kommentarer

Under Järn, Vapen

Swiss army candleholder.

I de arkeologiska gömmorna finns otroliga skatter och är det i järn är det i min mening guld. I grävandet efter spännande ljustakar hittade en holländsk reenactare på denna fantastiska ljustake:

london-candlestick

Denna medeltida engelska tingest torde motsvara en schweizisk armékniv bland ljustakar. Den kan allt, slås ner i bord, hängas på väggen och stå på bordet. Försedd med tre ljuspipor och en grym kompatibel design.

Jag var tvungen att ge mig i kast med att förverkliga denna tingest så i fredags bar det iväg till smedjan. Tråkigt för er så hade jag inte kameran med mig och tråkigt för mig då jag var tvungen att förfärdiga ljushållaren enbart genom minnesbild. Resultatet blev trots allt förhållandevis likt. Vissa saker ter sig lite utdragna på min såsom ben och ljushållare, samt att kroken ser annorlunda ut. Jag lyckades iallafall bättre än några tyskar som också säljer den på nätet, där får man lite intrycket att de bara fick titta på bilden i 10 sekunder:

Om vi återgår till min hållare. Jag tror inte den har haft någon bakåtlutning då alla piporna då blir snea. Jag gjorde därför min plan i modellen. Spetsen är ihopböjd och ihopvälld. och allt sitter ihop med en smidd fyrkantig nit. Den var ganska skoj att tillverka och tog en eftermiddag att göra. Nästa gång ska jag ha en bild med mig.Om någon sitter på ett foto av ljustaken, den riktiga alltså hör gärna av er. I vilket fall här kommer min akompanjerad med talgljus!

Pose 1. Som vanlig bordsljustake: img_4157

Pose 2. Islagen i en bräda. Om man måste slå ner den där det inte finns plats den att stå vanligt.

img_4178

Pose 3. Som väggljusstake. Om man modifierar kroken liten kan den fungera ännu bättre.

img_4171

PS: om någon är intresserade av sådanahära stakar så kan jag såklart göra fler….

12 kommentarer

Under Järn

I skuggan av bössornas barndom.

img_4000

Äntligen har jag tillgång till smedjan. Äntligen kan jag börja med vad som länge varit i planeringsstadiet. Jag har liggande beställningar. Jag känner mig som ett medeltida Bofors. Får man exportera kanoner till fiende härar som kan dyka upp på motsatta sidan av slagfältet? Lyckligtvis är det sällan bösskyttar som skjuter bössskyttar, det är andra led som stryker med.

Jag har inhandlat specialrör, stålrör med tjocka väggar. Som jag tidigare nämnt kommer jag snart börja försöka mig på att välla piporna men tills då kör jag med rör. Dessutom måste man ta hänsyn till rådande intressenters monetära situation. Det är också en säkerhetsfråga.

Experiment 1. Enkel bössa med tånge utsmidd direkt av röret.  Jag knäppte igång fjäderhammaren och helt sonika smidde ihop rörets ände till en tånge. Det blev helt ok, vissa vällsläpp och krackeleringar i änden. Problemet blir att det blir svårt att få en snygg övergång mellan tånge och pipa. Den blir sluttande och försöker man bättra på med att slipa blir väggarna för tunna. Möjligen hållbara ändå men inte värt att chansa. Ingen metod att satsa på för närvarande. Möjligen kan man trycka en  kall bottenplugg i loppet när pipan är varm.

Experiment 2. Enkel bössa med fastsatt tånge. Genom att föra in en tight rundstav i änden på röret kan både en plugg och en tånge skapas. Min tanke var att välla fast denna tånge först. Det var svårt, jag må vara lite ringrostig, men pluggen ville inte vällas på sin plats. Ännu större irritation skapades när tången helt utan förvarning gick av. Varför är svårt att säga, värmen? materialfel? Endast Gud vet. Jag sparade denna bit för att göra en bössa utan tånge, redovisas därför nedan.  Jag upprepade proceduren på samma sätt och samma vällningsproblem uppstod så istället valde jag att att borra i änden och fixera med osynliga nitar. Det är en ganska medeltida teknik som använts för att fixera vällningar i exempelvis yxor. Okänt om det använts på bössor men å andra sidan har jag inte heller vällt piporna heller. Det gick ganska bra, borren gick av och fastnade i hålet vilket tvingade mig att hetta upp allt och skaka ur borret. Det är så praktiskt att järn expanderar vid hög värme. Nedan ser ni borret på väg ut.

img_3973img_3977

img_39791img_39932

När tången var på plats smidde jag ut tången i fjäderhammaren och smidde ett hål för bösshaken. Till det avlånga hålet använder ni en kattunga (sådärja, nu har jag exkluderad 99% av den levande hantverkande befolkningen med ordbajs 😛 ). Totalt tillverkade jag tre st sådana här bössor och de är beställningar men kommer ingå i mitt sortiment som ”basic”-bössan som alla  kan skaffa.  Den är inspirerad av denna 1300-talare på denna bössa, hittad i slottet Freienstein. Min pipa är något längre, om kunden vill kan man ju korta pipan enkelt med vinkelslip. Kalibern är 22mm istället för 28mm.

Så här blev en färdig:

img_4007

Förra gången jag gjorde en likadan bössa blev den färdiga såhär, hela artikeln finns under följande länk:

https://kurage.wordpress.com/2008/11/03/stangbossa/

img_3294

Experiment 2A. Bössa utan tånge med plugg. Jag kortade den avbrutna tången något och drev ner den i röret och penade ut röret i änden medelst våld. Inte ens smidesguden Hefaistos kan dra ut den där pluggen nu. Se nedan. Flera bössor var förstärkta med beslag runt och jag gav mig genast i kast med att smida ringar av plattjärn. Första försöket misslyckades då godset i ringen var för klen (på bilden kan man i bakgrunden se ”suggan”, ett monsterstäd på ben, skänkt av kommunen och gav efter hela tiden i vällningen). Jag ökade i tjocklek, det gick genast bättre men det var inte helt enkelt att välla fast dem på röret. Boraxen låg som snö över området när alla tre ringar var på plats. Det kommer kräva träning innan det blir helt bra. Efter att ha gjort fänghål och slipat upp skapelsen med stålborste var jag ganska nöjd. Den ser speciell ut men jag kommer göra med större kaliber nästa gång. Denna form av bössa kommer också finnas i sortimentet, jag har valt att döpa henne till Schwarze Mechthild! Hon kommer bli häftig när hon sitter järnbeslagen i stocken.

img_39851img_39831

img_39861img_3990

img_4012

Det var resultaten efter första riktiga bössexperimenten. Det finns mycket mer på gång, källmaterialet av järnbössor är stort och möjligheterna många. Det kommer behöva övas innan bössorna blir riktigt bra till utseende och funktion men jag är av åsikten att det kommer bli riktigt bra. Dessa bössor ska alla provsmällas nu i väntan på utskeppning. Mechthild har ingen köpare för övrigt….

På återseende.

14 kommentarer

Under Järn, Vapen

Stångbössa.

Låt mig presentera X, en ny stångbössa har sett dagens ljus. Jag har döpt henne till X eftersom jag inte vet vad hon ska få för namn. Det fritt fram för förslag så länge det är på fornsvenska, medeltidstyska eller latin! Kom hemskt gärna med förslag, den som kommer på bästa förslaget får namnge. Det ska vara hårda, brutala, machonamn som påminner om elaka käringar och helvetets svavelosande eldar snarare om söta, passiva jungfruar. Ex som Dulle Mechthild, Schlacht-Hilda, Kasevargssigrid osv….

Bössan är baserad på en förlaga från mellaneuropa, kalibern är 22mm och den är vad jag kallad ”toppmonterad”, dvs bössan är försedd med tånge och sätts fast längst ut på en stav, till skillnad från en ”stockmonterad” som är integrerad i stocken. Orginalet ser ut så här.

Den har också varit försedd med en liten järnhake för att kanske sätta fast i murverk eller slåss med. Den satt fast i kanonens tånge.

Min version av bössan är borrad och inte välld som det ska vara, jag ämnar att försöka mig på att välla pipor inom en snar framtid för att kunna göra regelrätta rekonstruktioner. Tillvägagångssättet var enkelt, Jag borrade pipan i en svarv för att sen smida en tånge i änden på kanonen. Denna tånga förseddes sedan med hål gjort med en mejsel som bland smeder brukar kallas kattunga, eftersom den ser ut som en sådan (alla branscher har sina namn, vi har också verktyg som valar och bonnaarsle). Fänghålet smiddes med ett fyrkantsdorn efter att först ha borrat upp ett hål. När detta var klart såg det ut så här….

….och efter slipande med vinkelslip, filar och smärgelduk så såg det ut så här:

Sen var det bara att stocka skönheten, åtminstone på pappret. Jag hade en skaft i björk som yxade fram i somras som legat så jag borrade upp änden och slog i kanonen. Det kunde ha gått bra men skräpet sprack. Jag avskyr trä, oregelbundet material som bara krånglar. Så det blev till att montera isär och limma.

Slutligen fick jag ihop det och järnskoningen slogs på, jag hade egentligen ingen liggande men i min iver att bli klar fick min personliga bössa styka på foten. Skoningen skulle ju givetvis vara välld och inget rör men min gamla bössa kan få en sådan senare när smedja finnes till hands. Väl skaftat så putsade jag av allt med sandpapper och daska på med linolja.

Trots skavankerna med träet är jag väldigt nöjd med resultatet. Det är en fet bössa, ska försöka provskjuta den någon dag. Det kommer vara svårt att skilja sig från den för den ska nämligen säljas till högstbjudande.

18 kommentarer

Under Järn, Trä, Vapen

Liten yxa.

Sen många år har jag haft en liten yxa liggande, det var en av de första av de få yxor som kommit av min hammare. Yxor är bökigt och precist arbete som kan vara roligt eller hur tråkigt som helst om det går åt pepparn. Sen är slipning rätt tråkigt.

Detta är en liten yxa som jag ämnade att använda till att flå eftersom den är liten, rundad egg (alltså förstå mig rätt, den är skarpslipad…) och rundslipad nacke för att slå loss skinn med. Den går troligen bra att tälja lite med.

Det ska vara en liten yxa till min 1700-talsdräkt, därför har jag täljt till en litet björkskaft med folklig prägel. Den är märkt 1711 och med mitt patronymikon APS Anders Pärsson (jag har ju ett modernt efternamn). Jag har också märkt den med ett kors och en stjärna, två vanliga karvsnitt hos allmogen.

Skaftet är linoljat och yxan ser rätt stor ut på bild men är endast 40 cm max.

2 kommentarer

Under Järn, Trä