Månadsarkiv: februari 2018

Vad hände med den Swenska Cidern? Del II om cider och framskjutna premiärer.


En balja full med cider och referensmaterial till Liljerums första Ciderkonventikel.

Hur var det med Cidern då?
Troligtvis minns ingen av er den särskilda svensk ciderkommission tillsattes på Liljerum hösten 2016? Om inte annat så kan ni läsa om dess storvulna planer att framställa cider här.

Vad hände egentligen efter att vi satt den där satsen? Svaret på det kommer nu efter att cidergruppen äntligen fick tillfälle att sammanstråla i en engelsk ciderlunch, sisådär ett år senare än beräknat.

Men först tar vi vid där tunnan jäst klart. För nästan exakt ett år sen bestämde vi oss för att tappa om cidern och buteljera den. Det är egentligen inga svårigheter men vi ville också flaskjäsa den för att få till lite kolsyra. Traditionell engelsk cider är egentligen utan kolsyra men vi föredrar likt cider från norra Frankrike ha en cider med bubbel. Det kräver att man tillsätter ett visst mått av sockerlag för att jäsningen ska starta igen. Det kräver ordentligt rena flaskor och rätt mängd socker. Orena glas kan göra att jäsning uteblir och för mycket socker kan skapa övertryck i flaskorna.


Två bibliotekarier, en kyrkohistoriker och en museipedagog bakom kameran som lägger pannan i djupa veck för att klura ut den mest lämpliga mängden socker.

Samtliga flaskor rengjordes noga och värmes i ugn. Sockret kokade upp i vatten och tillsattes i varje flaska. Därefter tog buteljerandet vid och häverten gick varm.


Anna redo med häverten.

Snart stod de där, en glänsande brun flaskarmé fyllda med förväntade smaksensationer och drömmar. Ganska länge fick de stå. Uppskjutningar, brist på tid, sjukdom och prokrastinering satte alltjämt käppar i hjulet för vi skulle träffas och faktiskt provsmaka.

Den första ciderkonventikeln
Men slutligen i mitten av denna månad blev det av, Liljerums första ciderkonventikel!


Medelst paj, korv, kålsallad och äppelbröd till huvudrätt började vi nu avnjuta vår cider. Till allas glädje hördes ett tydligt plopp med pys när vi öppnade första flaskan. En len, alldeles lagom kolsyra bubblade i den närmast gyllengula klara vätskan. Så här långt såg det ju mycket lovande ut. Smaken var vi alla eniga om att den var mycket bra. Cidern var torr men bjöd på syra och en angenäm eftersmak. Vi var rörande överens om att resultatet blev mycket lyckat men att smaken av äpple kunde ha varit mer framträdande. Svenska äpplen är ju huvudsakligen ätäpplen och bjuder inte på så koncentrerade smaker till skillnad från särskilt framtagna cideräpplen som är i princip oätliga men som besitter en mer komplex smak i skal och fruktkött. Kanske ska man koncentrera sig mer på att hitta vildäpplen och klurigare sorter om man ska nå högre höjder med hjälp av svenska äpplen. Förhoppningsvis gör vi nya försök till hösten.

Vi avslutade med mången engelska scones med plommonsylt och vispad grädde. Och cider. Ganska mycket cider.

Det var också lite premiär för lönnkrogen som efter många år nu börjar arta sig till något mycket trevligt. Särskilt nu när vedspisen har renoverats iordning och kunder värma lokalen. Mer om lönnkrogen och spisen i framtiden.

Lämna en kommentar

Under Krogen, Självhushållningsexperiment

37 magiska tips för den missundsamme allmogejägaren.

Ett möjligt scenario

Det hade börjat som en oskyldig och något rättmätig hämndlek, den där hösten i Grötslöre socken år 1833. Den unge, spenslige Slaggartorps-Jöns hade kommit i otakt med det åldrande herrarna i jaktlaget. Slaggartorps-Jöns hade öppet förnedrats inför hela jaktlaget då hunden han ägde och pratat sig varm för jagat Köttkulla-Svens får halvt fördärvade i genom hagen. Spefullt hån hade stått som spön i backen. Laget var anfört av den garvande Krats-Mats, klädd i blankpolerade köpestövlar och munnen spottandes av köpebullar och köpesnus. Krats-Mats höll låda, slog sig för knäna och naggade gossen Slaggartorps-Jöns i kanten samtidigt som han berömde sin egen väldresserade hynda. Skamsen, ruvade Slaggartorps-Jöns på vedergällning. Han skulle bokstavligt skämma Krats-Mats förbannade hund, jaktlycka och köpebössa tillbaka till stenåldern. Inte ett djur skulle falla i backen för hans pipa, det skulle Slaggartorps-Jöns bli man för. I sedvanlig ordning och med hela den Grötslöriska fördragssamheten och illviljan som ärvts ner i generationer skred Slaggartorps-Jöns till verket. Med skrynkliga skogshjon och kloka gubbars hela list hade smilaren Krats-Mats innan årets slut dött av hunger. Han hittades utmärglad på skurgolvet med sina avgnagda blanka köpestövlar i munnen. Tre förrymda vådaskott hittades, två i Krats-Mats kropp och en i grannens praktko Krokenos. Hunden var förrymd med grannens höns hängande i truten och Krats-Mats bössa hittades sprängd i bitar.

 

Läste du den här artikeln men kände att det inte hjälpte? Då kan det vara så att du helt enkelt är en usel jägare. Har du väl kommit till den insikten kan du åtnjuta den största missundsamhet och sprida denna uselhet till andra jägare så de blir lika kassa som du.

Jag har sammanställt en liten lista med tips om hur du förstör din värsta jaktkamrat jaktlycka, dennes bössa eller dess hund. Samtliga hämtade ur den svenska uppteckningar och skriftliga källor från 1700-1800-talet.

Förstöra någons jaktlycka
– Att som jagande man träffa på en kvinna på väg till jakten bringar otur. Skicka ut din fru/syster/piga/småkusin i din motståndares väg.
– Missunna ditt offers jaktlycka ruinerar också dennes jaktlycka.
– Ge bort kulor stöpta i samma rum som en kvinna.
– Om du hör ett skott från jägaren vars jaktlycka du vill förstöra, skär loss den grästorvan du står på och vänd den upp och ner. Sätt dig på torvan och uttala högt ”I djävulens namn, dina skott går aldrig fram!”.
– Förnim i ditt inre ditt offer och säg formeln ”Smäll och smäll, men inte fäll”. Avsluta med bönen Fader vår.
– En del trollkunniga förr kunde sätta skytteskälva på jägare. Beroende på villebråd jägaren skulle jaga kunde man sätta ex björnskälva eller rävskälva på jägaren. Jägaren grips då fruktan när han stöter på djuret han jagar.

Skämma någons bössa
– Leta reda på någon som behärskar det onda ögat och låt denna titta igenom mynningen på bössan. Då kommer inte ens kulan orka lämna loppet.
– Låt en kvinna, helst en menstruerande kvinna, skjuta med vapnet, eller åtminstone ta i det.
– Döda en lus på bösspipan med nageln, det skämmer bössan.
– Smussla in en bit oblat i pipan.
– Droppa ner blod i pipan.
– Spotta tre gånger och åkalla Satan när du hör en skott ifrån vapnet du vill skämma.
– Teckna ett kors i marken med foten när du hör skottet från vapnet.
– Tag en trasa som använts vid rengöring av vapnet i fråga och borra in den i ett levande träd.
– Ta ditt finger och stoppa i munnen på en död person och stoppa sen ned samma finger i bösspipan på det vapen du vill förstöra.
– Stoppa ditt öronvax i bösspipan.
– Slå knut på närmaste videbuske när du hör ett skott från vapnet och uttala då besvärjelsen ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn kan ej denna bössa döda djur”.
– Låna bössan och skjut en katt, hund, uggla, lavskrika, orm eller skata. Det förgör bössan.
– Dra en mässingsladdstake genom loppet.
– Lägg bössan i en säng.
– Gå med bössan över en kullfallen gärdsgård eller träd.
– Kryp med bössan genom en hålighet, i exempelvis ett träd.
– Är du missunnsam nog räcker det med att ta i offrets bössa för att den ska skämmas.
– Gör vapenvård på bössan du vill förgöra. Kan tyckas märkligt men en del menade att döden försvann ur en bössa som gjorts ren.

Skämma någons jakthund
– Smörj in hundens nos med rå isterhud, det skämmer hundens luktsinne.
– Låt hunden träffa en igelkott innan jakten så blir den skämd.
– Smörj in nosen med diverse matvaror såsom messmör, anisolja, osaltat smör, härsket ister, vitlök eller valfritt fett.
– Tag tag i hundens svans, snurra den motsols tre varv och säg ”Se, här har en hare gått!”. Då kommer hunden bara gå i bakspår.
– Då du har hundens skall i hardrevet ska du ta av dig ena skon och säga ”Stackars hare som ska dö, stackars hare som ska dö!”. Ta på dig skon igen och ta tre steg bakåt medans du räknar till tre. Om du gör detta förvillar du bort hunden.
– Sikta med bössan på hunden, då blir den skämd.
– Ge hunden en brödbit och önska att hunden ”skulle kuta åt helvete”.
– Övertala din fiende att själv avliva sin hund när den inte längre fungerar i skogen. Att avliva sig egen jakthund innebär att man aldrig mer har något jaktlycka med hund.

Källor
– Östling, Per-Anders. Bössor i Svensk folktro.
Tillhagen, Carl-Herman (1980) Allmogejakt i Sverige. LT. Stockholm
– Sörlin, Sverker red. (2016) Jaktens historia i Sverige. Liber. Stockholm.
– Forsberg, Anna (2009) Jakt och fiske : Matti Mörtbergs uppteckningar om den skogsfinska kulturen. Veidaron förlag.
Melin, Sven A (1994). Jägarskrock och Skytteskälva. Settern Förlag. Kristianstad

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Vapen