Månadsarkiv: maj 2015

Sveriges järnvägshistoriska Mekka firade 100 år som museum och slog på stort med långa rader av gamla ånglok, stinsar i festliga uniformer och ljudande ångvisslor. Vad är en sådan tillställning utan en 1800-talsmarknad med vapenförsäljning? Klockan fem på morgonen satte sig jag och min far oss i bilen och dundrade upp till Gävle för att kräma vapen och lära gävleborna om gamla lodbössor och svensk jakthistoria.

Intresset för äldre spårväg och järnvägskultur är väldigt stort just nu. Det ser man inte minst på det eldiga engagemanget för museijärnvägarna i Sverige och utomlands. Mängden föreningar och eldsjälar är oerhört stort, vilket är kul. På jubileumet syntes tydligt också det internationella intresset med gäster från hela världen som ville titta på tågen. Jag tror jag aldrig sett så många dokumenteringsivriga gubbar med systemkameror på magen.

Och visst, jag förstår intresset. Ånglok är imponerade farkoster. Alla maskiner som visslar, frustar, stånkar och äter kol och ved och samt skiter rök kan man inte annat än gilla. I och med steampunkvurmen finns också en stor potentiell ungdomssektion i antågande.

Av själva tillställningen fick vi inte se mycket, vi inredde vårt marknadsstånd och gjorde oss redo. För första gången har också min far tagit på sig gamla kläder för att agera bodassistent. På vägen upp drillades jag honom i en del vapentermer och min far som egentligen inte kan så mycket om vapen arbetade tappert med begreppen.  Det märktes att ju längre dagen gick stärktes kunskaperna.

På bordet trängdes bössor i alla prisklasser, högar med billiga kruthorn, förladdningar och kulor.

Klockan tio slogs portarna upp och in välde en lavin med människor. Det var tydligt att Gävles befolkning var svältfödda på dylika tillställningar. Fram tills dess att vi stängde igen vid 16.00 hann vi vare sig äta eller pissa för det var så mycket folk. Enligt räkneverket kom nära 9000 pers över dagen.  Vi hade kunnat vara det dubbla i marknadsståndet och fortfarande pratat oss hesa.

I sedvanlig ordning kunde jag förnöjsamt se att alla gillar vapen. Så fort som folk får klämma och känna är det som om den svenska beröringsångestens fördämningar rämnar. Alla vill veta mer, förstå, berätta om sina erfarenheter och känna på skjutjärn.

En hel del intressanta samtal med bekantingar från både samlar- och reenactmentkretsar dök upp.

Marknaden i övrigt var kanske inte särskilt stor eller superautentisk men upplägget fungerade trots allt väl eftersom det var så mycket folk. Det var kul att se många utklädda och tågmiljön är väldigt tacksam som stämningshöjare. Själv satsade jag på min vanliga folkliga 1800-talslook med nedcabbat förskinn, grävlingsväska och slädbössa på ryggen.

Sammanfattningsvis, en helgjuten dag med många intressanta samtal och möten. Hoppas på uppföljare på något vis.