Månadsarkiv: december 2021

Mästaren och lärlingen – särlingar i stil.

Det finns känslor som man som historiker skattar mycket högt. Särskilt den känslan av eufori som väcks när man tycker sig se ett ganska abstrakt sammanhang som man sen lyckas leda i bevis. Att få väva samman tidigare okända historiska trådar till ett nytt nät är en ynnest för varje historiker. Senast hände det när jag ropade hem en Söderhamnstillverkad bössa av verkligt fin kvalitet. Bössan är tillverkad av Nils Gezelius och för mig som är en kännare av svenska 1700-talsvapen så kändes stilen lite speciell med guldinläggningar, valnötskolv och säregna uttryck. Spontant drogs mina tankar till Norrköpingsmästaren Lars Berg som arbetade i en liknande stil som han var förhållandevis ensam om. Svenska jaktvapen av bättre kvalitet kring 1700-talets mitt präglas generellt av en ganska stram återhållsamhet. I Sverige anammade vi inte vulgärrokokon som dominerade nere i Europa utan vi satsade på mer sobra vapen utan det uppblåsta prålet som ofta sågs utomlands. På så vis var Lars Berg lite av en särling i uttrycket mot sina samtida kollegor. Han arbetade gärna med kolvar i valnöt, täckgraverade beslag, asymmetriska rokokoformer och guld an masse. Bössan från Söderhamn bar på den där Bergska känslan med överdådighet och glamour. Kunde det finnas en koppling mellan Nils Gezelius och Lars Berg?


Ganska snart visade det sig att jag var något på spåret men vi börjar med Lars Berg. Denne smed föddes år 1734 i Norrtälje och sattes i lära hos mästare Johan Schiel. Han var då 14 år gammal och blev 1753 gesäll på Norrtälje faktori. Efter en tid börjar Berg ett kringflackande liv där han först arbetar i Söderhamn för att 1759 återvända till Norrtälje och slutligen arbeta på Norrköpings faktori i slutet av 1759. Lars arbetar under mästaren Peter Örström (född 1729, mästare 1757). Lars erhåller mästarstatus 1761 och lever sin tillvaro i Norrköping till början av 1770-talet då han flyttar med sin fru Maria Bäck och fosterdotter Ulrica Liungbom till Nyköping. Vid denna tid sjunger Norrköpings faktori och dess bössmeder sin svanesång när faktoriet långsamt tynar bort. Väl i Nyköping avlider Maria i hetsig feber 1778 och redan samma år gifter han om sig med Margareta Christina Söderberg och de får en dotter 13 nov 1779. 1781 försvinner den lilla familjen ur historien då de lämnar Nyköping och var de tog vägen är okänt.


Hur var det då med Nils Gezelius? Mycket riktigt visade det sig att han är född i Norrköping år 1749. Han blir mästare i Söderhamn år 1777. Var han var lärling eller gesäll framgår inte men det är troligt att han började som lärling i Norrköping och sen lämnade Norrköping när faktoriet lades ner. Hur kan då kopplas samman med Berg? Jo, det visade sig att när Lars arbetade som gesäll under Örström så fanns där en lärogosse med namnet Nils. Detta var under åren 1759-1761 och Nils Gezelius var då 12-13 år gammal, i ålder för att börja gå i lära. Jag misstänker starkt att lärogossen Nils och Nils Gezelius är samma person och att Nils Gezelius influerades i sitt umgänge under 1760-talet med Lars Berg. Sannolikheten talar för saken. I källorna framgår det inte om Berg hade någon gesäll under sin tid i Norrköping men bössmederna umgicks och samarbetade mycket både i och utanför faktoriet. Många av de stilelement som gjorde Berg unik i sin samtid återfinns i så hög grad hos Gezelius att de måste haft ett regelbundet utbyte.


När Gezelius blir mästare i Söderhamn är han 28 år gammal. När han kommer till Söderhamn är okänt, tidigast 1769, senast 1777 enligt husförhörslängderna. Det innebär att han förmodligen spenderade en stor del av sitt liv som gesäll i Norrköping kopplad till antingen Örström eller kanske Berg innan han lämnade staden i början av 1770-talet. Som gesäll var du fri och uppmuntrades att ta arbete hos olika mästare. Jag har inte kunnat lokalisera någon bössa tillverkad av Örström, det hade varit intressant att se om det säregna formspråket hos både Berg och Gezelius är en rest ifrån Örström.

Gezelius gifte sig 2 november med Lisa Abrahamsdotter Djup, de fick tre barn som alla dog i tidiga år. Sedermera får paret två döttrar som båda överlever. På 1790-talet blir Gezelius rustmästare på faktoriet och vid denna tid verkade 62 mästare med gesäller på faktoriet. Gezelius lämnar faktoriet år 1800 och blir mästare i Åbo.

Det ska framläggas att både Berg och Gezelius inte bara gjorde exklusiva bössor med valnötskolv och guldsmockad gravyr, många av de bössor de lämnat efter sig är också gjorda i den svenska typiska stilen men deras praktarbeten förenar dem i deras förmåga att sticka ut.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Uncategorized, Vapen

Coltar utan Colt.

Överst Manhattan Arms .36, mitten J. M Cooper Arms navy .36, nederst Metropolitan Arms navy .36.

Man kan nog med framgång argumentera för att Samuel Colt var 1800-talets mest lyckade vapentillverkare. Med sin revolverkonstruktion kastade han in vapenteknologin i en helt ny era. Han var närmast en ledstjärna för vapentillverkningens industriella revolution. Och som alltid där det finns lyckade människor så finns det snyltare som vill kapitalisera på framgången med minsta möjliga ansträngning. Så även med Colt som fick ägna åtskilliga timmar i rättstvister för att skydda sina patent.

Här ser ni tre stycken coltar i kaliber .36, fast ingen är en riktig Colt. Det nedersta är en Manhattan Arms revolver tillverkad på 1860-talet. Konstruktionsmässigt som en Colt 1851 navy bortsett från att den i storlek ligger mellan en Colt navy och en Colt Pocket. Manhattan plagierade colten revolvern men gjorde den i en egen storlek. För att visa på lite egen kreativitet lade de till extra säkerhetslägen på trumman. Manhattan Arms låg i flera tvister med Colt. Många menar idag att Manhattan faktiskt höll bättre kvalitet än Colt själv.

Den mittersta är en J.M Cooper Navy revolver tillverkad av Cooper Firearms manufacturing som var aktiva 1850-1869. Coopers version av Colt är något av en särling i sammanhanget. Deras version är konstruerad för double action och single action. DA innebär att man bara behöver trycka avtryckaren så spänns hanen upp och trumman roterar automatiskt, till skillnad från SA där man måste spänna hanen för varje skott. Denna finess patenterade Cooper givetvis.

Den mest skamlösa plankningen bland de tre var emellertid Metropolitan Arms som tillverkat den sista revolvern. För det första är den närmast identisk i alla aspekter med Colts 1851 navy model. Metropolitan har kopierat förlagan närmast perfekt utan tillstymmelse av egna idéer. Som företag uppstod de också i samband med att Colts fabrik brann ner 1864. Metropolitan Arms grundades förmodligen helt för att kapitalisera på Colts olycka och de hann prångla ut drygt 6000 av just denna modell under två år innan företaget försvann från marknaden. Om jag hade samlat på amerikanska revolvrar så hade jag samlat på Colt-kopior, det finns något intressant i dessa udda fåglar och deras samröre med skumraskaffärer. Dessa revolvrar är också vittnen den industriella kapitalismens framväxt och allt mer skoningslösa konkurrenstänk. Sen är de förhållandevis prisvärda, ofta billigare än motsvarande Colt, vilket också vittnar om Colts fortsatt ikoniska status som 1800-talsrevolverns okrönta konung.

God Jul, alla mina läsare!

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

En ny begynnelse…

Idag har jag sagt upp mig från Norrköpings stadsmuseum.

Här började jag arbeta som guide för drygt 10 år sen och sen har det rullat på med år på år av fantastiska kollegor, historiskt hantverk, tusentals visningar, utställningar, långa diskussioner och förkovran i Norrköpings historia. Det har också varit år av kamp mot byråkratin, usla chefer och klåfingriga politiker och bristen på historiemedvetande.

Jag behöver ge mig ut på egna ben men vill fortsätta i historieskrivningens fotspår. Det blir mer hjärnenergi till att skriva, forska och roa andra med text, kurser och krutrök. Mer energi kommer satsas på mitt företag Kurage – Historia & Vapen.

Sen oktober tryggar jag min inkomst genom att jobba deltid på ett litet viltslakteri med egna hjorthägn. En hantverksbetonad, lantlig verksamhet där jag styckar och lär mig göra korv. Jobba med kroppen istället för knoppen, något jag saknat.

Fri från museivärldens etiska riktlinjer och kommunens byråkratiska bojor kan jag nu också mer fritt ägna mig åt min passion att samla och handla med antikvapen. Jag kommer sakna museivärlden på många sätt men jag bär stor tillförsikt att det kommer gå mig vägen.

/Anders

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar