Det är faktiskt så. Tio år, ett hundratal artiklar och en halv miljon besökare. Den är bloggen har nu följt mig under 10 år. Jag gillar att skriva och har trots många vändningar i livet lyckats hålla pennan glödande. Med få undantag har jag lyckats producera åtminstone en artikel i månaden under denna långa tiden. Under dessa år har bloggen förändrats på många vis. Jag har bytt jobb ett antal gånger, haft föreningar, tagit examen, blivit pappa två gånger, bränt ut mig en gång och undersökt en mängd olika historiska företeelser och föremål. Bloggen har precis som livets gång haft olika böljande rörelser. I början var det mycket reenactment, ett tag bara husrenovering, massa hantverk och på sista åren väldigt mycket vapenhistoria.
Jag vet och jag hoppas att mitt arbete har inneburit bra saker inte bara för mig själv utan också för andra. Min nyfikenhet för historiens alla människor, företeelser och förhållanden drivs av en närmast pervers längtan att få veta mer, försöka förstå. Jag har sett bloggar komma och gå över åren, många tröttnar, ger upp, tappar suget eller har helt enkelt inte tid. Jag är dålig på att läsa andras bloggar men på något vis vill jag ändå uppmuntra fler att fatta pennan (…eller ja, tangentbordet) och skriv. Dokumentera vad du gör, för dagbok över dina experiment och historiska förehavanden. Min blogg ger mig så här i efterhand mycket glädje och faktiskt inte en ringa del stolthet. Jag hade förmodligen glömt det mesta om jag inte nedtecknat det och då hade ingen annan heller fått ta del av mina tramsiga funderingar, forskning eller försök till kunskapsbyggande. Så till er alla, sluta aldrig vara nyfikna på historien.
/Anders
Utställning in the making. foto: Fia Wallin.
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 