Månadsarkiv: juni 2016

juni 29, 2016 · 11:06 f m

Krogen IX. Vad händer?

P1080926
Under den skamfilade ytan växer något fram. 

Nästan tre år har gått. Lever liket? Jag tänkte att det var dags för en lägesrapport och återvända till byggnadsvårdens grönskande kulturlandskap. Krogar och sådant kul är det svårt att motivera och ha tid till när man har småbarn men en liten gnista av hopp har infunnit sig. Ett hopp om framtida gamman, bondskt samkväm och drängaslagsmål tornar upp sig i mitt medvetande. Arenan för dessa lustigheter, det vill säga krogen, har förändrats något i vår tanke under den tid som gått. Vi lutar oss mer åt en inspirerande och historisk fristad på Liljerum. En fin, rofylld plats för skapande men ändock en skjutshållsliknande krog från 1800-talets andra hälft.

Den här sommaren har vi stolpat upp tre saker som vi skulle vilja få fart på. Det innebär inte att rummet är färdigt, men användbart och trevligt. Krogen är ett nära nollbudgetprojekt, vi använder oss utav det vi har hemma. Det är utmanande men givande samt trivsamt brokigt.

1. Lister
När vi rev hela rummet saknade rummet golvlist. och panelen var stundtals dålig nertill. Vi har därför valt att använda överbliven hög golvlist från köket och det här huset. Den höga listen kommer täcka in skadorna. Vad som också gett mig lite huvudbry är att det stundtals är ett glapp mellan golvbrädorna och väggen, av den anledningen kommer det vara en liggande slät täcklist först som sen golvlisten kommer stå på.
P1080932
Det finns en mystisk beröringsskräck mellan golv och vägg. Listerna ska överbrygga detta.

2. Målning
Rummet har faktiskt under dessa tre år faktiskt målats en gång. När listerna är på plats ska allt strykas en gång till och vi använder röd linoljefärg från trapphallsrenoveringen (det har jag inte heller skrivit om…) samt en hink pärlgrå linoljefärg vi har. Det kommer bli en mustig men trivsam färgläggning.
P1080927
Det finns faktiskt färg där inne.

3. Vedspis
Vi har beslutat oss för vedspis. Jag gjorde ett tappert försök att tidigarelägga rummet till 1800-talets första hälft med hjälp av öppen spis men jag erkänner mig besegrad av pragmatism, tidsbrist och historisk autenticitet. Rummets karaktär för sig bättre i spannet 1865-1890 med tanke på pärlsponten och rummets övriga inredning. Dessutom orkar jag inte mura upp en kåpa. Jag har köpt vedspis för hela 500 riksdaler. Den är strålande fin, verkligen….ska bara göra upp med faktumet att den stått ute hos den förra ägaren i ett par år. Men det löser sig, jag har redan tömt den från både barr och fågelbon.

P1080930
Vajjert, lite spissvärta på den där sen är det bara att köra….eller?

Till sist
När dessa saker är åtgärdade finns det risk för fest i framtiden.

P1080928

1 kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum, Krogen

Taggat som , , ,

juni 17, 2016 · 8:57 f m

Tonåringen Olof Hyltén-Cavallius dissar svenska städer 1835.

Gunnar_Olof_Hylten-CavalliusOlof Hyltén-Cavallius i sina bästa år. Foto: Wikipedia Commons.

 

1835 reste den unge 17 år gamle studenten Olof Hyltén-Cavallius runt i Bergslagen och Dalarna för att lära sig mer om sitt land. Olof kom senare i livet att bli den svenska folklivsforskningens fader men vid denna tid var han måttligt imponerad av vad han såg. Städerna var värst och han skrev några härliga inverterade kommunslogans.

 

Enköping

”Anblicken af staden är emedlertid föga retande. Den smaklösa kyrkan, belägen på en sand-ås, praesenterar sig först, – lik en dam i styf-kjortel – jemte sin kära hälft – en tjock och rödmålad, fullkomligt anspråkslös klockstapel: dernäst måste man passera en mängd eländiga ladugårdar och vagns-lider, framför vilka stadens ”fyrfota” svin makligt rulla sig i smutsen (…) i den annars otrefliga staden”

Kommentar: Jag har varit på bröllop i den där kyrkan men jag kan inte minnas att jag tänkte på att kyrkan och klockstapeln såg ut som ett överviktigt äkta par.

57158_3124037
Kyrkan i fråga, klockstapeln syns inte till. Bild Wikipedia Commons.

Köping

”Straxt på e.m ankomma vi till Köping, som intager ett ganska lågt rum bland de städer jag hittills sett. Den är ej just så liten; men tyst och ödslig samt liknar ett vagns-lider. De ruckliga husen på ömse sidor om gatan tycks nicka åt hvarandra – eller snarare sammansluta sin åldriga hjessor till en tyst rådplägning om den tidpunkt, då de skola hölja gatan med sina Ruiner. Detta likväl med undantag. Vi kunde ej upptäcka minsta tecken på rörelse. Då man inträdt genom stadens Tull-port (en rödmålad Svin-Grind) förefaller det vandraren såsom ginge han i en förtrollad stad , hvars innevånare blifvit försänkta i en Magisk sömn eller så, som gjorde en tour igenom det ur jordens sköte framkallade Herculanum. Köpings förnämsta näringsgren tycktes vara svin-skötseln, åtminstone uptäckte vi både inom och utom staden stora hopar af dessa Civiliserade djur, som framtågade med gravitetiska  steg på tomma gatorna.”

Kommentar: Det var med visst fog som Jan Guillou ca 150 år senare utropade Köping till Sveriges tråkigaste stad. Hyltén-Cavallius är dock kärvare i sin kritik, vi pratar här alltså om en rucklig spökstad vars invånare främst verkar bestå av svin och vars stadsport är en röd svingrind. Och säg mig vilken annan svensk stad som jämförts med den romerska staden Herculanum som tillsammans med Pompeji totalförstördes vid vulkanutbrottet år 79 e Kr. Personligen tycker jag Olofs recension av staden är magisk i sin beskrivning.

Rådhuset_köping
Ett öde torg i Köping, bara lite fasadsprickor och grisar som fattas för att göra bilden helt trovärdig. Bild: Wikipedia commons.


Hedemora

”Hedemora är rätt snygg; men saknar alla märkvärdigheter.”

Kommentar: Kort och koncist. Hedemora är trivsamt ointressant och lämnar inga bestående minnen.


Sala

”Staden är just icke så liten; men ful, som en Olycka”

Kommentar: Sala är inte bara medelstort, det är också tragiskt fult.


Falun

”Från en skäligen hög backe får man en första öfversigten af staden. Den är föga retande….på hela den steniga vidden ej kan upptäcka ett gräs-strå eller den ringaste tecken till Vegetation. Midt i denna öken höjer sig oöverskådlig massa af Slagg-högar, samlade under Sekler, bland hvilka man endast blir varse en ringa skymt af hus och torn. Till höger – utanför Tullen ligger Grufvan med dess Solida byggnader, och från den närbelägna backen uppstiger en så förfärlig rost-rök, att hela nejden är insvept i dimma. Stadens hus och kyrkor bära och märken derutaf, ty de förra äro till större delen svart-grå, de sednares koppartak äro ljus-gröna af Erg. Dennna för en fremling serdeles oangenäma rök är orsaken till nejdens ringa vextlighet; men är – ehuru betydligt svafvel-haltig – föga skadlig för folkmängdens helsa, och nyttig vid smittsamma sjukdomars afvärjande.”

Kommentar: Falun träder här in som 1800-talssveriges svar på Ruhr-området, alternativt Mordor. Ett härligt, smutsgrått ställe där en svavelhaltig dimma ligger tät och ingen växtlighet överlever. Tur att dimman motverkar smittsamma sjukdomar.

Falu koppargruva. Malmhög vid gruvan.
En vacker sommarbild på Falun i början av 1900-talet. Bild: Tekniska museets arkiv.

Till sist
Det bör tilläggas att han faktiskt tyckte några mindre samhällen var helt ok, om jag minns rätt så gillade han särskilt Leksand. Jag rekommenderar alla att läsa hela Olof Hyltén-Cavallius ungdomsepos En student upptäcker sitt land 1835. Olof är 17 år, han är en ung svärmande tonåring, genomtvättad av det tidiga 1800-talets alla götiska föreställningar. Han vurmar för storvulna dar, det som är snyggt och städat och det som är uppblåst i ståtliga gammelsvenska proportioner. Han har däremot något svårt för det som inte passar in i hans drömvärld, det vill säga smuts, fattigdom och alla andra saker som präglade tillvaron för de flesta i Sverige för den här tiden. Att den lantliga redligheten och den friska naturen gärna ställs mot stadens degenererade smutsighet gör Olofs reseskildring till en upplevelse att läsa.

För närvarande när jag en närmast pervers längtan efter att plöja igenom reseskildringar från 1600-1700-1800-talen. Dessa skrifter ger en sällsynt inblick i dåtidens samhälle på ett ofta ganska personligt sätt. Författarna må ha olika syften med sina redogörelser, en del är rent vetenskapliga, vissa nyfiket upplevande andra rent propagandistiska. Oavsett syftet berättar texten med ett utifrånperspektiv, färgat med betraktarens ögon. Det gör att författaren tar fäste på saker som de betraktade personerna, objekten, kanske inte alls noterar eller helt enkelt tar för självklart. Det leder till ofta underliga komiska iakttagelser som bara den oinsatte kan fälla. Det kulturhistoriska värdet som reseskildringar ger är oskattbart och ren, opolerad historia som jag verkligen rekommenderar.

De skildringarna jag tittat närmare på spänner över en lång period, legoknektens Peter Hagendorfs 24-åriga resedagbok under 30-åriga kriget Sedan stack vi staden i brand, Per Lindeströms resa till nya Sverige 1653-1656, Linnélärjungen Pehr Kalms Västgöta och Bohuslänska resa 1742, tysken J.W Schmidts Reise durch einige schwedische Provinzen 1799 (svensk översättning och redigering) och  Lewelyn Lloyds Jagt-nöjen i Sverige och Norrige : berättelser om en resa i dessa riken åren 1827-28.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar

Taggat som , , , , , ,