Kategoriarkiv: Textil

Allt som rör textilhantverk också historiskt och i allmänhet

mars 14, 2019 · 10:46 f m

De märkliga allmogedräkterna i Ornässtugan.


Ornässtugan. Foto: Länsmuseet Gävleborg

På 1720-talet ärvde bokhållaren på Falu koppargruva, Jacob Brandberg, Ornässtugan utanför Falun. Denna märkliga loftbyggnad, uppförd på 1500-talet, är mest känd för en sorts händelse som förknippats med många platser runt om i Sverige och som tidigt blev föremål för en nationell vurm av närmast parodiska mått. Det handlar så klart om de platser som den store landsfadern Gustav Vasa lagt sitt huvud på under hans äventyr i Dalarna 1520-1521. Med tanke på mängden platser som påståtts ha härbärgerat denna persons lekamen så borde Vasa varit Sveriges sömnigaste person. Brandberg insåg att det var en storvulen kultplats han fått i sin hand och förstod att iordningställa denna vallfärdsort till ett museum. Han startade därför ett av Sveriges äldsta museum, Ornässtugan och dess Vasamuseum.


Kungsrummet, Ornässtugan. Foto RAÄ. 

Jakob Brandberg var en av alla de byråkrater som fick hjulen att snurra i den svenska bruksekonomin under 1700-talet. I hans karriär hann en mängd titlar passera revy, såsom vågskrivare, bergsman, postinspektor, bokhållare och slutligen bergslagskamrer. Under 1720-talet plöjde han ner mycket tid och pengar i vad man skulle kunna kalla hans hobby, Ornässtugan. Anläggningen var i uselt skick och Brandberg lade stor iver i sin gärning att rusta upp byggnaderna men också vårda minnet och traditionen kring Vasas vistelse där. Brandberg tycks ha haft en genomgående tanke i bevarandet, närmast antikvarisk. Han är mån om att bibehålla platsens ålderdomliga prägel från 1500-talet och inte modernisera byggnaderna. Själva centrum för kulten, platsens heliga graal, är den säng som den gamle landsfadern sägs ha begjutit med sin närvaro. Runt denna säng började Brandberg nu bygga ett museum med tidstypiska föremål, både nya som gamla. Byråkrat som han var så dokumenterade han hela sin arbetsprocess genom att arkivera all korrespondens, kvitton och avtal. Trots att han inte var någon utbildad museiman så hade han en stark känsla för autenticitet. Han skickade hundratals brev till olika lärare, präster och länsmän i Dalarna för att bena ut föremålens historia. I anskaffandet av prylar anlitade han en lång rad skaffare och vänner som letade fram föremål till hans museum.


Torsångskarlens, Morakarlens och Gustav Vasas dräkter. 

Mitt särskilda intresse ligger i de allmogedräkter han lät tillverka till museet. I museet ville Brandberg ha två snidade trädockor som skulle iklädas bonddräkter och förses med tidstypiska vapen och utrustning. Dräkterna skulle i snitt vara samtida med Vasas vistelse på Ornäs. Eftersom Ornäs ligger i Torsångs socken ville han ha en dalkarl i Torsångsdräkt men också en dalkarl i Moradräkt. Dockorna tillverkades av timmer som köptes från Vedkontoret i Falun, Perukmakare Olov Lundberg tillverkade peruker, ögonbryn och hår medan målarmästare Johan Svedin målade händer och ansikte. Varje inblandad part var noga avräknade i Brandbergs liggare. Många olika hantverkare var inblandade i förfärdigandet av dräkterna, exempelvis sydde Erik Olsson i Hälla skjortan, provisor Nils Fahlbeck skaffade fram rätt vadmal medan prosten Erik Moreus skänkte det sällsynta tagelhattbandet som ”brukeligit i gl:a tiderne”. Skräddarmästaren Erik Säterbäck är den som sytt upp huvuddelen av alla plagg på dräkterna.


Dräkterna på sin ursprungliga plats på museet. Notera att dräkterna då också är beväpnade likt uppbådade bönder med armborst och spjut. Foto: Länsmuseet Gävleborg. 


Hur ska man tolka dräkterna i förhållande till återskapning?
Det är utan tvekan så att Brandberg utifrån sina förutsättningar försökt göra en grundlig forskning i sitt arbete. Han har frågat runt, han har skickat massvis med brev och tittat på originalplagg och uppteckningar. Men hur långt har han egentligen trängt bakåt i tiden? Resulterar snarare hans forskning i att få fram en mer vag ålderdomlig dräkt än en en korrekt bondsk 1500-talsdräkt? Jag skulle tro att vi hamnar någonstans mitt emellan med en övervikt på det första. Jag tror inga plagg är några direkta fantasifoster utan antikiserade föreställningar av det som ansågs allmogeartat, bakåtsträvande och omodernt vid sin tid. Kanske går hans uppteckningar och forskning en, kanske två, manslängder bakåt i tiden. Mitt spontana intryck av de två bonddräkterna är att de andas diffust 1600-tal på ett sätt som det ofta blir när man forskar om den svenska allmogens kläder. Allmogens kläder målas med breda och grova penseldrag genom historien, plagg överlever hundratals år i ett folkligt modeuniversium som roterar allt långsammare ju längre du kommer från metropolitiska mittpunkter. Bland de av Säterbäcks skräddade kläder finner vi de typiska plaggen som återfinns såväl under 1500-talet som på 1800-talet i vissa avlägsna delar av landet. Långbyxor, omlottjackor, holkar, trindmössor och bredbrättade hattar, allt i ofärgad vadmal och typiska för allmogens mansdräkt under en lång tid i vår historia. Det är plagg som återfinns hos Magalotti och hos andra kända avbildningar av de breda folklagren under 1500-1600 och 1700-talet. Vad vi med all säkerhet kan fastställa är att plaggen åtminstone representerar mansdräkter i Dalarna från innan 1750-talet då dräkterna tillkom. Ur ett musealt perspektiv är dessa dräkter betydligt bättre än vad många historiska museer idag lyckas frambringa.

Det skulle vara mycket intressant att djuploda mer i dessa kläder, sätta varje plagg i dräkthistorisk kontext för att kunna datera och analysera modellernas autenticitet som förebild för äldre kläder. Min spontana reaktion är ändå att efter att ha sett många av de få avbildningar vi har av svensk allmoge under 1500-talet och 1600-talet så stämmer många plaggen överens bra på många vis med en tyngd mot 1600-talet.

Torsångsmannens skjorta
Jag hade svårt att tygla min entusiasm inför detta material när jag väl grävde fram det. Nyligen hade jag kommit över handvävt grövre linne, lämpligt för vardagsskjortor och arbetsskjortor. Mitt nyvunna material gjorde det enkelt för mig att börja med en ny skjorta och valet föll på Torsångersmannens skjorta. Vad jag särskilt intresserade mig för var halskonstruktionen med fyrkantiga halsspjäll som jag inte sytt innan. Med lite proffsassistans ifrån Catrin Åhlén visade det sig vara en både enkel och trevlig lösning halsen. Besök gärna Catrins blogg.

Allt syddes för hand med vaxad 35/2-lintråd. Tyget var ganska smalt och stadkanterna nyttjades där möjlighet gavs. Originalets ärmslut snöras med platta band men det framkommer inte hur den sluts i halsen. Jag har valt att sätta dit en hyska och hake på båda platserna i väntan på ett lämpligt band till ärmsluten. Jag var tvungen att lägga en skarv på ärmarna på grund av tygets beskaffenhet och därför avviker min version en aning. I övrigt måste jag säga att det var ett mycket trevligt plagg att sy.

Plaggen
Vad som är fantastiskt är att de flesta av plaggen finns det enkla mönster till och plaggen finns tillgängliga digitalt genom Livrustkammarens databas. Jag har fått rota lite i databasen och hoppas att jag fått fram en så komplett bildsamling av de textila delarna. En del delar finns inte avbildade och en del plagg tycks saknas i databasen.

Torsångskarlen
Tröjan

Skjortan

Byxor

Damasker

Morakarlen
Tröjan

 
Byxor

 
Skjorta

Strumpor och holkar

Vantar
Det tycks förekomma två par nålbundna vantar som båda är kopplade till Morakarlen. Möjligen är så att något av paren tillhör en av de andra dräkterna.

 

Källor
Digitalt museum
Svärdström, Svante (1958). Vasasamlingen i Ornässtugan: Utställning i Kungl. Livrustkammaren hösten 1958. Livrustkammaren.
Lagergren, Helmer (1931). Ornässtugan och dess vasamuseum: faluhantverkarnas insats vid samlingarnas tillkomst i mitten av 1700-talet. Ingår i Gammalt och nytt ifrån Dalarna.
Sandström, Josef (1910) Ornässtugan och dess inventarier 1725-1759. I Fataburen 1910. Nordiska museet.

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Textil

Taggat som , , , , , ,

september 26, 2017 · 12:38 e m

Historiefärgarna 2017. Ett reenactment med historisk färgning.

När jag jobbade med förberedelserna med Färgargårdens friluftsmuseum så funderade jag länge och väl hur vi skulle förvalta kunskapen om historisk färgning. Jag är mig själv närmast och tankarna gled ganska snart in på reenactment. Historisk återskapning är ett pedagogiskt instrument som jag genomgående försökt implementera på Färgargårdens verksamhet. Varför inte kombinera historisk färgning med reenactment? Och därmed skapa ett event där deltagarna inte bara färgar på historiskt vis utan också återskapar livet på en färgargård under 1800-talets andra hälft? Efter att ha frågat runt lite bland mina textilintresserade bekantskaper föddes eventet Historiefärgarna.


Hela skaran med deltagare såväl som Färgargårdens gårdsfolk.

Planen med eventet var ganska enkel, att samla riktigt duktiga textilare med fokus på historiska textila tekniker och låta dem återskapa 1800-tal på Färgargården. Förutsättningarna för ett bra reenactment kändes självklara med Färgargårdens autentiska miljö och genom att använda det unika färgeriet har vi möjlighet att komma mycket nära 1800-talets färgningstekniker. Men det är gästerna som gör festen så snart hade jag fått ihop en trevlig, förväntansfull skara proffs som med hela reenacmtentnördens hela passion satte igång att sy nya kläder till eventet. Det ska sägas att reenactment som inriktar sig på svenskt 1860-70-talet är förhållandevis tunnsått i detta land, däremot finns det ganska många som sysslar med amerikansk reenactment från samma tid. För de flesta som var med på eventet var detta en ny spännande period att sätta saxarna i.

Lunch på Historiefärgarna.

1800-talets andra hälft är på många vis den hantverksmässiga färgningens guldålder. Det var summan av alla tidigare färgningserfarenheter och en tid i Sverige då mängder med mindre färgerier anlades i Sverige. På grund av näringsfriheten införande 1846 gavs möjlighet att anlägga färgerier på landsbygden och färgningskunskapen kunde nu fritt flöda i stad och land på ett annat sätt än förr. Det är dock också den äldre färgningens verkliga svanesång och ändhållplats i den industriella revolutionens nya värld med anilinfärger och storskalig textilindustri.

I slutet av juli sammanstrålade den tappra, tiohövdade skalan för att återskapa just denna spännande tid. Förberedelserna stod mina färgararbetare för, smör kärnades, täcken skakades och 70 år gammal sänghalm eldades upp. Snart anlände de första gästerna och anslöt till kafferep med hasardspel och påföljande inkvartering i pigkammare och gesällkammare.

Smörkärning och halmbränning.

Efter en stadig frukost på lördagen fick alla en egen liten presentpåse med diverse färgämnen, litteratur och färgningskuriosa.

Frida har kvitterat ut sin presentpåse och studerar fascinerat den djurspillningsliknande klumpen som fanns i påsen.

Nu var det dags att sätta fyr under karen och börja strukturera upp dagens färgningar. Mängder med garn och annat färggods rotades fram ur de tillrestas packning och hur våra egna gömmor. Genast började vi beta garnerna i vår pannmur och mortla färgämnen.

Lite kort om några av färgningarna under Historiefärgarna

Blå bresiljeextrakt.
Bresiljeextrakt fanns att tillgå under 1800-talet och är ett koncentrerat färgpulver som utvanns ur kärnveden från olika bresiljeträd. Bresilja är samlingsnamn på olika exotiska träslag från Sydamerika. Från 1500-talet och framåt importerades dessa träslag till Europa där de maldes eller raspades till färgspån. I Sverige har vi haft både straffanstalter för män, så kallade rasphus där internerna raspade bresiljeträd, och bresiljekvarnar som malde bresilja. Det finns såväl röd, blå, gul och brun bresilja. Bresiljeextraktet är ett mycket potent färgmedel som kräver endast 5 gram per 100 gram gods. Den blå bresiljan går att få olika nyanser av lila och ju längre godset är i färgbadet ju mörkare blir det. På historiefärgarna färgade vi flera nyanser av lila men vi prövade också att få fram svart genom att överfärga härvor som färgats bruna med växtfärgen Katechu. Resultatet blev mycket nära svart men skulle kunna bli helt svart om grundgarnet varit något mörkare brun.


Färggodset förbereds och betas.

Krapp
Krappväxtens rot har använts tusentals år och återfinns bland de fyra så kallad ”äkta” färgerna tillsammans med indigo, koschenill och vau. De äkta färgerna ansågs ha de bästa egenskaperna, de gav kraftiga nyanser och ansågs mest tvätt och ljusäkta. Krapproten är torkad och pulveriserad och lades därför i blöt på fredagen för att användas dagen därpå. När man färgar med krapp gäller det att hålla noga ordning på temperaturen. Går krappen över 70 grader går den mer mot brun i färgen istället för klara röda nyanser. Detta var på många sätt utmanande eftersom färgkaren är stora och fastmurade vilket göra att det går långsamt att reglera temperaturen, särskilt nedåt. Lyckligtvis lyckades vi hålla temperaturen och fick flera fina nyanser.

Krappbad. Foto Ofeelia Andersson.

Jakarandabrunt pigment
Vi hade fått tillstånd att nyttja en del av de originalfärger vi har i våra samlingar. I ett laggat kärl fullt med bruna kakaobruna hårda pluttar finns en lapp där det står ”Jakarandabrunt”. Vi var nyfikna på att undersöka färgämnet för att kanske kunna utröna vad det var. Vi misstänkte att det var pulveriserad katechu, som är en slags indisk akacia som ger en brun färg. Genom att använda liknande proportioner i färgningen som vid katechu försökte vi få fram en brun. Vi arbetade med 20% vikt mot garnets vikt. Pluttarna pulveriserades i mortel och löstes upp i hett vatten. Denna mörkbruna lösning hällde vi sedan i ett större bad. Garnet betades med alun och nedlades i badet. Efter en timme fick vi en skaplig brun nyans. Slutsatsen är att det troligen rör sig om katechu eftersom det är ett vanligt förekommande färgämne för brunt vid många färgerier under 1800-talet.

Jakarandabrun.

Indigofärgning
Att färga med indigo är en mycket speciell process och som gett upphov till en mytisk status inom färgarkonsten. Indigofärgning skiljer sig från annan färgning genom att färgämnet indigo inte är vattenlösligt utan måste lösas med hjälp av andra kemikalier. Traditionellt sätt har den lösts i jäst urin eftersom urinet bildar ammoniak. Indigokaren i färgeriet är mycket stora eftersom färgaren ofta bara en gång om året gjorde i ordning en så kallad färgkyp som sen användes under hela året. Kypen kunde underhållas genom att tillsätta nytt friskt urin. Nu för tiden används moderna kemikalier för att kunna färga med indigon och vi valde att göra en liten kyp på modernt sätt. När godset är under vattenytan är färgbadet grönt men när det tas upp ur badet oxiderar det med luften och på ett närmast magiskt sätt oxiderar det med luften och blir blått. Denna indigomagi rönte stor uppmärksamhet hos oss som färgar men också hos publiken. En av våra deltagare i färgningen publicerade senare en video på nätet som visar oxidationen och den rönte på några dagar mycket uppmärksamhet med tusentals delningar och över 100000 visningar. Till nästa år har vi tänkt att på allvar återgå till källorna och jäsa en mindre sats urin för att färga traditionellt, något som kan ge mycket kunskap och ge en verklig autentisk upplevelse till färgeriet.

Indigofärgning. Foto: Ofeelia Andersson.

Överfärgning med indigo
Indigo har inte bara egenskapen att färga utmärkta blå nyanser utan är även mycket gångbar för att få fram andra färger. Exempelvis finns det inte särskilt många vägar att få fram bra gröna färger och därför överfärgar man gula nyanser för att skapa grönt. Vi gjorde flertalet intressanta färger genom att färga över garner färgade med björklöv, katechu och gul bresilja. Just att sträcka färgningen i flera led lyfter färgningen till en annan nivå och återspeglar också färgarnas egna originalrecept.


Resultat från hela sommarens färgningar men även överfärgningarna såsom de gröna nyanserna och den svarta som är blå bresilja på katechu.

Övriga observationer och problem
Vi kunde ganska snabbt konstera att det bästa sättet att skölja garnerna är att skölja dem i strömmen, snarare än att skölja dem under tappkranen vid huset. Mycket färgämnen består av spån eller pulver som lätt stannar kvar i godset och måste sköljas ur och det är helt klart så att dra runt godset i strömmen är mer effektivt. Problemet med det är dock att efter ett tag rörs bottensedimentet upp och kan förorena godset. För att undvika detta skulle en ordentlig sköljbrygga vara önskvärt för att komma ut en bit i strömmen. Däremot är tappvattnet bättre till färgbaden eftersom det är renare än vattnet ifrån strömmen.


Skrubbning av färgkar.

Vi märkte också att det är viktigt att skrubba rent kopparkaren i färgeriet. Under lördagen kunde vi observera att fläckar uppstod på en del tyger, att det fanns föroreningar i karen som smutsade godset. På söndagens morgon företogs därför en ordentlig skrubbning av karen vilket avsevärt förbättrade resultatet. Renskrubbningen löste också ett annat problem vi haft tidigare under sommaren nämligen att våra gula färgningar tenderade att dra mot brunt eller grönt vilket berodde på att kopparen fällde ut i färgbadet och dunklade badet. Efter historiefärgarna kunde vi färga vackra gula nyanser medelst renfana och gul bresilja.

Två nöjda färgare.

Slutord
Historiefärgarna var ett av de roligaste och mest annorlunda eventen som jag varit med att arrangera. Att samlas kring en praktisk syssla, i detta fall färgning, skänker en en särskilt stark nyans till återskapandet. Ofta är det krig eller krigsrelaterade sysslor som står för den övergripande praktiska delen av reenactment men detta event visade på att ett värdefullt alternativ i återskapandekulturen. Kanske går det att hitta liknande anläggningar där det går att samlas kring andra specifika hantverk. I vilket fall så laddar jag för en repris nästa år, väl mött då. Jag vill tacka Maria Neijman, Victoria Holmqvist, Amica Sundström, Johanna Krumlinde, Emma Frost, Magdalena Fick, Fia Lindblom, Johan Käll och Frida Gamero för att ni var med och gjorde eventet möjligt. Vi ses nästa år hoppas jag.

Ida Zimmermans bilder ifrån Historiefärgarna.
En av mina begåvade sommarjobbare, Ida Zimmerman, dokumenterade Historiefärgarna med sin kameralins. Hennes fantastiska bilder förtjänar ett särskilt galleri.

 

 

3 kommentarer

Under Färgargårdens Friluftsmuseum, Växtfärgning

Taggat som , , , ,

juli 7, 2017 · 8:54 e m

Färgargården I. Första nystanet.


Sveriges enda funderande 1800-talsfärgeri?

Färgargården, Sveriges enda friluftsmuseum helt tillägnat historisk färgning har återinvigts efter en lång frånvaro i en museal malpåse. Ursprungligen startats som ett museum av Svenska Färgeritekniska Riksförbundet 1939. Det är lämpligt beläget intill Motala ströms strand i utkanten av Norrköpings forna textilindustri. Det ska porträttera ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Efter år 1846 då vi fick näringsfrihet i Sverige blev det tillåtet att anlägga färgerier på landsbygden och flera hundra startades för att förse garner och tyger med färg. Nu är Färgargården i händerna på mig och Norrköpings stadsmuseum och min ganska gamla vision om att starta ett färgarfriluftsmuseum är nu verklighet. Sommaren ligger framför våra fötter och jag har precis lämnat en välbesökt och högtidlig återinvigning bakom mig. Här på bloggen ämnar jag sjösätta en liten artikelserie om de aktiviterna som vi gör under sommaren. Arbetet går också att följa på Färgargårdens Friluftsmuseums FB-sida.


Personalstyrkan samt Eskilstuna Skarpskyttekår (Senaste besöket var för 130 år sen i Norrköping) under invigningsdagen.

Kapitel I. Första nystanet


En nöjd färgare med första nystanet. Foto: Pernilla Pusa.

Hur ska jag beskriva upplevelsen av att färga i Sveriges enda bevarade och funktionsdugliga 1800-talsfärgeri? Det är svårt, det är också första gången det färgas i det på många, många år. Kanske så länge som 50 år sen. Känslan är märklig, påtagligt nervöst men samtidigt underbar. Färgeriet består av ett antal stora kopparkärl, två för vanlig färgning, två tryckkärl för ångning och två för kypfärgning. De hänger alla samman i samma speciella skorstenskonstruktion och eldas via gångar under en stor murad huv. Endast kypkaren eldas från utsidan.

Här är en enkel genomgång av verksamheten i det lilla färgeriet.

 

Jag blev överraskad över hur enkelt det var att elda under karen och effektiv konstruktionen är. De vanliga karen är hyfsat stora och rymmer säkert mellan 120-200 liter vatten. Jag började med att beta tio härvor ullgarn måndagen innan invigningen i det minsta karet. Murarna hade renoverat klart veckan innan varför det inte fanns utrymme för några experiment innan. Skarpt läge på självaste invigningsdagen. Varför inte köra två bad dessutom och med växtfärger jag inte haft så mycket erfaranhet av? Varför göra det enkelt för sig när man kan göra det svårt?


Gamla tunnor fyllda med gamla färgämnen trängs med varandra i färgeriet. Här finns spanskgröna, gul bresilja, vejdekulor, gurkmeja, röd bresilja och några okända.

De två baden
Jag satte mina färgararbetare på att mäta upp mängden färg. Jag valde att köra på blå bresilja (också känt som blåträ och blåholtz) och Catechu. De färgar lila nyanser, respektive gyllenbruna och är båda exotiska färgämnen men lång tradition inom färgarsocieteten i Sverige.


Det stora av de två konventionella karen.

Det råder en viss begreppsförvirring rörande bresilja i Sverige, då den återfinns i tre nyanser, blå, röd och gul bresilja. Blå bresilja är egentligen inte det ursprungliga bresiljaträdet (Caesalpinia echinata) som ger röd bresilja (också känt som färnbock). Blå bresilja kommer ifrån en annan exotiskt träd som växer i Syd- och mellanamerika, Kampeschträdet (Haematoxylum campechianum). Träden är dock släkt med varandra och den kemiska sammansättningen i färgerna från de båda träden är mycket lika. Just behovet efter bresilja gav upphov till männens motsvarighet till kvinnornas spinnhus, så kallade rasphus. I Sverige har vi haft flertalet rasphus, särskilt under 1700-talet. Där fick fångarna raspa ner bresilja till ett spån som sen kunde användas till färgning. Bresiljesläktet av finns i Sydamerika och har gett upphov till namnet Brasilien. Catechu å andra sidan kommer i från ett annat träd, en indisk acacia. Catechu eller Cutch har i månghundraårig tradition i Europa och har använts till att färga beständiga bruna nyanser.

Jag hade bara bresilja-extrakt att utgå ifrån. Om jag minns rätt så fanns det att tillgå på 1800-talet men historiskt sätt så har färgarna använt spånet. Vi körde 5 gram/100 gram ull. Betat med Alun. Bresiljespån hade varit roligare men det duger bra och är enklare med extrakten. Senare i sommar ska jag pröva spån av såväl röd och gul bresilja. Catechupulver 20gram/100 gram ull och betat på samma vis. Total fem härvor i varje bad.


Bresiljalösning på väg till färgkaret.

Färgpulvret löstes i varmt vatten till ett koncentrat som sedan rördes ut i vatten under uppvärmning. De betade och fuktiga härvorna lades i sina bad och vattnet eldades upp men aldrig över 70-80 grader. Jag märkte snabbt vilket magiskt och potent färgmedel det är. Jag blev överväldigad över det första lila nystan jag fick upp. Mäktigt tung lila kulör. Ett efterbad kommer att följa.


För att undvika en sådan där ”Vilken färg har klänningen?”-Diskussion vill jag poängtera att det är mörk lila.

Katechu mognar långsamt i färgen, från blek brun som tycktes nästan trött till att utveckla en hygglig brun nyans efter att ha svalnat över natten i badet. Givetvis råkade jag göra det klassiska misstaget att inte lossa på garnets knutar och det blev vita sträck, jag lär mig aldrig.

Dagen avslutades med 1800-talsäppelkaka.

 

Lite källor
http://www.wildcolours.co.uk
http://waynesword.palomar.edu/ecoph4.htm

1 kommentar

Under Färgargårdens Friluftsmuseum, Växtfärgning

Taggat som , , , , , ,

oktober 28, 2016 · 11:41 f m

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv

Förord
För ett tag sen skrev jag en artikel internt på mitt arbete som behandlar färgerierna och färgarna under 1800-talet. I all sin torrhet kan den säkert ge lite info till den som intresserar sig för historisk färgning. Färgarna är en yrkeskategori som ofta hamnat i skymundan vid sidan av vävare och skräddare. Även fast färgarens arbete ofta är oumbärligt för de två andras slutresultat. Den här artikeln är mycket kortfattad och jag rekommenderar läsaren att söka sig vidare i den korta litteraturlistan.

IMG_1792

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv
Traditionellt har de professionella färgerierna varit knutna till städerna, men under 1800-talets andra hälft dyker det upp många nya färgerier på landsbygden. I och med ökad näringsfrihet och hemmafärgningens nedgång öppnas en ny marknad för småskaliga färgare utanför städerna. Mellan 1831 och 1861 fördubblas antalet färgerier i riket från 258 st till 479 st. De flesta av de fristående färgerierna hade i genomsnitt tre anställda varav en färgarmästare. Färgerierna i städerna var inte självklart fristående utan var i stor utsträckning kopplade till väverierna i städerna som en del av textilproduktionen.

Landsbygdens färgerier var mer fria och arbetade mer traditionellt hantverksmässigt och med landsbygdens hemvävda tyger och garnproduktion. Genom att inlemma fler verksamheter växte en del småfärgerier till storfärgerier med utökade funktioner som spinnerier, förbearbetning, garnförsäljning och tygvalkning. Dessa stora färgerier mekaniserade också sin beredning likt textilindustrin i övrigt och mottog också uppdrag från småfärgerierna som fanns runt omkring. Även i städerna blev färgerierna större och industrialiserade. På 1840-talet gick Norrköping om Borås som största färgarstaden och placerade Stockholm på tredje plats i landet. Bergsbro i Norrköping hörde till de största färgerierna i landet.

Färgerier var dyra att anlägga eftersom hantverket krävde särskilda utrymmen och en riklig vattentillgång. På grund av detta var många färgerier längre i drift än många andra hantverksverkstäder. I takt med de storskaliga färgeriernas framväxt började de små färgerierna uträtta mer sysslor än just färgningen såsom tvättning, pressning, stärkning, valkning och överskärning.

042sc34bshjd
Widegårdens färgeri, Medelpad. Troligen såg många av färgerierna på landsbygden ut så här. Foto:Sundsvalls museum.

De garner som såldes direkt till kund köptes från spinnerierna, ofta bomullsgarn. Det förekom också infärgning av ullen innan det spanns till garn, detta gav ett melerat intryck i garnet vilket tidvis var populärt i modet. Färgaren sig ofta friheten att blanda flera kunders ull för att slippa hålla ordning på småposter i produktionen. Undantagsvis färgades linnelärft och lingarn, det ansågs besvärligare att färga eftersom linfibern är mer motståndskraftig mot färg och bleks lättare. Färgaren tog ofta emot uppsprättade kläder och mindre tygstycken som skulle bli nya kläder. Detta gods gick under benämningen trasor vars kvalité och tjocklek kunde variera varför det var ett illa omtyckt arbete bland färgarna. Ett plagg kunde bestå av en stor mängd avancerat tillskurna stycken som färgaren måste behandla noggrant och inte slarva bort. En hel del sidenpersedlar färgades även om och en del var mycket sköra och kunde innebära ekonomiska problem för färgaren om de förstördes i färgningen. Med införandet av pappersmassa framställd på träfibrer blev det mycket tyglump över som klipptes till trasor som färgades och sen vävdes till trasmattor.

SSMF041827 001

Stegen i färgningen

Tvättning .
Garnet eller tyget tvättades i en svag lutblandning. Inga föroreningar fick komma i färgbadet som kunde fläcka tyget. Det påstås att äldre gesäller föredrog att tvätta med ruttnat människourin då det ansågs bäst för att få bort fett ur godset. Helst skulle urinen komma från en person som ätit mycket kött och druckit öl.

Betning
Garnet lades i ett bad med kemikalier som gjorde fibern mottaglig för färg och tvättäkta. Betningen var central för det slutgiltiga resultatets hållbarhet och nyans. Vanligaste betmedlet är alun, järnvitriol, vinsten, tennsalt med flera.

Beredning av vadmal
Vadmal var de ylletyger som vävdes i hemmen för det egna hushållet eller för avsalu till skillnad från ylletygerna som vävdes av professionella vävare i fabrikerna. Senare kommer begreppet att få en bredare betydelse och användas i industrin för att beteckna tjockare yllekvalitéer. För att göra tyget tätare stampades det vid en vadmalstamp som med mekanisk bearbetning och vatten (ibland uppblandat med såpa och gammalt urin). Processen gjorde att fibrerna filtade ihop sig. I vadmalsstampen är det stockar som är formade som hammare som stampar tyget bit för bit. Stamparna drevs ofta med vattenkraft. Ursprungligen trampade man tyget med fötterna, vilket var en mycket tidsödande process. Efter stampningen ruggades tyget upp i vått tillstånd med handruggor eller med ruggmaskin. Därefter färgades det.

Färgning
Färgningen av ylle begränsades till modets färger. Mot slutet av 1800-talet domineras färgningen av svart och mörkblått, medan det innan förekom mer färgstarka tyger. Indigo var färgen som var mest moderiktig vid tiden och krävde en mer avancerad färgningsprocedur än konventionella färger men gav å andra sidan en mycket kraftig blå som var mycket ljusäkta. Färgarkonsten var mycket avancerad med tusentals olika receptkombinationer för att få fram rätt kulör. Många av färgarna valde att skriva ner sina recept med koder och skiffer för att hemlighålla sina kunskaper. Betningen, mängden färgämne, materialet i grytan och färgningstid var faktorer som bestämde resultatet. Färgarens erfarenhet och öga för färg var en kritisk punkt i processen som också ofta var föremål för hätska diskussioner färgarna emellan.

Kypfärgning
Den vanligast förekommande kypfärgningen är med indigo. Färgningen är en avancerad process då färgämnet indigo inte är lösligt i vatten och måste omvandlas kemiskt för att kunna tas upp av textilfibern. När garnet tas upp ur badet är det först grönt men när det utsätts för syre går färgen över till blå. Indigo utvinns ur växten vejde eller indigoplantan. Vejde odlades i Europa medan indigoplantan med högre koncentration indigo importerades och på sikt utkonkurrerade vejden. Indigo skattades högst utav alla färgämnen.

Traditionell färgning
Med växtfärger färgar man genom att koka växtdelar i ett bad som man sen färgar i. Temperatur, mängd och betmedel varierar färgerna och ibland överfärgar man med andra färgbad för att få andra färger. Inom yrket skiljer man på äkta och oäkta färger. De äkta är ljusäkta, tvättäkta och smetfria och till dessa räknas främst indigo, krapp (röd), vau (gul) och purpur. Bland de oäkta färgerna finner man bresilja, gul bresilja, färnbock, gurkmeja, röd bresilja, björklöv och andra växter. Statusen på färgämnet reglerades beroende på vilken färgkvalitet som det kunde åstadkomma.

Anilinfärger
Under 1800-talets andra hälft började de första kemiskt framställda färgerna göra intåg. De var dyra men kunde ge mycket klara och exakta färger. De möttes med viss skepsis bland färgarna först men när efterfrågan på de nya färgerna ökade följde färgarna med konjunkturen. Färgerna var enkla att använda men innehöll många starka kemikalier som arsenik. Anilinfärgerna hade många barnsjukdomar men förbättrades med åren och blev snart en naturlig del i den industriella färgningen och vid den tiden hade alla småfärgerier försvunnit.

Sköljning och tvätt
Överblivna färgrester måste sköljas ut och tyget tvättas, ofta i urin. Vattnet pressades ut sedan med hjälp av valsar. Färgades garn användes så kallade chiljonger, en slags träställning som man med trästavar pressade ut vatten med vridning.

Ruggning
Nu ruggades tyger åter upp och borstades. Tyget spändes sedan upp på en torkram.

Överskärning
Med hjälp av enorm fårsaxliknande sax överskars sedan finare ylletyger. Det innebar att de uppstickande fibrerna i tyget klipptes ner. Proceduren upprepades med borstning tills att tygets ”lugg” var jämn och tyget fick en närmast glansig yta. Motsvarande tyg hos de skråanslutna vävarna kallas kläde. Under 1800-talet ersätts saxen med överskärarmaskiner.

Dekatering
För att få luggen att ligga bra på tyget ångades tyget i press ett par timmar i en särskild ångpanna.

Pressning
Vid pressningen veks tyget ihop med pappskivor mellan varven och slutligen pressades tyghögen med varma järnplattor som stoppas in en press.

IMG_1836
Mäster skulle inte bli glad över att se det här…..

Yrkeskåren färgare
Färgarna delades in i olika kategorier beroende på utbildning. Under 1800-talets första hälft härskade skråordningen där den som ville bli färgare började, ofta i tonåren som lärling hos en mästare. För att bli antagen som lärling krävdes att han var av äkta börd och kunde läsa och skriva. Huvudsakligen var lärlingarna söner till mästaren. Lärlingen lärde sig hantverket ett antal år genom praktik hos mästaren och fick sedan avlägga ett gesällprov för att bli gesäll. Som gesäll fick han rätt att utöva hantverket och ta anställning på andra färgerier. En del gesäller utvecklar sina färdigheter och blir mästare med tiden och får rätt till att öppna egen verkstad och ha egna lärlingar och gesäller anställda. När skråordningen luckras upp vid 1800-talets mitt förekommer också yrkeskategorin färgariarbetskarlar som är daglönare och outbildade i yrket. De sistnämnda sågs med stor skepsis från gesällerna.

Arbetsförhållandena i färgerierna var unika på många sätt. Färgbaden krävde annorlunda arbetstider varför arbetsdagarna ofta började vid kl. 4 på morgonen. Beroende på vad man färgade blev ibland arbetsdagarna mycket långa. Det finns upptecknade berättelser där om arbetspass på 36 timmar vid stora och långa färgningar förekom. Arbetsmiljön var ofta undermålig då färgarna arbetade i fuktiga och dragiga lokaler. Färgarna var i konstant kontakt med kallt och varmt vatten, sommar som vinter och detta slet mycket på hälsan. Många kemikalier var direkt farliga att handskas med och särskilt farligt blev det när de första anilinfärgerna introducerades.

Färgarnas arbetsklädsel bestod av vit skjorta med uppkavlade ärmar, svart eller grönt ylleförkläde. På fötterna bar man träskor eller trätofflor liksom ibland stövlar.

 

 

Källor

Sahlin, Carl (1928). Ett skånskt färgeri. Stockholm: Nordisk Rotogravyr.

Erixson, Sigurd. (1939). Kulör i träff. Stockholm: Nordisk Rotogravyr

Film

Garn och tyger färgas på Färgargården vid Hammarby sjö på Södermalm, Stockholm, 1930.

http://www.svtplay.se/olika-hantverksyrken

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Textil, Växtfärgning

Taggat som , , , ,

juli 5, 2016 · 7:24 f m

Rise of old allmoge rage II samt Vångadräkt IV – Vånga hotpants och holkar!

P1080947

Jag gillar när sömnaden tjänar dubbla syften. Dels fortsätta sy delar till min långsamt framskridande Vångadräkt och dels sy saker som passar in i min 1700-talsallmogesatsning. Ni kanske minns att jag förkovrat mig i den folkliga långbyxan tidigare? Där kunde jag visa på hur allmogen hållit stadigt fast vid en fladdrig långbyxa ända fram tills den egentligen åter kommer i mode och knäbyxan blir avpolleterad som modeplagg under 1800-talet. Under en stor del av tiden nyttjades såväl knäbyxa som långbyxa, den senare gärna snörd med ett knäband. Ett par sådana lediga byxor som överlevde länge är Vångas arbetsbyxor i grovt linne. De bibehöll popularitet långt in på 1800-talet och anses ha väldigt gamla anor, Anna-Maja Nylén vågar sig på att hävda att de har närmast forntida förlagor. Riktigt så stora växlar vågar inte jag dra i men helt klart lär de varit med länge, säkerligen ett par hundra år. Liknande linnebrallor användes också som arbetsbyxor i andra landsändar, något som Mikael Ranelius föredömligt sydde och skrev om för ett antal år sen.

Det är egentligen mycket rimligt att den här typen av byxor användes. Utmärkta brallor att nyttja vid skållheta sommardagar, man kan nästan se vadmalssvettiga karlar sitta och svära inombords vid åsynen av ett par så sköna luftiga kalasbrallor.

När det kommer till Vångas brallor finns det såväl skriftliga källor som bevarade exemplar. Den huvudsakliga grundkällan är som vanligt Wiedes uppteckning från 1842 (läs mer om den här) som säger detta om sommarens vardagsdräkt:

”Byxorna kallas Holkbyxor, af blekt blångarns wäf, som nedtill räcka nedom knäet, de äro ofantligt vida, af minst 2 alnars vidd i hvardera byxan. De sakna uptill hängsle, lucka eller sprund, endast försedda med ett medjeband (en linning) och på högra sidan en knapp att binda dem om lifvet. Nedtil (vid knäet) äro de tvärt och rundt afklippta, utan sprund eller linning, endast försedda med en smal fåll. Detta plagg äger på afstånd fullkomligt utseende af en kort kjortel, (….). På högra sidan af byxan är en ficka, kallad puta, som löper emot ljumsken, med knif, pipa mm uti.”

Vad vi får reda på här stämmer bra överens med de överlevande byxorna på Nordiska museet, bortsett från att knappen sitter enligt Wiede på höger sida. Dessa byxor är daterade till 1800-talets första hälft men har en skärning som helt klart känns ålderdomlig med 11 veck baktill och endast en knapp. Man undrar om tanken är att det ska se ut som en byxlucka framtill. Jag har i vilket fall använt dessa byxor helt som förlaga eftersom de stämmer väl överens med beskrivningen. För fullständig beskrivning av byxorna tryck här.

spegel 113

spegel 115

Hur gick det till?
Det är underbart behändigt med Digitaltmuseum, särskilt nu när allt fler bilder är zoombara. Det gick att i detalj sy nära kopior av ovan byxor enbart baserat på bilderna. Jag har gjort några medvetna och klantiga frånsteg från originalet. Jag har tills vidare skippat slitsarna i sidan och det lilla knapphålet ovan slitsen medvetet men min symmetriskadade hjärna tyckta alla vecken baktill borde gå åt olika håll från mitten men upptäckte att originalet har vänt alla vecken åt samma håll. Allmogen bryr sig inte om din känsla för symmetri. Sen har inte originalet sidsömmar, mina brallor har det på grund av tygbredden. Jag valde att sy av handsytt, grovt linne i handuksbredd. Sällsynt bra kvalitét, grovt, tätvävt men samtidigt mjukt.

P1080536
11 meter vitt guld.

Dessa vita brallor var bland det trevligaste jag sytt, perfekt att ta tag i efter en lång frånvaro av nål och tråd. Dessutom ska vi ha i åminnelse att jag blir nervös när jag närmar mig allt som har med benkläder att göra. Det är sällan jag blir nöjd i slutändan. Jag och en mönsterkonstruktörskunnig vän klurade en eftermiddag ut med hjälp av det källmaterial vi hade tillgängligt och resultatet blev underbart enkelt. Ett par brallor, helt baserat på raka stycken är inte varje dag. Två raka sidostycken, en avlång grenbit och en linning. All passning sker genom de 11 vecken baktill.

P1080591
Efter att ha gjort toile i bomull kunde enkelt läggas ut på det smala tyget.

Med tanke på tygets brett kan jag väl säga att spillet var nära noll och mängden användbara stadkanter i det färdiga plagget maximalt. Allt syddes för hand med vaxad lintråd, en något tjockare tråd än den vanliga 35/2 som jag brukar använda. Det var en äldre rulle jag hade liggande. Till knapp nyttjade en antik stor knapp jag fann bland mina knappar.

P1080961

P1080966

P1080971 P1080973
Fickorna, de så kallade putorna.

Holkar
Till dessa förträffliga byxor bars en annan mycket ålderdomligt benbeklädnad, så kallade holkar. Det är alltså ett par höga strumpor som saknar fot och som knyts under knät. Wiede omnämner dessa holkar i samband med linnebyxorna.

”Istället för strumpor nyttjas Hollkar af blekt blångarnsväf, som uptill gå ofvan knäet, men uppfästas nedom knäet med en knärem och knapp; nedtill räcka de blott till fotknölen.”

De finns också avmålade i sin helhet av Mandelgren på hans resa till Vånga på 1840-talet. Bilden är intressant på många vis och visar vångabonden i en ovanligt avslappnad klädsel. Han har en lång arbetsskjorta och endast holkar på benen. Huruvida han är naken undertill kan man fundera över. På fötterna har han de särskilda träskorna, klamporna, som är närmast att likna ett par järnskodda tofflor av björk. Här kan också ses att holkarna inte är särskilt tighta utan ganska lediga.

166449_179058975468238_100000924090085_405637_7427971_n

När jag sydde holkarna gjorde jag det i samma blångarnsväv som byxorna. Längden passade perfekt med bredden varför jag slapp fålla upptill och nedkant. Mönstret utgick jag från en mönsterskiss som finns i Anna-Maja Nyléns bok Folkdräkter.

P1080925
Toille av lakansväv.

Det färdiga resultatet är ganska bekvämt. Varför man valde denna lösning istället för att förlänga byxorna kan man fråga sig men denna holklösningen har fler variationsmöjligheter.
P1080965

Slutligen
Underbara byxor att göra och inga problem att göra roundkicks i de här brallorna minsann. Jag trodde inte att ett par historiska byxor kunde vara så sköna. Med tanke på den ålderdomliga skärningen tycker jag det känns rimligt att modellen även passar bra in på det folkliga 1600-1700-talet också. Även om den äldre forskningen vill knyta vångabyxorna till bildstenar från järnåldern och riktigt så långt är inte jag beredd att hålla med men bildmaterialet från 1500-talet till 1800-talet bekräftar de folkliga lediga byxorna. Jag hoppas nu att fler är beredda att släppa de moderiktiga knäbyxorna nu för att kasta sig handlöst in i det bekväma folkliga modet.

Med det här inlägget tar Kuragebloggen semester. Ha en trevlig sommar!

4 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil

Taggat som , , , ,

maj 10, 2016 · 7:01 f m

Djävulens krig 1717 – The rise of old allmoge rage

LYSTRING!
Nu finns också Kurage – Historia, hantverk och reenactment på FB. Här kommer smånotiser om högt och lågt inom det som jag brukar orera om här på bloggen. Se till att gilla nu genom att gå in på sidan i högerflanken! Hjälp mig att öka historiemedvetandet och sprida värdelöst vetande till fler människor världen över!
SLUT PÅ MEDDELANDET!

 

MAgalotti1
Glöm franskt mode, den svenska allmogen kräva dessa ålderdomliga kläder! Teckning av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti 1674. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Djävulens krig 1717
I maj 2017 är det dags för ett nytt karolinskt wargame på Marma skjutfält och min reenactmentpepp är på topp. För er som inte varit karolinerreenactment förr så kan jag säga att Marma-wargamen helt klart hör till de roligaste reenactmentupplevelserna jag varit med om (läs om de tidigare här och här). Temat för 2017 förflyttar oss 300 år tillbaka i tiden till tarvligheten och armodens högborg, finska Österbotten 1717. Missväxt, gerillakrig, plundrande kosacker, utarmad allmoge och barkbröd. Kan det bli bättre? Jag ser framför mig ännu ett episkt, blyinfattat äventyr där jag och mina salta hejdukar i fotdragonerna ska röka ut ryssarna med eld och skärmytslingar. En och annan oskyldig finsk bastusittare kanske åker med i farten i jakten…

7
Fotdragonerna, andra arméers ständiga skoskav och tandagnisslan.

Jag är med i Fotdragonerna och vi porträtterar krigets irreguljära specialister som verkar i det stora krigets skugga. Spionerar, infilterar, skaffar upplysningar, saboterar och skär halsar om natten. Med fulspel maler vi långsamt ner fiendens soldater i takt deras moral.  Vi får aldrig någon medalj, vi är medaljens baksida.

Min nuvarande fotdragon-outfit
Den fotdragondräkt som jag använder nu är huvudsakligen baserad på tidiga 1700-talskällor från den modemedvetna sfären. Det är en dräkt som är inspirerad av det karolinska modet och syftar på någon som är ansluten till jägeristaten eller rör sig i närheten av urbana och modemedvetna miljöer. Tygerna är kläde men också vadmal i en blandning av profesionellt färgade tyger och grå vadmal. Det huvudsakliga vapnet är en slätborrad, stadstillverkad men enkel flintlåsbössa med järnbeslag och björkstock.

IMG_3050
Dräkt för rörlig jakt och kortare expeditioner. Ylledamasker, knäbyxor i vadmal, ärmväst i flaskgrönt kläde, mörkblå rock i kläde med randigt yllefoder och triconet. Sjal i yllemuslin, Grävlingsväskan är egentligen det som jag inte har en 1700-talskälla på. Yllefilt över axeln ifall jag behöver slå läger.

IMG_0427
Ärmvästen fungerar också som jacka.

10
Fotdragonoutfiten med full beväpning med ryttarpistol, bössa och stor artillerihirschfängare. Liten röd axelremsväska i vadmal för matsäck. Här tillsammans med fotdragon Käll.

Gå allmoge hela vägen?
Nåväl, jag har börjat fundera på att köra allmoge hela vägen ut på denna upplaga av Marma eftersom scenariot i stor utsträckning rör sig i allmogens miljö. Reenactment lider ofta av en överrepresentation av de folkklasser som syns och hörs mest i källorna, det vill säga främst adel, borgare och soldater. Trots att den svällande majoriteten på 1700-talet var allmoge. Det finns flera skäl till denna snedfördelning. Framför allt är källmaterialet fruktansvärt grunt. Vi vet mer om hur modemedvetna borgare klädde sig och hur knektarnas utrustningslistor såg ut än hur den vanlige bonden klädde sig. Bildmaterialet och det bevarade materialet är nära lika tunt som det medeltida. När vi tittar på bildmaterialet av svensk bönder från 1600-1700-tal så är det iallafall talande för att bönderna i en glidande skala klädde sig ganska olikt det rådande stadsmodet. Böndernas mode eftersläpades av en mängd faktorer såsom geografiska avstånd till nya influenser, ekonomiska möjligheter, konservatism och även lagmässiga regleringar. På detta vis lever allmogedräkten ett annat slags liv med ofta mycket långsamma svängningar. Modets vibrationer vibrerar allt starkare i takt med möjligheten att ta del av de senaste influenserna varför allmogen nära stadsbebyggelse eller slottsmiljöer ibland inte ens utvecklar någon särpräglad allmogedräkt. Vad som jag tycker är särskilt intressant är att allmogens dräkt inte är så likriktad som den samtida modedräkten. Den lever ett eget blomstrande liv i murriga färger. Det största problemet är dock att nå denna artrikedom när källäget ser ut som det gör.

magalotti3
Norrlänningar enligt Magalotti. Notera näbbstövlarna. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Jag ska iallafall göra ett försök och ett tidigt inspirerande frö var den här trevlige herrns allmogedräkt från Marma. Även om dräkten rör sig mer mot 1700-talets andra hälft så är det trevliga växtfärgade tyger, folklig mössa så kallad karpus och grå vadmalsväst. Enkelheten är tilltalande och i strid toppades allt med en trevlig lodbössa med flintsnapplås.

IMG_1270
Minnen från Marma 2011. Stiligt, enkelt och med smak av vadmal.

Jag tänkte mig fokusera på skogsbygdens allmoge som försörjde sig på såväl jordbruk som jakt. Det gäller att utrota den franska modedräkten, gå bortom snyggt skurna justaucorpser och triconeter och tänka eftersläpande 1500-1600-talsmode med pösiga jackor, kilmössor och hyskor och hakar. Byta värja och flintlåsstudsare mot yxa och lodbössa. Mitt primära fokus kommer bli svenskt framför finskt och gärna förlagor från norra Östergötlands skogsbygder där det ändå kan finnas inslag av samtida moderniteter, till skillnad om jag skulle porträttera en inavlad skogsfinne någonstans i Värmlands obygd.

magalotti4
Magalotti 1674, mer bönder. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

För en tid sen började långsamt allmogefiera en dräkt genom att sy en sen enkel, kortare sen 1700-talsväst färgad med krapp. Den kombinerade jag med en brun typisk allmogejacka/tröja jag sydde för länge sen. De murriga färgerna gav blodad tand.

P1040563
Enkel allmogetröja i brun vadmal, halvfodrad med grovt linne över krappfärgad enkel väst med mässingsknappar. Tröjan har kilar i sidan och mittsöm bak.

Jag tänker att jag behöver sy byxor, jacka, rock, kilmössa och kanske en ny skjorta. Det ska definitivt vara vadmal, enklare ylletyger, blångarnsväv och allt om möjligt ska vara växtfärgat. Jag har en hel del tyger jag växtfärgat av blandad kvalitet, flammighet och sunkighet som kan komma väl till pass. Jag tänker också att förskinn inte är en otänkbar del av dräkten. Bland övriga tillbehör krävs lämplig beväpning och kruttyg som anstår en skogsbonde.

Kommer denna sluskiga parkfigur vara min ledstjärna framöver? Det återstår att se….

IMG_0987

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil

Taggat som , , , , , ,

december 14, 2015 · 6:36 f m

Folklig axelremsväska på nollbudget.

P1080100

Jag har av olika skäl närt ett långt uppehåll i mitt hantverkande. Till slut blir man lätt lite tossig om man inte ges tillfällighet att ha något för händerna, åtminstone en liten stund då och då. Jag valde att ta mig an ett hyfsat enkelt men lite tidsödande projekt. Till min 1700-talsdräkt och 1800-talsdräkt var jag i behov av en lite större väska. En väska tillräcklig nog för att härbärgera förning och småpinaler för dagsutflykter och strapatser. Axelremsväskor var vanligt förekommande bäranordning för 1700-talets och 1800-talets människor. Trots sin förmodade vanlighet är bevarade exemplar och bra avbilder sällsynta. De är ses ofta på folkliga målningar föreställande de vise männen och de få svenska bevarade är ofta militära eller postväskor.

Postmuseum022sC2c1Lytm
Postväska från 1784. Foto: Postmuseum.

En förlaga när till hands
För ett antal år sen fick jag en luggsliten men komplett större axelremsväska av min fru som hon köpt på auktion i skärgården. Det är troligt att den är tillverkad under enkla förhållanden under sent 1800-tal. Den är sydd med såväl trampsymaskin som för hand. Ytterskalet är i päls, troligen någon slags långhårig ko eller så är det björn. Förr så var det många väskor som hade päls kvar för dess egenskap att avleda vatten. Militären hade under 1700-talet som 1800-talets standardiserade ryggsäckar av kohud. Alla yttersömmar  har en skinnskoning sydd med skomakarsöm. Baksidan är av vanligt läder för att det ska glida smidigt mot kroppen när man rör sig.

P1080090

Fodret är tillverkat av någon slags linkanvas och innehåller ett stort fack, ett mindre och två tubformade fack av okänd funktion. Locket kan spännas fast med två enkla spännen.

P1080091
Axelremmen är det bästa på väskan.  Ett folkligt mässingsspänne av typiskt 1800-talstyp och en axelrem fodrad med mörkblått kläde. Längs hela vägen har klädet krenelerats med vassa tungor. Klädet är skarvat på flera ställen och räckte troligen precis för hela axelremmen.

P1080095

Nollbudget
Jag har skåp och lådor fyllt med tyg, läder, spill och ohemult bråte. Jag vill inte köpa mer, jag vill inte låta mig trollbindas av engelska kläden som sen bara blir liggandes. Dags att börja beta av förrådet. Två saker fick jag dock inhandla: 1 rulle lintråd 20/3 4 st sadelmakarnålar.

Fodret
 Linkanvas hittade jag i en av spillådorna. Det är samma linkanvas som använts till någon tältsömnad med Albrechts bössor för ett antal år sen. Med lite inpassande och skarvande blev det möjligt att få in alla bitar som behövdes. Jag sydde ihop allt med efterstygn med en tunnare lintråd av okänd grovlek. Med historiskt tvångsmässigt beteende kopierade jag även de där fåniga cylinderformade facken. Jag har ingen aning om vad de är till för och jag kan inte komma på en vettig pryl i min reenacmentgarderob som rakt av passar.
Varför gör jag så här mot mig själv?

P1080087

Axelrem Axelremmen delas av ett spänne. Den del av remmen som håller spännet består av tunt vikt läder med invikta kanter som sytts ihop. Jag klippte ut remmen i ur några slamsor som blev över från när jag gjorde mitt folkliga förskinn. De invikta kanterna limmade jag och la i press. Lim är ingen dum grej när man jobbar med läder. Sen snittade jag ett hål för ett liknande antikt spänne jag hade liggandes och sydde ihop kanterna med syl och skomakarsöm.

P1080084

Den långa delen klippte jag också ut av samma skinn som förskinnet. Som foder hade jag en bit skogsgrönt kläde som var över ifrån någon medeltidskjortel jag gjorde för massa år sen. Åter igen rekommenderar jag lim för att hålla ihop skinnet och tyget. Jag limmade ihop fodret och lät det ligga i press. På originalet är fodret fastsytt med tre längsgående sömmar med trampsymaskin men eftersom jag vill använda väskan i ett bredare tidsspektra sydde jag ihop det med förstygn som bildar prickstickning på framsidan av skinnet och endast små punkter i tyget på baksidan. På så vis får jag en tidsenlig söm som är dekorativ och eftersom stygnen försvinner in i tyget på baksidan skavs inte tråden av så lätt.

P1080022

P1080024P1080023
Baksida och framsida.

Efter att delarna var ihopsytt trimmade jag en bred kant av fodret och klippte hack efter att ha mätt på originalet. Sen var det bara att klippa 45 grader mot klippen för att få taggar längs med hela kanten. Meditativt och trevligt moment. P1080034
Yttermaterialet
Ganska oentusiastiskt frågade jag runt lite om någon satt på kohud, gärna långhårig. Som man frågar får man svar och nej det fanns inte att uppbringa. Det vanliga sättet att skaffa fram kohudar är att handla på IKEA eftersom vanliga människor tycks tycka det är fräckt med country-kitsch på golvet. Jag började gräva hemma istället och kom och tänka på en kappa jag fått av farmor med kohud eller möjligen get på utsidan. Snygg färg och gratis. Fram med sax och mått band. Samma mått som fodret. Baksidan tog jag från en
läderbit jag köpt på Erikshjälpen billigt en gång.

P1070918
I originalet är inte fodret fritt utan ihopsytt med ytterlagret och förstärkt hela vägen runt med en skinnskoning. För att hålla ihop alla lager så valde jag att tråckla fast skinnet på fodret. Jag testade en liten bit att sy allt på en gång dvs genom skinnremsa, kohud och foder men det var verkligen svårt att få lagren att vara still.  Tråckelstygnen gjorde jag med en vass nål och kraftig tråd. Kraftiga klädnypor eller andra klämmor är också praktiskt att använda.

P1070920

När hela väskan var ihoptråcklad i sömsmånerna klippte jag långa remsor av samma skinn som axelremmen, ca 22 mm breda. Sen var det bara att börja den mödosamma resan att med skomakarsöm börja sy ihop alla lager. Det är nödvändigt att syla hålen i förväg. Det är tydligt att tillverkaren av originalväskan använde ögonmått när det kom till stygnlängden så det gjorde jag med.  Den här delen
av processen är lika trist som den är långsam.

P1070936

Spännen
Jag hade inga spännen som såg exakt ut som originalet. Jag har en liten fetisch för äldre knappar och spännen och småprylar i metall. Som en liten skata samlar jag allt i en hög i mitt bo. Jag ville ha ett lite mer ålderdomligt stuk på spännena och valde ett par antika
D-formade i mässing.

P1080035

Remmar och söljhållare klippte jag ut i samma läder som bakstycket. De syddes sen fast med skoamakarsöm. P1080086

Slutligen sydde jag fast axelremmen och fettade in allt läder med en av mina hemmagjorda lädersmörjor innehållandes talg, ryssolja och bivax. Mer recept på lädersmörjor kan du hitta här.

P1080079

Det färdiga resultatet
På det stora hela är jag nöjd med resultatet eftersom det var i princip gratis. Den blev hyggligt nära originalet och jag tror den kommer vara perfekt att fylla mat, verktyg, pistoler, kulor, krut och annat nödvändigt. Jag tror detta blir en superb väska för hela 1800-talets reenactment men även 1700-talet i brist på vettiga förlagor. Om någon ser några intressanta axelremsväskor från 1700-talet är det bara att hojta till.
P1080089 P1080082 P1080085

4 kommentarer

Under Läder, Textil

Taggat som , , , , , ,

april 1, 2014 · 8:56 e m

Den folkliga långbyxan 1500-1800. Lite bilder.

Jag har i många år närt en tanke att jag skulle skriva om den folkliga dräkten innan den blev sådär väldigt dokumenterad och ”folklig” under 1800-talet. När forskningen börjar röra sig innan 1800-talet förändras källäget tydligt och mängden källor reduceras kraftigt. Mindre bildmaterial, färre bevarade plagg och mindre skriftliga omdömen, kort sagt, mindre av allt. Det tycks som om 1800-talet är allmogens århundrade då många utanför bondeståńdet kommer  att sätta fingret på och belysa denna stora befolklingsdel. Innan denna tid tycks böndernas klädedräkt varit av marginellt intresse för dokumentation överhuvudtaget. Och varför skulle någon spara på vardagspaltor från någon simpel bonde?

Detta forskningsfält är förhållandevis lite skrivet om och jag ämnar med detta inlägg belysa en liten del, nämligen de långbyxor som tycks varit vanliga bland de svenska bönderna under en lång tid. Det rör sig om enkla raka byxor som nyttjats parallellt med knäbyxor som redan under renässansen kommer att dominera modescenen. Särskilt intressant tycker jag bildkällorna är och därför  har jag försökt sammanställa några olika bilder som jag stött på genom åren. Den som har mer bilder får gärna fylla på i detta arkiv.

Bilderna
Det tidigaste belägget för långbyxor i Sverige som jag känner till är en kyrkomålning i Ask kyrka.  Den föreställer profeten Daniel och är målad av Mäster Amund som var verksam under det sena 1400-talet. Denna bild går det att spekulera mycket kring, varför har just Daniel fått sådana byxor och ingen annan mansfigur som vi sett målad av Amund?  Det tycks inte heller vara en bonde som avbildas med tanke på de i övrigt moderiktiga kläderna. Frågan kvarstår varför Daniel fått dessa vida kalasbyxor. En del, exempelvis Anna-Maja Nylén, hävdar att bönderna i stor utsträckning nyttjat denna typ av byxor genom hela medeltiden eftersom det finns äldre, forntida förlagor. Några konkreta bevis för denna obrutna tradition har jag ännu inte stött på. De bevarade benkläder från medeltiden är uteslutande hosor. Jag misstänker att vi inte har sett slutet på den här debatten ännu.

1244565600_resizedBildkälla: Östgöta bondeuppbåd.

En bättre mer tillförlitlig källa till böndernas långbyxor är knekten Paul Dolnsteins teckningar i sin dagbok från 1502. Han ger en väldigt målande bild av den samtida svenska bondesoldaten med ett långt svärd, laggad plunta och en ovanlig typ av stångvapen. Han står i stark kontrast till den tyska, moderiktige knekten till höger. I dagboken finns fler bilder som avbildar liknande byxor vilket kan tyda på viss frekvens.

Paul dolnsteinPaul Dolnstein. Kringla.nu

Nästa bild föreställer Nils Dacke, som källa är den något svårbedömd. På en brädfodring i Västra Eneby i Östergötland fann år 1847 Nils Mandelgren en avbildning av Dacke som han målade av. Originalet blev kaffeved av några sjöbusar i Stockholm. Klart är att bilden föreställer en ålderdomlig dräkt och kanske föreställer den Dacke och är från 1500-talets mitt. Den stämmer väl överens med annat bildmaterial och säkert är att förlagan är gammal. Dacke bär ett par långa vida byxor som är knutna med en rem under knäet. Att knyta under knäet med ett band eller liknande är ett arv från långt tillbaka men ser lite lustigt ut på långbyxor.

P1040457Avfotat ur Mandelgren – en resande konstnär i 1800-talets Sverige.

I flera kartmarginaler finns bönder avbildade med långbyxor. Dessa avbildningar är särskilt intressant efterssom de är från olika tidsåldrar och områden. Den geografiska betydelsen är tvivelaktig eftersom kartografen troligen inte avbildade bönderna från platsen utan kanske mer en generell bild av tidens bönder. Kartritarens detaljkunskaper om kläder måste också bedömmas från fall till fall.

P1040456
Karta från Vanstads socken, Färs, Skåne 1764. Lantmäteristyrelsens arkiv H 21:7:2

P1040630Detalj ur karta från Fogdö socken, Södermanland, 1600-talets slut. Lantmäteristyrelsens arkiv C 5:2:46.

 

På länsmuseet i Jönköping stötte jag på en intressant parkfigur som avbildar en bonde. Parkfigurer ställdes ut i rika personers trädgårdar för att det skulle se lite befolkat och levande ut, lika trovärdigt som att ha 300 miljarder vänner på facebook. Jag daterar dem till tidigt 1700-tal genom att titta på de mer modemässiga parkfigurerna. Här visas en stereotyp bonde i toppluva, näverskor och yxa.

IMG_0987
Det finns också intressanta bilder från Gotland, detta är ett glasfönster på Nordiska museet, daterat 1609.

P1040453Avfotat ur Bilder ur Sveriges Historia.

I Kungliga biblioteket förvaras en anteckningsbok från tiden runt 1600, den har tillhört en teckningsintresserad skolpojke. Han skildrar i sin anteckningsbok såväl herremän som bönder med sin penna, ofta med en lätt humoristisk touch. Eftersom tecknaren har skildrat flera hus byggda med korsvirksteknik kan man anta att boken härrör från södra delarna av Sverige.

P1040452Avfotat ur Bilder ur Bilder ur Sveriges Historia.

Till sist
Med hjälp av bildernas bredd kan vi knyta den lediga långbyxan till många delar av Sverige. Det tyder på att det var en vida populär, praktisk byxa som också var något av ett kännetecken när konstnärer försökte avbilda bönder.

Det tycks vara så att de folkliga långbyxorna överlevde längst i Dalarna. Det är inte sällan så att Dalarna får stå för de mest konservativa ideal när det kommer till sådant som skiftade snabbt i resten av Sverige såsom klädedräkt, jordbruksreformer och andra saker. Redan 1672 omtalas ”dalekarle byxor” och kanske syftar det på dessa långbyxor. Den kände prästen Skragge förfasas redan 1666 att bönderna i Dalarna börjat bära moderiktiga byxor istället för de traditionella långbyxorna. 1733 är Linné på besök i Dalarna och denne beskriver något av en övergångsperiod i byxmodet, nämligen korta skinnbyxor med långa linnebyxor under, något som borde sett ganska lustigt ut. Även sockenprotokoll från år 1694 i det starka dräktområdet kring Vingåker  nämns ”sidhbyxor”, något som tolkas som långbyxor. Emellertid tycks dessa byxor vid denna tid förpassats ur den vanliga  dräkten, det antyds att de endast ska användas vid traditionsbundna tillfällen.

I senare tider tycks det vara främst i sommarens arbetsdräkt som den lediga långbyxorna kommer att nyttjas. I både både Östgötska Vånga och en del dalasocknar förekommer arbetsbyxor i grovt linne, liksom sporadiskt i sydliga kustområden.

Jag ser det som troligt att de vida, långa byxorna marginaliseras mot 1700-talets andra hälft. Vid denna tid är beläggen få och det är troligt att de försvinner ur det allmänna bondska modet för att inte dyka upp förrän efter av 1800-talets mitt, då i en helt annan tappning. Störst populäritet hade de troligen under 1500-1600-talet.

 

Källor:

Svensson, Sigrid (1935). Skånes folkdräkter. En dräkthistorisk undersökning 1500-1900. Nordiska museet.
Klein, Ernst (1932). Bilder ur Sveriges Historia – Svensk kultur från urtid till nutid. Svenska Journalen
Månsson, Nils (1983). Mandelgren – En resande konstnär i 1800-talets Sverige. Bra böcker.
Nylén, Anna-Maja (1978). Folkligt dräktskick i Västra Vingåkeer och Österåker. Sörmländska handlingar 13.

 

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil

Taggat som , , , ,

februari 20, 2014 · 1:12 e m

Krappväst från 1700-talet.

P1040563Ett steg mot den mer ruffiga 1700-talsstilen. Jackan är en enkel vadmalsjacka av folkligt snitt med hyskor och hakar.

Mot en enklare värld.
Hög på den engelska 1700-talstecknaren Hogarth och på förväntan  inför årets viktigaste (och troligen enda) reenactmentevent Marma 2014 satte jag igång med  att sy en ny 1700-talsväst. Jag ska försöka gå ifrån min gamla 1700-talsdräkt och sträva allt mer mot grövre material, mer växtfärgat och hårdare liv. Lite bonnigare och mer smak av vadmal helt enkelt. Långsamt vill jag syfta mot mer naturfärger och till Marma hoppas jag fått ihop en hyggligt ruffig dräkt.  Marma är ett wargame som fokuserar kring den karolinska tidens slutskede och Marma som event har jag nogsamt tidigare beskrivit.

P1040566

Jag har låtit materialet tala och jag har många meter växtfärgat tyg av olika färger hemma. Detta är ett halvtjockt grått ylle som jag färgat med krapp vilket resulterade i ett fantastiskt roströd nyans. Totalt hade jag kanske en dryg meter vilket fick bestämma längden på västen. Jag tänker mig att detta är en kortare väst som drar mot 1700-talets mitt, istället för det tidiga 1700-talets ofta långa ärmvästar. Jag tänker mig att den rör sig i gränslandet mellan landsbygd och stad, ett gränsland som tog upp en stor del av det svenska 1700-talet. Detta ska vara en arbetsväst som ska jag inte har några försiktighetsanspråk på.

Västen är sydd för hand med vaxad lintråd. Knapparna är kupade mässingsknappar med lödd ögla och fästade med skinnremsa på enklaste slitstarkaste vis. Västen är fodrad med oblekt linne. På grund av materialets litenhet var jag tvungen att lägga in material i sidorna för att fungera. Mönsterkonstruktionen är enkel, två bakstycken respektive två framstycken med mittsöm baktill.

P1040569 P1040571 P1040575 P1040574  

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Tv-serien Hell on Wheels.
En västernserie som handlar om järnvägens byggande genom USA efter inbördeskriget. Brutalt, skitigt och mest fantastiska rollen innehas av en norrman som spelar en norrman men som kallas för ”the Swede”.
4 smutsiga coltar av 5.

5 kommentarer

Under Textil

Taggat som , ,

augusti 22, 2013 · 8:58 e m

Vångadräkt. Västen i Vångas folkdräkt.

P1030403
Folklig dräkt utan tidsenliga tillbehör kan bli lite trist. Så nu fick lodbössan gjord av Esbjörn Salomonsson i Bingsta vara med samt lämpligt gehäng.

Det första ordentliga plagget till Vångas mansdräkt är nu sytt och tanken med detta inlägg är att presentera det plagg jag har tillverkat men också presentera ett så komplett källäge som möjligt kring västen som plagg i Vånga.

Jag har tidigare gått in på det generella källäget i frågan och tanken är att vid färdigställandet vid varje nytt Vångaplagg ska varje källa presenteras som finns att uppbringa. Generellt finns det källor på två sorters västar, en randig väst i halvylle och en svart väst i ylle.

Skriftliga källor.
Huvudkällan för det skriftliga materialet är det alltid så viktiga arbetet som prästen L. Wiede nedtecknar år 1842 i skriften ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Här står det skrivet om mansdräktens väst:

Om vardagsdräkten om sommaren:

Wästen är ett lifstycke af på längden randigt halfylletyg af flera färger, utan ärmar, och med helrund rygg (d.ä. utan särskilt ryggstycke). Midtfram är det försedt med en rad af små metallknappar. Det räcker nedtill höfterna och saknar fickor.

Om vardagsdräkten om vintern:

Linne, väst och underrock likasom om sommaren.

Om högtidsdräkten om sommaren:

…wäst och underrock, se hvardagsdräkten.

Om högtidsdräkten om vintern:

….väst….se hvardagsdräkten.

Wiede omtalar inte den svarta väst som jag har sytt utan denna väst tycks gått Wiede förbi då det finns åtskilliga dylika västar bevarade. Västen är emellertid ett plagg som tycks försvinna under stäcktröja och förskinn, endast kragen sticker fram.

Bevarade plagg.

Randiga västar

Väst 1133.
Denna väst finns bevarad på Nordiska museet och förvärvades år 1873. Den antas ha brukats 1820-1850. Jag har inte sett plagget  i verkligheten men beskrivs sålunda:

Mansväst av halvylle, med varp av brunt lingarn och inslag i tuskaft i entrådigt ullgarn svart med ränder i grönt och lila. 2 framstycken/sidstycken med skarvbitar vid ärmhålen, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade medgrågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 7 par tallriksformade vitmetallknappar med spår av blå färg, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i gulgrönt, rödlila, rosa och svart. Västen handsydd.Anm. Kjoltyget i fodret malätet så att varpen ligger bar fläckvis, yttertyget i mycket gott skick./Berit Eldvik 2011-05-25

95391 95392 95393
Det är troligen denna typ av randig väst som avses i Wiedes uppteckning, det stämmer väl överens med färgvalet och tygets kvalitét. Det som däremot avviker mot det skriftliga materialet är att Wiedes uppteckning när det kommer till skärning. Wiede tycks beskriva en något mer ålderdomlig variant med endast en knapprad som dessutom saknar fickor. Jag har tidigare skrivit om de stadier som jag tycker mig kunna skönja i vångadräktens utveckling. Denna bevarade väst påminner mer om empirens västar med dubbla knapprader. Många empirevästar är mycket korta men denna väst är förhållandevis lång, nästan så lång som Wiede påtalar där den ska vara ner till höfterna. Wiede omtalar också att västen saknar eget ryggstycke vilket jag tolkar som mer typiskt för ålderdomligare skärning. Exakt tolkning av helrund skärning är något som kräver djupare tolkning, kanske menas härvid endast en ryggsöm, det vill säga en västskärning med två fram- respektive bakstycken.  Denna skärning är den närmaste föregångaren till de bevarade västarnas skärning.

Svarta västar.

Väst 1132.
Denna svarta väst som även den lämnades in 1873 omtalas av inlämnaren som en del av mansdräkten om vintern, samt att den även ska ha begagnats på sommaren:

”Samtliga vinterkläderna begagnades äfven om sommaren vid högtidliga tillfällen t.ex. vid kyrkobesök, barndop,bröllopp m.m”

Denna notis är mycket intressant och ger intressant information om dräktens brukande.
I samlingarna beskrivs den som:

”Mansväst av svart vadmal. 2 framstycken/sidstycken, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade med grågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 6 par tallriksformade vitmetallknappar, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i mörkgult, gulgrönt, rosa och svart. I fickorna tyg i något annorlunda randning och av ylle. Västen handsydd.
Kjoltyget i fodret liknar mycket det i den randiga västen från Vånga inv.nr 1133
Anm. Fläckig på vänster framstycke, på ryggen malätet ner till varpen som är brun.
/Berit Eldvik 2011-05-25”

   95388 95389 95390

Väst ur Östergötlands museums samlingar.

I Östergötlands museums samlingar har jag lyckats lokalisera en svart väst. Denna stämmer väl överens med väst 1132 trots att den sytts om. Denna väst har sytts om, troligen i samband med att västen bytt ägare eller moderniserats. Den korta västen har förlängts och vid denna ändring har skörtens slätats ut och tagits bort. En ganska intressant ändring.

P1010318P1010321e P1010324

Yttertyget är ett svart kläde och fodret består av ett grovt, glest och mönstrat linnetyg. Fodret är kompletterat med ett annat liknande tyg med blått inslag. Knapparna är fastsatta med en platt läderrem som är fastsytt i fodret.

Min väst

P1030413

Min väst är sydd i ett svart kläde och försedd med grovt foder i linne. Det är mycket svårt att hitta ett grovt linnetyg som påminner om det som finns i de bevarade västarna. Detta tyg fick jag fram genom att klippa sönder en kulturtantsklänning jag fått. Knapparna är antika militära knappar från 1800-talets mitt, de är massiva, gjutna i mässing. Alla delar är handsydda med 35/2 lintråd och alla kanter prickstickade. Knapparna är fastsatta med platta läderremmar som sytts fast. Jag har märkt att dessa av någon anledning blev något slappa, ska försöka spänna dem något.

P1030394 P1030396 P1030397 P1030398

Jag har fått stor hjälp med mönsterkonstruktionen av Helena T för att få allt att stämma i skärning. Det var inte helt enkelt att få ihop det med min kropp och lyckas flytta axelsömmar hit och dit. Jag stod själv för det största misslyckandet, en knapprad för lite, lite krångligt att åtgärda så här i efterhand. Det borde vara 12 knappar, det blev 10. Det känns ok dock för den ändrade västen på Östergötlands museum borde ha haft 10 i sitt ursprungliga skick eftersom en knapprad näst högst upp inte ska vara där för att man ska kunna ha slagen nedvikta snyggt.

P1030407

På det stora hela är jag rätt nöjd, tyget är av bra kvalité och jag hoppas kunna använda den på många drängaslagsmål.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Den sådär populära kungen Gustav IV Adolf blev utsatt för en hel del intressanta trakasserier. Bland annat vägrade vanligt folk ta av sig hatten,  han hittade hotbrev i privata rum och fick julklappar med förnedrande bilder. Hans kuskar fick stryk och någon satte upp en skylt med texten ”Rum att hyra” på hans port.

Kurage recenserar

Gustaf Schröder – Minnen från skogarna I. Detta är en verklig guldgruva om man vill tränga in i allmogejakten under 1800-talet. Schröder var en naturlig talang på många sätt. Jag har köpt 11 band med hans skrifter och än så länge lovar det gott.
4 finntorp av 5.

6 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil

Taggat som , , , , , ,