Månadsarkiv: januari 2019

Emellanåt så dyker det upp riktigt salta gubbar och gummor när man reser genom de historiska källorna. Det är sådana karaktärer som väcker fantasin till liv och som ingjuter bävan och respekt. I historiens väv står de upp som motståndskraftiga vävfel och blånor, gör väven oregelbunden men fyller den med spänning och liv. En miljö med hårda umbäranden och strävsamt liv stöps sådana eklektiker rent nödtvunget, det är de som blandar och ger som överlever dagen. Norrlands inland födde många sådana personer på 1800-talet och Jonas Olofsson, även kallad Jonte på Vålla, var en sådan.

Jonas Olofsson med sin fru Märta. Fotot är taget av Edvin Eriksson 1920. Källa Jamtlis bildarkiv.

Jonas Olofsson var en driven lodbössesmed och jägare och hans person är omgiven av en del skrönor. Han föddes 1836 och bodde på en gård i Storhögen, Häggenås socken, Jämtland. Det sägs att han lärde sig bösshantverket av en gammal knekt som kallades ”Rammen” som bodde några gårdar bort. Denna Rammen skulle tydligen ha reparerat vapen i det militära. Olofsson började även han tillverka bössor och gjorde så under en lång tid. Han göt även lås i mässing i sin verkstad och signerade med JOS. Hans skicklighet i bössmidet var så pass stor att han förärades med pris på Lantbruksmötet i Lit 1881 för sina jaktvapen.

Jonas Olofssons boningshus. Källa Jamtlis bildarkiv.

Smeden på Vålla var uppenbart en seg herre med tjockt pannben, bland annat sägs det att han krossade glas och åt när han hade magknip. Hans pannben gav utdelning även på Dianas stigar, hans rovdjursjakter på skidor var omtalade. Flertalet lodjur stöp för denna lodbössebärande skiddjävul. En gång hade han nedlagt ett lodjur med sin sovelpåk men ingen kunde hitta något ingångshål. Det visade sig att Olofsson skjuit lodjuret i ändtarmen. Även varg jagade han ikapp på skidor och Arnold Lagerfjärd återger en spännande historia om en av Olofssons vargjakter:

Jonte var en synnerligen uthållig jägare. Han hade på skidor åkt i kapp och dödat många lodjur. Nu hade man fått veta om tre vargar och en morgon i gryningen tog han upp spåren norr om Storhögen. Föret var bra. För vargarna var det sämre. Då det bar ner för dem gick de i samma spår. Jonte kom till legan, som lämnat när han närmade sig. Färden gick norrut en halvtimme. Då vek en hanvarg av och gick söderut. Jonte följde den. Han tog det lugnt från början. Farten skulle sedan skruvas upp eftersom.
Efter tre timmar började Jonte öka farten. Man var nu i de vida Solbergsskogarna, och hans yttertröja hade åkt av. Efter honom i spåret skulle hans bror komma med mat i säcken och för att plocka upp de kläder han slängde. Nu var det klart att han inte skulle hinna vargen den dagen. Men i fullmånens sken skulle han kunna se spåret på natten. Hela natten åkte han- det gick inte att stanna, genomblöt som han var.
Efter gryningen började den verkliga hetsjakten. Nu hade Jonte slängt alla plagg på överkroppen utom den genomblöta lärftskjortan. Det fanns inte mer svett att ge från kroppen, huden var torr och het. Törsten brände, men snö fick man inte ta i munnen, för då skulle man inte kunna hålla farten. Jonte såg med tillfredsställelse, att vargen åt snö. Så såg han framför sig att buskarna vajade. Ute på en myr fanns en gärdsgård, där vargen vände mot honom. Med rest ragg och öppna käftar kastade den sig mot Jonte. Han väjde sig och slog med sin grova skidstav vargen över ryggen som knäcktes. Jakten var slut.
Det enda Jonte förtärt under jakten var någon torr köttbit. Detta hände den kalla och snörika vintern 1900-1901. Jonte var 64 eller 65 år.

Det är med historier som dessa som det blir extra roligt att få införliva en bössa i samlingen som Olofsson tillverkat. Det är en nätt liten lodbössa med ett vackert mässingslås och rödbetsad kolv. Varje gång jag håller den i mina händer kommer Jontes anlete och äventyr spelas inför mitt inre.