Johnny Depp som Sweeney Todd i filmatiseringen från 2007.
Många av er har säkert tagit del av Burtons filmatisering om legenden om Sweeney Todd där Johnny Depp sjunger lite stelt och teatraliskt skär halsen av den efter den andre så blodet sprutar. Offrens kroppar hamnar så småningom i köttpajer hos Todds kompanjon Mrs. Lovett’s pajsylta. Skräckberättelsen om Sweeney Todd härstammar ur en följetångsberättelse, The String of Pearls: A Romance som publicerades i en engelsk veckotidning 1846-47. Todd är en fiktiv karaktär som i sin tur hämtat inspiration ifrån Charles Dickens roman Martin Chuzzlewit, hans liv och äventyr (1844). En del forskare menar att Sweeney Todd också var baserad på en verklig person men merparten tycks mena att det är en myt som spreds under det tidiga 1800-talet i England. Där slutar egentligen fotspåren och berättelsen om Sweeney Todd har levt kvar genom olika romaner, noveller, pjäser, filmer och nu senast som musikal. En klassiker i klass med Jack the Ripper och andra viktorianska skräckberättelser. Eller?
Källa: Mina Burrows. https://minaburrows.blogspot.com/2015/04/a-z-o-is-for-the-castle-of-otranto-p-is.html
För något år sen stötte jag på exakt samma historia på ett högst oväntat ställe. Hela berättelsen återges i en nära två hundra år äldre svensk källa, Pehr Lindeströms resa till nya Sverige 1653-1656. Den utspelar sig 200 år innan engelska motsvarigheten. Genast lyfts berättelsen ur sin Londonromantiska skräckkontext för att helt plötsligt befinna sig i 1600-talets Calais. Pehr Lindeström var på väg med en svensk expedition till de svenska bosättningarna i Amerika och hör denna historien i Calais där hans skepp lagt till för proviantering. Den tycks för honom så spännande och makaber att han väljer att återberätta historien i sin resedagbok.
Här berättas den i sin helhet.
En ruskig historia om en barberare och pastejbakare.
Här uti Calais bakades på den tiden mycket kostelige, välsmakande och rare pastejer, som voro vitt uttropade. Och vill alltså här en historiam referera, som uti Calais passaserat var, angående en handel emellan en barberare och en pastejbakare, vilket så tillgånget var. Barberaren hade en framkammar uti sitt hus framför sin stugu. Under det kammargolvet hade han gjort sig en hemlig källare, och ovanpå golvet var en fyrkantig lucka, så nätt gjorder, att den, som icke dess grannare aktade därefter, så kunde han ej se, var hon var sammanfogat. Gick ock bemälte lucka så hårt tillsammans, att en kunde sitta på en stol på henne och gick därvid ej nid, men när man hårt stampade en gång med foten på henne, så föll hon strax neder. När någon kom resande, som var av främmande nation, kom till denna barberare att låta putsa sig, då hade honom in i denna bemälte kammar och satte en stol på denna föresagda luckan för honom att sätta sig på, medan han putsa skulle putsa honom. Den främmande gjorde så. När nu barberaren begynte honom att putsa och kom under hakan vid strupen raka, skar han strupan av honom, stampade så vid samma skärandet på bemälte lucka med foten, varvid luckan föll neder och karlen med stolen han satt uppå neder i källaren, och strax därefter spolierade han honom. Och eftersom bemälte barberare och pastejbakare voro om detta i mascopie och råd tillsammans, sålde så barberaren människoköttet till pastejbakare, varutav han bakade bemälte rare pastejerne.
Pehr Lindeström beskriver också hur barberaren och pastejbakarna blev påkomna och avslöjdade. Här framgår också att hela källaren var ”full med huvudskallar och benragglor som i en benkammar på en kyrkogård”.
På de flesta punkter är den närmast identisk med den viktorianska motsvarigheten, nyckelkomponenterna barberaren, stolen med falluckan, styckandet av kroppar och deras omvandling till pajer eller pastejer i detta fall. Genast blir jag nyfiken huruvida detta är en hörsägen redan när Pehr hör den eller om den faktiskt vilar på ett verkligt rättsfall. När jag började googla hittade jag en som tidigare gjort denna iakttagelse. En engelsk bloggare hade gjort samma upptäckt i en engelsk utgåva av Lindeströms resedagbok. Däröver menar bloggaren i sin tur att historien härrör från äldre medeltida berättelser om mordiska präster som lagar paj av en värdshusvärd. Dessa äldre källor återberättar dock inte berättelsen med den exakthet som finns i förhållandet mellan Lindeströms uppteckning och den viktorianska dito. Vad hände med berättelsen kring 1600-talets mitt och hur tog den sig till England för att återuppstå i en närmast identiskt version vore intressant att veta. Kanske finns svaret i franska källor? Finns det till och med äldre versioner eller kanske rent av korn av sanning i historien att hitta i Frankrike eller något annat land?
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 