Kategoriarkiv: Övrigt & pålysningar

I höst kommer jag hålla i historiska workshops på Norrköpings stadsmuseum där besökarna får pröva på olika hantverk och lära sig äldre liv och leverne. Jag har utformat ett museipedagiskt program för hösten och det kommer bli en spännande bredd. Kom gärna förbi på våra söndagar i höst och vinter och pyssla! Schemat ser ut som följer:

29 aug. kl 11-16

Växtfärgning på museets gård/Grå huset. Ta gärna med eget ullgarn, vi färgar blått, grönt, rött.

19 sept. kl. 11-16

Gör nå´t i björk! Vi täljer enkla föremål i färskt björkträ med inspiration ur museets samlingar. Verktyg och material finns på plats.

24 okt. kl 11-16

Historiskt jakttema i Grå huset. Titta i museets samlingar, lyssna på gevärssalut, gjut din egen muskötkula. (Görs i samband med Stadsmuseets hantverksdag)

21 nov. kl 11-16

Historiskt mattema. Vi lagar gammaldags bondemat från Östergötland.

19 dec. kl 11-16

Fattigsöndag. Vi lär oss om det fattiga liver förr i tiden. Vi gör luffarslöjd, västknappar av potatismos och bakar nödbröd.

Se mer på www.norrkoping.se/stadsmuseet

Som ni ser så händer det en hel del roliga grejjer. För er som inte kan dyka upp på dessa workshops så tänkte jag ge er en artikelserie om vad vi gör på workshopsen. Först ut är söndagens växtfärgning. Håll till godo.

Växtfärgning med krapp och indigo.

Denna färgning kom mycket lägligt då jag precis läst mina förträffliga reenactmentskollegors Maria och Peters färgningsinlägg på deras för närvarande mycket produktiva blogg http://indemejarecristi.wordpress.com/.  Här har Maria som är smartbyxan i färgning, gått igenom just ovan nämnda färgämnen och gav några bra tips. Många av tipsen som jag kommer med nedan är hämtade från denna informant.

Färgning med krapp.

Korps (www.korps.se) sponsrade färgningsprojektet med ett halv kilo krapp i pulverform och eftersom jag inte kunde veta hur många intressenter som skulle dyka upp så blötte jag upp hela laddningen dagen innan. Krapp ska ligga och dra minst 12 timmar innan färgningen och ju mindre beståndsdelar färgnämnet är desto bättre är det. Maria skrev något om att i de medeltida färgrecepten förekom det att man hade i en okänd summa vinäger i krappen. Det är inte helt ovanligt i gamla färgrecept att det blandas i allt ifrån benmjöl, regnvatten till krabbskal och framför allt urin, helst mansurin. Dessa ingredienser har okänt syfte medan andra ofta idag ersatts med annat. Jag ville inte vara sämre så jag hällde i ”lite” äppelcidervinäger jag med.

Jag byggde upp tre små kastrullstationer utanför Grå huset på museets fantastiskt fina gård. Museet förfogar över otroligt autentiska lokaler med stark betoning på sent 1800-tal. Fin utsikt, kanoner och vatten, allt man behöver.

Vi började med att beta garnern och tygerna vi skulle färga. Till krappen hade jag tagit med två meter tuskaftvävt ylle med en tydlig vävstruktur och ett garnnystan tvåtrådigt garn. Jag betade dessa, samt övriga med alun i 1 timme. Nu visade sig att ingen av våra besökare tog med eget garn så ni kan ju tänka er att det blev ett ganska kraftigt färgbad med 500 g pulverkrapp på dessa små textilämnen.

Jag hällde i färglösningen i ca 16 liter vatten och rörde ordentligt. Därefter i med tyget och garnet och håll badet strax under 70 grader. Det är viktigt att det inte blir över ca 72 grader då färgämnet i krappen ändras från röd till brunt. Brunt känns som ett nedköp i jämförelse med fräsig röd.

I två timmar höll jag temperaturen och lät det svalna sakta till eldens falnande. Jag rörde runt lite då och då. Detta är helt klart den färgningen som jag är mest nöjd med. Någonsin. Det blev en grym, dov röd på grund av den höga färgkoncentrationen. Här ser du resultatet, garnnystanet kommer längre ned. Bilden här är något ljus, färgen är något kraftigare.

Färgning med indigo.

Av praktiska skäl valde jag att pröva en ny sort av indigo, den går under många namn; förfermeterad indigo, kristallindigo eller instant indigo. Det är exakt samma färgämne som vanlig indigo med den enda skillnaden att den är vattenlösning. För er som inte färgat med vanlig indigo så behövs det flera olika kemikalier för att den ska lösa sig i vatten. Förr innebar det mycket urin men idag är det andra otäckheter som natronlut och natriumhydrosulfit.

Som vid vanlig indigofärgning gör man en stamkyp, en koncentrat som sen spädes i färgbadet. Min erfarenhet är att det går åt något mer indigo med denna sort. Jag är verkligen ingen expert på indigo vilket framkommer i mina försök. Det är första gången som jag prövar det på egen hand. I två burkar blandade jag två kypar. Några skedar blandas först i lite vatten som sedan späs med mer vatten. Temperaturen ska hålla 50 grader och det gäller att röra försiktigt då så lite syre som möjligt ska komma ner i kypen.

Vid själva färgbadets förberedelse blandas ca 40-50 ml kyp med ca 16 l vatten. Blanda försiktigt, inga epileptiska anfall med det som du rör med. Temperatur vid 50 grader som hela tiden. Det som kändes lite nervöst var att färgbadet inte var så där grönskimrande som det brukar vara vid vanlig indigofärgning. Jag vet ännu inte om det är tänkt så eller om jag gjort något fel, det lär jag säkert bli varse om när detta publicerats.

Jag sänkte ner ett fuktigt garn långsamt och höll det sedan under ytan och rörde försiktigt. Det ska helst vara under ytan hela tiden. Efter 10 min tog jag upp garnet och när garnet kom i kontakt med syret i luften så blev det mycket riktigt blått och en ganska bra blå. Rätt nöjd. Syns här med krappgarnet.

Därefter lade jag i tyget sakta. Det visade vara en vansklig affär om målet var att inte få ner syre i badet. Det är också lite småkrångligt att hålla det under ytan. Resultatet blev ok för att vara en första gång. Största problemet är att det blir något ojämt färgat men användbart. Garnhärvor känns mer rimligt.

När man ändå känner för att experimentera så kom jag på den briljanta idén att lägga i ett annat tyg som jag färgade för två år sen med björklöv. Eftersom det tyget var rätt fisigt i färgen så suktade jag efter ett grönt resultat genom indigo.

Efter att ha fuktat tyget i varmt vatten sänkte jag ner det och resultatet blev rätt dåligt, inte helt oväntat. Ett flammig, blå-gul-grönt monster som på sin höjd skulle kunna bli en poncho som skulle kunna värma en mullig kulturtant på vägen hem från kvällskursen i frigörande afrikansk dans.

Växtfärgning är som ett kinderägg.

I egenskap av coach till en av sommarens marknadsåkare och reenactare besökte vi i helgen som var Ekenäs Riddarspel. Det blev ett tillfälle att umgås med Carnis som arrangerade delar av marknaden och annat trevligt medeltidsfolk. Helgen bjöd på källdiskussioner, omkullblåsta tält, regn och sol om vart annat, växtfärgning, bågsträngstillverkning och ändlöst pokulerande, drängstugeskvaller och samkväm.

En central del av samkvämen ligger i Gluckenhaus, det tyska tärningsspelet. Det spelas vanligen om pengar men nu valde vi att spela godiset av första bästa unge.

Solen tog hårt på folket, särskilt Guffe och ragnar som såg ut som kräftor. Min fru sommarhataren Anna-Maria gjorde allt för att i preventivt syfte motverka detta. Något som resulterade i att Guffe blev för dagen främlingslegionär snarare än 1300-talssmåpåve.

När det kommer till hantverk ville en av pågarna i Östgöta bondeuppbåd slå följe med de övriga hos- och brokbeklädda snyggingarna och skippa brallorna. Jag ämnar att så småningom skriva en historisk artikel om bondeståndens benbeklädnad där förhållandet byxor och hosor bland annat kommer kartläggas. Jag föreslog att han skulle inhandla en bit vit vadmal som vi kunde färga på plats. Väl med tyget i näven skickade jag ut honom i närmsta björkskog för att fylla min järngryta med björklöv. Vi gjorde så gott vi kunde utan att kunna beta tyget och kokade löven en timme och lät tyget sen sjuda där i en timmer för att sedan svalna i spadet till dagen därpå. Det blev en blek gul men ändock en färg som bonden från Tranås kunde pryda sina ben med.

Så här glad kan bara en enkel tandläkarbonde ifrån Tranås bli med ett stycke smutsgult ylle.

Kanske minns ni den där pilbågen som kom i min ägo för en tid sedan. Den var gjord av en snickare i Stockholm och Anna-Maria tänkte väcka den till liv igen. Med hjälp av den mycket sympatiska pilbågsbyggaren Ola från Ostrogothia Long Bow society tvinnade vi en sträng av lintråd.

Efter duktig gemensam kramp från detta arbete kunde min fru och jag provskjuta den försiktigt. Den är laminerad av ask och björk och tycks vara på 40-50 pounds.

Lite övrigt bildmaterial från helgen utan samtycke från de inavlade.