När Granngården (inte grannen alltså, utan gamla Odalmännen) har rea på fårstängsel får man passa på. Vi hade tänkt att stängsla in tomten för att kunna ha hundarna lösa och slippa gå och leta efter dem hos grannarna och bland granarna. Med hjälp av släkt bankade jag ner ett hundratal stolpar runt tomten, inte helt utan problem. Vår tomt är ett berg. Lagom till lördagen anlände Dr. Bob på inbjudan om muta om kalkonfrossa och stängselarbete. Med stor iver gick vi loss på stängselrullarna med hammare och märlor (eller cramps som vi kom fram till att det hette på engelska).
Medan 3 kg kalkon gottade sig i honung och peppar i ugnen stängslade vi och lagom till kl 21 kunde vi släppa hundarna vind för våg. Nina synade stängslet, följde dess linje med nosen för att snart komma fram till att det inte var möjligt att forcera. Tills vidare. Kvällen avslutades med kalkon med potatismos på bästa amerikanska manér.
Bob hade också med sig en mina nya ringbrynjor och min nya ringbrynjehuva. Albrechts bössor och Carnis gick samman förra året och beställde massa ringbrynjor direkt från tillverkaren. Högst fördelaktigt. Brynjan är nitad, dvs varje ring är ihopnitad med en liten nit och ringarna är platta vilket var vanligt under medeltiden. I huvan är vissa nitade och några stansade om vart annat. Jag har lite på gång i rustningsväg, en vän till mig ska knacka mig ett par feta 1350-talsplåtben mot lite sömnad. Ska grejja med lite spännande designer för det.
När vi satte stolpar hittade jag en hel tegelpanna i syrénbuskarna. Inte vilken panna som helst, gjorde mig fundersam. Två-kupigt och enkupigt i all ära, men tre-kupigt? Jag kan dra mig till minnes att jag sett det på två ställen, dels hemma hos Simon (här kan ni läsa hans blogg, det blir kul för er, särskilt om ni har en professur i exegetik: http://pilgrimafkorpasen.blogspot.com/) på hans uthus nere i mörkaste småland och på ett uthus på Lilla liljerum som är gård i närheten av….ja gissa det ni. Troligt att det funnits något lokalt tegelbruk. På samtliga ställen har det rört sig om takpannor i dåligt skick, flyttade till en sista vila på mindre ekonomibyggnader. Kanske tidigt 1800-tal? Någon som stött på kupor?
I övrigt har jag haft fint besök av skorstensfejjarteknikern (vem är sotarmästaren?) som provtryckte, dels skorstenen som jag hade renoverat men också pipan till kakelugnen. Egentligen skulle pipa nr 3 tryckas också men det konstaterade vara onödigt då det rök in från kakelugnspipan. Kontentan: samma kväll beställde jag ett till insatsrör. Samma visa en gång till. Merjobb. Som grädde på grädden så visade det sig finnas mer överraskningar i beredskap i samband med kakelugnen. Inledningsvis vill jag mynta ett nytt begrepp som jag ämnar begagna mig av i framtiden och som jag funnit nödvändigt för att precisera den situation ibland uppstår. Uttrycket ska förstås i ett ljus av frustration och ironiskt underbygd sarkasm. Mantrat lyder som följer : ”Det var idiotiskt förr”. Inte bättre, idiotiskt. Låt mig förklara, på 1950-talet byttes värmesystemet ut i huset, vattenburen värme istället för kakelugnar och vedspisar. 3 av 4 skorstenspipor obrukade, som att hälla vatten i mjöl som sotaren sa. Det blir skit av allt. Att riva ut och kakelugnar är en sak men att överarbeta en modernisering är en sak. Det är först nu som uttrycket kommer till sin rätt. Min kakelugn behöver en sockel att stå på, den väger nära ett ton i färdig skick. När moderniseringen gjordes byttes golvet i vardagsrummet mot ett smalspårigt trägolv. Det gamla kilsågade breda trägolvet blev trossbottengolv visade det sig. I samband med golvbytet revs även den enorma sockeln. Genuint. Noggrant. Yrkesstolthet. Idiotiskt.
Men visst, jag kan mura. Det är kul. Jag samlar på fritid. Kanske starta en frimurarloge?
Så här ser det när man bryter upp ett golv. Kanske ska börja skriva lite mer How-to grejjer, har blivit lite lite sånt….
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 
Vi får starta en egen lite frimurarloge Anders. Lätt.
Förresten. Vill du ha bilderna från den första etappen i takrivningen i erat vardagsrum?
Jo, vi kan starta en. Då kan vi ha fräsiga semi-vulgoepitet som avspeglar våra livskall typ Anders, banerförare av den heliga synålens fana. Och du kan heta något trolleriartat med bibliska förtecken.
Skicka gärna bilder.
Hej! Tror mig ha sett trekupigt på nåt hustak här i stan, ska se om jag hittar det på nästa hundpromenad så kan jag fota! Bra blogg du har, alltid lika roligt att läsa om hantverk och även nån rad om de fluffiga djuren 🙂
Hälsningar
Maria
De trekupiga är inte helt ovanliga här, och av någon för mig okänd anledning har dom taken inte nockpannor.
Hej Anders o Anna-Maria.
Det är så kul att läsa om er och kolla hur renoveringen går frammåt. Har ju själv bott på byggarbetsplats sedan jag träffade Bosse för 32 år sedan. Vi har ju renoverat i Uppsala under 8 år nu, och du Anders var ju hos oss en gång i början med Erna. Det ser helt annorlunda ut idag. Bosse är noga med att bevara allt gammalt, för hans pappa byggde huset 1937. Det är nu på slutklämmen i alla fall och det känns skönt, så Anna-Maria: ge inte upp det blir klart efter så där en 30 år.
Lycka till
Kram Kerstin i Uppsala
Vi har trekupiga pannor på vårt stora uthus som uppfördes 1905. Det är dock inte lagt då utan takel var urspungligen listtäckt papptak. Det är inte helt ovanligt med trekupigt tegel här i södra Småland, har sett det på flertalet uthus men faktiskt aldrig på boningshus. //Sophie
Håller med där Sophie, har aldrig sett det på ett boningshus. Kan det måhända vara för att det är återvunnet tegel eller har det funnits andra anledningar till att detta förfarande?
Jag vet faktiskt inte vad det kan finnas för anledningar. Hittade en antikvarisk rapport på nätet om ett hus som byggts i början av 1900 som faktiskt hade trekupigt tegel fast det inte var uthus.
Vårt hus vet vi ju har haft listäckt tak från början så det måste ah lagts på senare än 1905 när logen byggdes. Ska luska lite och se om jag hittar nåt intressant om tillverkning och annat.