I höst kommer jag hålla i historiska workshops på Norrköpings stadsmuseum där besökarna får pröva på olika hantverk och lära sig äldre liv och leverne. Jag har utformat ett museipedagiskt program för hösten och det kommer bli en spännande bredd. Kom gärna förbi på våra söndagar i höst och vinter och pyssla! Schemat ser ut som följer:
29 aug. kl 11-16
Växtfärgning på museets gård/Grå huset. Ta gärna med eget ullgarn, vi färgar blått, grönt, rött.
19 sept. kl. 11-16
Gör nå´t i björk! Vi täljer enkla föremål i färskt björkträ med inspiration ur museets samlingar. Verktyg och material finns på plats.
24 okt. kl 11-16
Historiskt jakttema i Grå huset. Titta i museets samlingar, lyssna på gevärssalut, gjut din egen muskötkula. (Görs i samband med Stadsmuseets hantverksdag)
21 nov. kl 11-16
Historiskt mattema. Vi lagar gammaldags bondemat från Östergötland.
19 dec. kl 11-16
Fattigsöndag. Vi lär oss om det fattiga liver förr i tiden. Vi gör luffarslöjd, västknappar av potatismos och bakar nödbröd.
Se mer på www.norrkoping.se/stadsmuseet
Som ni ser så händer det en hel del roliga grejjer. För er som inte kan dyka upp på dessa workshops så tänkte jag ge er en artikelserie om vad vi gör på workshopsen. Först ut är söndagens växtfärgning. Håll till godo.
Växtfärgning med krapp och indigo.
Denna färgning kom mycket lägligt då jag precis läst mina förträffliga reenactmentskollegors Maria och Peters färgningsinlägg på deras för närvarande mycket produktiva blogg http://indemejarecristi.wordpress.com/. Här har Maria som är smartbyxan i färgning, gått igenom just ovan nämnda färgämnen och gav några bra tips. Många av tipsen som jag kommer med nedan är hämtade från denna informant.
Färgning med krapp.
Korps (www.korps.se) sponsrade färgningsprojektet med ett halv kilo krapp i pulverform och eftersom jag inte kunde veta hur många intressenter som skulle dyka upp så blötte jag upp hela laddningen dagen innan. Krapp ska ligga och dra minst 12 timmar innan färgningen och ju mindre beståndsdelar färgnämnet är desto bättre är det. Maria skrev något om att i de medeltida färgrecepten förekom det att man hade i en okänd summa vinäger i krappen. Det är inte helt ovanligt i gamla färgrecept att det blandas i allt ifrån benmjöl, regnvatten till krabbskal och framför allt urin, helst mansurin. Dessa ingredienser har okänt syfte medan andra ofta idag ersatts med annat. Jag ville inte vara sämre så jag hällde i ”lite” äppelcidervinäger jag med.
Jag byggde upp tre små kastrullstationer utanför Grå huset på museets fantastiskt fina gård. Museet förfogar över otroligt autentiska lokaler med stark betoning på sent 1800-tal. Fin utsikt, kanoner och vatten, allt man behöver.
Vi började med att beta garnern och tygerna vi skulle färga. Till krappen hade jag tagit med två meter tuskaftvävt ylle med en tydlig vävstruktur och ett garnnystan tvåtrådigt garn. Jag betade dessa, samt övriga med alun i 1 timme. Nu visade sig att ingen av våra besökare tog med eget garn så ni kan ju tänka er att det blev ett ganska kraftigt färgbad med 500 g pulverkrapp på dessa små textilämnen.
Jag hällde i färglösningen i ca 16 liter vatten och rörde ordentligt. Därefter i med tyget och garnet och håll badet strax under 70 grader. Det är viktigt att det inte blir över ca 72 grader då färgämnet i krappen ändras från röd till brunt. Brunt känns som ett nedköp i jämförelse med fräsig röd.
I två timmar höll jag temperaturen och lät det svalna sakta till eldens falnande. Jag rörde runt lite då och då. Detta är helt klart den färgningen som jag är mest nöjd med. Någonsin. Det blev en grym, dov röd på grund av den höga färgkoncentrationen. Här ser du resultatet, garnnystanet kommer längre ned. Bilden här är något ljus, färgen är något kraftigare.
Färgning med indigo.
Av praktiska skäl valde jag att pröva en ny sort av indigo, den går under många namn; förfermeterad indigo, kristallindigo eller instant indigo. Det är exakt samma färgämne som vanlig indigo med den enda skillnaden att den är vattenlösning. För er som inte färgat med vanlig indigo så behövs det flera olika kemikalier för att den ska lösa sig i vatten. Förr innebar det mycket urin men idag är det andra otäckheter som natronlut och natriumhydrosulfit.
Som vid vanlig indigofärgning gör man en stamkyp, en koncentrat som sen spädes i färgbadet. Min erfarenhet är att det går åt något mer indigo med denna sort. Jag är verkligen ingen expert på indigo vilket framkommer i mina försök. Det är första gången som jag prövar det på egen hand. I två burkar blandade jag två kypar. Några skedar blandas först i lite vatten som sedan späs med mer vatten. Temperaturen ska hålla 50 grader och det gäller att röra försiktigt då så lite syre som möjligt ska komma ner i kypen.
Vid själva färgbadets förberedelse blandas ca 40-50 ml kyp med ca 16 l vatten. Blanda försiktigt, inga epileptiska anfall med det som du rör med. Temperatur vid 50 grader som hela tiden. Det som kändes lite nervöst var att färgbadet inte var så där grönskimrande som det brukar vara vid vanlig indigofärgning. Jag vet ännu inte om det är tänkt så eller om jag gjort något fel, det lär jag säkert bli varse om när detta publicerats.
Jag sänkte ner ett fuktigt garn långsamt och höll det sedan under ytan och rörde försiktigt. Det ska helst vara under ytan hela tiden. Efter 10 min tog jag upp garnet och när garnet kom i kontakt med syret i luften så blev det mycket riktigt blått och en ganska bra blå. Rätt nöjd. Syns här med krappgarnet.
Därefter lade jag i tyget sakta. Det visade vara en vansklig affär om målet var att inte få ner syre i badet. Det är också lite småkrångligt att hålla det under ytan. Resultatet blev ok för att vara en första gång. Största problemet är att det blir något ojämt färgat men användbart. Garnhärvor känns mer rimligt.
När man ändå känner för att experimentera så kom jag på den briljanta idén att lägga i ett annat tyg som jag färgade för två år sen med björklöv. Eftersom det tyget var rätt fisigt i färgen så suktade jag efter ett grönt resultat genom indigo.
Efter att ha fuktat tyget i varmt vatten sänkte jag ner det och resultatet blev rätt dåligt, inte helt oväntat. Ett flammig, blå-gul-grönt monster som på sin höjd skulle kunna bli en poncho som skulle kunna värma en mullig kulturtant på vägen hem från kvällskursen i frigörande afrikansk dans.
Växtfärgning är som ett kinderägg.
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 
ja alltså dendär indigon… den blev grumlig för mig också. jag vet inte, jag, om jag litar på den: använder hellre läskiga kamikalier och får ett resultat jag litar på än mumbo-jumbo-pulver från indien faktskt.
har du gått ner i vikt?
WOW!! Krappen är magnifik! Ett stort grattis. Jag måste genast beställa mald krapp från Korps. Hade du i vinägern i blötläggningen redan?
Öy snygg väst!
Ja tygerna ä förstås fina de med men västen alltså, mm..
Kan vi inte förresten bara för sakens skull instifta begreppet ”kulturgubbe” också?
Tycker det är jädrigt risigt om tjejerna skall få ha ensamrätt på det där fenomenet.
Jag tror att det är fullt möjligt att få bra med snabbindigon med lite experimenterande. Jag har sökt efter ett bra recept men ännu inte stött på något. Det är ju helt klart mycket mindre krångel men sen om det blir lika bra återstår att se.
Jag vet inte om jag gått ner, ser det så ut? Jag har inte stått på en våg på ett halvår kanske…men har jag gått ner så är det ju positivt.
Jag blev mycket överraskad av krappen även om färgen ser konstig ut på bilden. Garnbilden är mer rättvis. Röd är en knepig färg att återge.
Västen är grym, den köpte jag på Jönköpings allmogemarknad. Original ca 100 år gammal med handsydda knapphål och konstiga insnitt. Ska försöka sy en likadan för att slippa slita på denna.
Kulturgubbar tycks finnas flera typer, dels de med uppvikta jeans, sandaler och vit linnetunika samt saltstänkt läderansikte och skäggstubb. Sen finns de som bär svart polo, glasögon med svarta bakelitskalmar samt svart kavaj. Jag tror spelen mellan dessa är övervintrad-hippie-keramik-på-landet vs kultursnobb-i-storstaden-komplex.
Och ja, vinägern åkte med redan i blötläggningen.
Fan va kul! Min har jag ärvt efter morsans farfar som på slutet brukade sy igen fickorna på sina kläder så inte personalen på hemmet kunde stjäla pengarna 🙂
Men farsan tog nog upp stygnen perioden han hade den innan mig.
Jäkligt gött plagg egentligen, ger rätt skön stadga när man jobbar.
ansluter mig till hippie-keramikern då tror jag förresten, riktig skräll sådär..
Jag är också inne mer på den typen av kulturgubbe. Jag misstänker dock att det finns mer kulturelitistiska genrer för gubbar; såsom folkmusik-hemslöjd-allmogegubben- (inte på det kitschiga viset utan smakfullt Sätergläntan-aktigt). Kom gärna med förslag…
Hej hej hallå..
Fantastiskt inspirerande färger du fått fram i detta inlägg! Du är så ambitiös i ditt museijobb. Nya fyndet…
Puss på dig min fina.
Men du, eeeeh!! var är mitt gästbloggsskuramattorinlägg?
/hustrun
Hejhej frugan min, du är så långt ut i obygden att vi måste kommunicera över bloggen :).
Ditt inlägg kommer som nästa, i början av nästa vecka typ.
Puss/
mannen.
Anders- sen när blev det smakfullt Sätergläntanaktigt? Vi som studerat på HV ( Handarbetes Vänners skola INTE Historiska Världar!!) Vet att Sätergläningarna är ett gäng unga Wannabee- fiolspelande- smeder- i fotriktiga skor- med dreads- hela bunten. Dessutom så använder de inte deodorant. Vi från FINA Djurgården har minsann fotfiktiga skor som är också snygga och tredriktiga 😉
Maria, du hamnar i stadskulturtantsträsket! Helt tappat fotfästet med moder jord, du hennafärgar inte håret och batikfärgar inte heller för den delen. Du träffar inte dina vänner på slåtterdagar eller står och sprutar saliv i näverlur på någon nerlagd fäbod. Du väver konstiga gobelänger av bildäck och binder korgar av avlagda pantburkar och kaffepaket. Du fnyser föraktfullt mot svennebanansmak och skandinaviskt ljus men omhuldar stram arkitektur i limträ och betong. Sådana är de, stadshemslöjdarna.
Ja det är ju bara för härligt det här 🙂
Sen har vi ju en lite smalare variant av kulturgubbe, för att återknyta till det.
En variant som exemplifieras alldeles utmärkt i poeten och författaren Bengt Berg, som med sin tårtformade afrikanska(?) mössa sprider flumglädje i de värmländska skogarna.
Tittut! säger han på det
Är förövrigt själv galet förtjust i nämnda bakverksbonad.
Anders- jag har i varje fall inte halsband med träpärlor eller en Kalevalla-fågel i brons! Eller går på Ostasiatiska och äter museilunch. Jag är allergisk mot gräs och har plastfärger på mina väggar.Och jag cyklar utan cykelhjälm, för det förstör min frisyr.
Men jag gillar dig ändå!!!
ps. jag batikfärgar… ds.
😦
fotriktiga skor är grymt!
jag har haft högklackade sta’skor idag och det gör fan ont. jag har blåsor.
vänliga hälsningar/
en som går på universitetet (och flätar band…)
Fantastiskt det här, jag måste göra en typologi över dessa stereotyper. Någon som vill bidra med research kan bara fylla på här. Och det verkar ju gå bra.
Frej, just en sådan där fez är en typisk kulturgubbemössa kompletteras med tunika och väst. Utmärkt.
Maria, det är dags att komma ut ur garderoben nu! Omhulda ditt sanna jag som någon stans inom dig ropar efter bekräftelse! Starta en studiecirkel i fritt skapande med det som man kan hitta på en återvinningscentral, sticka stora sjalar och gör smycken i gummi! NU!
Kerstin, det är snyggt med högklackat men inte bra på vedbacken direkt. Men snälla för allt i världen skaffa inte en sådan där äcklig overall med märken på. Stay out of kårens verksamhet! Du är för bra för det.
Det är lungt Anders, historisk-filosofiska fakulteten i Uppsala håller sig jävligt långt bort från allt vad hurtfrisk nollning heter 😉
Dåså, då vet jag att Kerstin är i goda händer.
Ping: Färgarnas eftermäle. « Kurage -Hantverk, historia och reenactment
Ping: Växtfärgning på Virserums konsthall. Krapp på grått. « Kurage -Hantverk, historia och reenactment
Det går utmärkt att färga med Indigo och Vejde för blåfärgning med biologiska dynamiska jäsningsprocesser med hjälp av antioxidanter. Svårt, tidskrävande, spännande och helt underbart vackra blåa färger.