Kategoriarkiv: Byggnadsvård på Liljerum

Vårt enda genuina uthus, vår lada har under nära hundra år levt i en motig tillvaro på väg mot fördärvet. Jag har hört rykten om att gården Liljerum var i dassigt skick när den såldes 1949 och om det stämmer tycker jag mig se spår av detta. På 1950-talet skvallrar bygglovsplaner om ambitiösa ombyggnader med boningshuset och troligen styrdes även ladan upp vid denna tid. Någon gång på 50-60-talen gjorde någon plåtnasare stora pengar på att kränga aluminiumtak till gårdarna kring Söderköping. Troligen var han en bländande försäljare, svärmorsdröm och riktigt len i truten för alla gamla gårdar i grannskapet har grönskimrande aluminiuntak på sina lador. Han besökte även vår lada.

Liljerum i sin finaste modernistiska skrud på 60-talet. Allt var möjligt!

Sommaren utgångsläge vittnade om en bister verklighet med framför allt läckande tak som jag hjälpligt under stor irritation försökt täta. Det var tydligt att det tidigare varit problem med detta plåttag då man försökt förstärka det med mer och åter mer skruv. Till föga nytta eftersom hålen blev fler.

Plåttak har räddat och räddar många hus från undergång med problemet är att när det väl är hål i dem så är det. Vi hoppades på en molnig vecka då vi en dag i slutet av juli satte kofoten i problemen. Vi beslutade att börja med huvudtaket och senare behandla den lilla utbyggnaden som förvisso också läkte som ett såll.

Under plåten dolde sig det egentliga underarbetet som de ursprungliga tegelpannorna vilat på. Tjocka lager av spån var det som spikades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då spik började massproduceras i fabriker. Troligtvis ett fruktansvärt slit att klyva fram och spika fast.

Rivandet var dammigt, varmt och spred små stickor och skit i alla riktningar. Att inte något snille kom på tjärpapp lite tidigare är otroligt. Idén känns med dagens mått idiotisk, att på allvar köpa 300 miljarder spik och låta en spånhyvel spotta ur sig minst lika många lövtunna träbitar. Men visst värre saker har man ju hört som en brittisk general som i början av första världskriget sakligt proklamerade att stridsgas, kulsprutor och flygplan vara var krigstekniska modeflugor. Han passade istället på att återinföra lansen för kavalleriet.

När vi hade fyllt gården med brännbart material värdigt en tändsticksfabrik kunde vi begrunda underunderarbetet som bestod av en blandning kasserad plank och återvunnet skräp.

Här ovan syns också andra sidan och det är vad man skulle kunna säga den onda sidan att jobba på. Fallhöjden är säkert sex meter från nedersta brädan. Vi drog ut ca 300 miljarder små spikar ur bräderna och jag producerade ass-less pants på löpande band då jag ständigt rev sönder brallor mot uppstående spik och stickor. Det blir mycket att vanka runt som en hukande skotträdd anka på taket. I ett tidigt skede var vi inne på att slå på råspont på hela taket men vi valde av tidsmässiga och arbetsmässiga skäl att lappa existerande brädor och slå på oljehärdad board istället. Jag rekommenderar board, det är med ekologiskt, stadigt och ekonomiskt försvarbart.

När även bärläkt och ströläkt ägnade vi de sista minuterna innan kvällning till en aktivitet som troligen redan nu i oktober 2011 är obekant eller kastat i glömskans hav av internettrender, s k owling.

När det är dags att lägga pannor så kan det vara praktiskt att låta det sammanfalla med en släktträff. Vi använde de pannor som var över från förra årets takomläggning. Precis som med förra årets arbete var det sommarens varmaste tid och utan en tillstymmelse till skugga någonstans stektes vi bokstavligen marinerade i smuts och svett.

Läggningen var inte problemfri, vi kunde räkna till tre olika fabrikat på pannorna, minst. Liknande pannor men detaljer gör att pannorna kan dra åt olika håll, exempelvis kortare klackar, annan längd och kupor. Efter ett par timmars krånglande kunde jag och far äntligen söka oss till fast mark igen.

Fortsättning följer om träsnickerierna på ladan.

PS. Tack alla som kom och stretade även denna sommar. Nu finns det inga mer tak att slita med.

1. 1860?-1955? En vacker prolog.

2. 1955?- mars 2011. Den stora depressionen. 

3. Mars 2011-maj 2011. Ljuset i tunneln. 

4. Maj 2011- juni 2011. 

5. maj 2011- sept 2011. Återupprättelsen. 

Mot resans mål.
Ett av sommarens stora projekt är i hamn och jag gläds över att det där huset vi bara garvade åt i husannonsen nu börjar se ut som ett hus, åter igen skall tilläggas. Mycket återstår, våra brunbetsade fönster ska målas om på sikt och våra utbyggnader ska panelas om och justeras våldsamt så att de passar med husets karaktär. Men trots att huset är rödgult nu känns det skönt att originalpanelens sträva yta åter får känna solens varma strålar.

Huset har målats med Falu rödfärg, den ljusa kulören som i allmänhet förespråkas av  byggnadsvårdsfascistiska rättroende och det ska framhållas att det rent estetiskt är snyggare också. Alla vindskivor och fönsterfoder är målade med svagt grå nyans, en vit bruten med 2% grön umbra. Det är skitjobbigt att måla och vingla på stegar, skrapa bort färg och kladda med penslar. Extra jobb är det dessutom när huset kräver två strykningar och allt linoljemålat tre strykningar. Målningsyrket är ingen profession jag kommer anamma, någonsin.

I övrigt.
Likt en repig stenkaka upprepar jag som vanligt mitt pladder om brist på tid. Inom kort hoppas jag kunna göra klart ladans tak som just nu saknar vindskivor och takfotsbrädor. Sen är det faktiskt så att det man väntat på sen i maj, dvs hösten äntligen står för porten.

Mycket av min fritid ägnas därför mycket åt andra nyttigheter som det här:

och det här:

Men jag ämnar inte att glömma bort er läsare, det är ni som får bloggen att rulla. Håll er till tåls.

PS. Jag hoppas vi syns på allmogemarknaden, Sveriges i särklass bästa historiska marknad.

För ett antal veckor sedan planterades humle i granna krukor här på Liljerum. Den hämtades ute på ett torp ute i dunkla svärtingeskogen. Jag lät mig glädjas över den nya växtens närvaro i vår trädgård och den lämnades för att bida sin tid vid farstukvistens trapp. Igår späkte jag min slöa lekamen i strängt trädgårdsarbete med grästrimmern och bland skogar av kirskål bakom den fula gula gäststugan målad i plastfärg gjorde jag en spännande upptäckt. Jag fann ansenliga kraftiga humlerankor som medelst vässade, gröna tentakler ivrigt hade tagit fäste bland ogräs och sly.

Det kan tyckas outgrundligt hur jag och min hustru kunnat undgå denna formidabla växtlighet. Humlen har liksom kravlat in i vår tomt och med iver försökt strypa både stängsel och krikonsly.

Visste inte ens att humleblad kunde bli så stora, likt en muterad rabarber.

Som försvar kan jag tillägga att den tycks ha sitt ursprung hos grannens uthus och jag kan inte påminna mig ha sett något sådant växa när vi stängslade tomten. Det beror givetvis vad man letar efter. När jag såg plantorna drog jag mig till minnes om den trädgårdsarkeologidagen jag bevistade föregående vecka på mitt arbete. Ett intressant föredrag behandlade kålgårdarnas lokalisering på äldre gårdskartor. Jag drog mig till minnes om de gårdskartor från Liljerum som med pedantisk noggrannhet avbildar såväl Petter Månssons magra och bergbundna tomt och Liljerumsbornas gemensamma hampaland. Några frågor kittlade mitt sinne.

Var fanns humlen? Kan humlen som nu växter här vara ättlingar?

Den tidigaste kartan som benämner humlegården är lantmätare Jacob Wernstens karta från 1704. Han märker inte ut humlegården som en egen punkt utan som en del av tomtens hushållsodlingar; ”ein hümlengårdh”. Enligt denna karta är dessa odlingar centrerade på tomten kring boningshuset, samma bergsknalle som Liljerum fortfarande står på. Om man söker sig till storskifteskartan från år 1776-1777 så är den märkt med nr. 4 (röd ring) och benämns som ”En liten humlegård om 1 kpl (kappland, dvs 154 kvm). Denna humlegård ligger i sydvästra delen av gårdstomtens odlingar.

Den nuvarande humlen växer ungefär i 2:ans övre högra hörn. Platsen för den ursprungliga humlegården är bortschaktad. Senare kartor och beskrivningar av gårdens ägor nämner inte någon humlegård. Det är dock troligt att dessa plantor härstammar från en reell brukningstid då gården genom laga skiften och hemmansklyvningar möblerats om. Att skifta runt bland hushållsträdgårdarna var vanligt och humlen som växer här nu har enligt grannens utsago funnits här när det gamla grannhuset fanns.

Vad vi nu ska göra med humlen återstår att se men humle kan nyttjas till mången go ting. Dess egenskaper har prisats och påbjudits sen medeltiden, Kristoffers landslag från 144o-talet uttrycker det: ”Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman.”

Dess huvudsakliga användningsområde hos vanligt folk var givetvis i ölbryggningen men den är också en använd medicinalväxt. Den främjar matspjälkningen och gör folk sömniga. Hos allmogen har den i dekokter använts mot frossa, rännsketa och som sårtvätt. Mot tandvärk kunde det brukas om det stektes samman med rågmjölsgröt som skulle pressas mot kinden som ett skållhett omslag.

Många har problem med humlens klåfingrighet och  du kan ta död på den med den blodsmagi som rådde hos allmogen under 1600-talet. I sådant fall ska du kasta varmt blod från en brunstig bock i humlegården ty då kommer den dö ut.

I all hast, från ett blåsigt Liljerum.

Den 31 maj uppfyllde jag målet att inom maj månad bli klar med reparationen och färdigställandet av fasaden på Liljerum. Att sätta deadlines gör man på gott och ont och i detta fall var det delade känslor då jag i maj också hämtade hundratals kg ölandssten, rivit vedförrådet, kapat upp kubikmeter med rivningsvirke, genomfört en svartkrutsskyttedag, varit borta på events två helger, överjobbat, skrivit och tagit alla prov i jägarexamen, fyllt år båda två liksom gått på kurs med ena hunden. Överraskande nog gick det hela vägen och här kommer redogörelsen för det randiga huset.

Reparation och foder.

När vi avlägsnat eterniten stod vi med ett naket hus som saknade knutbrädor och fönsterfoder samt locklistpanel på hela huset. Husets panel var i bra skick men behövde repareras på flera håll, ett ganska mödosamt arbete.

Jag började med att montera foder på huset. Vi valde en enkel modell där det går ner en liten tapp nedtill, en variant som jag sett lite här och där i Östergötland. Denna typ av hus med locklistpanel har oftast ganska enkla foder då locklisten svårligen låter sig assimileras med svulstig snickarglädje. Snickarglädje gör sig bättre på spontad panel och 1700-talets mer sirliga foder passar bra på timmer.

Fönsterbytet på 70-talet slet hårt med panelen och inpassningen var inte alltid super. Värst var det med ett fönster på långsidan där bräderna tippade in mot fönstret och där det fattades stora delar av panelen. Det kanske värsta problemet var nivåskillnaderna mellan fönsterkarmen och panelen. På de värsta ställen stack karmen ut 2 cm.

Jag började med att riva bort den trasiga fasadbrädorna upptill och sedan lossade på de omgivande brädorna. Genom att trycka in distanser bakom den närliggande panelen kunde jag vinna någon cm mot den putande karmen. Om du någon gång ska lossa på en gammal panel ska du ha i åminnelse att gammal panel ofta saknar spänst och spricker lätt. Väck spikarna genom att slå till skallen, då lossar de lättare.

För att lösa det sista utstickandet så fräste far min en fas i fodrets baksida som passade in karmen. På så vis fick vi tätt på var sida. Jag bytte några brädor fönstret med gammalt kilsågat virke från ett rivet hus i närheten. Det ser gärna lustigt ut men blir bra när färgen kommer på.

Vi har valt att ha plåtbleck över fönstren och vattenavrinningsbrädor i trä på fönstren på nedervåninen. Det finns inga spår av någon avrinningsplanka och det är inte säkert att det funnits. Ofta är dessa brädor infasade under panelen för att fungera ultimat och några sådana infasningar lyser med sin frånvaro. Plåtslageriet spred sig snabbt på landsbygden under slutet av 1800-talet och många satte plåtbleck på utsatta platser liksom hängrännor i metall. I bland satte man dem på ovansidan av redan existerande träbrädor, vilket jag gjorde. Det är lite som att ha livrem och hängslen men ändock vanligt förekommande på hus av denna modell.

Jag tog sonika de nygamla plåtblecken och modifierade dem med plåtsaxen och bockade kanten framtill för hand med hammare och städ. Det ger en snyggare och mer tidsenlig kant än maskinbockade bleck. Droppskyddet nertill i plåt vid husgrunden lät vi också ha kvar då det aldrig varit någon i trä där. Plåt är inte farligt om det brukas väl.

Locklist.

Jag mätte hur breda de ursprungliga locklisterna hade varit och köpte så snarlik som möjlig på en vanlig bygghandel. Det behövs ett antal 100 meter så hittar man en med bra pris så finns det pengar att spara. Jag valde en med avfasade kanter vilket är vanligt på hus av den här typen. Att spika locklist är ett tröttsamt görande med ett ständigt springade på stegen och kapande.

Var inte enfaldig och tro att alla lister är lika långa där det ser ut som de är det. Allt bör mätas en i sänder. Räkna med att det går åt över 1000 spik som är 100 cm långa. Jag skulle spika med klippspik men blev faktiskt i detta fall övertygad av min plånbok att låta bli.

Det som är roligast med locklisten på detta hus är den kilsågade fasaden som gör att varje brädas unika mått gör att det skiljer sig i bredd mellan listerna. Dessutom smalnar bräderna av något så att locklisten ibland står åt alla håll. Men det är i sin ordning.

Den sista bilden talar om extra vedermödor. Detta är vår mest utsatta sida. Märkt av vind, vattenskador, husbock och annat hemskt behövde den repareras. Detta gjorde jag på det mest byggnadsvårdsmässigt riktiga sättet, dvs att lappa och laga. I stort sätt hela nederdelen var rötskadat och då gjorde jag en klassiker, att sätta in en extra dropp bräda.  Detta går till så här.

Skruva fast en styrläkt på väggen i lämplig höjd. Ta en cirkelsåg och gira den och ställ den på ett sådant djup så att den precis går igenom brädorna. Låt sågen få slita och stånka tills den nästan pajjar. Har du lyckats får du ett snyggt och rakt snitt där inte ens vindpappen skadas.

Peta bort brädorna. Gör en droppbräda och gira den ca 30 grader precis i samma vinkel som snittet i väggen. Leta redan på gamla och nya brädor i samma tjocklek men gärna med olika bredder. Återvinn sådant du har liggande.

Spika mer locklist tills mjölksyran kommer ut ur porerna. Sen är det klart.

Gå sen och köp dig själv en present. I mitt fall blev det ett rockhuvud från Hälsningland. Undrar vilken fästmö för nära 200 år sen som eventuellt blev glad när hon blev överraskad av en nördig täljare med någon slags överambitiös bokstavskombination.  Jag blev glad iallafall och undrar just om det är dags att tälja något föremål som tappat sina praktiska och själsliga funktioner som det ursprungligen hade.

Liljerum ligger öde sånär som på en man och hans katt. Likt ett uppryckande har han lämnats kvar för att fullfölja ett uppdrag som sedan länge legat som ett förgiftat ok uppå hans axlar. Inkapslad i vit overall och skyddsmask och med enkla verktyg, en kofot, stege och hovtång skulle en resa bakåt i tiden inledas. Tillbaka till 1800-talets slut.

Prolog.

Någon gång under 1950-talet tycktes det finurligt att sätta upp plattor på husens väggar för att slippa underhålla dem. Ingen skulle behöva skrapa, slipa och vingla på en ranglig stege med färg längre. Det fanns också många andra fördelar,  estetiska och själsliga. Tänk att detta hus från 1800-talet helt plötsligt skulle se ut som det vore nybyggt och att våra förfäders fattiga minnen och strävsamma träldom kapslas in  i en sarkofag, aldrig att vakna åter. Ett nytt samhälle danas. Plattorna döptes efter latinets ”aeternitas” som betyder evighet.

Samma Liljerum men i annan skepnad på 1950-talet.

1977.
Vad var det egentligen som skedde?   Det visade sig att dessa små, praktiska plattor hade orsakat cancer hos de som arbetade med dem. Från praktiskt byggnadsmaterial till kastlöst skräp ingen vill ta i.

Idag.

Jag har inför detta uppdrag fått många råd. De flesta kommer ifrån pragmatiska herrar som är svaga för kampanjer med treglasfönster, egensnickrade energikalkyler, billiga läsglasögon, multiverktyg och låga bensinpriser.  Man kan tänka sig att argumentationen går ungefär så här:

-”Du ska väl inte plocka ner eterniten?”
-”Mmm…jo.”
-”Men det är bättre att bräda in plattorna, då behåller du vindskyddet och slipper ta i fanskapet!”
-”Förvisso sant, men originalpanelen finns under.”
-”Den är säkert dålig och huset kommer bli dåligt isolerat.”
-”Skulle jag bräda in eterniten skulle huset tappa alla sin proportioner och det skulle se ut som det vore nytt, dessutom kan panelen säkerligen lagas där den är dålig.”
-”Du är galen.”
-”Gud och historien är min domare.”

Det sista är nog något uppdiktat för att ge lite knorr på samtalet. Det finns många skäl att ta ner eterniten och många argument mot. Eterniten är ett utdöende inslag i vår byggnadshistoria och materialet har räddat många hus. Detta vet jag, då jag besökte Smögen förra året.

En noggrann skiss över eternitfrekvensen i Smögen.

Men på mitt hus har det inget att göra.

Rivning.
Resten av min familj försvann över helgen och jag stod framför huset på fredag morgon, redo. Engångsoveraller och handskar fasttejpade vid handlederna. Partikelfilter mellan mina lungor och plattornas damm.  Högt upp på stegen började min resa bakåt i tiden.

“We always imagine eternity as something beyond our conception, something vast, vast! But why must it be vast?” Dostojevskij

Du kan glömma att dessa plattor kommer ner i hela skivor ty de är fastnaglade med mången spik. Se till att du har plast nedanför väggen som samlar upp de nerregnande fragmenten.

Efter tre dagars slit morgon till kväll hade jag helt plötsligt ett rött hus. Tidsresan är fullbordad och nu återstår en restuarering med nya foder, knutar och locklist. Lite delar av panelen måste lagas efter husbocksbesök och röta. Panelen är ursprunglig med huset, fastspikad med smidd spik. Underbara tider.

Då var det åter dags att stifta bekantskap med den angenäma känslan av lugn som lägger sig när byggskräp lagts på hög för bränning, verktyg burits ut och möbler burits in ett nyrenoverat rum. I drygt två månader har vi sovit i arbetsrummet bland tyger och bråte och kosmos infinner sig.

Vi backar bandet. Utseendet hos det gamla sovrummet gav en känsla av äldre tider på ett sådant sätt som jag personligen inte uppskattar. Rummet vittnade om en era då brunbetsat trä älskades av svenskarna och när pastellfärgade tapeter med grav psoriasis-struktur uppskattades och var på var mans läppar. För att inte tala om plastparkett som är praktiskt, lättstädat, dött, kallt att gå på och som ger ifrån sig hjärtskärande ljud när en hunds klor vispar på det i ett försök att ta sig upp till stående. Det är inte vackert.

Inför bilder vill jag lägga till att det inte är helt klart, en ny lysknapp och lite foder i fönsternischen ska till och den blå färgen hoppas vi kunna sätta schabloner på när vi hittar ett trevligt mönster. Rummet gapar just nu sent 1700-tal, det ser rätt grymt ut och det känns som att vakna i en 1700-talsgård varje morgon. Trevligt men tanken är att schablonerna ska tona ner intrycket något och göra rummet lite mer 1800-tal och mer tidsenligt.

Så här blev det.

Väldigt 1700-talsstylish? Men faktiskt väldigt behagligt och det har varit några rejäla nappatag för att ta sig hit och jag tänkte nu berätta sagan om vårt sovrums begynnelse.

Rivning.
Kofot i högsta hugg och börja riva. Taket var täckt med gips som kvickt kom ner och sen två (!) lager tretex och därunder en gravt perforerad spännpapp som tycks vara det som ursprungligen varit i taket. Under gipset satt dekorativa tretexplattor med avfasade hörn som påminde mig om högstadieskolor från 60-talet.

Golvet var täckt med plastparkett som dolde ett rejäl underarbete med 22mm spånplattor som var väl förankrade och därunder ett lager masonit och slutligen ett riktigt fint trägolv i gran.

Jag är överraskad, hur mycket skit kan ett till synes vanligt litet rum producera? Jag vräkte drivor med skivor ut genom fönstret och bar ut 10 sopsäckar fyllda. Till råga på allt höjde jag takhöjden med nästan 10 cm.

Taket.
Jag hade dyrt och heligt lovat att inte gå i fällan och slipa ännu ett tak men tji fick jag. Under spännpappen fanns ett fint råsågat tak, precis som i vardagsrummet. Det vara bara att spänna på sig munskyddet och bereda smärtor i rygg och nacka med exenterslipen i taket. När det var över så var det bara att spackla igen 1000 spik och skruvhål. Som en mardröm på repeat.

Snickerier.
Rummet hade mycket att önska när det kom till snickerier. Första steget blev att tampas med dörrfrågan. En brunbetsad flat dörr? Not ok. Jag var länge inne på att bygga om dörren till en flat tapetdörr men den idéen kom om intet när jag inhandlat en 5 nya spegeldörrar i omaka storlekar.

Jag rev ur karmen efter den gamla dörren och upptäckte att det fans en anledning till att den var låg. Den stod på en bärande balk. Vad göra? Att korta ner den nya dörren kändes aktuellt inte så jag löste det genom att ta cirkelsågen och kortade ner djupet på karmen och monterade karmen framför den bärande balken. Betydligt bättre.

Jag bytte även ut funkisgarderobsdörren mot en annan dörr av samma mått. Efter lite pyssel satt även den på plats.

Runt dörrar och fönster sattes antika franska foder från 1800-talet. Taklist och golvlist nytillverkade efter gamla original. Jag kan inte poängtera det nog men det är gamla tiders rejäla foder som gör det ålderdomligt och spikar du som här synligt med klippspik så blir det ännu bättre.

Väggar.
Jag vill ha som målsättning att lära mig något nytt var gång jag sätter igång med ett rum. I detta fall valde vi att tapetsera väggarna med grålumppapp. En mycket ålderdomlig teknik som sträcker sig tillbaka på 1700-talet då tapeterna inte var på rulle i var mans hem utan i ark. Grålump är papper gjort på textila fibrer precis som pappret förr var och ganska grovt i strukturen. Pappen fick tjäna som underlag för exempelvis målning och arken kunde tapetserats i stående eller liggande ark. Tekniken användes vanligen fram till mitten av 1800-talet då den konkurrerades ut av tapetrullar och delvis av att vävspända väggar. Grålumppapper används idag som underlag för golv och är förvånadsvärt billigt. När jag räknade på det kostar det ungefär 9kr/kvm att tapetsera med. Klister tillkommer. Rykten säger att den lumppapp som Gysinge säljer är densamma som Byggmax säljer. Fundera över vilken som kan tänkas vara billigast.

Lumpappen köps på rulle och måste rivas i rätt storlek. Det görs med lite övning med ett bord med en träbräda på. Det gäller att ha rätta knycken för att få en fin riven kant. Det blir inte bra att klippa lumppappret då det dels är otidsenligt och dels för att skarvarna inte blir snygga.

Därutöver behöver du göra ordentligt rent och ta bort alla tapetrester. Använd mycket lim på både underlag som papp. Att tapetsera med grålump är en angenäm upplevelse i jämförelse med moderna tapeter. Du kan sluta när du vill och pappen är inte särskilt ömtålig. I mina mest romantiska stunder skulle jag beskriv förfarandet som ålderdomligt och meditativt.

Grålumppappen passas in så att de överlappar och det bildar ett rutmönster på väggen som ger en speciell atmosfär. Det behöver inte vara helt perfekt. Försegla sedan ytan med limvatten, dvs tapetlim uppblandat med 4-5 delar vatten.

Golvet.
Golvet var en mycket positiv överraskning. Det var i gott skick och kunde brukas som det var. Det fanns några stora fläcka av något slags svart tjärliknande lim men dessa kunde slipas bort med exenterslip. Grangolv har en otrolig snygg grå lyster och vi valde att behålla det som skurgolv. För att göra rent skurades golvet rikligt med såpa och kallt vatten. Två gånger slet vi våra knän med skurborstarna och det är otroligt hur mycket skit det finns på ett golv som nästan ser rent ut.  Tips, snåla inte när du blöter golvet, låt inte såpan ligga för länge på golvet det blir fläckar och använd alltid kallt vatten på gamla trägolv.

Färgsättning.

Här var den svåraste nöten att knäcka. Det skulle vara blått och det är en ganska krånglig färg att få bra. Vi var hos vår linoljefärghandlare och tittade i hans kataloger och valde bland riksantikvarieämbetets färgskalor för att vara på säkra sidan. De grå nyanserna var lättast, de vi valde är alla brutna med grön umbra med zinkvitt som bas. Där är det svårt att misslyckas även fast det slutade med att vi tömde en liter zinkvit i den grå färgen vi skulle ha i taket.

När vi öppnade den blå nyansen blev vi snabbt varse om att det inte var det vi sökte. Det var en babyblå från helvetet som i det närmaste var självlysande. För att lösa det hällde vi rätt mycket överbliven grå i den och gjorde en första strykning. Fortfarande lysande blå.  Till andra strykningen köpte vi svart pigment och mer vit. Vi lyckades matta ner färgen ordentligt med egenblandad svart linoljefärg och lite vitt. Betydligt mer harmoniskt med det grå.

Det är fortfarande en väldigt blå nyans om än en tidsenlig nyans. I framtiden ska vi måla schabloner på det blå och göra det ännu lite mer spännande men detta duger gott tills vidare.

Murstocken putsade vi i alla hål och målade med vit emulsionsfärg. Länge, länge var vi inne på att renovera skorstenen och montera en gjutjärnskamin i rummet men det är en rejäl kostnad och kändes inte läglig för tillfället. Skarvar i golvet skvallrar om att det har varit en rörspis eller kakelugn på platsen.

Slutligen.

Det är skönt att sova i ett fint rum. Sköt om er.

PS. Death to shabby chic, byggnadsvård ist Krieg!

Vardagsrum.

Två dagar inför doppardagen torkade den sista droppen färg, höstens stora deadline visade sig vara i hand. Till priset av kraftigt decimerat umgänge, bristande egen omvårdnad och hårt arbete till senan kväll. Det ger vid handen att jag på sista tiden reducerat min organism till en någon slags amöba som endast renoverar, jobbar, äter och sover. Livet har nu efter julaftonen sociala urladdning äntligen efter ett halvår börja te sig någorlunda normalt. Låt oss gå till baka till början.

Detta var vårt vardagsrum

Det ni kan se är ett helt vanligt vardagsrum med plastparkett, strukturtapet i någon slags smygrosa nyans, brunbetsade snickerier och avfasade gipsplattor i taket som skulle kunna vara snodda från en högstadieskola.

På följande bild syns murstocken som blivit flankerad av en vägg utjämning med ett praktiskt litet vitrinskåp från helvetet. Hålet till höger var ett hål vi tog upp i samband med köksrenoveringen för att kunna röra oss till vardagsrummet utan att skita ner köket. Det har suttit en dörr där ifrån början vilket det också blev.

Resultatet då?

Tillvägagångsättet.

Taket.

Vi gick ut hårt i våras med taket i samband med att vi skulle installera kakelugnen vars installation jag tidigare presenterat. Jag började att gå loss med kofot och riva ner plattorna som visade sig dölja förunderliga saker.

Under gipsplattorna fanns rester efter två lager spännpapp och under det ett kilsågat tak.  Brädtaket är omålat och råsågat med en grov yta vilket tyder på att taket aldrig varit framme utan tjänat som underlag för spännpapp. Vi beslutade att vi skulle trots allt använda detta tak som synligt tak då spännpapp kräver övermäktiga byggnadsvårdsskills att sätta upp.

Hundratals spikar och skruva att avlägsna, de senare enkla att fixa och dessutom få. Pappspiken var hårt islagen i taket varav några lätta att få ner med hovtång men de flesta krävde några dagar idogt uttragande med ett slitet stämjärn. Ett mycket strängt arbete med bakåtkrökt rygg, sågspån i fejjan och mjölksyra i armarna. Hej hå, en burk spackel och massa hål. Mer krökt rygg.

Ett råsågat tak är ingalunda underlaget för min linoljefärg och inte lämplig rent estetiskt. Med vånda och illamående i själen satte jag upp exenterslipen i taket med halvkrökta armar. Ett än mer strängt arbete, 2,05 i takhöjd garanterar ingen skön arbetsställning. Tänk den som fick dra ut några hundra spik istället för att knappt orka hålla i pappret när man snyter ut brunt dammuppblandat snor. Jag vet inte hur många timmar den här verksamheten åt upp men taket käkade arbetslust till frukost och slippapper till lunch. Jag kommer aldrig göra om det (eller jo, det kommer jag när så tillfälle ges men vågar inte erkänna det just nu).

Taket bjöd en sista ansträngning i målningen. Taket svalde nästan 1000 spänn i linoljefärg och penslar innan jag klar. Som i ett töcken målade jag, slet för att stryka ut färgen över så stor yta som möjligt. Taket, fortfarande något grovt i ytan slet penslar och gjorde utstryckningen tung. Två strykningar och taket kunde läggas åt handlingarna äntligen.

Väggarna.

Väggarna bjöd även de på en del överraskningar. Jag beslutade mig att titta vad det var för slags grundmaterial i väggarna och gläntade på skivorna på en vägg. Det visade sig vara väldigt intressant. På timret har kilsågade bräder använts, bräder som tidigare varit ett tak från ett tidigare hus eller liknande. Troligtvis 1700-tal eller tidigt 1800-tal från det förra boningshuset. De är målade med vit limfärg eller med schabloner i blå och röda nyanser. Jag har försökt hittat ett komplett mönster, förgäves men fina färger som inspiration. På dessa bräder har sedan papp spänts som underlag för tapet. Efter ett samtal med byggnadsantikvarien på länsmuseumet beslutade jag mig för att dokumentera och sen sätta skivorna på plats igen. På så vis vet vi vad som är under och det är kvar.

Peppfaktorn är lagom hög när man är i det här läget. Skräp och skit överallt.

Väggarna tapetserades sen med neutral tapet som målades med vit emulsionsfärg två gånger. Lagom neutralt och kan tjäna som grund för schabloner eller annat kul. Vi har väl båda konstaterat att vi tar avstånd från den ljumma, ljusa lantliga inredningstrend som förhärskar och förslavar svenskens sinne. Den lantlige svensken för 100 år sen hade först fått ont i ögonen sen garvat ihjäl sig över din fantasilöshet och brist på kreativitet. Kom igen, ditt hem är inte en ljusterapianläggning.

Fönster, dörrar och snickerier.

Alla dörrar och fönster fick sina brunbetsade ”allmoge”-hyvlade brunbetsade avskräden till list avlägsnade och förpassade till vedpannans eld. Samma öde gick alla andra lister i rummet. Dörrarna och fönstren kröntes istället med fräsiga feta franska foder från 1800-talets andra hälft.

Golvlisten är låg men tjock list som är specialgjord för oss efter ett fragment från en list från drängstugan. Nedan kan ni se originaldelen och när kopian är på plats. Märk väl att moderna lister är väldigt tunna medan denna originallist är 1 tum tjock. Hittar du rätt hyvleri kostar det inte farlig att hyvla fram ett 50-tal meter som vi gjorde. Den kommer även pryda sovrummet så småningom.

Taklisten har vi köpt av samma hyvleri och är en kopia på en äldre. Totalt är det tre grå nyanser, en ljus i taket som skänker rummet välbehövlig rymd och fodren är en mörkare nyans och golvlist något mörkare. Allt spikat med gammal klippspik.

Golvet.

Även golvet bjöd på lite utmaningar. Längs med en utomhusvägg misstänkte jag och min far att trossbottnen hade rasat in i grunden. Detta grundade vi på vad vi såg genom grundluckorna. Så jag bröt upp tre bräder för att upptäcka att det inte var något fel utan bara ett litet hål där det sakta singlats sågspån igenom. Jippi, hål i golvet. Inget gammalt golv förvisso, från 1950-talets modernisering, men ett golv vi tänkt spara. För att ersätta bräderna fick vår trogna såg fixa fram tre granbräder i samma dimension bara för oss. Han gör allt i furu vanligen men han bangade inte på att leta fram lite gran för vår skull. Snart ska jag dra dit med krångliga franska foder och se vad han klarar.

Vi gillade inte sliten lack så vi hyrde slipar och gick lös. Man ska generellt undvika golvslipning men i detta fall var det i sin ordning. Sliparna avverkar mycket material vilket kan te sig förödande på riktigt gamla golv.

Sen oljade jag hela golvet med Engwall och Claessons golvolja. Sådant här är en sådan där härlig utgiftspost som gemene man inte räknar med, okej nästan 1000 spänn i flytande smörja. Två oljningar och en avslipning för hand med papper för att få ner de fiber som rest sig.

Bokhyllan.

Jag har sen jag började på ett missbrukares sätt samla böcker närt en banal dröm om att ha en stor väggfast bokhylla. Det fanns faktiskt ett behov av en stor bokhylla då vi kompenserat vårt stora bokinnehav med en flora av fula hyllor inte ens Linné skulle våga katalogisera.

Här följer en viktig och förvirrande film om när dimensionerna på hyllplanen ska väljas. I rollerna två torparkräk i behov av vardagslyx.

I vilket fall så blev det någon slags bokhylla och jag vill inledningsvis propsa på att du kommer glädjas om du köper dyr träskruv som är självborrande och har Torx-infästning, än mer om du hade billig skitskruv hemma och försökte med dem först. Det var en pärs att snickra allt ensam och jag kan säga att det finns inga raka vinklar i gamla hus så långa vattenpass är din vän. Jag fällde in spottar i överkant. Det blev riktigt bra faktiskt, tyvärr har vi redan fyllt upp hyllan med befintliga böcker så hyllplatsbristen är ännu inte löst.

Ny dörr.

Jag handlade inte mindre än 5 dörrar hos en karl i St: Anna för en spottstyver. Han hade slängt ut 13 spegeldörrar och bytt mot nya. Gamla dörrar som hans egen morfar tillverkat i snickeriet som ligger på tomten. Kommentar överflödigt. Det har suttit en dörr tidigare och vi gjorde upp ett hål där långt tidigare men först nu hittade jag en passande dörr.

Här ser ni också vad som blev kvar av den rivna väggen med vitrinskåpet. Träsockeln som blev kvar döljer värmerören och här blev Anna-Marias musikhörna helt enkelt.
Kakelugnen.
Rummets verkliga smycke, den är sannerligen perfekt. Ser ut som om den stått där sen huset byggdes. Funktionsduglighet och estetik i harmoni. För er som vill läsa mer om själva uppsättningen kan klicka här

Återställning och rummets upprättelse.

Sovrummet på tur.

Minns ni det här köket? Kommer ni ihåg det nästan exakt 1 år gamla inlägget då vi rev köket? Rekapitulera här. Vi hade ett kök som kunde vara hämtat ur en suterränghus från 70-talet. Men det är huset är byggt på 1800-talets slut.

Tidigt bestämde vi oss för att försöka skapa oss ett trevligt sekelskifteskök i kombination med vissa moderniteter. Gamla kök som är som moderna kök är en myt, man måste kompromissa med den historiska autenciteten. Elspisar och diskbänk med avlopp drogs in i det här huset på 50-talet, det är ingen idé om att hymla om att det skulle vara ett tidsenligt kök. Ett riktigt, svenskt sekelskiftes kök attraherar troligtvis en mycket liten publik idag. Men med naturmaterial, linoljefärg, vedspis, gammal el och pärlspont vill vi visa på vår kompromiss.

FÖRE:

EFTER:

Det har sett ungefär så här i ett antal månader men det har varit en del småfix som jag fixade ihop under två intensiva veckor. Av det gamla köket är det bara den fasta skåpsinredningen som byggdes på 50-talet som är kvar. Fast vi har gjort om luckorna och målat dem för att passa sekelskiftesstilen. Allt annat har vi lagt till såsom trägolv, pärlspont, dörrfoder, dörrar, skafferi, el och strömbrytare, vedspis och alla andra snickerier. För att inte tala om all tid vi lagt på färgsättning, målning, reparationer av fel gjorda av en själv och tidigare ägare. Det är känns medelmåttigt att sätta ut dessa mediokra bilder på något man lagt ner flera hundra timmar på. Vad ska man säga? Avståndet mellan den här hemsidan och verklighetens arbete och kontext är enormt. Så många detaljer, så många orosmoment.

I vilket fall är det ett första försök till ett kök, vårt första kök. Det har varit extremt lärorikt.

Så till lite detaljer, kökets innehållsförteckning.

Snickerier.

När det kom till snickerier valde vi golvlist, taklist, pärlspont, och foder efter sekelskiftesoriginal. Denna tid präglas av kraftigt profilerade lister då ångsågar och hyvlerier  gjort entre. De mekaniserade sågarna spottade ut list, plank och paneler till ett så rimligt pris att de flesta hade råd. Man gillade också enligt tidens nystilsideal och teknologivurm att göra ganska avancerade lister vilket gjort avtryck i vårt val snickerier. Golvlisten är en bred, hög list som liksom vår taklist är framhyvlad på Mårhults såg och hyvleri i Skärblacka. På golvlisten valde vi pärlspont som är ett synnerligen populärt panelval vid sekelskiftet. Pärspontens intåg på 1800-talets andra hälft är just möjligheten att producera stora mängder.Vi har hittat rester av pärlspont i köket, gamla hallen, trapphallen, drängstugan, badrummet och hallen upptill. Detta skvallrar om dess populäritet och enligt våra fynd här hemma kunde ha olika bredd, i exempelvis kökets tak finns originalspont där det blandats med två olika bredder.  Vi valde att låta sponten gå ganska högt upp, halva fönstrets höjd, men ofta i kan man se på samtida bilder med helpanelade kök.  På vägen in till vardagsrummet byggde jag skafferi med två dörrar, helt i pärlspont. Det som ni ser som köket idag har egentligen varit två separata rum men förra ägarna valde att slå ut väggen och bredda köksfönstret. I det rum som blev köksförlängningen satt skadad spännpapp i taket så vi valde att sätta pärlspont även där i linje med resten av köket.

När det kommer till dörrfoder är dessa original med de dörrar vi satte in som kom från ett annat hus. De är ett exempel på den digra tjockleken hos äldre snickeridetaljer. Idag görs lister och foder ofta av mycket tunn kvalité vilket vi idag är vana vid. Dåtidens lister var ofta tjocka, kraftiga tingestar och det är en sådan detaljer som fåråldrar utseendet i ett rum och gör det mer autentiskt. En annan sak som gör att det ser mer autentiskt är valet av spik. Jag valde att spika alla synliga snickerier med gammal klippspik från sekelskiftet som har en betydligt mer tydlig skalle än modern spik. Samma förfarande finns på andra originaldetaljer på egendomen. Idag spikar man mycket dolt vilket var ovanligare förr. De rejäla spikskallarna ger karaktär åt rummet. Det kostar en slant att köpa gammal spik, ca 1-3 kr st men spikar man sparsamt som förr så blir det inte så farligt. Annars gäller det att leta och dra ut spik, vilket jag också har gjort.

När vi kommer till köksluckorna har vi limmat på ett ramverk för att ge en illusion av en luckvariant vanlig vid sekelskiftet. Att nytillverka riktiga ramverksluckor skulle bli för kostsamt och istället lät jag mitt favorithyvleri hyvla fram lister på 0,8 x 8 cm. Betydligt billigare. Vi la pengar på dyra original luckknoppar i mässing från sekelskiftet inköpta på Qvarnarps byggnadsvård istället.

Vi valde att göra en avskiljare till kyl av frys vilket är en typisk kompromiss för att gömma något fult utan att överdriva. Detsamma gäller skåpet över den nya utdragningsbara fläkten och kryddhyllan bredvid.

Golv.

Jag lade in ett furugolv som jag köpte i hos Mårhults till samma pris som ett dåligt plankgolv skulle ha kostat i bygghandeln. Jag rekommenderar ingen att köpa ett vanligt plankgolv från någon av bygghandlarna. Förutom den undermåliga träkvalitén så ska man lägga märka till hur golvet är sågat. Ett riktigt furugolv har alltid kärnsidan uppåt så att när golvet reser sig, kupar sig, reser sig kärnan och inte brädans kanter vilket är fallet om kärnan ligger neråt. Om kanterna reser sig sparkas dessa lätt av och du får flisor i fötterna och ett fult golv. Kolla nästa gång i brädgården på en bygghandel och du kommer märka att hälften är felsågade.

Färg och tapet.

Vi målade alla träytor med linoljefärg. I taket är det en ljus grå, på golvet en mörk grå och på väggarna en rejäl grön. Det är färger som populära för tiden, liksom mintgrön, träimitationer, guldockra, rosa med flera. När man målar med linoljefärg är nyckeln armstyrka och tålamod. Linoljefärg påstrykes så tunt som möjligt i flera lager, ett gammalt talesätt säger att du ska måla så tunt att du har mer kvar i burken när du är klar än vad du hade när du började. Lägg till en lång torktid, vilket är frustrerande om vi till exempel snackar om golvet så fått fyra strykningar. Vad är vinsten? Förutom den rent historiska aspekten så talar vi här om en ogiftig färg, inga starka lösningsmedel, en färg som har en värme och lyster som ingen annan och som kommer åldras med värdighet.

På överblivna ytor tapetserade vi med en neutral tapet som vi sedan målade med en emulsionsfärg som till sin komposition fungerar  som en äggoljetempera. Det är en färg som innehåller vatten och linolja vilka förenas med en emulgator (som ägg i äggoljetempera) som i detta fall är ett cellulosalim. Ytan blir mycket lik limfärg fast vattenfast. Färgen är en varm vit och kan tänkas bli ett underlag för en schablon någon gång men den funkar även bra i sig med sin neutrala karaktär. Att måla med denna färg är raka motsatsen mot linoljefärg då den torkar apfort och man bör skynda sig att stryka ut. Denna färg fungerar också utmärkt på putsade ytor så alla detaljer vid vedspisen är målade med densamme.

Värme.

För att bättra på kökets karaktär valde vi jag att sätta in en vedspis (vars omfattande renovering redovisats tidigare). Vedspisen ersattes med ursprungligen på 1950-talet  av en kökspanna i samband med att huset fick vattenburen värme. Vid den renovering byggdes murstocken kraftigt om och reducerades. Bakugn och kökskåpa försvann och köksinredningen byggdes. För att se skillnaden ber jag er att fästa era ögon på byggnadslovshandlingarna som jag grävt fram i Söderköpings Stadsarkiv. Bilden visar tydligt hur annorlunda köket var ifrån början. Ett skafferi i hörnet nere till höger, vedspisen pekade mot dörren och väggen fanns även.

I vilket fall valde vi att placera vedspisen i linje med den platsbyggda köksinredningen. Jag fick lära mig själv mura och putsa med kalkbruk som är det som användes förr. Jag var sen tvungen att mura om lite och fixa en hel del, sådant där jobb som tar ungefär lika lång tid som det ursprungliga arbetet.  Utöver detta så fick jag renovera hela skorstenen genom att dra en titanlegerad rostfri tarm rakt igenom hela pipan. Kostsamt men nyttigt.

Vi la sen kakel uppepå vilka är lätta att rengöra och dessutom tidsenligt. Vi valde billigt vitt kakel. Framför spisen la vi de gamla IFÖ-tegelplattorna som jag slet loss från gamla badrummet. Dessa var ett härke att rengöra då de hade ett tjockt lager lim på sig. Med hjälp av skrapor och lösningsmedel lyckades vi emellertid. Men det var då ingen gamman utan bara ett gissel att kladda med.

El.

Vi valde att byta ut all el mot mer tidsenlig el. Det vore kul att ha porslinsledare och tvinnad sladd överallt. Det är dessvärre olagligt att ha som fasta installationer. Vi fick nöja oss med att förse skomakarlamporna  i taket med dylik anordning. Jag tycker det är asfräckt med textilsladd som leds på knoppar. Övrig fast el fick dras med vanlig kulo som nu för tiden är överdragen med plast tråkigt nog. Elsäkerhet och autencitet är ständigt i krockzonen. Den fasta elen är mer 30-40-tal med svarta utanpåliggande strömbrytare i svart bakelit, insamlade från olika ställen. Alla kopplingsdosor är utbytta mot dito av porslin. Gammal eller kopior av gammal el är förövrigt dyrt om man inte är duktig på att leta.

Slutligen.

Att renovera kök är tufft, var rädda om varandra.