Liljerum XXII. Vardagsrum.

Vardagsrum.

Två dagar inför doppardagen torkade den sista droppen färg, höstens stora deadline visade sig vara i hand. Till priset av kraftigt decimerat umgänge, bristande egen omvårdnad och hårt arbete till senan kväll. Det ger vid handen att jag på sista tiden reducerat min organism till en någon slags amöba som endast renoverar, jobbar, äter och sover. Livet har nu efter julaftonen sociala urladdning äntligen efter ett halvår börja te sig någorlunda normalt. Låt oss gå till baka till början.

Detta var vårt vardagsrum

Det ni kan se är ett helt vanligt vardagsrum med plastparkett, strukturtapet i någon slags smygrosa nyans, brunbetsade snickerier och avfasade gipsplattor i taket som skulle kunna vara snodda från en högstadieskola.

På följande bild syns murstocken som blivit flankerad av en vägg utjämning med ett praktiskt litet vitrinskåp från helvetet. Hålet till höger var ett hål vi tog upp i samband med köksrenoveringen för att kunna röra oss till vardagsrummet utan att skita ner köket. Det har suttit en dörr där ifrån början vilket det också blev.

Resultatet då?

Tillvägagångsättet.

Taket.

Vi gick ut hårt i våras med taket i samband med att vi skulle installera kakelugnen vars installation jag tidigare presenterat. Jag började att gå loss med kofot och riva ner plattorna som visade sig dölja förunderliga saker.

Under gipsplattorna fanns rester efter två lager spännpapp och under det ett kilsågat tak.  Brädtaket är omålat och råsågat med en grov yta vilket tyder på att taket aldrig varit framme utan tjänat som underlag för spännpapp. Vi beslutade att vi skulle trots allt använda detta tak som synligt tak då spännpapp kräver övermäktiga byggnadsvårdsskills att sätta upp.

Hundratals spikar och skruva att avlägsna, de senare enkla att fixa och dessutom få. Pappspiken var hårt islagen i taket varav några lätta att få ner med hovtång men de flesta krävde några dagar idogt uttragande med ett slitet stämjärn. Ett mycket strängt arbete med bakåtkrökt rygg, sågspån i fejjan och mjölksyra i armarna. Hej hå, en burk spackel och massa hål. Mer krökt rygg.

Ett råsågat tak är ingalunda underlaget för min linoljefärg och inte lämplig rent estetiskt. Med vånda och illamående i själen satte jag upp exenterslipen i taket med halvkrökta armar. Ett än mer strängt arbete, 2,05 i takhöjd garanterar ingen skön arbetsställning. Tänk den som fick dra ut några hundra spik istället för att knappt orka hålla i pappret när man snyter ut brunt dammuppblandat snor. Jag vet inte hur många timmar den här verksamheten åt upp men taket käkade arbetslust till frukost och slippapper till lunch. Jag kommer aldrig göra om det (eller jo, det kommer jag när så tillfälle ges men vågar inte erkänna det just nu).

Taket bjöd en sista ansträngning i målningen. Taket svalde nästan 1000 spänn i linoljefärg och penslar innan jag klar. Som i ett töcken målade jag, slet för att stryka ut färgen över så stor yta som möjligt. Taket, fortfarande något grovt i ytan slet penslar och gjorde utstryckningen tung. Två strykningar och taket kunde läggas åt handlingarna äntligen.

Väggarna.

Väggarna bjöd även de på en del överraskningar. Jag beslutade mig att titta vad det var för slags grundmaterial i väggarna och gläntade på skivorna på en vägg. Det visade sig vara väldigt intressant. På timret har kilsågade bräder använts, bräder som tidigare varit ett tak från ett tidigare hus eller liknande. Troligtvis 1700-tal eller tidigt 1800-tal från det förra boningshuset. De är målade med vit limfärg eller med schabloner i blå och röda nyanser. Jag har försökt hittat ett komplett mönster, förgäves men fina färger som inspiration. På dessa bräder har sedan papp spänts som underlag för tapet. Efter ett samtal med byggnadsantikvarien på länsmuseumet beslutade jag mig för att dokumentera och sen sätta skivorna på plats igen. På så vis vet vi vad som är under och det är kvar.

Peppfaktorn är lagom hög när man är i det här läget. Skräp och skit överallt.

Väggarna tapetserades sen med neutral tapet som målades med vit emulsionsfärg två gånger. Lagom neutralt och kan tjäna som grund för schabloner eller annat kul. Vi har väl båda konstaterat att vi tar avstånd från den ljumma, ljusa lantliga inredningstrend som förhärskar och förslavar svenskens sinne. Den lantlige svensken för 100 år sen hade först fått ont i ögonen sen garvat ihjäl sig över din fantasilöshet och brist på kreativitet. Kom igen, ditt hem är inte en ljusterapianläggning.

Fönster, dörrar och snickerier.

Alla dörrar och fönster fick sina brunbetsade ”allmoge”-hyvlade brunbetsade avskräden till list avlägsnade och förpassade till vedpannans eld. Samma öde gick alla andra lister i rummet. Dörrarna och fönstren kröntes istället med fräsiga feta franska foder från 1800-talets andra hälft.

Golvlisten är låg men tjock list som är specialgjord för oss efter ett fragment från en list från drängstugan. Nedan kan ni se originaldelen och när kopian är på plats. Märk väl att moderna lister är väldigt tunna medan denna originallist är 1 tum tjock. Hittar du rätt hyvleri kostar det inte farlig att hyvla fram ett 50-tal meter som vi gjorde. Den kommer även pryda sovrummet så småningom.

Taklisten har vi köpt av samma hyvleri och är en kopia på en äldre. Totalt är det tre grå nyanser, en ljus i taket som skänker rummet välbehövlig rymd och fodren är en mörkare nyans och golvlist något mörkare. Allt spikat med gammal klippspik.

Golvet.

Även golvet bjöd på lite utmaningar. Längs med en utomhusvägg misstänkte jag och min far att trossbottnen hade rasat in i grunden. Detta grundade vi på vad vi såg genom grundluckorna. Så jag bröt upp tre bräder för att upptäcka att det inte var något fel utan bara ett litet hål där det sakta singlats sågspån igenom. Jippi, hål i golvet. Inget gammalt golv förvisso, från 1950-talets modernisering, men ett golv vi tänkt spara. För att ersätta bräderna fick vår trogna såg fixa fram tre granbräder i samma dimension bara för oss. Han gör allt i furu vanligen men han bangade inte på att leta fram lite gran för vår skull. Snart ska jag dra dit med krångliga franska foder och se vad han klarar.

Vi gillade inte sliten lack så vi hyrde slipar och gick lös. Man ska generellt undvika golvslipning men i detta fall var det i sin ordning. Sliparna avverkar mycket material vilket kan te sig förödande på riktigt gamla golv.

Sen oljade jag hela golvet med Engwall och Claessons golvolja. Sådant här är en sådan där härlig utgiftspost som gemene man inte räknar med, okej nästan 1000 spänn i flytande smörja. Två oljningar och en avslipning för hand med papper för att få ner de fiber som rest sig.

Bokhyllan.

Jag har sen jag började på ett missbrukares sätt samla böcker närt en banal dröm om att ha en stor väggfast bokhylla. Det fanns faktiskt ett behov av en stor bokhylla då vi kompenserat vårt stora bokinnehav med en flora av fula hyllor inte ens Linné skulle våga katalogisera.

Här följer en viktig och förvirrande film om när dimensionerna på hyllplanen ska väljas. I rollerna två torparkräk i behov av vardagslyx.

I vilket fall så blev det någon slags bokhylla och jag vill inledningsvis propsa på att du kommer glädjas om du köper dyr träskruv som är självborrande och har Torx-infästning, än mer om du hade billig skitskruv hemma och försökte med dem först. Det var en pärs att snickra allt ensam och jag kan säga att det finns inga raka vinklar i gamla hus så långa vattenpass är din vän. Jag fällde in spottar i överkant. Det blev riktigt bra faktiskt, tyvärr har vi redan fyllt upp hyllan med befintliga böcker så hyllplatsbristen är ännu inte löst.

Ny dörr.

Jag handlade inte mindre än 5 dörrar hos en karl i St: Anna för en spottstyver. Han hade slängt ut 13 spegeldörrar och bytt mot nya. Gamla dörrar som hans egen morfar tillverkat i snickeriet som ligger på tomten. Kommentar överflödigt. Det har suttit en dörr tidigare och vi gjorde upp ett hål där långt tidigare men först nu hittade jag en passande dörr.

Här ser ni också vad som blev kvar av den rivna väggen med vitrinskåpet. Träsockeln som blev kvar döljer värmerören och här blev Anna-Marias musikhörna helt enkelt.
Kakelugnen.
Rummets verkliga smycke, den är sannerligen perfekt. Ser ut som om den stått där sen huset byggdes. Funktionsduglighet och estetik i harmoni. För er som vill läsa mer om själva uppsättningen kan klicka här

Återställning och rummets upprättelse.

Sovrummet på tur.