Liljerum XXV. Det randiga huset.

Den 31 maj uppfyllde jag målet att inom maj månad bli klar med reparationen och färdigställandet av fasaden på Liljerum. Att sätta deadlines gör man på gott och ont och i detta fall var det delade känslor då jag i maj också hämtade hundratals kg ölandssten, rivit vedförrådet, kapat upp kubikmeter med rivningsvirke, genomfört en svartkrutsskyttedag, varit borta på events två helger, överjobbat, skrivit och tagit alla prov i jägarexamen, fyllt år båda två liksom gått på kurs med ena hunden. Överraskande nog gick det hela vägen och här kommer redogörelsen för det randiga huset.

Reparation och foder.

När vi avlägsnat eterniten stod vi med ett naket hus som saknade knutbrädor och fönsterfoder samt locklistpanel på hela huset. Husets panel var i bra skick men behövde repareras på flera håll, ett ganska mödosamt arbete.

Jag började med att montera foder på huset. Vi valde en enkel modell där det går ner en liten tapp nedtill, en variant som jag sett lite här och där i Östergötland. Denna typ av hus med locklistpanel har oftast ganska enkla foder då locklisten svårligen låter sig assimileras med svulstig snickarglädje. Snickarglädje gör sig bättre på spontad panel och 1700-talets mer sirliga foder passar bra på timmer.

Fönsterbytet på 70-talet slet hårt med panelen och inpassningen var inte alltid super. Värst var det med ett fönster på långsidan där bräderna tippade in mot fönstret och där det fattades stora delar av panelen. Det kanske värsta problemet var nivåskillnaderna mellan fönsterkarmen och panelen. På de värsta ställen stack karmen ut 2 cm.

Jag började med att riva bort den trasiga fasadbrädorna upptill och sedan lossade på de omgivande brädorna. Genom att trycka in distanser bakom den närliggande panelen kunde jag vinna någon cm mot den putande karmen. Om du någon gång ska lossa på en gammal panel ska du ha i åminnelse att gammal panel ofta saknar spänst och spricker lätt. Väck spikarna genom att slå till skallen, då lossar de lättare.

För att lösa det sista utstickandet så fräste far min en fas i fodrets baksida som passade in karmen. På så vis fick vi tätt på var sida. Jag bytte några brädor fönstret med gammalt kilsågat virke från ett rivet hus i närheten. Det ser gärna lustigt ut men blir bra när färgen kommer på.

Vi har valt att ha plåtbleck över fönstren och vattenavrinningsbrädor i trä på fönstren på nedervåninen. Det finns inga spår av någon avrinningsplanka och det är inte säkert att det funnits. Ofta är dessa brädor infasade under panelen för att fungera ultimat och några sådana infasningar lyser med sin frånvaro. Plåtslageriet spred sig snabbt på landsbygden under slutet av 1800-talet och många satte plåtbleck på utsatta platser liksom hängrännor i metall. I bland satte man dem på ovansidan av redan existerande träbrädor, vilket jag gjorde. Det är lite som att ha livrem och hängslen men ändock vanligt förekommande på hus av denna modell.

Jag tog sonika de nygamla plåtblecken och modifierade dem med plåtsaxen och bockade kanten framtill för hand med hammare och städ. Det ger en snyggare och mer tidsenlig kant än maskinbockade bleck. Droppskyddet nertill i plåt vid husgrunden lät vi också ha kvar då det aldrig varit någon i trä där. Plåt är inte farligt om det brukas väl.

Locklist.

Jag mätte hur breda de ursprungliga locklisterna hade varit och köpte så snarlik som möjlig på en vanlig bygghandel. Det behövs ett antal 100 meter så hittar man en med bra pris så finns det pengar att spara. Jag valde en med avfasade kanter vilket är vanligt på hus av den här typen. Att spika locklist är ett tröttsamt görande med ett ständigt springade på stegen och kapande.

Var inte enfaldig och tro att alla lister är lika långa där det ser ut som de är det. Allt bör mätas en i sänder. Räkna med att det går åt över 1000 spik som är 100 cm långa. Jag skulle spika med klippspik men blev faktiskt i detta fall övertygad av min plånbok att låta bli.

Det som är roligast med locklisten på detta hus är den kilsågade fasaden som gör att varje brädas unika mått gör att det skiljer sig i bredd mellan listerna. Dessutom smalnar bräderna av något så att locklisten ibland står åt alla håll. Men det är i sin ordning.

Den sista bilden talar om extra vedermödor. Detta är vår mest utsatta sida. Märkt av vind, vattenskador, husbock och annat hemskt behövde den repareras. Detta gjorde jag på det mest byggnadsvårdsmässigt riktiga sättet, dvs att lappa och laga. I stort sätt hela nederdelen var rötskadat och då gjorde jag en klassiker, att sätta in en extra dropp bräda.  Detta går till så här.

Skruva fast en styrläkt på väggen i lämplig höjd. Ta en cirkelsåg och gira den och ställ den på ett sådant djup så att den precis går igenom brädorna. Låt sågen få slita och stånka tills den nästan pajjar. Har du lyckats får du ett snyggt och rakt snitt där inte ens vindpappen skadas.

Peta bort brädorna. Gör en droppbräda och gira den ca 30 grader precis i samma vinkel som snittet i väggen. Leta redan på gamla och nya brädor i samma tjocklek men gärna med olika bredder. Återvinn sådant du har liggande.

Spika mer locklist tills mjölksyran kommer ut ur porerna. Sen är det klart.

Gå sen och köp dig själv en present. I mitt fall blev det ett rockhuvud från Hälsningland. Undrar vilken fästmö för nära 200 år sen som eventuellt blev glad när hon blev överraskad av en nördig täljare med någon slags överambitiös bokstavskombination.  Jag blev glad iallafall och undrar just om det är dags att tälja något föremål som tappat sina praktiska och själsliga funktioner som det ursprungligen hade.