Vårt enda genuina uthus, vår lada har under nära hundra år levt i en motig tillvaro på väg mot fördärvet. Jag har hört rykten om att gården Liljerum var i dassigt skick när den såldes 1949 och om det stämmer tycker jag mig se spår av detta. På 1950-talet skvallrar bygglovsplaner om ambitiösa ombyggnader med boningshuset och troligen styrdes även ladan upp vid denna tid. Någon gång på 50-60-talen gjorde någon plåtnasare stora pengar på att kränga aluminiumtak till gårdarna kring Söderköping. Troligen var han en bländande försäljare, svärmorsdröm och riktigt len i truten för alla gamla gårdar i grannskapet har grönskimrande aluminiuntak på sina lador. Han besökte även vår lada.
Liljerum i sin finaste modernistiska skrud på 60-talet. Allt var möjligt!
Sommaren utgångsläge vittnade om en bister verklighet med framför allt läckande tak som jag hjälpligt under stor irritation försökt täta. Det var tydligt att det tidigare varit problem med detta plåttag då man försökt förstärka det med mer och åter mer skruv. Till föga nytta eftersom hålen blev fler.
Plåttak har räddat och räddar många hus från undergång med problemet är att när det väl är hål i dem så är det. Vi hoppades på en molnig vecka då vi en dag i slutet av juli satte kofoten i problemen. Vi beslutade att börja med huvudtaket och senare behandla den lilla utbyggnaden som förvisso också läkte som ett såll.
Under plåten dolde sig det egentliga underarbetet som de ursprungliga tegelpannorna vilat på. Tjocka lager av spån var det som spikades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då spik började massproduceras i fabriker. Troligtvis ett fruktansvärt slit att klyva fram och spika fast.
Rivandet var dammigt, varmt och spred små stickor och skit i alla riktningar. Att inte något snille kom på tjärpapp lite tidigare är otroligt. Idén känns med dagens mått idiotisk, att på allvar köpa 300 miljarder spik och låta en spånhyvel spotta ur sig minst lika många lövtunna träbitar. Men visst värre saker har man ju hört som en brittisk general som i början av första världskriget sakligt proklamerade att stridsgas, kulsprutor och flygplan vara var krigstekniska modeflugor. Han passade istället på att återinföra lansen för kavalleriet.
När vi hade fyllt gården med brännbart material värdigt en tändsticksfabrik kunde vi begrunda underunderarbetet som bestod av en blandning kasserad plank och återvunnet skräp.
Här ovan syns också andra sidan och det är vad man skulle kunna säga den onda sidan att jobba på. Fallhöjden är säkert sex meter från nedersta brädan. Vi drog ut ca 300 miljarder små spikar ur bräderna och jag producerade ass-less pants på löpande band då jag ständigt rev sönder brallor mot uppstående spik och stickor. Det blir mycket att vanka runt som en hukande skotträdd anka på taket. I ett tidigt skede var vi inne på att slå på råspont på hela taket men vi valde av tidsmässiga och arbetsmässiga skäl att lappa existerande brädor och slå på oljehärdad board istället. Jag rekommenderar board, det är med ekologiskt, stadigt och ekonomiskt försvarbart.
När även bärläkt och ströläkt ägnade vi de sista minuterna innan kvällning till en aktivitet som troligen redan nu i oktober 2011 är obekant eller kastat i glömskans hav av internettrender, s k owling.
När det är dags att lägga pannor så kan det vara praktiskt att låta det sammanfalla med en släktträff. Vi använde de pannor som var över från förra årets takomläggning. Precis som med förra årets arbete var det sommarens varmaste tid och utan en tillstymmelse till skugga någonstans stektes vi bokstavligen marinerade i smuts och svett.
Läggningen var inte problemfri, vi kunde räkna till tre olika fabrikat på pannorna, minst. Liknande pannor men detaljer gör att pannorna kan dra åt olika håll, exempelvis kortare klackar, annan längd och kupor. Efter ett par timmars krånglande kunde jag och far äntligen söka oss till fast mark igen.
Fortsättning följer om träsnickerierna på ladan.
PS. Tack alla som kom och stretade även denna sommar. Nu finns det inga mer tak att slita med.
Ping: Liljerum XXVIV. Ladans skorsten och snickerier. « Kurage -Hantverk, historia och reenactment