Rårörda lingon.

Jag vill med detta inlägg visa på enkelhet, det finns historiska grejjer som är lätta, trevliga och som bringar gott resultat. Lingon och andra bär har varit viktiga för nordborna, särskilt i fråga om kosttillskott och smarrigheter.

Jag bor numera på självaste gränsen till de dunklaste skogarna, nämligen Kolmården. Detta göra att jag kan plocka gott om svamp och bär vilket är kul, ekologiskt och nyttigt på alla sätt och vis. Så dra på er bärkontarna och dra ut i skogarna!

Bland det bästa man kan göra med lingon är rårörda lingon, en utomordentlig sylt med två ingredienser som passar bra i matlagning och på filen. Lite vuxnare än vanlig sylt och mindre sött.

Börja med 1 liter rensade lingon. Häll i 1-3 dl socker beroende hur sött du vill ha det. Rör om till sockret löser sig. Klart! Frys in om du inte ska ha lingonen den närmaste tiden.

Lämna en kommentar

Under Självhushållningsexperiment

Roadkill

På väg till jobbet en dag hittade jag på en liten hare som precis blivit påkörd. Mer eller mindre en harunge, men helt oskadad till det yttre. Jag handlade snabbt och mofflade ner den i en plastpåse och cyklade glatt vidare och förvarade den i frysen på jobbet. Haren hamnade sen i en polares frys i väntan på bättre tider.

Jag ämnade att flå denna kanin för att ta vara på skinnet. Eftersom jag inte var helt säker på när haren blivit påkörd lämnade jag köttet därhän. Syftet att flå den var också i utbildningssyfte, jag räknade inte med att få ut så mycket päls direkt. Senaste gången jag var med om att flå just en hare var när min far fick en hare av en arbetskamrat, jag var kanske 10 år. Jag säger inte att jag är någon expert på att flå djur, jag innehar inte jaktexamen eller liknande. Jag har gått en styckningskurs av nöt och gris närmast. Däremot fick jag dra mig till minnes av vad jag läst någon gång.

Det finns kanske de som tycker detta är makabert vilket jag inte tycker. Min farmors familj födde upp kaniner under nödåren under andra världskriget för kött och päls. Mina farföräldrar är inte några krumma självhushållsbönder som håller till på någon avlägsen långfäbod direkt, snarare tvärtom. Det är något som finns närvarande hos vanliga i nära generationer. Jag misstänker dock att det hoppat över min föräldrargeneration som växt upp i folkhemsbygget och välfärdssamhället. Att jag håller på detta är en postmodern kuriositet och det kan man diskutera alltjämt.

I vilket fall hade jag ont om bra verktyg men märkte snart att man inte behöver mycket. Så här ser en hare ut när den är hel:

Första steget är att skära av huvudet och tassar vid fotleden.

Skär upp pälsen på magen, jag märkte att en sax är bäst. När du kommer ner till analöppningen kan du klippa runt den, nu var detta djur så litet så det kvittar.

Sen är det bara att med fingrarna avlägsna skinnet försiktigt, där det stretar emot kan man skära av hinnorna. Annars sitter skinnet så pass lätt att man kan dra av den. Men det är inget sulläder direkt så man får vara på vakt så man inte drar sönder skinnet.

När skinnet är avdraget ser det ut så här, inget speciellt kladdigt jobb egentligen. Ytterst lite blod.

Jag hade inga intentioner att än garva skinnet så jag valde att spänna ut det lite och avlägsna en del hinnor vilket görs lättast med fingrarna. Sen är det att bara riktigt salta friskt över hela huden och vika ihop den, ”salt mot salt” så att säga. Jag la den sen i en plastpåse och där får den vara tills jag klurar ut någon bra garvning någon dag.

4 kommentarer

Under Läder, Självhushållningsexperiment

Struthätta klar.

Ytterligare en struthätta gjord på beställning. Materialet är ett hårt valkat ylle, nära klädeskvalité. Den tog ganska precis en ”Van Helsing” att göra, dvs längden av en lite för lång fånig pajasrulle som i framtiden kommer att skrattas åt liksom vi skrattar åt kalkoner som ”The sword and the Sorcerer” idag. Filmen ska inte heller vara tillräckligt engagerande så att man utan möda kan ägna sig åt hantverk samtidigt. Nåväl. Den är enklast möjliga och som tidsmåttet att döma är den ihopsydd på maskin, men till min ära fållad med lintråd.

Lämna en kommentar

Under Textil

spik och blosshållare

Smidde lite idag, ett gäng småspik och några bloss/ljushållare av medeltida typ. Ganska så avslappnade saker att smida, man behöver inte tänka så mycket när man jobbar. Sådana här små ljushållare är praktiska att ha med sig, de tar ingen plats och sätter man dem på fingrarna kan man göra sig själv till en mortiis- eller danzig-look-alike.

7 kommentarer

Under Järn

Talgljusstöp.

Stöpte lite ljus idag ca 50 st. Samma recept som föregående stöpning fast inget gammalt smör denna gång. Blev riktigt bra och jag tydligt är att när fettet verkligen börjar svalna så bygger ljusen mycket, mycket fort. Sen är frågan om de sen brinner superfort, blir spännande att testa.

Lämna en kommentar

Under Självhushållningsexperiment

Bärträ

Jag läste nyligen en mycket inspirerande artikel i tidningen Hemslöjden. Jag kan återkomma med vilket nummer det var, troligen från tidigt 90-tal med oformliga stickade tröjor. I vilket fall handlade artikeln och bärträn (kanske också under namnet bärmes, vilket också kan vara något annat….bärträ kan också vara ett lokalt namn på ett ok vilket också är ett slags bärträ osv…). Det rör sig om en lyxvariant av den klassiska luffarstaven som man hänger sitt lilla knyte på. Om jag minns rätt finns de tidigaste beläggen från svenska kyrkomålningar från 1400-talet.

Principen är enkel, man ska göra en stav med en gammalmodig ergonomisk touch och design. På detta vis får man ett bekvämt bärredskap av trä som bärs upp av axlarna. Jag gick tillväga på följande vis:

Steg 1. Virke. Detta är en mycket central bit i tillverkningen av bärträet. Man bör hitta en bit trä som inte är rakvuxen (se där ja, där kom det…) för att kunna få en träbit som följer axeln. Jag hade turen nog att få en lårtjock bit körsbär av en polare. Har man tur kan man hitta en betydligt tunnare bit att jobba i och kanske i något mjukare träslag än körsbär. Körsbär är lyxigt när det är klart, men tyngre att jobba i och lockar till sig getingar när man jobbar i det. Min bit var färsk, det underlättar.

Steg 2. Grov bearbetning. Nu är det bara att ha sin skarpa yxa i beredskap och sätta igång och jobba så blåsorna blommar. Jag började med att hugga plant på båda sidor för att se på ett ungefär hur bärträet ska utformas.

Efter att man skissat upp lite löst vart träet ska huggas ur är det bara att fortsätta likt en skulptör avlägsna mer och mer material, i mitt fall lär oåtminstone 80% av stocken blivit flis. Hugg loss all barken och börja hugga efter dina uppskissade linjer.

Ett mycket kritiskt område som är svårt att komma åt med yxa är själva urgröpningen för axeln. Räddningen för att få en snygg form var tjäckelyxan som man lätt kunde avlägnsa rätt mängd material.

Sådärja, nu börjar det hända lite saker. Man behöver inte var försiktig om man har en bra yxa, utan hugg bort så mycket som möjligt.

Steg 3. Finbearbetning. När man börjar bli klar med en grundform kan man rita ut mer noggrant och hur kroken ska se ut. För att själva innersvängen på krogen ska bli bra så borrade jag upp den med en borrsväng. Detta underlättar oerhört täljningen av kroken.

Sen använde jag en täljhäst för att under mer kontrollerade former kunna ta bort mycket material. Bandkniv gör att man kan få ganska fina spån. Smådetaljer och slutfinish gör man med kniv och ibland kan en skedkniv komma väl till pass i trånga områden och vid konstiga svängar i träet.

 

Jag är mycket nöjd med resultatet av detta ovanliga bärredskap (se ovan, så hård är man om man har ett bärträ…) Det gav ont i händer och axlar att få ur men desto större tillfredställelse i användandet. Detta redskap ger stort utrymme för egen design vilket är kul, kanske är den bekvämare om man ändrar vinklar, ändrar axelytan eller justerar kroken. Det får komman generationer av hårt arbetande bärträ-snidande bärmesar räkna ut.

Enlish summary: This article is about a traditional scandinavian device used for carriyng things. It can be traced back to the 15th C were they apear on swedish churchpaintings. My exemple is made out of a curved fresh piece of cherrytree. The tools used were axe, knife, adze, spoon-shaped knife and drawknife.

4 kommentarer

Under Trä

Tillverkning av ett kruthorn

Jag gillar skytte, jag har skjutit banskytte och fältskytte sen 7-årsåldern. Har haft ett upphåll nu på några år, pluggat och lärt mig historia och hantverk. Jag närmar mig nu en syntes i bästa hegeliansk anda-svartkrutskytte. Jag ska ta upp skyttet i höst fast istället för att ställa in en diopter på 550 meter och kalkylera vind ska jag gjuta mina kulor och känna röken av krutrök. Jag lirar ju lite med detta redan i Albrechts bössor och det är kul. Det är också mycket hantverk i denna skytteform så jag tänkte göra mig ett enkelt kruthorn som passar i alla tidsperioder. Några krutbehållare från medeltiden finns knappt mig veterligen så jag tänkte att jag gör ett enkelt traditionellt av ett kohorn. Jag har inte nämnvärt jobbat i horn förut så detta är att betrakta som mitt oskuldsverk.

Steg 1. Förberedelser. Jahaja så du ska göra ett kruthorn? Hur ser dessa ut då? Kolla på förlagor, internet är bra, men att ha riktiga horn att titta på är bättre. Jag tittade på någre egna exemplar jag samlat på mig. Dessa horn är troligen alla från 1800-tal, Längst till vänster ligger ett oanvänt kohorn och ett ovanligt brännvinsglas i horn. De två följande är pressade horn så att formen är platt. Den sista är jag mest inspirerad av, den har en helt inpassad träbotten säkrad med träpliggar.  Jag har kollat runt lite på nätet och detta verkar ha varit en relativt vanlig modell.

Jag använde mig av följande verktyg: Kniv, bågfil, borrsväng, dubbelhuggen fil, yxa, filklämma, eld och en liten kittel. Hornet jag använder mig av är ett relativt tunnväggat kohorn.

Steg 2. Kruthålet. Jag började med att göra mynningen där krutet ska rinna ut. Jag sågade av ca 5 av toppen, man får avväga från horn till horn. Min tanke var att använda den solida toppen till kork. När man sågat av toppen måste man eventuellt göra ett hål med en kniv eller borr. Jag prövade först med kniv då jag tänkte mig att jag inte behövde gräva så djupt. Om man har en smal täljkniv kan man borra ganska djupt men var varsamt det tär mycket på knivens spets. Som ni kan se på min hand skulle jag ringa Peter denna dag….

När hålet är gjort kan det vara i sin ordning att göra mynningen lite tunnare och elegantare vilket är bra när man ska hälla i krutet. En liten pip är bättre än en klumpig en, det är ju trots allt krut. Jag tunnade ut avsatsen med kniv och sen filade formen skarpare. Det går att designa en hel här såklart.

Steg 3. Korken. Korken gjorde jag genom att smala av den först med kniv och sen är det fil som gäller. Det är viktigt att man provar hela tiden tills den passar bra i hålet. Det kan vara lite pilligt att hålla i den men om man kilar fast filen mellan låret och bröstet kan man dra hornbiten mot filen istället för tvärtom.

När den väl passade bra i hålet, det ska gärna knaka lite när man trycker i den, så la jag den åt sidan för att senare designa knoppen,

Steg 4. Botten. I den andra änden ska nu ett trälock passas in. Denna del är mycket pysslig om man använder sig av traditionella verktyg, dvs kniv och yxa. Det går säker supersnabbt med bandsåg och bandputs, men då dör man lite på insidan samtidigt. Hursomhelst sätt ändet på hornet mot din handhuggna träbit och rita runt. Jag använde mig av en rakvuxen, kvistfri, torr björkklabbe. Sen är det bara att hugga, tälja och mysa vid elden i din medhavda krumma 1600-talshus.

När biten börjar närma sig kan man avfasa biten lite med kniven så att den smalnar av. Kan man trycka in botten lite med visst våld kan är det dags att tända upp brasan och sätta på vattnet. Horn som kokas i vatten blir lite mer medgörligt och därför blir det mer tight om locket pressas in mjukt tillstånd. Jag kokade mitt horn i en timme ungefär, en del säger att man kan försiktigt kan värma hornet direkt på mot elden. Jag prövade båda men tyckte att det kändes mer kontrollerat med vattenkok. Detta går också göra på spisen om man har el. Inga hemligheter där alltså. Beror på hur ”rekonstruktiv” man vill vara….

När det kokat en stund tar man helt enkelt och med våld trycker in botten. Jag både tryckte och bankade med en vedklabbe tills hela botten sitter fast. Om du gjort rätt så ser det ut som nedan, tight och åtsittande som en cotehardie från 1380-talet.

Steg 5. Pliggande av botten. Mitt orignalhorn har sin botten säkrat med små träpluggar (på traditionellt språk kallas det naror om de är stora, pligg om de är mycket små, vanligen användes pligg till skosulning). Dessa pligg är mycket lätt att göra, det finns ett mycket snabbt sätt att göra många. Såga av en bit trä som är rak, kvistfri och torr (tjatigt? När ska det komma en artikel om undergörande snea, kvistiga och småmögliga träbitar?), den ska något längre än som pliggen ska vara, mina var ungefär 2,5 cm. Bind ett snöre runt träbiten och ta fram kniven och något klubbartat. Nu klyver du ett rutmönster i träbiten, själva vitsen är att inte ta i för kung och fosterland, snöret ska sitta kvar och spänna runt trots klyvandet. Storleken på rutorna är tjockleken på pliggen.

Sen är det bara att ta bort snöret och tadada! Du har plötsligt ca 100 pligg (mycket fler än du behöver men fint blir det)

Nu är det bara att borra ett hål i taget runt hornet . Pliggen ska vara fyrkantig, hålet runt. Däremot kan det vara bra att spetsa till dem lite men de ska sitta tight. Slå ner dem försiktig.

Har du en vass kniv är de sen bara att skära av det som sticker upp.

Steg 6. Infasning för läder. På en del kruthorn ser man ofta en infasning där en upphägningar har suttit. Ett horn som varit väldigt inspirerande är detta allmogehorn från tiden runt 1600-1700. Troligen kommer jag inte kunna låta bli att dekorera mitt på ett liknande sätt. På hornet syns tydligt infasningen vid pipen.

Infasningen gjorde jag med kniv och sedan filade till ett skarpt spår.

Steg 7. Slutarbeten. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med korken så jag fasade enkelt av den med kniven och jämnade till inpassningen och övergången till hornet. Här är det bra med en filklämma om man som i mitt fall saknar fast skruvstycke. Se till att ha ett mellanlägg.

Sen var det bara att borra hål i korken. Sen skar jag ut en liten rem jag sydde ihop runt infasningen tillsammans med en gjuten mässingsring. Upphägningen är menad enkel då jag tills vidare inte vet vad jag ska göra. Det är fastknutna lädersnoddar vilket man ofta ser på enklare horn. Eventuellt bygger jag på konstruktionen och dekorerar mera. I vilket fall är jag ovanligt nöjd med mitt horn och det är verkligen inte det sista hornet jag kommer göra.

13 kommentarer

Under Horn och ben, Vapen

Diverse träarbeten…

Jag har en ny stångbössa på gång, den behöver så klart stock och laddstake (freudianska aforismer undanbetes…).  Jag valde att ta björk eftersom det är det enda jag har att jobba med. Bra övning också i träbearbetning, verktygen för dagen är täljbila, bandkniv, täljhäst och täljkniv.

Stocken i fråga är färsk och kommer behöva torka innan jag kan stocka med den, vilket är lugn då stycket isig inte är helt klart. Jag tänker mig att det är opimalt om den är kvistfri och rak, min är den mest kvistfria och raka jag hade, tjock som 2 kr-petflaska.

Först högg jag den fyrkantig i tvärsnittet med yxa. Med yxan averkas mycket material så det är bra om man tar så mycket som möjligt innan man sätter sig vid täljhästen.

Sen är det bara att kasta sig upp på täljhästen och jobba sig framåt med bandkniven. Bandkniv och täljhäst är trevliga verktyg som avverkar bra men som man också kan skära fina långa spån med. Viktigt att den är skarp annars är det deppigt. Jag har valt att göra en 8-kantig stav (varför är det så att allt stolpliknande i medeltidssammanhang är lite coolare om det är 8-kantigt?).

Jag slutfinishade med kniv, den blev ok rak. Funktionen är viktigast. Jag passade också på att göra en laddstake i torkad björk, det finns inga bevarade så här fick man gissa sig fram. På bilden ser man också kanonen.

Det färdiga resultatet publiceras så småningom. Jag ska bränna ner tången i skaftet vilket är spännande, om man verkligen vill se och höra hur mycket en bit trä kan kvida.

Lämna en kommentar

Under Trä, Vapen

Efterbadens förintelsekrig.

Som jag in förra växtfärgningsartikeln nämnde la jag i en annan bit ylle i efterbadet. Jag slängde också i alla gamla löv i det varma badet sen fick allt så och göra sig härligt över natten.

Resultatet blev ett starkare gul, trodde knappt det gick att få så kraftigt. Det blev dock lite fläckigt, ojämnt i färgen. Skillnaderna mellan de två kan man se här nedan, den högra blev mycket jämn medan den vänstra blev starkare men fläckad. Kanske kan bero på att löven låg i eller att jag inte rörde tillräckligt?

I vilket fall beslutade vi oss för att färga den fläckiga i ett efterbad på koshenill som jag hade vid en tidigare färgning. Jag värmde badet till ca 40-50 och sen lade i tyget och lät det ligga i på 80-90 grader i en timme.

Så vad kan man säga om resultatet? Besvikelse, det blev någon slags konstig smutsbrun, hade hoppats på mer orange. Får väl ta o färga det någon mer gång, får se när det torkat ordentligt hur det blir. Jag skulle klart ha behållt den gula färgen den var mycket bättre, men klart misslyckanden måste ju komma ibland.

1 kommentar

Under Textil, Växtfärgning

Såpakok

Gått upp kl 06.00, åkt tåg mellan norrköping och anlänt till Jönköping för att jobba kl. 11.00. Seg, men laddad för ännu en spännande utmaning-Såpakok.

Jag baserar min såpa på ett gammalt, ganska dåligt recept:

”52 liter (2 kubikfot = 1/3 tunna) god björkaska kokas med 12 ämbar vatten. Alltsammans

får stå öfver natten att draga. Den klara luten afhälles då och får koka långsamt och jemnt

tills den inkokat till två ämbar. Härtill åtgår oftast hela dagen och ibland äfven ett stycke

på nästa dag. Till denna sats tages 2 kg fett, skraptalg, gammalt ister, grefvar af talg och

ister, samt en god handfull salt till hvarja 1/2 kg fett. Fläskben och andra färska ben kunna

klyfvas och iläggas. Alltsammans skall nu koka tills det tjocknar; man öster upp litet på en

tallrik, om det stelnar när det blir svalt är såpan färdig. Den slås nu upp i en balja och

skall röras oupphörligt tills den svalnar.” (Langlet, 1884)

Det är lite pyssel att använda detta recept, det är närmast ämnat att göra en årsförbrukning. Inte vem som helst kan kasta upp 52liter björkaska. Vi valde att istället låta oss inspireras av detta recept, skaffa en behållning av dess kärningredienser dvs. lut, fett och salt. Och det är gjort i pytteskala, ingen ”såpklutten är större”-tappning.

Steg 1. Kokning av lut. Vi hade en halv spann ca 5 liter schysst lut som stått och dragit i aska en dryg vecka. Denna silade vi med duk. Första steget är nu att koka ur denna vätska så att det blir kanske en 0,5-1 liter kvar. Egentligen ska det koka ur mer men vår lut redan ganska högkoncentrerad med en PH på ca. 12, vilket är mycket basiskt. Hursomhelst det är bara att koka för glatta livet tills det är lite kvar.

Steg 2. Iläggandet av talg och mer kokande. När man tycker att det är lite kvar i grytan tillsätter man talg som i vårt fall var överblivet från ljusstöpet. Vi kluttade i ganska lite, man får höfta efter att ha läst fru Langlets fina recept. Sen är det i med lite salt, några nypor, och sen mer kokning. Det ska bli ännu mindre kvar i grytan.

Under tiden man kokar så gör man lite test som receptet visar. Klicka upp lite på ett fat och se om det stelnar. Vi märkte det efter andra testet, det är lite mer trögflytande och stelnar fortare. Den vänstra fläcken är första försöket medan den högra är mörkare i färgen och stelnade fortare.

3. Slutfinish. När det puttrat så långt tar man av kastrullen och häller soppan ner i en bunke och så rör man i det tills det svallnar och närmast intar en sorbetliknande konsistens, då är det klart!

Vi vet ännu inte om såpan fungerar, det återstår testning om vi verkligen lyckats. Detta är en såpa som ska funka vid tvätt och ska vara ganska odryg och mild. Fet var den i vilket fall, det känns mer som en hudkräm än en såpa. Kanske man kan lösa den i linolja och göra linojesåpa? Det är en bra grej annars.

2 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment