Kurage -Hantverk, historia och reenactment

Kurage recenserar Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyns Den första kretsen.

Den yttersta kretsen handlar om ett ryskt specialfängelse där ett antal ingenjörer och intellektuella sitter inspärrade. Deras uppgift är att efter nyckfulla order konstruera en maskin för att koda telefonsamtal. Läsaren får följa dessa interners liv men också personerna runt detta fängelse och vidare upp till högsta ledningen.

Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn gör inte som du tycker, han bedjar inte för att du ska läsa hans bok. Han inte så mycket som sneglar på populistiska grepp, som fjärran från snaskigheter och lättsamhet. Boken andas, sover och skiter socialrealistiskt Sovjet. När jag oskyldigt tänkt mig en spännande lägerroman med en röd tråd som kretsar runt ett par personer i ett fängelse som rör sig mot ett klimax av saker som upplopp, rafflande utbrytelser och flykt. Glöm det, det som min degenererade västerländska hjärna trånade efter fanns inte i Solzjenitsyns lugubra värld. Han vill i stället måla upp ett hycklande samhälle där ryggdunkar snabbt kan bytas ut mot angiveri och nackskott.

Solzjenitsyn vill visa människorna i ett sådan system, från fattiga studenter och halvblinda fördrivna bönder till mannen av stål i världens mitt. Hur kul är det att vara en kroppsvisiteringskommisarie? En visiterad uttrycker en stilla tanke i boken: ”Hur trist måste det inte vara att år efter år klämma på folks underkläder, skära i skor och titta i stjärthål?” Det finns många citat som fångar den ryska lägermentaliteten och kanske den ryska folksjälen, bara ryska författare skulle skriva: ”En filtstövel är en fånges andra själ”. Hans bild av fängelsekollektiven är lika sexig som en trafikolycka.

Men det här är ingen vanlig nattsvart berättelse från ett slavläger i sibirien där folk slåss över svarta brödskalkar och dör i hungerkrämpor eller tortyr. Det är en ovanligt sällsam lägerberättelse om ett vänskap, krossade drömmar, bitterhet, förhindrad och förbjuden kärlek, frossande, fattigdom och vardagligt liv. Det är också ett långt bildningspass i ryska författare, filosofi och vetenskap. Man får veta allt om de flesta i  fängelset men också de innersta tankarna hos högt uppsatta partidignitärer och officerare. Vill du förstå det sovjetiska samhället inifrån beskrivet av en nobelpristagare är detta boken för dig, men lägg dina egna föreställningar åt sidan.

För er som är slöa och småborgerliga med era teveapparater kan se den dramatiserade serien av boken. Solzjenitsyn dog nyligen i augusti och SVT valde att sända den.

Jag har nyligen läst Robyn Youngs roman Korståget som är andra delen i hennes serie brödraskapet. Boken handlar om tempelherren Will Campell som bor i Akko. Det råder strider om vart annat mellan kristna och Mamluker och mongoler. Akko är de kristnas sista fäste i det heliga landet och det är hotat av muslimerna såväl av en hemsk sammansvärjning. Will Campel är med i ett hemligt sällskap, Aema Templi som är en hemlig organisation inom Tempelherreordern vars uppgift är att främja fred och vänskap mellan alla folk och religioner. Trots kyskhetslöfte lever Will på sidan av med en kvinna som han så småningom får barn med. Samtidigt har Will en gammal vän på besök som visar sig vara ett riktigt avundsjukt svin. Jag vill inte avslöja för mycket ur denna dramatiska soppa.

Detta är i sanning en episk mättad kaka på högsta nivå, den unga britterskan har verkligen malt ner alla dramatiska vikter och kastar dem med frenesi i ansiktet på läsaren. Korståg får Shakespeare att framstå lika tråkig som telefonkatalogen. Kärlek, ömhet, erotik, outomäktenskapliga barn, otukt, svek, mord, lönnmord, giftmord, slakt, krig, svärdskamp, arrogans, grymhet, trassliga familjeförhållanden, galenskap, maktfullkomlighet, glädje, melankoli och idealism och mycket mer ryms i denna volym. Styrkan i denna bok är dess bredd och dess många parallella historier. Det är oerhört skickligt sammanvävt och tyder på en mycket stor mogenhet hos den unga författaren. Det ligger också boken till last till viss del, jag har svårt för böcker där man de första fem kapitlen presenteras för en hop nya karaktärer. Min hjärna har svårt för att få plats med alla nya namn och platser men det reder sig snart. Berättelsens ryggrad utgår från ett verkligt historiskt förlopp som tar ett kraftigt anspråk i berättelsen. Tidsandan är förhållandevis bra fångad och det är mycket få detaljer som stör, Robyn Young är mycket duktig på mongoler, krigsmaskiner, båtar och småsaker. Det mest anakronistiska är själva brödraskapet som sådant som fungerar som ett slags medeltida FN som vill ena alla folk och anser alla religioner som jämnställda. Det är lika medeltida som om tempelriddarna skulle ha utvecklat kärnvapen i kampen med de otrogna. Annars är den mycket läsvärd för den som vill ha måttet rågat med episk dramatik.

Och ja, han som plitat ner omslaget vet vare sig något om medeltiden eller grafisk formgivning. Man kan däremot beundra hans dramatiska ådra…