Kurage -Hantverk, historia och reenactment

Efter att ha lagt golvet klart, behövde min själ och mitt lekamen en välbehövlig dos natur och luft. Spände för hundarna och lät de lojt dra ut mig i skogen. Jag har ännu inte hunnit undersöka omgivningarna och denna gång kom jag inte långt. Mossa, kullfallna träd och barrskog innebär bara en sak, kantareller! De första hittade jag när jag skulle lossa på kängorna, sen blev det fler. Trots allt var det inte trattkantarellerna utan svart trumpetsvamp i massor som blev dagens höjdpunkt. Några liter blev det.

Väl hemma gick jag loss på äppelträdet, som är mycket vackert och dignande av frukt. Min företrädare talade om för mig att det var bra vinteräpplen. Äppelträdet har stått där länge, en del av de ursprungliga träden på gården. Jag hämtade största pilkorgen och till min förvåning fyllde jag den också, kanske 45-50 kg äpplen från ett enda träd! Sen gick jag ner till päronträdet, även det ursprungligt och plockade ungefär hälften innan det blev för mörkt. Små små päron, vissa mindre än pingisbollar. När jag smakade på dem förstod jag varför min farmor och andra äldre människor försökt hasa sig ned för slänten och få tag på dem. Det är gråpäron en mycket gammal fransk päronsort med syrlighet och sötma. Många djur verkar vara där och palla frukt, både rådjur och grävlingar har lagt kabel runt trädet, liksom för att tacka det för sin smarriga frukt.

Must, lingonkokta päron och svampstuvning på gång, det vill säga om jag får fart på elspisen…

För er nya läsare som inte hängt är Liljerum vårt lilla hus/gård som vi köpt och renoverar på. Det dominerar bloggen just nu. Ni som är totalt ointresserade av modernare hantverk, hus, byggnadsvård, pärlspont och linoljefärg och bara vill veta mer om medeltiden och konstiga hantverk får vara till tåls och botanisera bland äldre inlägg.

Eder/Anders

Liljerum V. Köket: Rivning.

Medan jag rev för fulla muggar i badrummet gick Anna-Maria bärsärkargång i köket. Det fanns planer redan innan vi kom in i bilden att renovera köket men vi blev dem som tog staffettpinnen och skred i verket. Och visst, köket var ingen vacker syn. Blekta tapeter, plastmatta, bruna lister och masonit i taken.

Anna-Maria stod osäkert med kofoten i hand först men redan efter någon timme steg frenetiska bultande och gnisslande ljud upp till övervåningen där jag huserade. Masonit, spånplattor, lister, skåp och gips flög åt alla håll där Anna-Maria kom åt med kofoten.

Vi beslutade oss för att behålla den äldsta delen av köksinredningen det vill säga där diskbänken sitter. Denna inredning är platsbyggd och i trä, till skillnad från resten som är av spånplatta och masonit. Vi rev helt enkelt det mesta. En skum detalj är att köket egentligen består av två rum. En vägg är utslagen och fönstret är breddat (se ovan bild). Något av väggen fanns bara lite till vänster och en slags falsk träbjälke i taket för att osynliggöra (snarare markera, synliggöra skarven) skarven. Bjälken åkte ner den med.

Det är roligt och intressant att riva köksinredningen av spånplatta, särskilt om den sitter fast med spik. Som när på omöjligt att inte förstöra skåpen när spikarna ska ut. Spånplattor saknar som bekant elasticitet och modern spik nyper rätt bra.

Under två lager av masonit i taket fann vi guld- Grön pärlspont. Man vill ju inte klappa sig för bröstet för mycket men vi hade tänkt att ha pärlspont i taket och låta köket gå i grönt. Det kändes också som en bekräftelse dels på att jag inte är ute och cyklar byggnadsvårdsmässigt men också ett bevis på att under all skit finns en skatt begraven. Pärlsponten får vara kvar och ska bättras på, färgen är mycket välbevarad.

I ett hörn av huset verkar det ha stått något slags väggfast hörnskåp, har någon något annat förslag mottages det tacksamt.

I det andra rummet satt gips i taket, fastsatt med spik. Detta var före skruvdragarens tid då gips var förhållandevis ny grej. Under det satt totalt sönderspikad spännpapp som också måste bort. När skåp och elspis tagits och allt runt omkring var det tydligt var vedspisen suttit. Det verkar ha varit ett kakel runt, om det satt där då vedspisen var där är svårt att säga. Det kan lika gärna varit då det satt en liten vedpanna i köket. I taket går det att se spår efter någon slags murad kåpa eller liknande. Det återstår att se om vi murar en kåpa nu, kanske är det något vi väntar med tills längre fram och börjar med att ha en slät vägg bakom vedspisen.

Sen var det bara att sätta igång i och riva upp golvet, hej och hå. Nu tänker romantiska fånar, överspända av förväntan efter det som fanns i taket, att det skulle finnas något snitsigt välbevarat plankgolv under plast mattan? Nehejdu, och det visste jag innan, att det var spånplattor under. Sen visade sig att spånplattorna var mycket gediget fastspikat med stålspik och stora dykert, det gick inte att ta bort många kvadratdm åt gången. Efter mycket slit kunde vi åtminstone börja lägga in golvet som vi placerade ovanpå den gamla isoleringen som det inte är något egentligt fel på annat än materialet kunde vara lite mer traditionellt.

Jaja, mer om återuppbyggnaden längre fram….

Tid att skriva är det ont om. Det har varit fullt upp på sistone helt klart. Flyttpackning, jobba (mkt helger) och renovering. Det tar ett tag att renovera, badrummet börjar bli klart och det nya golvet håller på att läggas i köket.  Rivningen av köket kommer snart att publiceras. Telia hatar mig just nu och vägrar ge mig Internet till bostaden så jag måste skriva på andra platser. Jag hoppas ni trogna läsare har tid med det.  I väntans tider tänkte jag dela med mig lite av en första dokumentation.

Jag anser det skäligt att dokumentera när man köper en äldre fastighet. Huvudsakligen om man har ambitionen att förstå huset man köper, skapa en slags känsla för husets historia och utvecklingsfaser. Detta är viktigt om man ska renovera huset i linje med husets bakgrund men också viktigt för att man ska förstå husets karaktär på ett mikrohistoriskt plan. I den mikrohistoriska resan undersöker man husets erfarenheter, dess ägare och vad de sysslat med, trakten huset står i och vilken funktion gården har haft. Mikrohistoria kan om man så vill sättas i ett större sammanhang, makrohistoria, kanske har det lilla torpet varit ett soldattorp som var indelat i det landsomfattande rotesystemet eller var  helt enkelt vad hade en gård i den här storleken för avkastning i relation till liknande gårdar i andra delar av Sverige vid samma tid? Vad säger husets proportioner med rådande byggnadsmode och virkestillgång? Utifrån en liten obetydlig gård kan obegränsad forskning byggas. Liksom historia i övrigt anser jag att det centrala är att skapa sig en inre förståelse av sig själv och den mark man beträder.

Jag ämnar att lite dokumentera Liljerum, främst så här i början för att göra huset rättvist. Jag råder alla att inför en renovering känna efter, vilka byggnadskonster hör samman med detta hus och vilka gör det inte. Ambitionsnivån är olika för alla och i vårt fall har vi inte tänkt att bygga ett museum utan skapa oss ett hem. Vi har varken tid eller pengar att göra allt men kanske finns möjliga kompromisser. Exempelvis har huset två utbyggnader från 1991, att riva dessa endast av byggnadshistoriska estetiska skäl är fånigt för människor i vår situation, istället kan man också acceptera dessa utbyggnader som en del av husets historia och gå vidare därifrån. Göra det bästa av situationen.

Så till några första trevande försök till byggnadshistorisk dokumentation.

Huset har som jag kan se gått igenom ett antal synliga ombyggnationsfaser. Jag har för enkelheten valt att kalla dem I, II och III.

Fas I. ca 1850-1902. Husets äldsta delar. Troligen ingång framtill på huset.Husets ålder är svår men de något djupa proportionerna tyder på att huset är tidigast 1850. Kanske stod här ett mindre hus men möjligen skiftades gårdarna om och ett större hus byggdes. Liljerum är möjligen den äldsta gården. Detta får undersökas vidare.

Fas II.1902-ca 1960.  1902 förses huset med en utskjutande trapphus framtill. Från denna tid finns ett fotografi (kommer sen…)med liten dokumentation. Bilden är hämtad ur Sveriges bebyggelse: Östergötland. Här kan man se att huset är har en  mörk färg, troligen rödmålat med vita knutar. Vad huset har för någon panel är svårt att se. På gaveln är fönstren asymetriskt placerade, anledningen är en vägg som nu är borta. Skorstenen är putsade med ett utskjutande krön. Trapphuset är försett med en pardörr i någon ljus kulör, kanske guldockra (vilket är sååååå populärt att måla dörrar med nu). Jag tippar dock på att detaljerna på huset har varit kromoxidgröna vilket var populärt vid denna tid, en flyttad äldre stupränna har denna färg bland annat.

Det finns några få synliga spår av fas I-II, bland annat de fina utskjutande takstolsgrejjern (vad det nu heter) som är vackert profilerade.

Fas III ca 1960-2009. Någon gång har huset försetts med eternit och målats gult. Samtliga eldstäder revs och huset försågs med kökspanna och vattenburen värme. Snart försågs det med betongpannor och skorstenen plåtbekläddes. Troligen i samband med fönsterbyte breddades flera fönster bland annat det assymetriska fönstret på nedervåningen. 1991 byggdes huset till med pannrum, extra badrum och hall. De båda utbyggnaderna flankerar trapphallen. Dessa utbyggnader, samt trapphallen är klädda med fjällpanel. Någon gång blev trapphallen renoverats och innertaket sänkt, vilket resulterat i att trapphusets fönster sänkts ner.

Jaha, då inleds fas IV 2009-?

Jahaja, vad gör ett sådant här pikant litet badrum här i det här huset?

Året var 1978, då många av er, inklusive jag själv, inte var födda. Gemene man tyckte det var helt ok, till och med fint att inreda ett badrum med blomster i tunga färger, mörkgrön plastmatta och det som vår besiktningsman kallade för bilhandlarpanel. Det var tydligt vanligt att inreda skabbiga bilhandlarkontor med mörka paneler i fuskjakaranda från Sydkorea. Jag hade svårt att ömka mig över snickerierna när min kofot satte in. Men kom ihåg att en dag kommer folk garva åt fondtapeter och skandinaviskt ljus. För att inte tala om shabby chic…

Året var ca 1960. I sund steril folkhemsanda skulle badrummet vara målade i lugnande, praktiska och lättrengjorda färger. Ljusblå med något okänt kakel. Jackie Kennedy hade gillat det. Liksom makarna Myrdal. Amerikanism och svenska folkhemmet. Det svarta är ett mycket intressant val av fuktspärr, en masonit dränkt i något asfaltsliknande klet. Regler rörande badrum kommer och går. Vid den senare 1970-talsrenoveringen valdes plastduk som även den syns på bilden.

Något tidigare än 1960. Om det verkligen fanns ett badrum innan detta är svårt att säga. Det krävs lite detektivarbete för att säga. Underst bland lagren finns en pärlspont vilket var vanligt att ha i tidiga badrum, men den känns alldeles för taffligt uppsatt för att vara det. Den är skarvad och i dåligt skick. Det rör sig troligen om återbruksmaterial för att åstadkomma en bra grund för masoniten. Kanske satt denna pärlspont i köket.

Under den gröna plastmattan återfanns en kakel vilket var mycket spännande. Det rör sig om ett vitgrå melerad platta tillsammans med ett rött lerkakel. De är 1 cm tjocka och från svenska IFÖ. Jag försökte ta upp så många som möjligt hela. Det var rivningen det. Nästa sak är att sätta in en gammal dörr och förbereda för att badrumshantverkarna ska droppa in och göra sitt jobb.

Många gamla hus möter tråkiga bokslut när de rivs av ointresserade och oförstående nya ägare. Hus som ibland stått i hundratals år för att bytas av en nybyggd villa som håller i 30 år. Sen finns det också de personerna som är intresserade men inte har tid, men som önskar att att någon kan ta vara på huset. En sådan person stötte jag på genom en blocket-annons. Han hade köpt en skogsfastighet där det fanns ett torp som var bortom räddning. Kraftiga sättningar i huset och rötskador. För att rädda några inventarier satte han ut en blocket-annons för att bli av med järnspisen. Jag ringde och åkte dit. Då fick vi fick reda på att det skulle rivas frågade vi om vi kunde ta ut dörrar, lister och lite fönster. I utbyte mot en torktumlare gick vi loss på inredningen.

Först tog vi ut vedspisen, en vacker Husqvarna nr.16 från sent 1800-tal med en tillhörande gjutjärnshäll. Dylika hällar är mycket ovanliga, jag har knappt sett någon någonsin. Till kom också vedluckor och bakugnsluckor från Näfvekvarn som är det mest lokala bruket på järnspisar.Det kändes lite jobbigt att förstöra detta stilleben.

Spisen kommer behöva renoveras medelst stålborste, spislera och svets. Det kommer i ett annat inlägg.

När spisen väl var undanskuffad gick jag, Anna-Maria och pappa Pär loss med träkilar, kofot, stämjärn och hammare. Det är gäller att vara varsam, virket är torrt och spänt under många lager av gammal tät plastfärg. Slå in träkilarna bakom listerna och stick sedan in en kofot och försiktigt lossa bräderna. Det fantastiska med gammal spik är att de är koniska, vilket gör att när de väl börjar lossna så hoppar de nästan ur hålen med en smäll. Dagens spik är rak med en liten avfasad spets längst fram, dessa spikar nyper hårdare i träet och är svårare att dra ut utan att förstöra trät. Det är en bra poäng att märka dörrarna och deras respektive foder.

Jag vill slå ett slag för Hultafors röda kofot. Svenskt stål (smidd i Taiwan, depp…) Den är lätt, smidig och har en ett brett huvud som ger större anslagsyta vilket är viktigt när man tar loss ömtåligt foder. Den kostar några 100 men de är de värda. (Nu har jag iofs köpt min billigt direkt i Hults bruk där de målas men iallafall)

Eftersom fönsterbågarna var osedvanligt stora i detta lilla hus beslutade vi att ta dem med, mest för att få glasrutor i reserv.

Totalt kom vi över:

5 innerdörrar med karm samt foder

1 Pardörr med karm och foder

1 Pärlspontad garderobsdörr

8 fönsterbågar med glas

Fönsterfoder från 4 fönster.

X antal meter golvlist

X antal gamla spikar, beslag och fönsterhakar.

Förödelsen var total när vi var klara men huset får åtminstone leva vidare till viss del i ny skepnad. Detta huset måtte haft en deppig tid, det var tydligt att huset varit eldhärjat minst en gång, byggd på eländig grund, fått sättningar och under en tid haft fyllon som inneboende som inte kunde slå en spik rakt. Och då ska vi inte tala om rötskadorna..

Dörrarna är det värt att nämna lite om extra. Pardörren är något särskilt, hög, fint snickrad med åtta små rutor i varje dörr. Innerdörrarna är av vitt skilda slag med olika dateringar, från troligt sent 1700-tal till sent 1800-tal. Kanske har några av dörrarna suttit i ett äldre hus, ägarna kan ha gjort på samma sparsamma sätt som vi och uppskattat en väl snickrad dörr. De flesta av dörrarna har dessutom lås vilket är kalas eftersom nya reproduktioner är otroligt dyra.

Äldsta dörren, sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Primitiva gångjärn och lås med platt ovalt vred.

Nu är det bara vänta och fundera vart dörrarna ska passas in. Bara en dörr är vänsterhängd och kommer troligen hamna på toan. Sen är det en hel del som ska skrapas, den dagen den sorgen. Apropå sorg kommer det lilla tomma huset ute i skogen snart krossas av ägarens egna grävmaskin och eldas upp.

English summary: We have been away to a old house, similar to our house, to get old parts. Since the house is to be torn down we managed to get alot of old spare parts like a couple of doors and windows. Most important, an iron stove from the 1880:s. The doors are of different sizes and dates, from late 18^th C to late 19^th C. It´s somewhat sad to know that this old is about to be destroyed but its to late to repair and after all alot of parts will live on in our house.