Liljerum XXIII. Sovrum.

Då var det åter dags att stifta bekantskap med den angenäma känslan av lugn som lägger sig när byggskräp lagts på hög för bränning, verktyg burits ut och möbler burits in ett nyrenoverat rum. I drygt två månader har vi sovit i arbetsrummet bland tyger och bråte och kosmos infinner sig.

Vi backar bandet. Utseendet hos det gamla sovrummet gav en känsla av äldre tider på ett sådant sätt som jag personligen inte uppskattar. Rummet vittnade om en era då brunbetsat trä älskades av svenskarna och när pastellfärgade tapeter med grav psoriasis-struktur uppskattades och var på var mans läppar. För att inte tala om plastparkett som är praktiskt, lättstädat, dött, kallt att gå på och som ger ifrån sig hjärtskärande ljud när en hunds klor vispar på det i ett försök att ta sig upp till stående. Det är inte vackert.

Inför bilder vill jag lägga till att det inte är helt klart, en ny lysknapp och lite foder i fönsternischen ska till och den blå färgen hoppas vi kunna sätta schabloner på när vi hittar ett trevligt mönster. Rummet gapar just nu sent 1700-tal, det ser rätt grymt ut och det känns som att vakna i en 1700-talsgård varje morgon. Trevligt men tanken är att schablonerna ska tona ner intrycket något och göra rummet lite mer 1800-tal och mer tidsenligt.

Så här blev det.

Väldigt 1700-talsstylish? Men faktiskt väldigt behagligt och det har varit några rejäla nappatag för att ta sig hit och jag tänkte nu berätta sagan om vårt sovrums begynnelse.

Rivning.
Kofot i högsta hugg och börja riva. Taket var täckt med gips som kvickt kom ner och sen två (!) lager tretex och därunder en gravt perforerad spännpapp som tycks vara det som ursprungligen varit i taket. Under gipset satt dekorativa tretexplattor med avfasade hörn som påminde mig om högstadieskolor från 60-talet.

 

Golvet var täckt med plastparkett som dolde ett rejäl underarbete med 22mm spånplattor som var väl förankrade och därunder ett lager masonit och slutligen ett riktigt fint trägolv i gran.

Jag är överraskad, hur mycket skit kan ett till synes vanligt litet rum producera? Jag vräkte drivor med skivor ut genom fönstret och bar ut 10 sopsäckar fyllda. Till råga på allt höjde jag takhöjden med nästan 10 cm.

Taket.
Jag hade dyrt och heligt lovat att inte gå i fällan och slipa ännu ett tak men tji fick jag. Under spännpappen fanns ett fint råsågat tak, precis som i vardagsrummet. Det vara bara att spänna på sig munskyddet och bereda smärtor i rygg och nacka med exenterslipen i taket. När det var över så var det bara att spackla igen 1000 spik och skruvhål. Som en mardröm på repeat.

Snickerier.
Rummet hade mycket att önska när det kom till snickerier. Första steget blev att tampas med dörrfrågan. En brunbetsad flat dörr? Not ok. Jag var länge inne på att bygga om dörren till en flat tapetdörr men den idéen kom om intet när jag inhandlat en 5 nya spegeldörrar i omaka storlekar.

Jag rev ur karmen efter den gamla dörren och upptäckte att det fans en anledning till att den var låg. Den stod på en bärande balk. Vad göra? Att korta ner den nya dörren kändes aktuellt inte så jag löste det genom att ta cirkelsågen och kortade ner djupet på karmen och monterade karmen framför den bärande balken. Betydligt bättre.

Jag bytte även ut funkisgarderobsdörren mot en annan dörr av samma mått. Efter lite pyssel satt även den på plats.

Runt dörrar och fönster sattes antika franska foder från 1800-talet. Taklist och golvlist nytillverkade efter gamla original. Jag kan inte poängtera det nog men det är gamla tiders rejäla foder som gör det ålderdomligt och spikar du som här synligt med klippspik så blir det ännu bättre.

Väggar.
Jag vill ha som målsättning att lära mig något nytt var gång jag sätter igång med ett rum. I detta fall valde vi att tapetsera väggarna med grålumppapp. En mycket ålderdomlig teknik som sträcker sig tillbaka på 1700-talet då tapeterna inte var på rulle i var mans hem utan i ark. Grålump är papper gjort på textila fibrer precis som pappret förr var och ganska grovt i strukturen. Pappen fick tjäna som underlag för exempelvis målning och arken kunde tapetserats i stående eller liggande ark. Tekniken användes vanligen fram till mitten av 1800-talet då den konkurrerades ut av tapetrullar och delvis av att vävspända väggar. Grålumppapper används idag som underlag för golv och är förvånadsvärt billigt. När jag räknade på det kostar det ungefär 9kr/kvm att tapetsera med. Klister tillkommer. Rykten säger att den lumppapp som Gysinge säljer är densamma som Byggmax säljer. Fundera över vilken som kan tänkas vara billigast.

Lumpappen köps på rulle och måste rivas i rätt storlek. Det görs med lite övning med ett bord med en träbräda på. Det gäller att ha rätta knycken för att få en fin riven kant. Det blir inte bra att klippa lumppappret då det dels är otidsenligt och dels för att skarvarna inte blir snygga.

Därutöver behöver du göra ordentligt rent och ta bort alla tapetrester. Använd mycket lim på både underlag som papp. Att tapetsera med grålump är en angenäm upplevelse i jämförelse med moderna tapeter. Du kan sluta när du vill och pappen är inte särskilt ömtålig. I mina mest romantiska stunder skulle jag beskriv förfarandet som ålderdomligt och meditativt.

Grålumppappen passas in så att de överlappar och det bildar ett rutmönster på väggen som ger en speciell atmosfär. Det behöver inte vara helt perfekt. Försegla sedan ytan med limvatten, dvs tapetlim uppblandat med 4-5 delar vatten.

Golvet.
Golvet var en mycket positiv överraskning. Det var i gott skick och kunde brukas som det var. Det fanns några stora fläcka av något slags svart tjärliknande lim men dessa kunde slipas bort med exenterslip. Grangolv har en otrolig snygg grå lyster och vi valde att behålla det som skurgolv. För att göra rent skurades golvet rikligt med såpa och kallt vatten. Två gånger slet vi våra knän med skurborstarna och det är otroligt hur mycket skit det finns på ett golv som nästan ser rent ut.  Tips, snåla inte när du blöter golvet, låt inte såpan ligga för länge på golvet det blir fläckar och använd alltid kallt vatten på gamla trägolv.

Färgsättning.

Här var den svåraste nöten att knäcka. Det skulle vara blått och det är en ganska krånglig färg att få bra. Vi var hos vår linoljefärghandlare och tittade i hans kataloger och valde bland riksantikvarieämbetets färgskalor för att vara på säkra sidan. De grå nyanserna var lättast, de vi valde är alla brutna med grön umbra med zinkvitt som bas. Där är det svårt att misslyckas även fast det slutade med att vi tömde en liter zinkvit i den grå färgen vi skulle ha i taket.

När vi öppnade den blå nyansen blev vi snabbt varse om att det inte var det vi sökte. Det var en babyblå från helvetet som i det närmaste var självlysande. För att lösa det hällde vi rätt mycket överbliven grå i den och gjorde en första strykning. Fortfarande lysande blå.  Till andra strykningen köpte vi svart pigment och mer vit. Vi lyckades matta ner färgen ordentligt med egenblandad svart linoljefärg och lite vitt. Betydligt mer harmoniskt med det grå.

Det är fortfarande en väldigt blå nyans om än en tidsenlig nyans. I framtiden ska vi måla schabloner på det blå och göra det ännu lite mer spännande men detta duger gott tills vidare.

Murstocken putsade vi i alla hål och målade med vit emulsionsfärg. Länge, länge var vi inne på att renovera skorstenen och montera en gjutjärnskamin i rummet men det är en rejäl kostnad och kändes inte läglig för tillfället. Skarvar i golvet skvallrar om att det har varit en rörspis eller kakelugn på platsen.

 

Slutligen.

Det är skönt att sova i ett fint rum. Sköt om er.

PS. Death to shabby chic, byggnadsvård ist Krieg!

7 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

Item Anna-Maria surcot mixti coloris.

S:t Anna-Maria av Liljerum, de vådaskjutnas helgon.  År 1369 vådasköts hon allvarligt i sin kristerliga gärning när hon i Andens makt skulle rätterligen tillrättavisa hedningarna i Gusum och Fyllingarum. Trots skadan kunde hon obarmhärtigt nedkalla helig eld i de trolösa bågskyttarnas anleten i 77 dygns tid. Slutligen signade hon ned och otaliga under visade sig i trakten där hon verkade såsom heliga källor, anstormande närvaro i kyrkan och extrainsatta matutin, laudes, ters, sept, non och completorium, dubbla skördar och ett allmänt stilla och angenämnt sinnelag samt god hälsa bland traktens innevånare. Någon erkänd kanonisering hos av påven är inte känd men hon dyrkades långt in på 1700-talet i Drothems kyrka.

Nja…så kunde det ju ha varit för 650 år sen men sanningen bakom dikten är nog så intressant. Inledningvis kan sägas att en ny överkjortel av sen 1300-talsmodell har anbringats genom strävsamt flit under otaliga fikaraster. Denna surcot är något utflippad i sina färger men på ett medvetet sätt. De skulle förhållandevis lätt kunna anskaffas och det är lite kul med mi-parti tycker jag. När det kommer till modellen är det vanligt att surcoten vid denna tid har tippets, dvs långa tungor som hänger ner vid ärmslutet men det förekommer också en del bilder utan tippets. Det kan tänkas att de opraktiska tungorna är ivägen och att t-shirtlängd är ganska behändigt.

Här följer en liten kavalkad som visar på stor rikedom i såväl skärning som färg och materialval (Alexanderromanen 1340-tal blad 181v.)

Vi valde att sätta snörning framtill vilket var populärt under 1300-talets andra hälft för att framhäva dåtidens timglasformade ideal.  Under surcoten har Anna-Maria sin blå kjortel med knappar på ärmsluten.

Carnis Carneval.

Surcoten är inte helt färdigsydd på bilden, ännu lite sömmar att fälla och fålla ty det hastade att bege sig till Carneval och säga farväl till köttet inför fastan. Carnis höll sin sedvanliga fest utanför Linköping och bjöd på nya spännande medeltida maträtter, upptåg och brottande carniter på hög. Det hörde till fastan att inleda dem med en färgsprakande fest där man klädde ut sig, spexade och gjorde narr av auktoriteter. Därav Anna-Marias skojfriska tilltag med pilbågen. Själv klädde jag ut mig till skenhelighet som en gråmunk med dinglande silverkors och händer beströdda med dyra ringar. Någon klädde ut sig en getabock, en snuskelefant, himmel, råbock, guffe eller helt enkelt vände ut och in på kläderna.

Kvällen bjöd på allsköns upptåg och maten var något speciellt.  Taget rätt ur minnet kan jag minnas tre serveringar med bland annat en mustig vildsvinssoppa, rökt fisk, bröd, baconlindad fisk, köttpajer, vildsvinskorv, frumenti, örtkräm, kräftor, rotsakspytt, ett stort antal såser, våfflor, hyppocras och kanske kvällens höjdpunkt, helstekt spädgris innehållande en kyckling som i sin tur bar på en ripa med ett ägg inuti.

Tack för en trevlig kväll.

4 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar, Textil

Sommarens projekt.

Dagarna byter av varandra i rasande takt. En tillstymmelse till att försöka sig på seriöst hobbyhantverk är liksom lönlöst. Inte helt kanske men en ny snorgrön/ljusgrön överkjortel kommer det bli till frugan. Fikarasterna på jobbet är värdefulla. Det är mycket arbete på museet just nu och helgen bjuder på andra utmaningar, exempelvis måste jag hänge mig åt vardagens förgängliga konsthantverk. Drygt 10 kubikmeter ved ligger utlagd som en lång bajskorv snett över vägen och den hoppar inte upp av sig självt i vackra konstellationer. Det var fredag kväll och halva lördagen som liksom försvann som i ett trollslag.

Detta leder oss raskt in på våren och sommarens projekt. Vi har inte som tradition att stapla ved på detta vis då vi har ett vedförråd. Det är emellertid mellersta Östergötlands sorgligaste vedbod/hundgård/virkesupplag och det är läge att bygga ett nytt innan dess säckiga kropp rasar ner i den Liljerumska stenfylda myllan. Tiden och snön har slitit hårt med det och endast nåden håller konstruktionen samman. Det kommer byggas ett nytt i närheten av pannrummet så detta blir en öppen plats till något trevligt. Förslag på användningsområde mottages tacksamt.

Vår uthus som är parasiterat av den gamla vedboden kommer också få känna en bris av förändringens vindar. Taket ska bekläs med takpannor och det gamla korrugerade aluminiumtaket ska ner. För ca 40 år sen var det någon driven försäljare som tjänade storkovan här söder om Söderköping. Praktiskt taget alla uthus i trakten har samma, något grönskimrande plåttak. Vårt läcker och är under all kritik fult så det blir till att byta allt och lägga på tegelpannor.

Rent byggnadsvårdsfascistiskt är det i stort sätt bara acceptabelt med plåttak på äldre hus på landet om det är:

1. För att rädda ett hus tills vidare.
2. På utbyggnader där taklutningen inte tillåter något annat. Under förutsättning att det görs på samma sätt som för 100 år sen. Dvs korrugerad plåt passar ingenstans annat i syftet statuerat i ovanstående fall.
3. Om du bor på en tegelfattig plats i Sverige där andra tak som vedtak, torv och pärt varit dominerande. Exempelvis nordvästra Dalarna. Dock har dessa områden vanligen ett särskilt lokalt plåttak som ska användas.

Slutligen ska våra torparkex tas ner och jag tror att det kommer bli ett rejält lyft för hela huset. Det kommer mildra husets fulhet något så enormt. Det visade sig inte vara så blodigt dyrt att göra sig av med eterniten så det blir närmast när sovrummet är klart. Jag hoppas vid min Gud att panelen är så fin som bilden skvallrar om. Jag vet dock att det verkligen är önsketänkande då inget går som smort i det här huset.

I övrigt har jag köpt en gammal bössa som jag väntar på ska komma med posten. Den har en rakräfflad pipa, vilket låter helt idiotiskt i mina och en del av er läsares öron. Mer om detta.

6 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar, Byggnadsvård på Liljerum

Historiska hantverk på Stadsmuseet III: Talgljus och linneförkläde.

Än en gång var det dags för att åter igen stöpa ljus. Senast det bar av att slöjda i kofett var när jag bevistade stadsparken i Jönköping för ett antal år sen. Det skrev jag om här och mitt intresse för belysningshistoria har även resulterat i att jag krystat fram en artikel om vad man faktiskt lyste upp sin samtida med. Den kan du läsa här.

Om ni verkligen vill veta i detalj hur man gör ljus med talg och dess historia rekommendera tidigare inlägg. Detta blir en lite kortare artikel och en liten reklamare om våra trevliga historiska verkstäder på vissa söndagar.

Temat för den här söndagens historiska verkstad var belysningshistoria och att stöpa talgljus.

För att sprida kunskapen om våra förfäders mörker tog jag med mig ett antal ljushållare från medeltid och framåt. Träljustakarna kom till idag då jag besökte en loppis på väg till jobbet.  Det var det enda på den loppisen som jag skulle betala pengar för att de skulle följa med hem. Det är ett par 1800-tals ljustakar svarvade i masurbjörk, väldigt trevliga.

I sedvanlig ordning cuttade jag talget och skred till verket tillsammans med hugande besökare. Jag bjöd på glögg och höll låda om alla sorters ljus och hållare. Vad mer behöver man än levande ljus, glögg, kniv och en hög med kallt fett direkt karvat ut något stort klövdjur?

Dagen till ära och till skydd för mina kläder hade jag sytt ett sprillans nytt förkläde till gagn för mina 1800 och 1700-tals kläder. Det är sytt efter ett förskinn från 1800-talet som jag beskrivit i ett Artefakt-inlägg. Det går alldeles utmärkt att sy förkläden i arméns draglakans då tygbredden är perfekt och stadkanterna kan nyttjas. I nacken kan man knäppa upp med två benknappar som ligger omlott. Käckt….

Det blev iallafall snygga små ljus och jag vill rekommendera att kyl det renade fettet ordentligt innan du börjar stöpa. Varmt fett bygger ljus knappt, fingervarmt och lite till är lagom. Stöpa ljus är en allvarsam lek.

Kom gärna och besök mig på kommande Historiska verkstäder! Detta har vi framför oss, kom, umgås, hantverka!

Verkstäderna är kostnadsfria och öppna för alla. Kl. 12-16 i Grå huset, Norrköpings stadsmuseum.

27 februari: Talgljusstöpning och gammal belysning
Vi visar också olika typer av äldre ljusstakar.

27 mars: Sömnad på gammalt sätt
Vi syr för hand med traditionella material.

24 april: Historisk påsk
Vi lämnar fastan och lagar gammeldags påskmat.

22 maj: Ryssolja och täljning
Trätjärans okända släkting. Vi slöjdar också i färsk björk.

21–23 juni kl 11–15: Färgardagar på museet
Vi samlar in växtfärger, färgar tyger och garner, syr för
hand och på trampmaskin. Ta gärna med eget material.

 

Ha det fint.

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar, Självhushållningsexperiment

Tjuvtittar och björnlappskojs.

Min tid har upptagits av många saker på de senaste veckorna. Jag har såklart jobbat och guidat småttingar i vår nya succéutställning Hela livet förr i tiden, varit i dalarna, i föremålsmagasin, börjat med jägarexamen, sålt en massa saker som en del säkert sett, köpt en del saker  som ni ännu inte har sett och rivit ett gammalt sovrum i tusen bitar. Vem kunde ana att ett vanligt rum som ett litet sovrum kunde producera en ohemult stor hög skräp nedanför sovrumsfönstret? Det är just på grund av dessa förehavanden som jag skriver detta inlägg som inte innehåller några saker av större dignitet. Jag kommer satsa på att skriva någon artikel avföring förr samt om sovrummet framöver.

I väntan på detta presenterar jag ett litet medley i bilder från senaste tiden. Gör vad ni vill med den informationen, inspireras är vad jag alltid hoppas på.

I föremålsarkivet.

Tillsammans med mina militärt överintreserade vänner Johnny och Peter besökte vi vapensamlingen på jobbet. Vi är alla intresserade av antika vapen med olika djupare intresseområden. Det blev musköter, asiatiska dolkar, maximilianska hjälmar, värjor, kanonkulor, hjullåstudsare och allt annat vasst och skjutbart.

Jag har valt ut två highlights bland många.

Kruthorn från perioden 1600-1750. Samtliga är ganska ovanliga på det viset att de inte är traditionella kruthorn utan lite mer annorlunda.

Den gamla landsknekten (och järnåldersmannen) Johnny hittade bland klingorna en riktigt fin Katzbalger från ca 1520 med helt metalfäste med endast en liten ring av ben runt kaveln. Balansen var superb, lätt och snabb.

 

I sovrummet.

Bland de egna samlingarna.

Av olika anledningar har min samling av gamla ledsna mynningsladdare totalt svämmat över. Samlingen kommer gallras kraftigt när jag kommit överens med mig själv. Jag kommer styra skeppet mot helstockade jaktvapen ca 1700-1850 och då kommer en del slängas överbord, exempelvis halvstockade vapen liksom allt militärt. Vill du ha en helt ok bössa att skjuta med? En dansk muskötpipa från ca 1744?  Jag löser det, hör av dig.

I köket.

I köksregionerna utspelar det sig också ibland de mest historiska experimenten. Jag vet inte vad ni brukar få av era fruar och män i julklapp men jag fick i vilket fall en köttkonserv. Det var inte vilken som helst utan finskt björnkött. Det påminde om kattmat när vi öppnade burken men tillsammans fick vi den briljanta idén att göra lappkojs för att göra det mer attraktivt. Ni läsare får också chansen att lära er något!

Lappkojs är en rätt från Tyskland (där de älskar djur i nermald form…)  som blev populär i hela norra Europa liksom Storbrittanien (där de älskar allt kött på burk…). Särskilt populär ska den vara bland sjömän och den har inget att göra med ursprungsbefolkningen samer.

Vi använde ett drygt 100-årigt recept ut Iduns kokbok.

Vi använde då björnköttet och det blev helt ok. Ganska nära skolbespisningens lappkojs fast bättre, särskilt med senap och lingon. Vi ger björnlappkojsen betyget:

7 av 10 tveksamma köttkonserver.

Väl mött.

5 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar

Allmoge II: Vångadräkt II. Vardagsskjorta.

Jag har tagit avstamp i folkdräktsömnaden genom att börja i den enkla änden, dräktskjortan. Ser man till folkdräkten från Vånga som den formaliserades i modern tid som högtidsplagg så har dräkten försetts med en efterkonstruktion till skjorta. Om vi går till Anna-Maja Nylén så hävdar hon att:

Skjorta saknas i samlingarna men har varit av vitt bomulls- eller linnelärft med hög uppstående krage och ärmar med linningar och spjäll.

Nylén hänvisar här till Nordiska museets samlingar men varifrån uppgiften om att det skulle vara en högkragad skjorta med ärmlinningar framgår ej. Det som är problematiskt är att denna uppgift står i stark kontrast till Prosten L. Wiedes upptecknar från 1840-talet samt delvis till Mandelgrens teckningar. Wiedes uppteckning är mycket detaljerad och troligen den mest omfattande beskrivningen av Vångabornas dräkt och deras leverne.* På följande sätt beskriver han skjortan:

Linnet består af en skjorta af blekt blågarnsväf med vida och tvärt afklippta ärmar, som räcka nedtill handlofven, saknar linning, sprund eller fäste med blott en smal fåll nedtill och kring handleden. I halssprundet är skjortan hopfästad med en nål. Skjortkragen är mycket låg.

Samma sorts skjorta ska ha använts vid såväl vardag som fest, sommar som vinter, enligt Wiede. Enligt denna uppgift rör det sig om en ålderdomlig skjortvariant då de flesta skjortor vid denna tid har en linning vid handleden. Wiedes bild förstärks ytterligare av en av Mandelgrens teckningar från trakten.

Mandelgrens teckning visar en skjorta med förhållandevis låg krage, ok över axlarna, knälängd, sprund i halsen och enkla ärmslut. Det är troligt att mannen som avbildas är klädd för arbete en varm dag då hans knäskålar och nakna fötter i de karaktäristiska vångaträtofflorna syns. Det kan tänkas att Mandelgren avbildar en slags arbetsskjorta (likt en bussarong) men det är tydligt att de speciella elementen i Wiedes uppteckning stämmer överens med Mandelgrens teckning. Mer problematiskt är dock att Mandelgren avbildar även en bergsbonde i Vånga som tydligt bär hög krage.

Viktigt att poängtera är att detta inte givetvis måste vara ett motsatsförhållande då det faktiskt kan ha funnits två sorters skjortor (även fler!). Vångaböndernas dräkt är ett sammelsurium av gammalt och nytt, omodernt och moderiktigt. Om man tar tar både upptecknarnas uppgifter för sanna så har åtminstone båda skjortvarianterna använts i arbete och vardag.  Jag har inte funnit spår av att Nylén har läst Wiedes uppteckning då hon endast refererar till Richard Dybecks betydligt kortare beskrivning av vångadräkten i tidskriften Runa från år 1844. Dybeck utelämnar alla detaljer om skjortans beskaffenhet.

I slutsats kan sägas att det är troligt utefter källorna att det existerat två sorters skjortor i Vånga, en med hög krage som kan ha haft åtsmitande ärmlinning men också en mer ålderdomlig skjorta med låg krage och enkel, ledig ärmlinning. Eftersom inga kända exemplar av  någon av skjortorna finns bevarade är vi utelämnade till att tolka och rekonstruera.

Skjortan.

Bilderna nedan är tagna hemma hos mina farföräldrar i Djurås by och jag har inte brytt mig om att stryka skjortan. Vi kan låtsas att det är av estetiska skäl.

Enligt Wiedes uppteckning ska skjortan sys av blångarn som är den grövsta formen av linnetyg. Det är ett tyg som inte enkelt låter sig skaffas utan jag valde istället en handvävd treskaftad kypert av god kvalitét. Ofta när jag undersöker särkar och skjortor från den avsedda tiden blir jag ofta imponerad över linnets tyngd och tjocklek, liksom dess mjukhet. I dag är det svårt att komma över tätvävda linnetyger av likvärdig sort men detta tyg kändes troligt för en vardagsskjorta.

Modellen
Jag har valt att främst gå på uppteckningens linje med låg krage och en liten enkel fåll längst ner på ärmen. Som tillägg har jag enligt Mandelgrens illustration lagt till ett ok som kan skönjas på bilden. Ärmhålorna har små ärmspjäll och ganska stor sprund som börjar där oket slutar, som på bilden. Nedtill har jag inte följt bilden utan min är något kortare, främst på grund av materialbrist. Mandelgrens skjorta är mycket lång och det är svårt att fastställa huruvida denna skjorta har kilar i sidorna vilket är oerhört sällsynt när det kommer till mansskjortor. Särkar har vanligen kilar. Jag försökte få ut några ynka cm nedtill genom att skarva av överblivet material. Jag har slitsar vilket är kutym på mansskjortor.

Allt är sytt med gammalt bockens skogarn som är ungefär som 35/2.

*Wiedes uppteckning kommer föräras med en egen artikel så småningom.

5 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil

Artefakt III. Folklig rock från Jönköping.

Rocken som beskrivs i detta inlägg finns deponerad på Jönköpings Länsmuseum. Jag fotograferade den i samband med min praktik där ett antal år sedan. Jag blev genast betagen av rockens utförande, materialet, skärningen och detaljer.

Föremålet har inventarie nr JM 7180. Plaggets längd: 1220 mm.
Museibeskrivninng: Långrock av gråbeige ylletyg. Dubbelknäppt med två rader med vardera fem mörkbruna knappar. I ryggslutet sitter två knappar, nedanför är rocken öppen. Nedanför ryggslutet där rocken är öppen, är tre knappar fastsydda på vardera sida på en snibb/flik – under dem döljer sig ingången till en dolda fickor. Rocken är fodrad med gråbeige, glesare vävt ylletyg i ärmarna, livet och ner till höfthöjd. En innerficka sitter i brösthöjd på vänster sida, påsydd med fodertyget. Ärmarna avslutas med en 110 cm bred manschett med två klädda knappar av rocktyget. Rocken är maläten och förstärkningar har gjorts på senare tid med bomullstyg.

Ärmlängd: 630 mm.
Rocken saknar således kontext och datering men det är troligt att den samlats in i länet och att den är sydd under 1800-talets första hälft med tydlig empireskärning. Vad som är intressant är att den är i skärningen bra gjord men med billiga material och med mycket knappt material. Det är gott om skarvar överallt. Den förefaller vara sydd med vit lintråd överallt. Jag låter bilderna få tala för sig själv och de är kanske inte av bästa sort men gångbara. Här ser man också vilken omsorg som lagts ner på prickstickningar och detaljer. Knapparna verkar vara av horn.

 

4 kommentarer

Under Artefakt -fynddepån

Liljerum XXII. Vardagsrum.

Vardagsrum.

Två dagar inför doppardagen torkade den sista droppen färg, höstens stora deadline visade sig vara i hand. Till priset av kraftigt decimerat umgänge, bristande egen omvårdnad och hårt arbete till senan kväll. Det ger vid handen att jag på sista tiden reducerat min organism till en någon slags amöba som endast renoverar, jobbar, äter och sover. Livet har nu efter julaftonen sociala urladdning äntligen efter ett halvår börja te sig någorlunda normalt. Låt oss gå till baka till början.

Detta var vårt vardagsrum

Det ni kan se är ett helt vanligt vardagsrum med plastparkett, strukturtapet i någon slags smygrosa nyans, brunbetsade snickerier och avfasade gipsplattor i taket som skulle kunna vara snodda från en högstadieskola.

På följande bild syns murstocken som blivit flankerad av en vägg utjämning med ett praktiskt litet vitrinskåp från helvetet. Hålet till höger var ett hål vi tog upp i samband med köksrenoveringen för att kunna röra oss till vardagsrummet utan att skita ner köket. Det har suttit en dörr där ifrån början vilket det också blev.

Resultatet då?

Tillvägagångsättet.

Taket.

Vi gick ut hårt i våras med taket i samband med att vi skulle installera kakelugnen vars installation jag tidigare presenterat. Jag började att gå loss med kofot och riva ner plattorna som visade sig dölja förunderliga saker.

Under gipsplattorna fanns rester efter två lager spännpapp och under det ett kilsågat tak.  Brädtaket är omålat och råsågat med en grov yta vilket tyder på att taket aldrig varit framme utan tjänat som underlag för spännpapp. Vi beslutade att vi skulle trots allt använda detta tak som synligt tak då spännpapp kräver övermäktiga byggnadsvårdsskills att sätta upp.

Hundratals spikar och skruva att avlägsna, de senare enkla att fixa och dessutom få. Pappspiken var hårt islagen i taket varav några lätta att få ner med hovtång men de flesta krävde några dagar idogt uttragande med ett slitet stämjärn. Ett mycket strängt arbete med bakåtkrökt rygg, sågspån i fejjan och mjölksyra i armarna. Hej hå, en burk spackel och massa hål. Mer krökt rygg.

Ett råsågat tak är ingalunda underlaget för min linoljefärg och inte lämplig rent estetiskt. Med vånda och illamående i själen satte jag upp exenterslipen i taket med halvkrökta armar. Ett än mer strängt arbete, 2,05 i takhöjd garanterar ingen skön arbetsställning. Tänk den som fick dra ut några hundra spik istället för att knappt orka hålla i pappret när man snyter ut brunt dammuppblandat snor. Jag vet inte hur många timmar den här verksamheten åt upp men taket käkade arbetslust till frukost och slippapper till lunch. Jag kommer aldrig göra om det (eller jo, det kommer jag när så tillfälle ges men vågar inte erkänna det just nu).

Taket bjöd en sista ansträngning i målningen. Taket svalde nästan 1000 spänn i linoljefärg och penslar innan jag klar. Som i ett töcken målade jag, slet för att stryka ut färgen över så stor yta som möjligt. Taket, fortfarande något grovt i ytan slet penslar och gjorde utstryckningen tung. Två strykningar och taket kunde läggas åt handlingarna äntligen.

Väggarna.

Väggarna bjöd även de på en del överraskningar. Jag beslutade mig att titta vad det var för slags grundmaterial i väggarna och gläntade på skivorna på en vägg. Det visade sig vara väldigt intressant. På timret har kilsågade bräder använts, bräder som tidigare varit ett tak från ett tidigare hus eller liknande. Troligtvis 1700-tal eller tidigt 1800-tal från det förra boningshuset. De är målade med vit limfärg eller med schabloner i blå och röda nyanser. Jag har försökt hittat ett komplett mönster, förgäves men fina färger som inspiration. På dessa bräder har sedan papp spänts som underlag för tapet. Efter ett samtal med byggnadsantikvarien på länsmuseumet beslutade jag mig för att dokumentera och sen sätta skivorna på plats igen. På så vis vet vi vad som är under och det är kvar.

Peppfaktorn är lagom hög när man är i det här läget. Skräp och skit överallt.

Väggarna tapetserades sen med neutral tapet som målades med vit emulsionsfärg två gånger. Lagom neutralt och kan tjäna som grund för schabloner eller annat kul. Vi har väl båda konstaterat att vi tar avstånd från den ljumma, ljusa lantliga inredningstrend som förhärskar och förslavar svenskens sinne. Den lantlige svensken för 100 år sen hade först fått ont i ögonen sen garvat ihjäl sig över din fantasilöshet och brist på kreativitet. Kom igen, ditt hem är inte en ljusterapianläggning.

Fönster, dörrar och snickerier.

Alla dörrar och fönster fick sina brunbetsade ”allmoge”-hyvlade brunbetsade avskräden till list avlägsnade och förpassade till vedpannans eld. Samma öde gick alla andra lister i rummet. Dörrarna och fönstren kröntes istället med fräsiga feta franska foder från 1800-talets andra hälft.

Golvlisten är låg men tjock list som är specialgjord för oss efter ett fragment från en list från drängstugan. Nedan kan ni se originaldelen och när kopian är på plats. Märk väl att moderna lister är väldigt tunna medan denna originallist är 1 tum tjock. Hittar du rätt hyvleri kostar det inte farlig att hyvla fram ett 50-tal meter som vi gjorde. Den kommer även pryda sovrummet så småningom.

Taklisten har vi köpt av samma hyvleri och är en kopia på en äldre. Totalt är det tre grå nyanser, en ljus i taket som skänker rummet välbehövlig rymd och fodren är en mörkare nyans och golvlist något mörkare. Allt spikat med gammal klippspik.

Golvet.

Även golvet bjöd på lite utmaningar. Längs med en utomhusvägg misstänkte jag och min far att trossbottnen hade rasat in i grunden. Detta grundade vi på vad vi såg genom grundluckorna. Så jag bröt upp tre bräder för att upptäcka att det inte var något fel utan bara ett litet hål där det sakta singlats sågspån igenom. Jippi, hål i golvet. Inget gammalt golv förvisso, från 1950-talets modernisering, men ett golv vi tänkt spara. För att ersätta bräderna fick vår trogna såg fixa fram tre granbräder i samma dimension bara för oss. Han gör allt i furu vanligen men han bangade inte på att leta fram lite gran för vår skull. Snart ska jag dra dit med krångliga franska foder och se vad han klarar.

Vi gillade inte sliten lack så vi hyrde slipar och gick lös. Man ska generellt undvika golvslipning men i detta fall var det i sin ordning. Sliparna avverkar mycket material vilket kan te sig förödande på riktigt gamla golv.

Sen oljade jag hela golvet med Engwall och Claessons golvolja. Sådant här är en sådan där härlig utgiftspost som gemene man inte räknar med, okej nästan 1000 spänn i flytande smörja. Två oljningar och en avslipning för hand med papper för att få ner de fiber som rest sig.

Bokhyllan.

Jag har sen jag började på ett missbrukares sätt samla böcker närt en banal dröm om att ha en stor väggfast bokhylla. Det fanns faktiskt ett behov av en stor bokhylla då vi kompenserat vårt stora bokinnehav med en flora av fula hyllor inte ens Linné skulle våga katalogisera.

Här följer en viktig och förvirrande film om när dimensionerna på hyllplanen ska väljas. I rollerna två torparkräk i behov av vardagslyx.

I vilket fall så blev det någon slags bokhylla och jag vill inledningsvis propsa på att du kommer glädjas om du köper dyr träskruv som är självborrande och har Torx-infästning, än mer om du hade billig skitskruv hemma och försökte med dem först. Det var en pärs att snickra allt ensam och jag kan säga att det finns inga raka vinklar i gamla hus så långa vattenpass är din vän. Jag fällde in spottar i överkant. Det blev riktigt bra faktiskt, tyvärr har vi redan fyllt upp hyllan med befintliga böcker så hyllplatsbristen är ännu inte löst.

Ny dörr.

Jag handlade inte mindre än 5 dörrar hos en karl i St: Anna för en spottstyver. Han hade slängt ut 13 spegeldörrar och bytt mot nya. Gamla dörrar som hans egen morfar tillverkat i snickeriet som ligger på tomten. Kommentar överflödigt. Det har suttit en dörr tidigare och vi gjorde upp ett hål där långt tidigare men först nu hittade jag en passande dörr.

Här ser ni också vad som blev kvar av den rivna väggen med vitrinskåpet. Träsockeln som blev kvar döljer värmerören och här blev Anna-Marias musikhörna helt enkelt.
Kakelugnen.
Rummets verkliga smycke, den är sannerligen perfekt. Ser ut som om den stått där sen huset byggdes. Funktionsduglighet och estetik i harmoni. För er som vill läsa mer om själva uppsättningen kan klicka här

Återställning och rummets upprättelse.

Sovrummet på tur.

17 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

Kronojägarens ärmväst på skidtur.

I samband med förfärdigandet av detta plagg blev jag inspirerad av snön och solen att dra ut med ny bössa i hand.  Det är härligt att få dra på sig de där kläderna man spenderat hundratals timmar och bara dra ut i det bistra. Pardon mina pjäxor. Det ska bli riktiga bindningar som jag kan bruka med mina 1700-talsdojjer.  Detta är i övrigt min tidiga 1700-tals dräkt som är någon slags jaktdräkt för en yrkesjägare. Det ska bli nya brallor så småningom men det är iallafall en hel dräkt.

För ett tag sen så snöade jag in på det tidiga 1700-talet (nu är det ju som bekant tidigt 1800-tal som gäller). Jag uppfattar denna tid lite som 1340-talet, en modehistoriskt övergång där stilar blandas. 1600-talets barocka volym håller på att smältas ner i en slank 1700-talsförpackning. Jag gillar 1600-talet för det bär känslan av att vara överdrivet pompöst, krigiskt lynnigt, råbarkat skitigt, maskulint och totalt oberäknerligt. När det möter det i mina ögon sinnliga, strama, eleganta, feminina och något upplysta 1700-talet händer något magiskt.

Vad säger du, min trogna jaktvän? Gå hem och sova?

Vid det tidiga 1700-talet domineras herrmodet av åtsittande västare och rockar med stora skört. Långa knapprader är legio, överallt. Framtill, på ficklock, i slitsar och på skört. Jag kände att jag behövde en ärmväst för att komplettera min ärmlösa turkosa väst. (Den kan ni läsa om här). Egentligen är det ju i våra begreppsfixerade värld svårt att ta till sig en väst som har ärmar då själva defintionen av en väst är att det är ett livplagg som saknar ärmar. Min tanke med detta plagg var att det skulle kunna brukas både som ärmväst och som jacka/rock över den turkosa västen.

Ärmvästen.

Sömnad och detaljer.
Skärningen är baserad på samtida mönster och lite inspirerad från en rock/jacka från regalskeppet Kronan som finns på Kalmar länsmuseum. Det är särskilt de sena icke-existerande ficklocken jag tagit och som man kan se på samtida konst. Här är Kronanrocken.

Ärmvästen är sydd i ett grönt kläde av billigare  men 100% ren sort och med mässingsknappar. Västen är halvfodrad med linne. Knapparna är fästade med skinnband som var för sig knutits med en knut på baksidan. Mycket hållbart och snabbt sätt att sätta knapparna. Knapphålen är sydda med silkesgarn som är mörkblått då jag inte hade tillgång på mörkgrönt.

Till fickorna hade jag ingen konkret fysisk förlaga bara ett plagg bakom monter. Fickorna saknar ju ficklock men ska ändå ha knappar vilket jag löste genom att sy fast en bit tyg som knapparna sitter på och som gör att knappraden blir på sätt och vis ett ficklock. Fickorna är i linne och är fastsydda på traditionellt vis. I övrigt är allt sytt med vit lintråd 35/2 och alla fållar är prickstickade med densamme.

Jaha, nu kanse det vore i sin ordning att faktiskt kanske hänga med någon tidig 1700-talsgrupp också så att man faktiskt kan använda kläderna.

5 kommentarer

Under Textil

How to do the snygger anteckningsbok.

Detta är ett inlägg som ligger i julens bakvatten på grund av julens natur, julklappar. Anna-Maria hade önskat sig en anteckningsbok att nedteckna folkliga sånger och koraler uti. Jag tänkte mig göra lite amatörbokbinderi i bästa maner. Jag har försökt mig på detta några gånger förut och det är inte så svårt. Så här ser några tidigare exempel ut de senaste 5 åren.


1. Dyalogos Creaturaz, faksimil som kom ut med 600-års jubileumet av Sveriges äldsta bok.
2. Simon Roséns bibel, tyvärr snodd på medeltidsveckan några år sen. Om någon sett den, hör av dig.

Ok, hur som helst, har du en ful eller trasig bok som du tycker om eller vill tycka om kan du enkelt slöjda om den. Här är den färdiga anteckningsboken och här följer en liten kortfattad how-to-do.

Utgångsmaterial.
Någon slags bok. I detta fall en ful anteckningsbok från en loppis för en tjuga. Den stackars förlagsslaven som gjorde just denna bok blev utsatt för den kreativa designerns oerhörda fantasi när han tyckte skumgummi var snyggt i pärmarna. Krocksäker bok? Slakta skiten av den, skär bort bokens pärmar och låt bara själva sidorna vara intakta.

Limma rygg.
Låter som en folklig dans. Ät popcorn och lek med trälimmet. Börja med att tvinna ryggens pärmgarn (eller vad det nu heter, de där åsarna på ryggens som håller ihop häftningen och pärmarna och som gör att boken ser cool ut, till skillnad från en månpocket). Jag använde mig av bomullsgarn, det är viktigt att ryggåsarna blir lite hårda så tvinna rätt många. Spänn fast bladen och de gamla pappärmarnara i ett litet skruvstycke och smeta på lim. Jag har valt att återanvända anteckningsbokens pappärmar och använda trälim som är billigt och lätt att applicera. Spänn över pärmgarnen i det avstånd du vill ha och fixera dem med tvingar. Pensla massa lim, skäms inte för att kleta ordentligt.  När det torkat något, platta ut pärmgarnet och pensla lim på det också. Torka.

Pärmtilltjockning och att skinna.
Jag har valt att göra pärmen något tjockare med att förstärka pappärmen med masonit (sitt och limma tunna träskivor då om du nu är så purjo). Såga ut i samma storlek och limma på. Nu är det dags att limma på skinnet. Skär ut ett stycke tunt skinn, jag har valt ett mörkt brunrött skinn. Tänk dig tillbaka till grundskolans fattiga dagar då du tvingades slå in din SO-bok i julpapper för att den skulle spara sig till en kommande skoltrött generation. I åminnelse av detta kan du säkert klura ut hur stor skinnbit du behöver. Börja med ha lim på ryggen och spänn skinnet över. Du måste klippa snitt upptill och nertill för att kunna vika in skinnet nertill och upptill i ryggen. Med naglar, bordsbestick och liknande pressar du skinnet runt bandgarnet så detaljerna blir fina. Ha datorn till förströelse, låt Cartman guida din hand.

Limma ihop och pynta.
Dra ordentligt i skinnet (?) och spänn runt pärmarna och låt limmet torka. Nu kan du prägla bandet om du känner konstnärslusta. Detta kan du göra med lättåtkomliga verktyg. Ta en svamp och fukta lädret lätt och prägla mönster med teskedar, trubbiga nålar och liknande. Jag har inspirerats av denna bok från Lunds universitetsbibliotek.


Jag passade också på att spika fast möbelspik i hörnen, jag gillar sådant, skyddar skinnet också. Jag präglade in ett litet vanligt förekommande repmönster i ryggen med en tvinnad ståltråd och en I:a för att markera att det är första anteckningsboken. På insidan av pärmen kan det vara najs att limma in ett foderpapper för att dölja skinnets kanter.

Därt! Du har en fin bok. Detta är verkligen inte något superhistoriskt sätt att göra det utan en väldigt snabbt och underhållande väg som inte på något sätt påminner om de tingestar en treårig utbildning i bokbinderi alstrar. Lycka till!

4 kommentarer

Under Läder