För fjärde året i rad är det dags att göra nedslag i granjaktens historia. I detta avsnitt har vi förflyttat oss till Amerika år 1878 där granjakten stöter på allvarliga problem. Vad göra om man emigrerar till en landsände där det inte finns några granar?
Medelst den industriella världens nya uppfinningar som brytvapen och revolver ordnar det upp sig.
GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!
Inlägg nummer 300!
Ännu en extremt smal vapenrelaterad artikel? Jajjemen, hurra! Skämt åsido, det finns ju ingen som skriver om detta i Sverige. Folkliga bössor är en bortglömd och undanskuffad folkkonst som en dag kommer få upprättelse och förtjäna samma plats i den materiella kulturhistorien som skånska åkdynor, härjedalska rockhuvuden och skåp målade av Johan Bäckström. Kom ihåg mitt namn den dagen då den allmänna beröringsångesten rörande detta område släpper. Det viktigaste är att inte bitter…
Den mystiska halvsvenska snapplåsaren
I en föregående artikel så belyste jag det folkliga snapplåset och delgav lite tankar om det. Nu har jag till min stora förtjusning kommit över en till och jag kan lova att dessa ting inte växer på träd. Denna har varit hos en samlare i nära trettio år och nu är den min.
Notera kolvlockets sniderier som föreställer något slags knippe av blommor eller kungakronor.
Vid en första anblick kände jag mig något skeptisk och misstänksam. För det första såg den inte helt ut som en flintsnapplåsare jag sett förut, några detaljer utmärkte sig. Visst, den påminner något om en bössa av Jukkasjärvityp men stocken är osedvanligt kort, den har skjutbart kolvlådelock med snidat motiv, kolvkappa i mässingsplåt med stötknapp på kolven. Samtliga dessa detaljer är ovanliga detaljer på svenska äldre lodbössor. Kunde det vara så att den inte var svensk?
Sidobeslaget är en platta av horn.
Svaret visade sig vara lite mer komplext. Efter att ha gjort egna efterforskningar och frågat runt bland andra insatta i området kunde vi konstatera att detta är en ovanlig lodbössa av Runötyp. Alltså en typ som fått sitt namn efter svenskbygderna utanför Estlands kust. Det är en bösstyp som till sitt utseende är karaktäristiskt för området och tillverkades där lokalt. Modellen kan dock fått spridning över större områden, likt Jukkasjärvibössorna. Inte så många av dessa bössor är kända i Sverige men det är klart att de till utseendet har mer gemensamt med de svenska kortstockade lodbössorna än de baltiska och ryska flintsnapplåsarna. Detta har sin grund i den starka svenska kulturen i området även efter Rysslands annektering av Estland 1710.
Lodbössa av Runötyp med mycket snarlik form och detaljer. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.
Lodbössa av Runötyp ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget Länsmuseum Västernorrland.
Lodbössa av Runötyp i Livrustkammarens samlingar. Foto Livrustkammaren.
Kolvformen med den korta lite rundade kolven kan spåras tillbaka till 1500-talet och 1600-talets början. Runötypens form har sitt avstamp i en allmänt förekommande snapplåsbössetyp som finns representerad från hela 1600-talets Sverige. En snarlik kolv återfanns bland annat på Vasaskeppet, hos Göingebössorna och bland de norrländska lodbössorna. Den har alltså således en lång historia i Sverige och Östersjöområdet. I avlägsna bygder kom formen att retarderas och bibehållas och Runötypen är ett exempel på det.
Lodbössestock från regalskeppet Vasa, tidigt 1600-tal. Vasamuseet Digitaltmuseum.
Längden på min bössa är 107 cm och kalibern ca 11 mm vilket ger vid handen att det rör sig om en lodbössa med stort allroundvärde. Den är större i kalibern än de vanliga fågelbössorna som brukar röra sig kring 7-9 mm. Runöbössan skulle också tjäna i ett område med ett större omfång av jaktbart vilt och denna kaliber fungerar till det mesta. Den urprungliga laddstaken är i trä och det är därför troligt att den laddats med kula och fetlapp och inte med trångkula eftersom det erfordrar laddstake i järn. Funktionen med en trångkula är att kulan är något överdimensionerad för loppet och måste därför pressas ner med kraft. På så vis behövs ingen tätande fetlapp mellan kula och bommar. Extra trivssamt är att i kolvlådan finns också kratsen kvar liksom en del gammalt fett.
Att datera den här typen av vapen görs inte enkelt men gissningsvis är mitt exemplar 1700-tal.
Pipa med svagt åttakantigt form.
Krats och fett i kolvlådan.
Stötkula på kolvens häl. En funktion för att skydda kolven och undvika att kolven halkar när man laddar.
Trots sin stabbighet är bössan formsäker och graciös.
Snyggt avslut och med mässingsband.
Här följer fortsättningen på vapensmeden med signaturen FLB1 renovering av en gammal lodbössa han köpt av mig. En antik lodbössa med den passande signaturen FLB på pipan.
Läs den första delen!
I den här gången visar FLB1 hur han lagar kolvskador, fixar pipmynningen och svarvar en ny nippel.
Här fortsätter redogörelsen med smedens egna ord:
Sprickan i förstocken blev limmad och då den endast satt fast ytterst lite längst fram var det bättre att lossa den helt för att få lim på hela ytan, limmar med vanligt trälim för utomhusbruk då det blir mer än stark för detta ändamålet. Fixerade med målartejp.
![20150315_134552 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_134552-640x480.jpg)
![20150315_135122 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_135122-640x480.jpg)
Eftersom mynningen var skadad vid loppet tog jag ett par tiondelar i svarven för att snygga till det hela.
![20150315_132724 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_132724-640x480.jpg)
Tog bort det som fanns kvar av rembygelremmen som var skruvad i stocken då resten saknas, dessutom litar jag inte på skruvarna
som höll remmen i det fallet man skulle tillverkat en ny rem. Inte så kul om det släpper och bössan går i backen.
![20150315_135604 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_135604-640x480.jpg)
Så det bästa var att ta bort denna genom att limma i ett par pinnar samt skära upp nätskärningen där det saknades, lite olja och smuts och det kommer inte att synas förhoppningsvis.
![20150315_140000 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_140000-640x480.jpg)
![20150315_154951 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_154951-640x480.jpg)
Svarvade fram en ny nippel, ev. kommer jag att korta den något framöver.
![20150315_150741 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_150741-640x480.jpg)
![20150315_152522 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_152522-640x480.jpg)
![20150315_153213 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_153213-640x480.jpg)
Fräste ur skadan vid låset och kommer att passa i en ny bit här med fin passning mot lås och pipa. Biten blir lite större än jag egentligen hade tänkt mig men var tvungen att göra på detta viset då jag ville ha limytor som verkligen håller vid skjutning och inte bara en bit som sätts dit för syns skull.
![20150315_160417 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_160417-640x480.jpg)
![20150315_161853 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/10/20150315_161853-640x480.jpg)
Fortsättning följer…
Under Antika vapen, Vapen
Norrländska snapplås. Foto: författaren.
Snapplåset ett folkligt flintlås
Det finns inget bösslås som är så intimt förknippat med allmogens bössmide som snapplåset. Denna tidiga form av flintlås etablerades i Sverige redan under 1500-talets mitt och fick ett starkt fotfäste i alla folklager. Från de tidiga vapenfaktorierna spreds kunskapen ut till allmogens smeder som lokalt började göra snapplåsbössor. Låset användes av hög som låg, de fanns representerade i allmogens vapengarderob såväl som kungens rustkammare. Även i arméns arsenal förekom de frekvent men kom under 1600-talets slut att konkurreras ut av det moderna, franska flintlåset. Bland stadens vapensmeder bibehöll snapplåset sin popularitet i några årtionden till för att vid 1700-talets första hälft falla i glömska. Hos allmogens vapensmeder tillverkades det i olika tappningar alltjämt till slutet av 1800-talet.
Det står utom allt tvivel att de svenska allmogesmederna aldrig tog till sig det konventionella flintlåset. De använde gärna militära överskottsdelar och stadstillverkade lås men själva smidde de aldrig några vanliga flintlås. Allmogen föredrog snapplåset som var en enkel konstruktion att smida men också hyfsat pålitligt och stod sig bra mot det vanliga flintlåset. Kanske fanns där också ett drag av den sedvanliga konservatism som genomsyrade det folkliga hantverket och slöjden.
Snapplåset i norra Sverige
Generellt sätt finns få rena allmogeproducerade skjutvapen bevarade från innan år 1789 då jakträtten gavs åter till bönderna. Med den nya jakträtten skapades ett behov av skjutvapen i hela Sverige. I de förhållandevis outforskade norrländska landskapen var jakträtten inte reglerad på samma sätt varför den lokala bösstraditionen var starkare än i söder där skråbaserat vapensmide dominerade. I södra Sverige handskades allmogen mer med vapen helt eller delvis tillverkade av faktorierna. Avstånden spelade också roll, det tog längre tid för influenser att nå de norra landskapen och de lokala bössmederna behärskade sen länge marknaden. Faktoriet i Söderhamn (och även det kortlivade Sundsvalls faktori) och Meldersteins bruk spelade tidigt en stor roll, de försåg kunder med färdiga vapen och de lokala smederna med såväl kunskap som pipor och delar. I Johannes Schefferus verk Lappland (1672) beskrivs tidigt hur faktorierna säljer vapen till landsbygdens invånare.
”Bössorna få de från en stad i det angränsande Bottnen eller Hälsingland vid namn Söderhamn, där finns ett berömt faktori för tillverkning av vapen, särskilt bössor. Stadens borgare sälja dem till bottningarna, dessa i sin tur till de lappar som vilja ha dem.”
Även om snapplåsen försvann ur produktionen söderut så bibehöll snapplåset popularitet norrut långt in på 1800-talet. Trakterna kring Jukkasjärvi har traditionellt sätt setts som den mest konservativa bössområdet. Mitt antagande är att det är bättre att tala om bössor av Jukkasjärvityp och att dessa bössor representerar ett större geografiskt område. Bössor av Jukkasjärvityp karaktäriseras av korta stockar och fyrkantiga snapplås med utanpåliggande fjäder. Utseendemässigt är de mycket ålderdomliga och påminner de mycket om 1600-talets flintsnapplåsbössor där kolvarna endast tillåter kindstöd. Söderut längs med Norrlandskusten antar snapplåsen en mer modernare form som påminner mer om dåtidens flintlås med låsplatta med spets baktill. Kolvarna söderut är också mer utdragen till formen och tillåter axelkontakt.
Olika flintsnapplås från norra Sverige. Överst en typisk bössa av sen Jukkasjärvityp. I mitten en sälbössa med troligen faktoritillverkat snapplås. Allmogens snapplås har oftast utanpåliggande fjäder medan många stadstillverkade snapplås har fjädern på insidan. Den välarbetade hanen och låsplattans form som påminner mycket om det konventionella flintlåsets skvallrar också om låsets ursprung. Underst, en flintsnapplåslodbössa troligen från Luledalen. Låset kompletterat. Foto: författaren.
Det fanns också flintsnapplås som tillverkades på faktori. Faktorilåsen präglas av ett ofta mer formsäkert utseende och särskilda detaljer som påminner mer om de snapplås som tillverkats i södra Sverige. Dessa detaljer kan vara vridbart eldstål eller en låsplatta formad som på vanliga flintlås.
Troligen Söderhamnsproducerat flintsnapplås från ca 1700. Foto: författaren.
Snapplåsets konstruktion lämpade sig också mycket väl för konvertering till slaglås. Genom att korta den främre delen av slagfjädern som håller eldstålet, byta hane och avlägsna eldstålet kunde de enkelt byggas om till slaglås. Även många snapplås tillverkades direkt under 1830-talet och framåt som slaglås. Vid denna tid började också billiga engelska importslaglås av modernt snitt konkurrera på allvar med snapplåset och även smederna gick över i allt större grad till att smida konventionella slaglås.
Överst sent slagsnapplås, 1800-talets mitt. Möjligen från Luleåområdet. Nederst ett konverterat flintsnapplås från Norrbotten. Foto: författaren.
Snapplåset i södra Sverige
De få överlevande äldre allmogevapnen från södra Sverige är just snappflintlåsbössor, exempelvis de som kom från Göingebygden och gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Redan under 1500-talets slut utmärkte sig dessa gränsbygder för sin vapenproduktion. Både danskar och svenskar omnämner produktionen och köpte även vapen därifrån. Från den småländska sidan finns prisuppgifter, en flintsnapplåsbössa kostade, 5 daler (1612) och 9 mark (1618). En musköt med snapplås kostade motsvarande cirka 3 daler (1610) och en pistol runt 20 daler (1615) .
Snappflintlåslodbössa från Göinge, tillverkad runt 1600-talets mitt med en pipa tillverkad av Per Gustafsson i Kassmyra. Foto: Skokloster slott.
Under 1500-talets andra hälft började det dyka upp lokala bössmakare, varav många tillverkade delar och vapen till de tidiga faktoriernas produktion. Under 1600-talet anlägger Gustaf II Adolf ett större antal centrerade faktorier för att kunna kontrollera vapentillverkningen och effektivisera produktionen. De lokala vapentillverkarna tvingades att flytta till faktoristäderna. Detta fungerade i södra Sverige men sämre i norr där många av rörsmederna bodde där tillgången på material var god och avstånden till Sundsvalls faktori och Söderhamn var ofta långt. Det lät sig inte göras på ett enkelt sätt. Norrlands avlägsenhet gjorde att det lokala bössmidet kunde levde på ett annat sätt än söderut. Detta gör också att vi idag hittar betydligt mycket fler norrländska genuina folkliga bössor. Faktorierna och de skråanslutna vapenhantverkarna i söder höll sig ajour med kontinentens mode varför snapplåset snart ansågs obsolet.
Flintsnapplåslodbössa från 1600-talets slut, tillverkad i Norrköping. Stämplad Samuel Riddersporre på lås och pipa. Foto Livrustkammaren.
Varför blev inte det folkliga bössmidet lika färgsprakande söderöver? Några av anledningar nämns ovan men det är inte mycket forskat på området men jag har några hypoteser. I södra Sverige spelade inte jakten samma centrala roll i hushållningen och var dessutom reglerad. Jordbruket gav större avkastning och jakten var därför inte lika nödvändig för att sätta mat på bordet eller som inkomstkälla. Regleringen fram till 1789 gjorde att adeln och kungahuset höll ett hårt grepp om jakten. En annan orsak är också greppet som de professionella vapensmederna hade om marknaden. Sen 1600-talets mitt hade faktoriernas hantverkare rätt att tillverka vapen att sälja på sidan av den militära produktionen. Faktoriarbetarna tillverkade vapen i alla prisklasser till hugade spekulanter. Mycket få allmogesmeder är kända från södra Sverige, mest känd är vapentillverkningen i skogsbygderna i Göinge och Småland samt Per Gustavssons legendariska vapenproduktion i Kassmyra utanför Örebro. Samtliga av dessa är aktuella under 1600-talet, under 1700- och 1800-talet finns i princip inga som vi vet särskilt mycket om.
Slutligen
Det svenska snapplåset är ett spännande kulturarv som vapenhistoriskt är svårt att tävla med. Samtidigt som jag märker hur pass lite känt det är inom och utom vårt lands gränser. Jag roade mig med att lägga ut en liten frågesport på en amerikanskt orienterad flintlåsgrupp på Facebook. Jag la ut några bilder på min Jukkasjärvibössa med snappflintlås och frågade om de visste vad det var. Gissningarna haglade vitt och brett och det tog ett tag innan någon kom med det rätta svaret.
Detta kan man tycka är underhållande men kunskapen om allmogens vapensmide är tyvärr inte så mycket bättre här hemma, vilket är synd. Dessa vapen tjänade våra förfäder i århundraden och liksom räfsa, lie och plog som satte mat på bordet och extrapengar i fickan böndernas fickor.
Källor
Lenk, T (1952) Nordiska snapplåsvapen. Särtryck ur I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien II.
Johannesson, M (1994) Allmogebössor. Härnösand: Länsmuseet Västernorrland
Lagerfjärd, A (2005) Bottninska bössor. I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien XX. Norrköping: Norrköpings Tryckeri.
Hanno, C-U (1974) Bidrag till studiet av Jukkasjärvibössan. I Svenska vapenhistoriska tidning Varia 1974, nr 3.
Cederström, R (1942) Danska och svenska drag hos den forna gränsbygdens bössor. Särtryck ur Vaabenhistorisek aarböger III. Köpenhamn: Nordlunds Bogtrykkeri.
Lagerqvist, L (2011) Vad kostade det? Stockholm: Historiska media.
Livrustkammarens, Skoklosters slotts och Hallwylska museets samlingar på webben.
Under Antika vapen, Vapen
Som många av er säkert känner till så älskade allmogen förr att fejka och imitera det som övre klasserna slängde sig med i de fina salongerna. Man skulle utan tvekan kunna säga att majoritetens försök att efterapa, imitera och inspireras blev till en egen säregen konstform. Folkkonsten är spännande och älskvärd i all sin kreativa naivitet. Samma sak gällde för allmogens bössor som präglades av en intressant kombination av ändamålsenlighet och folklig estetik. Bössan måste fungera i skogen men den fick också gärna se bra ut.
Att måla kolven var ett sätt att skydda vapnet såväl som dekorera den. Denna artikel handlar bara om målning och inte om betsning som kanske är att betrakta som den vanligaste kolvinfärgningen.
Målad kolv
Att svärta kolven har en lång tradition i Sverige. Armens eldhandvapen svärtades fram till början 1800-talets början och även allmogen gjorde detta. Jag har inte hittat något exakt recept men allt pekar mot att grundingredienserna är kokt linolja och kimrök som är ett svart pigment som de flesta hade tillgång till. Denna typ av målning ger ett gott skydd för träet i hårt väder. Det kan också spekuleras i om lokala blandningar med tjära. För att få färgen att tränga in mer brukar en bekant till mig värma upp kolven lite och sen måla kolven. Slutligen när när det torkat använder han en blandning av tjära, linolja och kimrök.
Kort lodbössa med tåspännarlås och underst en lodbössa av Hans Fredriksson från Vännäs.
På båda kolvarna går det se att där färgen inte är sliten så har färgen krackelerat och bildat en skrovlig yta. En trolig anledning till att detta har uppstått är att bössorna hängt i närheten av en värmekälla och att färgen svettats och bildat denna yta.
Den skrovliga ytan av svettig färg som stelnat.
Det har också förekommit andra färger men det är att betrakta som väldigt ovanligt. Jag har för mig att jag har sett en blå och en röd lodbössa men i min ägo har jag en fisbeige bössa vars färg kan vara original, visst slitage tyder på det.
Ådringsmålade stockar
Allmogen hade en förkärlek för trämaterial de aldrig själva kunde komma över. De ådringsmålade därför gärna sina möbler för att efterlika valnöt, ek och andra fina träslag. Även deras bössor fick sig en släng av sleven.
Metoderna varierar hur målningen är utförd, ibland är det traditionell drickamålning det vill säga pigment blandat med något som fanns nära till hands såsom öl eller svagdricka. Drickamålningen kunde göras på en linoljefärgsgrund men inte nödvändigtvis. Den tigerrandiga lodbössan verkar vara målad direkt på träet och är mycket stilistisk i stilen. Den efterapar inte något känt träslag utan ger bara en svag förnimmelse av trä.
Den mittersta bössan är mer inne på att likna ett mörkt träslag med tydlig fiberriktning. Utförandet är inte helt pricksäkert men den översta bössan skvallrar om att det är ett proffs som varit framme. Här handlar det om en mörk och väl utförd ådringsmålning som påminner om mörk valnöt.
Rakräfflad bössa med äldre 1700-talslås. Varifrån i Sverige bössan kommer är svårt att fastställa.
Ådringsmålningar, särskild de gjorda med vattenlösliga ingredienser, tål inte särskilt mycket väta och slitage. Att göra någon typ av försegling eller skydd var nödvändigt. Att olja in målningen med linolja var troligen vanligast. Genom att koka linoljan kunde man göra linoljan tjockare för att den skulle fungera mer som en skyddande film. Om harts tillsattes till den kokande linoljan blev det en fernissa som gav en stark, skyddande yta för målningen.
Vem som utförde dessa mer avancerade målningar är det ingen som vet. Lokala målare eller kringvandrande dekorationsmålare har säkert anlitats. Det är intressant då det involverar en typ av hantverkare vi vanligen inte förknippar med vapensmidet. Värt att notera är också att målade kolvar verkar vara synonymt med det norrländska vapenhantverket. Jag har inte lyckats hitta någon bössa från södra Sverige som är målad (annat än möjligen svart), men det ligger i linje med vapenhantverket vid denna tid i övrigt. Södra Sveriges jägarkår förlitade sig på faktoriarbeten och skråanslutna vapenhantverkare vilka inte målade sina kolvar utan höll sig till andra hantverkstraditioner.
Ryssarna tog konsten att måla kolvar ett steg längre. Denna snappflintlåsbössa finns på Ryska museet i St Petersburg och här kan vi verkligen prata om att införliva folkkonsten i bösstillverkningen.
Foto: Marin Milchev.
Under Antika vapen, Vapen
Det är ofta att allmogevapen blir synonyma med norrländska lodbössor och nedsågade slaglåsmusköter. Det är förståeligt eftersom det ofta är det vi inom samlarkretsar ser till salu och det som märks. Det beror på att det på 1800-talet producerades väldigt mycket lodbössor av det stora antalet lokala bössmeder som fanns uppåt landet. Söderut förlitade sig allmogens jägare i större utsträckning på militärt överskott som de kapade ner och fixade till. Hade de råd handlade de vapen hos städernas vapensmeder eller köpte äldre bättre vapen. Jaktkulturen skilde sig också något mellan norr och söder, i norr dominerade räfflade lodbössor som användes på stillasittande djur medan i söder var hagelbössan nummer ett. Allmogen i hela landet jagade dock huvudsakligen samma sak under 1700-1800-talet, det var småvilt såsom fågel och harar samt rovdjur. Rådjur och älgar var sällsynta och kronviltet förbehållet den finare klassen.
Eftersom jag är ifrån Sveriges södra halva så letar jag gärna efter allmogevapen som är ifrån denna del av landet. Det är inte helt lätt om man inte vill ha fula, sönderbrukade halvstockade skrothögar. En särskild vapentyp som fascinerat mig är vad jag valt att kalla för ”allmogemusköt”. En allmogemusköt är kort och gott en muskötliknande allmogebössa. Den ska ha proportioner som en musköt och påminna om en musköt, gärna med flintlås. Den får alltså inte vara halvstockad, överdrivet nedsågad och bör vara byggd på militära delar. De svenska allmogemusköterna påminner om de amerikanska hemmasnickrade musköterna som användes under amerikanska frihetskriget. Jag rekommenderar en intressant och bildrik artikel om dessa mycket intressanta och egendomliga musköter. Syftet med dessa vapen var huvudsakligen att använda militärt, medan de svenska är främst jaktvapen.
För ett antal år sen köpte jag en sådan som är verkligt intresseväckande och förbryllande. Det är en bössa byggd på nästan bara militära delar som sen stockats i en ganska primitiv björkstock. Låset kommer ifrån en svensk m/1747-musköt och pipan är militär men något svårbedömd utan stämplar. Sen kommer vi till det mest intressanta, bakkappa, varbygel och rörkor kommer ifrån en rysk musköt. Exakt vilken modell det är är svårt att säga men det är en av det sena 1700-talets modeller, exempelvis har den ryska m/1768 samma underbeslag.
Vad som gör historien mer spännande är att bakkappan har ryska regementsmärkningar och en rysk reenactmentkollega har berättat att det är Perm (Perm krajområdet) infanteriregemente 3:e kompani. Perm ligger en bit in i Ryssland men regementet deltog i Finska kriget 1808-1809 som var vårt sista krig med Ryssland. Just detta regemente deltog bland annat i slaget vid Revolax 27 april 1808. Kanske var det i efterdyningarna som en rysk musköt från detta regemente följde med till Sverige. Inget omöjligt scenario kan man tänka sig. Någon gång efter kriget så smältes iallafall dessa olika delar samman till denna brutala allmogebastard.
En nöt att knäcka är varför det finns ett urtag i bakkappan för ett kolvlådelock. Militära studsare har ofta kolvlåda men den här bakkappan tycks inte komma från någon studsare då den inte stämmer överens med någon rysk studsare. Dessutom hade Permregementet inga jägarförband. Har bakkappan haft ett mellanled på en annan jaktbössa som försågs med kolvlåda? Ingen vet, det kanske förblir en gåta.
I vilket fall är det troligt att denna har använts som hagelbössa. Stocken är gjord i björk av bästa allmogekvalitet med kvistar i. Den har ett robust utseende som jag gillar. Jag har ägt en liknande bössa innan som också hade m/1747-lås och jag har sett ytterligare en liknande i Norge. Hoppas vi får se fler allmogemusköter framöver efter detta inlägg, de förtjänar mer plats.
Källor:
Klicka för att komma åt makovskaya_lk01.pdf
http://www.jaegerkorps.org/NRA/American%20Made%20Muskets%20in%20the%20Revolutionary%20War.htm
Under Antika vapen, Vapen
Bland det roligaste jag vet är när jag kommer över någon gammal bössa som jag direkt känner att jag vill para ihop med en speciell person. Särskilt när personen ifråga inte ens vet att hen letar efter någon särskild bössa. Detta är berättelsen om just ett sådant vapenkoppleri. Jag köpte några lodbössor och bland dem fanns en svart, slank och orörd lodbössa från någonstans i Norrland. Troligen kom den till runt 1870-1880-talet någon gång då Remingtons patronladdade rullblockmekanism började användas både inom det militära och bland jägarna i hela Sverige. Till stockningen påminner den mycket om en rullblockarens karaktäristiska stock. Låset kom från ett Wredesgevär från 1864 tillverkat i Husqvarna.
Vapnets sköna patina vittnar om många skogsturer och troligen har många tjädrar, orrar och järpar fallit för dess små kulor. Vad som kanske är mest intressant med vapnet, och som lade grunden till matchningen, var signaturen på pipan. På kammarstycket står det inslaget FLB.
Tyvärr är det inte känt vem som dolde sig bakom FLB. Vapnet har ingått i Pengsjö nybyggarmuseums samlingar som såldes ut häromåret. Den är omnämnd i Arnold Lagerfjärds bok om Bottniska bössor och påstås då komma från Lycksele. Det finns fler vapen runt om i landet som bär samma signatur.
Till saken hör att det finns en modern vapensmed som går under sitt nickname FLB1. Han har gjort sig känd på det enorma handladdning/vapen/jaktnördforumet Robsoft som en oerhört skicklig vapensmed. Under flera projekttrådar har han visat hur han bygger moderna jaktvapen tillbehör från scratch. Tidigare har han köpt en rejält skraltig allmogebössa som han med stor skicklighet gjorde en ny stock till.
Så tanken blev såklart FLB1 måste komma samman med lodbössan FLB. Mitt vapenkoppleri fungerade och FLB1 tog sig an bössan med målet att göra det skjutbart på ett så varsamt sätt som möjligt. Bössan är i behov av en hel del kärlek, små sprickor, träbortfall, dåligt upphak, paj nippel och intressant nog en nedslagen blykula i mynningen.
Här följer renoveringen med FLB1:s egna ord och bild ifrån Robsoft.
En FLB på arbetsbänken.
Egentligen behöver jag nog inga fler projekt på ett tag men ibland går det bara inte att motstå. 
När så Kurage här på forat säljer ut en lodbössa som är stämplad FLB fanns det inget att göra, den bössan skulle bara bli min.
Lite efterforskningar på märkningen FLB visar på en inte helt okänd smed och jag vet i alla fall om två bössor med denna märkning.
Att det har funnits en smed som märker sina verk FLB före mig är ju nästan lite spooky 
. Min signatur FLB 1 är ju en förkortning på Fallblockare, ett namn jag valde när jag regade mig på forat för att skriva om en fallblockaren jag byggde. (Den bössan har också märkning FLB).
Hur som helst så är bössan nu min och en genomgång behövs. Eftersom bössan bär spår av alla sina år och kommer så att förbli omfattar mina arbeten att fixa till några skador på kolven, smörja upp/justera låset, då detta saknar lite distinkta lägen. En ny nippel kommer svarvas fram. Dessutom sitter det en blykula inslagen i loppet och den skall ju ut då tanken är att få bössan i ett bra skjutbart skick.
I motsats till mina tidigare projekt blir det en varsam renovering med så små ingrepp som möjligt för att behålla bössans själ.
Kommer lägga in lite bilder när jag kommer igång, kanske tar ett tag men nu är tråden i alla fall igång. 
Johan..
![20150306_161244 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150306_161244-640x480.jpg)
Märkningen
![20150306_160933 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150306_160933-640x480.jpg)
En riktigt grann bössa med spår av tidens tand. Djävulskt framtung med sin kraftiga pipa. (en riktig sporter)…
![20150306_161010 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150306_161010-640x480.jpg)
Här behövs det passas in en ny träbit. Nippeln är som sagt slut.
![20150306_161133 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150306_161133-640x480.jpg)
En längsgående spricka som behöver limmas.
![20150306_161332 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150306_161332-640x480.jpg)
Här sitter kulan fast, har lite olika knep på att ta ur den.
Låset och pipan
Började med att demontera pipan ur stocken. Det som fanns kvar av nippeln lossade utan större ansträngning. Svanskruven bjöd
inte den heller på några större motstånd. En liten hög med rost eller vad det nu var kom rinnande ur där svanskruven tidigare satt.
Funderade lite på hur jag skulle tackla kulan som satt fast i pipan. Provade att knacka ur den och det lossnade relativt snabbt.
Till slut fick jag ur det som satt och det var totalt 4 kulor.
Fick improvisera med läskstång då jag inte hade någon med längden som krävdes (90 cm total piplängd). Jobbade med olja och lite
olika borstar, avslutade med att dra med linnelapp och efter tio lappar såg det hyfsat ut. Kommer fortsätta senare men det ser betydligt bättre ut än jag hade befarat. Räfflor och bommar finns där och det kommer nog bli riktigt bra med lite jobb.
Låset var nästa man till rakning, låset såg riktigt bra ut men riktigt skrek efter rengöring och olja/fett. Började med att demontera allt samt borstade rent allt med rödsprit och tandborste. Blåste rent samt fettade in alla rörliga delar. En efterföljande oljedusch samt rentorkning fick avsluta det hela.
Låset funkar perfekt med distinkta klick i sina två uppspänningslägen. Det verkar som att låset är relativt lite använt då allt är skarpt och fint. Lite rost och patina finns förstås men det vore ju konstigt annars.
Följande bilder beskriver nog rätt väl vad jag har gjort.
![20150309_170859 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_170859-640x480.jpg)
![20150309_171537 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_171537-640x480.jpg)
![20150309_172824 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_172824-640x480.jpg)
![20150309_173202 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_173202-640x480.jpg)
![20150309_173354 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_173354-640x480.jpg)
![20150309_173712 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_173712-640x480.jpg)
![20150309_174145 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_174145-640x480.jpg)
![20150309_175757 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_175757-640x480.jpg)
![20150309_180328 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_180328-640x480.jpg)
![20150309_182940 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_182940-640x480.jpg)
![20150309_183011 [640x480]](https://kuragehistoria.com/wp-content/uploads/2015/06/20150309_183011-640x480.jpg)
Läs andra delen HÄR!
Under Antika vapen, Vapen
Jag vill med detta korta inlägg tillkännage att Sverige har fått två nya erkända smidesmästare. Cirka 250 år efter deras död. Framför allt är detta ett nördigt marginaltillägg till Kåa Wennbergs skrifter om Sveriges pistol- och bössmeder. Hjälp mig gärna med att fylla på källmaterialet med fler mästare eller okända smeder.
Som jag förstått och tolkat det var det bara mästare som har möjligheten att signera skjutvapen. Eftersom bara de som blivit godkända som mästare av skrået fick ha en egen verkstad utesluter det att smidesgesällerna hade makt att signera sina egna vapen. Gesällerna arbetade alltid åt andra fristående mästare eller inom faktoriväsendet. Alla vapen som tillverkades skulle besiktigas och godkännas varför gesällernas egna arbeten inte såldes under eget namn utan under mästarens verkstads namn.
Jag har hittat på två vapen av två smeder som vi vet ganska lite om. Det är troligt att dessa två smeders produktion är ringa eftersom detta är de enda två vapnen jag stött på från deras verkstad. 1700-talet var en orolig tid med låg medelålder, en del hantverkare var bara verksamma ett fåtal år, varför produktionen ofta var ringa. Det kan också hända att de primärt var knutna till ett faktori eller regemente eller hade för vana att inte signera några av sina vapen.
Erik Lagerberg 1746-?
Lagerberg står omtalad 1770 som gesäll under den mycket kända mästaren Anders Wåhlberg i Stockholm. Det här vapnet har jag stött på två gånger, först skulle det ha sålts i Norrköping men hamnade sen på Widforss stora vapenauktion i höstas. Det är en förhållandevis kort slätborrad bössa, ganska enkel och stilren i utförandet. Hanen saknades dessvärre.
Foto: Widforss 2014.
Johan Moberg 1737-?
Johan Moberg omnämns inte i Wennbergs Svenska böss- och pistolsmeder men förekommer i hans häfte om Norrköpings vapenfaktori. Där är informationen knapphändig, det står att hans födelseår samt att han 1760 var gesäll i Stockholm hos den kände vapensmeden Johan Frantz Meidinger. Det står också att han är ifrån Norrköping. Den här enkla och stympade låsplattan är det enda materiella spåret jag hittat. Den berättar att Johan Moberg efter sig gesälltid begav sig till sin hemort och hade egen verkstad som mästare. .
Det är inte omöjligt att han var släkt med faktorimästaren i Norrköping, Hindrich Moberg (1719-?). På grund av åldersskillnaden är det uteslutet att det är hans far men kanske någon annan släkting.
Hittar du fler vapensmeder? Har du gjort egna efterforskningar? Hör gärna av dig så kan jag se till att det får en större spridning. Kunskap är som gödsel, den fungerar bäst när den sprids.
Under Antika vapen, Vapen
Sveriges järnvägshistoriska Mekka firade 100 år som museum och slog på stort med långa rader av gamla ånglok, stinsar i festliga uniformer och ljudande ångvisslor. Vad är en sådan tillställning utan en 1800-talsmarknad med vapenförsäljning? Klockan fem på morgonen satte sig jag och min far oss i bilen och dundrade upp till Gävle för att kräma vapen och lära gävleborna om gamla lodbössor och svensk jakthistoria.
Intresset för äldre spårväg och järnvägskultur är väldigt stort just nu. Det ser man inte minst på det eldiga engagemanget för museijärnvägarna i Sverige och utomlands. Mängden föreningar och eldsjälar är oerhört stort, vilket är kul. På jubileumet syntes tydligt också det internationella intresset med gäster från hela världen som ville titta på tågen. Jag tror jag aldrig sett så många dokumenteringsivriga gubbar med systemkameror på magen.
Och visst, jag förstår intresset. Ånglok är imponerade farkoster. Alla maskiner som visslar, frustar, stånkar och äter kol och ved och samt skiter rök kan man inte annat än gilla. I och med steampunkvurmen finns också en stor potentiell ungdomssektion i antågande.
Av själva tillställningen fick vi inte se mycket, vi inredde vårt marknadsstånd och gjorde oss redo. För första gången har också min far tagit på sig gamla kläder för att agera bodassistent. På vägen upp drillades jag honom i en del vapentermer och min far som egentligen inte kan så mycket om vapen arbetade tappert med begreppen. Det märktes att ju längre dagen gick stärktes kunskaperna.
På bordet trängdes bössor i alla prisklasser, högar med billiga kruthorn, förladdningar och kulor.
Klockan tio slogs portarna upp och in välde en lavin med människor. Det var tydligt att Gävles befolkning var svältfödda på dylika tillställningar. Fram tills dess att vi stängde igen vid 16.00 hann vi vare sig äta eller pissa för det var så mycket folk. Enligt räkneverket kom nära 9000 pers över dagen. Vi hade kunnat vara det dubbla i marknadsståndet och fortfarande pratat oss hesa.
I sedvanlig ordning kunde jag förnöjsamt se att alla gillar vapen. Så fort som folk får klämma och känna är det som om den svenska beröringsångestens fördämningar rämnar. Alla vill veta mer, förstå, berätta om sina erfarenheter och känna på skjutjärn.
En hel del intressanta samtal med bekantingar från både samlar- och reenactmentkretsar dök upp.
Marknaden i övrigt var kanske inte särskilt stor eller superautentisk men upplägget fungerade trots allt väl eftersom det var så mycket folk. Det var kul att se många utklädda och tågmiljön är väldigt tacksam som stämningshöjare. Själv satsade jag på min vanliga folkliga 1800-talslook med nedcabbat förskinn, grävlingsväska och slädbössa på ryggen.
Sammanfattningsvis, en helgjuten dag med många intressanta samtal och möten. Hoppas på uppföljare på något vis.
Under en mycket fin marsdag för ett litet tag sen fick jag möjligheten att hålla ett antal praktiska workshops om eldhandvapnens historia. Platsen för dessa lektioner var Skokloster slott, denna barockpärla i Mälardalen. Som säkert många av er läsare känner till så har Skokloster slott kanske norra Europas finaste vapensamlingar från 1500-1600-talet. Skokloster är ett intressant museum vars personalstyrka är minimal under vintern men sväller mångdubbelt under högsäsongen, sommaren. För att ge deras många pedagoger, guider och intendenter en mer taktil och svavelosande erfarenhet inför sommarens vapenorienterade visningar bjöds jag då in att hjälpa till.
Dagens outfit ska givetvis passa ändamålet.
Workshoparna var indelade i två moment, först snabb historisk introduktion om eldhandvapnens historia mellan 1500-1750 och därefter ett längre pass med provskjutningar. Den första delen gjordes i själva hjärtat av slottet, vapensamlingen. Jag hade på förhand fått möjlighet att välja ut ett antal vapen som undervisningsobjekt och eftersom jag är lite familjär med samlingen passade jag på att välja sådant som gav god bredd till undervisningen men som också tillfredsställde mina grövsta vapenlustar. Jag valde då givetvis den bästa snappflintbössan från Göinge med Per Gustavssonpipan från 1650-talet och Greve Wrangels svarta långa pistolpar. Därutöver trevliga hjullåsstudsare, vallbössor, luntlåsmusköt och en extremt kort hjullåspistol med en mörsarpipa i mässing från 1597. Jag också sett de mest fantastiska saker såsom en hjullåsrevolverkarbin och en hel vägg med snappflintlåsbössor av alla dess slag. Utan tvekan skulle jag kunna spendera veckor, troligen månader i dessa rum. Förhoppningen är att guiderna nu med några enkla riktlinjer kan särskilja luntlås från hjullås och hagelbössa från studsare, och kanske även placera dem hyggligt i tid.
Militär flintlåsmusköt görs iordning.
Den andra och större delen av workshopen bestod av att panga gamla vapen. Jag hade med mig en luntlåsmusköt, flintlåsbössa, snappflintlåslodbössa, flintlåsmusköt, slaglåsbössa och en slaglåspistol. Avslutningsvis hade jag även en karolinsk 4-pundig handgranatmörsare som vi sköt salut med som avslutning. Huvudsakligen sköt vi flintlås eftersom det ger en stark känsla med flamman från fängkrutet i ansiktet. Samtliga klarade det med bravur.
Slätborrad flintlåsbössa. Foto: Skokloster.
Huvudsakligen sköt vi löst men vi i varje workshop sprängde ett kålhuvud med en 19 mm rundkula. Flygande vindruvor av bly gör alltid spektakulära hål och skänker dessa gamla vapen en respektingivande klangbotten.
Jag har svårt att tänka mig ett roligare kursupplägg. Eller jo, mer tid och kanske någon kanon….
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 