Etikettarkiv: allmoge

juli 18, 2018 · 7:10 f m

Carl Adam Jakob Raabs märkliga present.


Carl Adam Jakob Raab i unga år. Signerad Gillberg 1835. Foto: Stockholms auktionsverk 

I den här artikeln ska vi stifta bekantskap med ett intressant och säreget vapen. Det är intressant därför att det har en tydlig och fantasieggande kontext men också för att vapnet som sådant är mycket ovanligt och tankeväckande till sin konstruktion. Jag tänkte börja med att bena ut den historiska kontexten som är nog så spännande. Den går att kartlägga till stor del på grund av en notis på insidan av kolvlådelocket. Här finns en ganska svårtydd text nedskriven med en blyertspenna. Alla detaljer har jag inte lyckats utläsa men den lilla texten lyder som jag kan se det:

Baron Raab på Fogel
gav bössan åt sin skogsvaktare
Här denna dag köptes hoss av en L—- ( eller Erland?)
i Slätth(?) år(?) 1854

Det är dessvärre lite namn som saknas men några viktiga saker kan utläsas. Det första är att det handlar om att en Raab på Fogel har gett bort en bössa till en skogsvaktare. Raab syftar i det här fallet på Carl Adam Jakob Raab som var friherre och som år 1857 köpte Fågelvik som är ett gods i Tryserums socken, numera Valdemarsviks kommun. Carl Raab levde mellan åren 1815-1902 och var i ungdomen militär men efter begärt avsked 1841 köpte på sig diverse gods, Helgerum i Västrum 1842, Åkerholm i Lofta 1855 och Fågelvik i Tryserum 1857.  Denna friherre var en mycket driven person för sin tid, han skrev flertalet böcker om diverse samhällsfrågor, var kammarherre och sedermera ledamot i första kammaren. Han gifte sig 1842 i Ryssby kyrka med sin halvbrors styvdotter Marie Louise Key, sedermera faster till den betydligt kändare Ellen Key. Raab beskrivs som en mycket energisk person som en av östra Sveriges största godsägare ständigt cirkulerade sina tre gods. Som medhjälpare hade han sin son Ossian Raab. Med nitisk hand bytte han ut godsets nedärvda skattebönder mot lojala brukare, åkerlanden uttökades och jordbruket moderniserades. I boken om Tjust ges en målande bild av Raab.

Hennes make, den store
jord-drotten Carl Raab, var en ovanligt verksam
personlighet. Mellan hans stora gods, Helgerum, Åkerholm och
Fogelvik gingo hans färder, och en hel stab av
inspektörer, bokhållare, rättare, skogvaktare och andra tjänare
avvaktade då hans order och hans berömmande eller
klandrande ord Redan klockan 4 eller 5 började han
sin morgongymnastik och kallvattenbehandling. Kl. 6
f. m. insläpptes de i förstugan väntande rättarna i
kontorsrummen, där deras rapporter m. m. mottogos. På
Helgerum företog baronen gärna den gångtur, som
kallades “stora världsomseglingen“. Denna tur skedde runt
ägorna och varade i timmar.

Boken om Tjust, sjunde delen (1928).

Raab bodde huvudsakligen på Helgerum under hela livstiden men citatet ger en ganska bra bild av vad för slags person vi har att göra med. Till detta tillkommer att Raab var en riktig jetset-person med dåtidens tid mätt, han bodde i Stockholm stora delar av året, reste utomlands, besökte badorter, var ledamot i första kammaren och åkte till Ronneby och drack brunn. Det står skrivet i flera källor att med tiden frångick liberala ideal till att bli en ganska sträng husbone över sina gods, ja närmast en bondeplågare.


Den äldre Raab. Ur i Edvard Bergenstråhle, Svenskt porträttgalleri (1899), volym II. Kungl. hofstaterna

Vad som ter sig märkligt är att märkningen säger 1854, det kan vara felaktigt eller kan bero på andra saker. Raab köper Fågelviks gods först 1857, innan det ägs det ett kort tag av Raabs svåger Anders Koskull som i sin tur köpte det 1855 av självaste kronprinsen Karl, sedermera Karl XV. Kan det vara så att Raab arrenderade Fågelvik tidigare eller är det bara felskrivet? Det kan också vara så att Raab köpte bössan 1854 av smeden (möjligen på någon gård som heter Slätt?) och gav bort den senare. Kanske mer ljus kan kastas över saken om det skulle gå att klura ut vad som står mer på kolvlådelocket. Med mer efterforskningar i Raabs räkenskaper eller i Fågelviks slottsarkiv kanske det går att få ut mer info. Det är utan tvivel så att han hade en stab med skogvaktare och det är inte orimligt att han skänkt bössan till honom.  Jag har kontaktat förra ägaren, en Linköpingsbo, som i sin tur ärvde bössan av sin hundraårige far som i sin tur köpt in bössan i sin diversehandel. Längre bak kan jag inte spåra bössans ägarlinje.

Bössan

Detta är utan tvekan en bössa jag ställde mig väldigt frågande inför när jag skaffade den. Till utseendet påminner den mycket om formspråket på svenska högreståndsvapen från 1700-talets mitt. Ganska slank stock med tydstypiska skärningar för den tiden, skjutbart kolvlådelock och helstock. Det är inte oävet utfört men det är något av känslan från 1700-talet som inte finns där, dels är vapnet närmast oanvänt och dels för att formkänslan inte riktigt finns där, lite som om det vore en pastisch på 1700-talet. Kolven är av betsad flambjörk.

Det mest märkliga är mekanismen som inte är av denna värld. Bössan saknar traditionellt lås med låsplatta och extern hane. Istället är hanen och nippeln dold under ett järnbeslag på ovansidan. Nippeln är centrerad och nås genom en liten lucka och endast hanens topp skjuter upp ur beslaget. Idén är troligen främst att väderskydda nippeln med följden att man får en ganska svåråtkomlig nippel som troligen bara kan träs med tändhattar om man har ett verktyg. Detta är en typ av mekanism som är typisk för sin tid. Runt 1800-talets mitt var slaglåset fortfarande är en ganska ny företeelse och experimentlustan var stor överhuvudtaget på vapenfronten.

Isärtagningen är ganska enkel, pipan sitter med pipsprintar i trä och låsbeslaget lossas genom att skruva ur en träskruv i änden samt en genomgående låsskruv. Hanen och hanfjädern är däremot djupt nedbäddade och hela underbeslaget måste tas bort för att få ut. Hanens slagyta är inte skålad som traditionella hanar eftersom eventuellt splitter från tändhatten fångas upp av låshuset.

Jag får lite känslan av att vapnet är tillverkat av någon som har talang och en hyfsad känsla för form och som haft en äldre förlaga på bössa att inspireras av men samtidigt haft en helt egen idé om hur låsen ska vara konstruerade. Pipan är troligen från ett äldre vapen. Möjligen konstruerades låset för att uppgiften att tillverka ett traditionellt men avancerat lås kändes övermäktigt. Kanske var det så att Raab såg denna tillverkares talang och intresserade sig för den säregna mekanismen. Raab hade som kapten under 1830-40-talet varit med om slaglåsets bokstavliga införande i armén och Raab tycks också ha umgåtts en del med storjägaren och militären Carl Fredrik Johan Feilitzen (1802-1876). Kortfattat levde den progressive Raab i en teknikvänlig kontext. Vid kindstödet finns en liten fyrkantig silverplatta med initialerna AM är inslaget med stämpel. Är det möjligen tillverkaren? Jag får intrycket att bössan kan vara tillverkad lokalt då den inte har känslan över sig att vara tillverkad i någon stad. Kanske fanns smeden lokalt, det finns ett mycket litet antal kända vapensmeder i Östergötland vid denna tid och de få namngivna som inte är stadsbaserade är Olof Larsson på Torönsborgs gods och Anders Karlsson (1822-1892).



Skönheten och odjuret?

Ett annat vapen med centrumhane
När jag bestämde mig för att forska på detta vapen blev jag mycket fascinerad av vapentypen och drog mig till minnes om ett samtal jag haft med Micke på Mickes svartkrutsvapen. Han kontaktade mig på Militariamässan på Solna och oväntat presenterade han mig för en liknande bössa. Mekanismen var mycket lik men hela bössan var mer folklig till sin karaktär. Jag bestämde mig slutligen att kontakta Micke igen och jag kunde för ett mycket skäligt pris förvärva detta udda syskon med centrumhane.

Denna bössa är av ett betydligt enklare slag med det folkliga bössmakeriets alla kännetecken. En enkel hagelbössa med tarvlig björkstock med naiva sniderier, återanvänd muskötpipa och blandade rörkor från diverse militärt överskott. Men så var det låset, denna märkliga mekanism som till sin funktion är exakt densamma som den andra bössan. Enda skillnaden är egentligen luckan till knallhattstappen som här saknas och är ersatt med urgröpning ur det slagspår som hanen vilar i. Fortfarande lika obegripligt svårt att aptera tändhattar. Vad som också är utmärkande är att vapnet är kärt brukat, välanvänt men omhändertaget. Slagfjädern har tappat sin spänst och vapnet har en fin brun patina på alla järnbeslag. Raka motsatsen till sitt syskon som tycks knappt fått följa med till skogen.

Är det samma person som tillverkat bössorna?
Svaret på denna frågan är nog kanske, i huvudsak är vi utelämnade till spekulation. Jag tror framför allt att det är samma person som står  bakom själva låsmekanismen. Jag har frågat flertalet erfarna samlare i mitt ganska omfångsrika kontaktnät och ingen har någonsin sett något liknande. Att två av varandra oberoende i Sverige skulle få samma idé ser jag som ganska osannolikt. Min teori är att allmogebössan är tillverkad helt och hållet av en smed, den känns genomgående konsekvent utförd och typisk för allmogesmedens hantverk. När det gäller den av Raab skänkta bössa blir jag mer osäker. Det är uppenbart att bössan är stockad av någon som haft en förlaga av en äldre bössa, dock har jag svårt att tro att stockningen är gjord av någon som är en utbildad stockmakare då denne aldrig skulle göra en 1700-talspastisch utan hålla sig till samtida stockstilar. Även beslagen går i 1700-talsstil men saknar den finess som verkliga 1700-talsbeslag har. Dock är arbetet väl utfört av någon som är kunnig, kanske till och med skolad, men inte i professionellt bössmakeri. Möjligen är bössan ett samarbete mellan några lokala hantverkare som Raab hade tillgång till i sin omgivning? Där Raab verkade i östra Östergötland fanns säkerligen många duktiga smeder och hantverkare på landsbygden som säkert för ganska rimliga pengar kunde framställa en bössa som framstår som vackert arbete rent provinsiellt. Men  om den skulle läggas bredvid valnötsstockade och välgraverade bössor från vapensmedjorna i Husqvarna, Eskilstunda och Stockholm skulle skillnaden varit uppenbar. Skicket är närmast nyskick och varför det är så kan vi endast spekulera. Kanske tyckte skogvaktaren den var för fin för att användas? Eller tyckte han rent av inte om den? Kanske föredrog han andra vapen? Det får vi troligen aldrig reda på. Tills vidare framstår bössan alltjämt som ett mysterium.

Källor
Raab, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7468, Svenskt biografiskt lexikon (art av H G-m), hämtad 2018-06-29.
Rydström, Ada. Boken om Tjust. Flera utgåvor. http://runeberg.org/omtjust/
Stockholms auktionsverk. http://auktionsverket.se/auction/fine-arts/2012-06-12/2379-miniatyrmalning-portratt-av-carl-adam-raab/
Tjusts hemsida, artikel om Åkerholm http://www.tjust.com/lofta/historia/index.htm
Kugelberg, Vilhelm (1998). Om villebråd och jakt i Östergötland under gångna tider. Östergötlands Jaktvårdsförbund.
http://www.mickessvartkrutsvapen.com/

3 kommentarer

Under Antika vapen, Vapen

Taggat som , , , ,

juli 5, 2016 · 7:24 f m

Rise of old allmoge rage II samt Vångadräkt IV – Vånga hotpants och holkar!

P1080947

Jag gillar när sömnaden tjänar dubbla syften. Dels fortsätta sy delar till min långsamt framskridande Vångadräkt och dels sy saker som passar in i min 1700-talsallmogesatsning. Ni kanske minns att jag förkovrat mig i den folkliga långbyxan tidigare? Där kunde jag visa på hur allmogen hållit stadigt fast vid en fladdrig långbyxa ända fram tills den egentligen åter kommer i mode och knäbyxan blir avpolleterad som modeplagg under 1800-talet. Under en stor del av tiden nyttjades såväl knäbyxa som långbyxa, den senare gärna snörd med ett knäband. Ett par sådana lediga byxor som överlevde länge är Vångas arbetsbyxor i grovt linne. De bibehöll popularitet långt in på 1800-talet och anses ha väldigt gamla anor, Anna-Maja Nylén vågar sig på att hävda att de har närmast forntida förlagor. Riktigt så stora växlar vågar inte jag dra i men helt klart lär de varit med länge, säkerligen ett par hundra år. Liknande linnebrallor användes också som arbetsbyxor i andra landsändar, något som Mikael Ranelius föredömligt sydde och skrev om för ett antal år sen.

Det är egentligen mycket rimligt att den här typen av byxor användes. Utmärkta brallor att nyttja vid skållheta sommardagar, man kan nästan se vadmalssvettiga karlar sitta och svära inombords vid åsynen av ett par så sköna luftiga kalasbrallor.

När det kommer till Vångas brallor finns det såväl skriftliga källor som bevarade exemplar. Den huvudsakliga grundkällan är som vanligt Wiedes uppteckning från 1842 (läs mer om den här) som säger detta om sommarens vardagsdräkt:

”Byxorna kallas Holkbyxor, af blekt blångarns wäf, som nedtill räcka nedom knäet, de äro ofantligt vida, af minst 2 alnars vidd i hvardera byxan. De sakna uptill hängsle, lucka eller sprund, endast försedda med ett medjeband (en linning) och på högra sidan en knapp att binda dem om lifvet. Nedtil (vid knäet) äro de tvärt och rundt afklippta, utan sprund eller linning, endast försedda med en smal fåll. Detta plagg äger på afstånd fullkomligt utseende af en kort kjortel, (….). På högra sidan af byxan är en ficka, kallad puta, som löper emot ljumsken, med knif, pipa mm uti.”

Vad vi får reda på här stämmer bra överens med de överlevande byxorna på Nordiska museet, bortsett från att knappen sitter enligt Wiede på höger sida. Dessa byxor är daterade till 1800-talets första hälft men har en skärning som helt klart känns ålderdomlig med 11 veck baktill och endast en knapp. Man undrar om tanken är att det ska se ut som en byxlucka framtill. Jag har i vilket fall använt dessa byxor helt som förlaga eftersom de stämmer väl överens med beskrivningen. För fullständig beskrivning av byxorna tryck här.

spegel 113

spegel 115

Hur gick det till?
Det är underbart behändigt med Digitaltmuseum, särskilt nu när allt fler bilder är zoombara. Det gick att i detalj sy nära kopior av ovan byxor enbart baserat på bilderna. Jag har gjort några medvetna och klantiga frånsteg från originalet. Jag har tills vidare skippat slitsarna i sidan och det lilla knapphålet ovan slitsen medvetet men min symmetriskadade hjärna tyckta alla vecken baktill borde gå åt olika håll från mitten men upptäckte att originalet har vänt alla vecken åt samma håll. Allmogen bryr sig inte om din känsla för symmetri. Sen har inte originalet sidsömmar, mina brallor har det på grund av tygbredden. Jag valde att sy av handsytt, grovt linne i handuksbredd. Sällsynt bra kvalitét, grovt, tätvävt men samtidigt mjukt.

P1080536
11 meter vitt guld.

Dessa vita brallor var bland det trevligaste jag sytt, perfekt att ta tag i efter en lång frånvaro av nål och tråd. Dessutom ska vi ha i åminnelse att jag blir nervös när jag närmar mig allt som har med benkläder att göra. Det är sällan jag blir nöjd i slutändan. Jag och en mönsterkonstruktörskunnig vän klurade en eftermiddag ut med hjälp av det källmaterial vi hade tillgängligt och resultatet blev underbart enkelt. Ett par brallor, helt baserat på raka stycken är inte varje dag. Två raka sidostycken, en avlång grenbit och en linning. All passning sker genom de 11 vecken baktill.

P1080591
Efter att ha gjort toile i bomull kunde enkelt läggas ut på det smala tyget.

Med tanke på tygets brett kan jag väl säga att spillet var nära noll och mängden användbara stadkanter i det färdiga plagget maximalt. Allt syddes för hand med vaxad lintråd, en något tjockare tråd än den vanliga 35/2 som jag brukar använda. Det var en äldre rulle jag hade liggande. Till knapp nyttjade en antik stor knapp jag fann bland mina knappar.

P1080961

P1080966

P1080971 P1080973
Fickorna, de så kallade putorna.

Holkar
Till dessa förträffliga byxor bars en annan mycket ålderdomligt benbeklädnad, så kallade holkar. Det är alltså ett par höga strumpor som saknar fot och som knyts under knät. Wiede omnämner dessa holkar i samband med linnebyxorna.

”Istället för strumpor nyttjas Hollkar af blekt blångarnsväf, som uptill gå ofvan knäet, men uppfästas nedom knäet med en knärem och knapp; nedtill räcka de blott till fotknölen.”

De finns också avmålade i sin helhet av Mandelgren på hans resa till Vånga på 1840-talet. Bilden är intressant på många vis och visar vångabonden i en ovanligt avslappnad klädsel. Han har en lång arbetsskjorta och endast holkar på benen. Huruvida han är naken undertill kan man fundera över. På fötterna har han de särskilda träskorna, klamporna, som är närmast att likna ett par järnskodda tofflor av björk. Här kan också ses att holkarna inte är särskilt tighta utan ganska lediga.

166449_179058975468238_100000924090085_405637_7427971_n

När jag sydde holkarna gjorde jag det i samma blångarnsväv som byxorna. Längden passade perfekt med bredden varför jag slapp fålla upptill och nedkant. Mönstret utgick jag från en mönsterskiss som finns i Anna-Maja Nyléns bok Folkdräkter.

P1080925
Toille av lakansväv.

Det färdiga resultatet är ganska bekvämt. Varför man valde denna lösning istället för att förlänga byxorna kan man fråga sig men denna holklösningen har fler variationsmöjligheter.
P1080965

Slutligen
Underbara byxor att göra och inga problem att göra roundkicks i de här brallorna minsann. Jag trodde inte att ett par historiska byxor kunde vara så sköna. Med tanke på den ålderdomliga skärningen tycker jag det känns rimligt att modellen även passar bra in på det folkliga 1600-1700-talet också. Även om den äldre forskningen vill knyta vångabyxorna till bildstenar från järnåldern och riktigt så långt är inte jag beredd att hålla med men bildmaterialet från 1500-talet till 1800-talet bekräftar de folkliga lediga byxorna. Jag hoppas nu att fler är beredda att släppa de moderiktiga knäbyxorna nu för att kasta sig handlöst in i det bekväma folkliga modet.

Med det här inlägget tar Kuragebloggen semester. Ha en trevlig sommar!

4 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Textil

Taggat som , , , ,

december 14, 2015 · 6:36 f m

Folklig axelremsväska på nollbudget.

P1080100

Jag har av olika skäl närt ett långt uppehåll i mitt hantverkande. Till slut blir man lätt lite tossig om man inte ges tillfällighet att ha något för händerna, åtminstone en liten stund då och då. Jag valde att ta mig an ett hyfsat enkelt men lite tidsödande projekt. Till min 1700-talsdräkt och 1800-talsdräkt var jag i behov av en lite större väska. En väska tillräcklig nog för att härbärgera förning och småpinaler för dagsutflykter och strapatser. Axelremsväskor var vanligt förekommande bäranordning för 1700-talets och 1800-talets människor. Trots sin förmodade vanlighet är bevarade exemplar och bra avbilder sällsynta. De är ses ofta på folkliga målningar föreställande de vise männen och de få svenska bevarade är ofta militära eller postväskor.

Postmuseum022sC2c1Lytm
Postväska från 1784. Foto: Postmuseum.

En förlaga när till hands
För ett antal år sen fick jag en luggsliten men komplett större axelremsväska av min fru som hon köpt på auktion i skärgården. Det är troligt att den är tillverkad under enkla förhållanden under sent 1800-tal. Den är sydd med såväl trampsymaskin som för hand. Ytterskalet är i päls, troligen någon slags långhårig ko eller så är det björn. Förr så var det många väskor som hade päls kvar för dess egenskap att avleda vatten. Militären hade under 1700-talet som 1800-talets standardiserade ryggsäckar av kohud. Alla yttersömmar  har en skinnskoning sydd med skomakarsöm. Baksidan är av vanligt läder för att det ska glida smidigt mot kroppen när man rör sig.

P1080090

Fodret är tillverkat av någon slags linkanvas och innehåller ett stort fack, ett mindre och två tubformade fack av okänd funktion. Locket kan spännas fast med två enkla spännen.

P1080091
Axelremmen är det bästa på väskan.  Ett folkligt mässingsspänne av typiskt 1800-talstyp och en axelrem fodrad med mörkblått kläde. Längs hela vägen har klädet krenelerats med vassa tungor. Klädet är skarvat på flera ställen och räckte troligen precis för hela axelremmen.

P1080095

Nollbudget
Jag har skåp och lådor fyllt med tyg, läder, spill och ohemult bråte. Jag vill inte köpa mer, jag vill inte låta mig trollbindas av engelska kläden som sen bara blir liggandes. Dags att börja beta av förrådet. Två saker fick jag dock inhandla: 1 rulle lintråd 20/3 4 st sadelmakarnålar.

Fodret
 Linkanvas hittade jag i en av spillådorna. Det är samma linkanvas som använts till någon tältsömnad med Albrechts bössor för ett antal år sen. Med lite inpassande och skarvande blev det möjligt att få in alla bitar som behövdes. Jag sydde ihop allt med efterstygn med en tunnare lintråd av okänd grovlek. Med historiskt tvångsmässigt beteende kopierade jag även de där fåniga cylinderformade facken. Jag har ingen aning om vad de är till för och jag kan inte komma på en vettig pryl i min reenacmentgarderob som rakt av passar.
Varför gör jag så här mot mig själv?

P1080087

Axelrem Axelremmen delas av ett spänne. Den del av remmen som håller spännet består av tunt vikt läder med invikta kanter som sytts ihop. Jag klippte ut remmen i ur några slamsor som blev över från när jag gjorde mitt folkliga förskinn. De invikta kanterna limmade jag och la i press. Lim är ingen dum grej när man jobbar med läder. Sen snittade jag ett hål för ett liknande antikt spänne jag hade liggandes och sydde ihop kanterna med syl och skomakarsöm.

P1080084

Den långa delen klippte jag också ut av samma skinn som förskinnet. Som foder hade jag en bit skogsgrönt kläde som var över ifrån någon medeltidskjortel jag gjorde för massa år sen. Åter igen rekommenderar jag lim för att hålla ihop skinnet och tyget. Jag limmade ihop fodret och lät det ligga i press. På originalet är fodret fastsytt med tre längsgående sömmar med trampsymaskin men eftersom jag vill använda väskan i ett bredare tidsspektra sydde jag ihop det med förstygn som bildar prickstickning på framsidan av skinnet och endast små punkter i tyget på baksidan. På så vis får jag en tidsenlig söm som är dekorativ och eftersom stygnen försvinner in i tyget på baksidan skavs inte tråden av så lätt.

P1080022

P1080024P1080023
Baksida och framsida.

Efter att delarna var ihopsytt trimmade jag en bred kant av fodret och klippte hack efter att ha mätt på originalet. Sen var det bara att klippa 45 grader mot klippen för att få taggar längs med hela kanten. Meditativt och trevligt moment. P1080034
Yttermaterialet
Ganska oentusiastiskt frågade jag runt lite om någon satt på kohud, gärna långhårig. Som man frågar får man svar och nej det fanns inte att uppbringa. Det vanliga sättet att skaffa fram kohudar är att handla på IKEA eftersom vanliga människor tycks tycka det är fräckt med country-kitsch på golvet. Jag började gräva hemma istället och kom och tänka på en kappa jag fått av farmor med kohud eller möjligen get på utsidan. Snygg färg och gratis. Fram med sax och mått band. Samma mått som fodret. Baksidan tog jag från en
läderbit jag köpt på Erikshjälpen billigt en gång.

P1070918
I originalet är inte fodret fritt utan ihopsytt med ytterlagret och förstärkt hela vägen runt med en skinnskoning. För att hålla ihop alla lager så valde jag att tråckla fast skinnet på fodret. Jag testade en liten bit att sy allt på en gång dvs genom skinnremsa, kohud och foder men det var verkligen svårt att få lagren att vara still.  Tråckelstygnen gjorde jag med en vass nål och kraftig tråd. Kraftiga klädnypor eller andra klämmor är också praktiskt att använda.

P1070920

När hela väskan var ihoptråcklad i sömsmånerna klippte jag långa remsor av samma skinn som axelremmen, ca 22 mm breda. Sen var det bara att börja den mödosamma resan att med skomakarsöm börja sy ihop alla lager. Det är nödvändigt att syla hålen i förväg. Det är tydligt att tillverkaren av originalväskan använde ögonmått när det kom till stygnlängden så det gjorde jag med.  Den här delen
av processen är lika trist som den är långsam.

P1070936

Spännen
Jag hade inga spännen som såg exakt ut som originalet. Jag har en liten fetisch för äldre knappar och spännen och småprylar i metall. Som en liten skata samlar jag allt i en hög i mitt bo. Jag ville ha ett lite mer ålderdomligt stuk på spännena och valde ett par antika
D-formade i mässing.

P1080035

Remmar och söljhållare klippte jag ut i samma läder som bakstycket. De syddes sen fast med skoamakarsöm. P1080086

Slutligen sydde jag fast axelremmen och fettade in allt läder med en av mina hemmagjorda lädersmörjor innehållandes talg, ryssolja och bivax. Mer recept på lädersmörjor kan du hitta här.

P1080079

Det färdiga resultatet
På det stora hela är jag nöjd med resultatet eftersom det var i princip gratis. Den blev hyggligt nära originalet och jag tror den kommer vara perfekt att fylla mat, verktyg, pistoler, kulor, krut och annat nödvändigt. Jag tror detta blir en superb väska för hela 1800-talets reenactment men även 1700-talet i brist på vettiga förlagor. Om någon ser några intressanta axelremsväskor från 1700-talet är det bara att hojta till.
P1080089 P1080082 P1080085

4 kommentarer

Under Läder, Textil

Taggat som , , , , , ,

augusti 12, 2015 · 8:21 f m

Den svenskryska allmogemusköten

P1070568

Det är ofta att allmogevapen blir synonyma med norrländska lodbössor och nedsågade slaglåsmusköter. Det är förståeligt eftersom det ofta är det vi inom samlarkretsar ser till salu och det som märks. Det beror på att det på 1800-talet producerades väldigt mycket lodbössor av det stora antalet lokala bössmeder som fanns uppåt landet. Söderut förlitade sig allmogens jägare i större utsträckning på militärt överskott som de kapade ner och fixade till. Hade de råd handlade de vapen hos städernas vapensmeder eller köpte äldre  bättre vapen. Jaktkulturen skilde sig också något mellan norr och söder, i norr dominerade räfflade lodbössor som användes på stillasittande djur medan i söder var hagelbössan nummer ett. Allmogen i hela landet jagade dock huvudsakligen samma sak under 1700-1800-talet, det var småvilt såsom fågel och harar samt rovdjur. Rådjur och älgar var sällsynta och kronviltet förbehållet den finare klassen.

P1070569

Eftersom jag är ifrån Sveriges södra halva så letar jag gärna efter allmogevapen som är ifrån denna del av landet. Det är inte helt lätt om man inte vill ha fula, sönderbrukade halvstockade skrothögar. En särskild vapentyp som fascinerat mig är vad jag valt att kalla för ”allmogemusköt”. En allmogemusköt är kort och gott en muskötliknande allmogebössa. Den ska ha proportioner som en musköt och påminna om en musköt, gärna med flintlås. Den får alltså inte vara halvstockad, överdrivet nedsågad och bör vara byggd på militära delar. De svenska allmogemusköterna påminner om de amerikanska hemmasnickrade musköterna som användes under amerikanska frihetskriget. Jag rekommenderar en intressant och bildrik artikel om dessa mycket intressanta och egendomliga musköter. Syftet med dessa vapen var huvudsakligen att använda militärt, medan de svenska är främst jaktvapen.

P1070570
För ett antal år sen köpte jag en sådan som är verkligt intresseväckande och förbryllande. Det är en bössa byggd på nästan bara militära delar som sen stockats i en ganska primitiv björkstock. Låset kommer ifrån en svensk m/1747-musköt och pipan är militär men något svårbedömd utan stämplar. Sen kommer vi till det mest intressanta, bakkappa, varbygel och rörkor kommer ifrån en rysk musköt. Exakt vilken modell det är är svårt att säga men det är en av det sena 1700-talets modeller, exempelvis har den ryska m/1768 samma underbeslag.

P1070574

Vad som gör historien mer spännande är att bakkappan har ryska regementsmärkningar och en rysk reenactmentkollega har berättat att det är Perm (Perm krajområdet) infanteriregemente 3:e kompani. Perm ligger en bit in i Ryssland men regementet deltog i Finska kriget 1808-1809 som var vårt sista krig med Ryssland. Just detta regemente deltog bland annat i slaget vid Revolax 27 april 1808. Kanske var det i efterdyningarna som en rysk musköt från detta regemente följde med till Sverige. Inget omöjligt scenario kan man tänka sig. Någon gång efter kriget så smältes iallafall dessa olika delar samman till denna brutala allmogebastard.

P1070576

En nöt att knäcka är varför det finns ett urtag i bakkappan för ett kolvlådelock. Militära studsare har ofta kolvlåda men den här bakkappan tycks inte komma från någon studsare då den inte stämmer överens med någon rysk studsare. Dessutom hade Permregementet inga jägarförband. Har bakkappan haft ett mellanled på en annan jaktbössa som försågs med kolvlåda? Ingen vet, det kanske förblir en gåta.

P1070573

I vilket fall är det troligt att denna har använts som hagelbössa. Stocken är gjord i björk av bästa allmogekvalitet med kvistar i. Den har ett robust utseende som jag gillar. Jag har ägt en liknande bössa innan som också hade m/1747-lås och jag har sett ytterligare en liknande i Norge. Hoppas vi får se fler allmogemusköter framöver efter detta inlägg, de förtjänar mer plats.

Källor:

Klicka för att komma åt makovskaya_lk01.pdf

http://www.jaegerkorps.org/NRA/American%20Made%20Muskets%20in%20the%20Revolutionary%20War.htm

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Taggat som , , , , , , , ,

maj 31, 2013 · 1:56 e m

Allmogegrannlåt och folklig kitsch – How to make the oro.

P1010889

 

I alla tider har var och en försökt förgylla sin tillvaro med olika typer av estetiska tillhyggen. Dessa försköningsmedel varierar starkt beroende på smak, ekonomiska och konstnärliga förutsättningar. Det har också en hel del med den föreställningsvärld man är bekant med, idag tycker vi att det är käckt att låta en färgpytts med vit färg explodera i ett rum och sen fylla det med förrostade zinkbaljor och patinerade franska bondmöbler som tillverkats i Asien, samtidigt som man skrivet utnötta latinska citat på väggarna. Riktigt så gick det inte till förr, vår svenska bondestam växte upp i en glesbefolkad, rymlig värld där det krävdes respass för att ta sig mellan städer och landskap. Influenserna var få och torftiga, folk var nervöst inställda till det främmande, utmanande och tydde sig helst till det oomkullrunkeliga såsom Gud, jorden och årstidernas växlingar.  Visst, man gillade grannlåt och vackra saker, det vittnar våra dekorerade allmogeföremål om, men vi ska ställa oss ödmjuka inför den kontext i vilka folkkonstnärerna verkade i. I dessa enkla omständigheter skapades otroliga föremål vars syfte var att lysa upp en annars hård tillvaro där strängt arbete, missväxt, krig och gudsfruktan regerade i maskopi med stark social kontroll från stat, kyrka och sockenstämma.

När det gavs tillfälle att festa till det såg man till att ta ut svängarna ordentligt med överlastat pynt och prål. När en brud i Vånga skulle smyckas spände den östgötska folkkonsten alla sina muskler till bristningsgränsen, en frisyr uppbyggd med tagel smyckade med

”…glitter, oäkta juveler, knappar, perlor, samt den så kallade kyrkekronan; i öronen stora örhängen af gulld; halsen och bröstet öfvertäckta med perlband, guldkedjor, medaljonger, och andra smycken, samt dernäst med en af galoner, perlor och smycken utsirad bröstlapp, som räcker till midjan.” L Wiede om folksederna i Vånga 1842.

Några få gånger i livet la folket ifrån sig sin ödmjuka, gudsfruktiga ömklighet för att ta till Yngwie Malmsteens motto ”More is more”! Bröllop var ofta ett sådant tillfälle.

En särskild typ av dekorationer som ofta förekom vid dessa livets högtider var olika former av takdekorationer såsom halmkronor och det som kallas för oro i synnerhet. Jag har försökt mig på att rekonstruera hur en folklig oro kunde se ut under tidigt 1800-tal.

Oro – folklig takkrona.
Att döpa denna typ av dekoration till oro är som bäddat för dåliga ordvitsar. Det är också svårt att böja ordet, vad heter det i plural och i bestämd form och så vidare. Tokigt. Dessa takkronor kan se ut på många vis och vara gjorda av många olika material. De har egenskapen att de ofta tillverkades av överblivna material.  I en del socknar tjänade änkor och äldre extrapengar på att tillverka kronor medan på andra ställen var det vem som helst.

Jag har valt att fokusera på den typ av oro som består av ett eller flera hjul som det hänger ner dekorationer i trådar. Denna typ finns belagd från åtminstone 1600-talet på flera ställen i Sverige.

P1010694
Västgötsk takkrona från imponerande 1695. De vita sakerna med krenelerad kant är gjorda av fnösktickor, ett vanligt inslag i dylika kronor. Ur häftet Oro, himmel, spindel. Skittaskig kvalitét med digitalkamera i bok.

P1010699
Här har vi ett snårigt exempel där slöjdaren i frenesi gått berserkargång med saxen och skapat en allmogeurskog att hänga i taket. Här domineras kronan av tapetbitar, tyg och halm. Ringen tycks vara gjord av en krans av tunna grenar.

När jag tittat i källmaterialet har följande material använts:

-Papper
-Silkespapper
-Tygbitar
-Näver
-Tapeter
-Skinnbitar
-Vass
-Halm
-Tapeter
-Fnösktickor
-Glas
-Metallbitar
-Ägg
-Ärtor

Så har du något av detta liggande så är det bara att sätta igång. Det behövs också:

Grov synål, lintråd och sax.

Ringen
Ovantill behövs en eller flera ringar i olika storlekar. Ofta är de gjorda i ett träsvep av en tunn list. Det finns de som också är gjorda av ståltråd vilket jag har valt. Jag tänker mig att det blir ett tydligt 1800-talstuk på min med tapetbitar och bomullstyger som blev vanligare bland allmogen under 1800-talet. Jag virade mattrasor i bomull runt ringen så att det täckte ståltråden.

P1010760 P1010761

DekorationsmaterialJag grävde djupt i lådorna efter sådant som är tidsenligt och fann kläde, vadmal, bomullstyg, skinn, halm, näver, silkespapper och 1800-talstapeter. Dessa klippte jag i olika former såsom solar, cirklar, remsor, fyrkanter och små trekanter. Som avslut på varje hänge valde jag ett uppochnervänt hjärta.
P1010838

När du klippt upp ett rejält lager är det bara att ta den ordentliga nålen och trä en lintråd. Knyt ett knut i ena änden och kör fast den i ringens tyg. Nu är det bara att trä på dekorationerna. För att få ett mer slumpmässigt utseende blandade jag ihop inslagen och körde på. Mängden hängen väljer man själv, jag satsade på att köra ganska tätt och ibland är det mängden som gör oron. Börja med att göra några knippen, jag valde att klippa halmen i samma längd och variera de övriga inslagen.

P1010840

Resultatet

När tillräckligt många är fastsydda valde jag att låta skapelsen blomma ut lite mer bokstavligen. Jag vek ett antal rosor i silkespapper och sydde på dem på ringen. En annan folklig dekoration.

P1010891

 P1010890 P1010894

P1010896

Jag rekommenderar den här typen av kitsch-slöjd. En del modernister och hipsterslöjdare använder även moderna material men eftersom jag har svårt att arbeta utanför den historiska lådan så valde jag en mer puristisk väg. Det är en trevlig slöjdform med få tråkiga och komplicerade moment.  Så gå bananas på era tygspillpåsar ni samlat på er genom tiderna. 

God helg.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Huske-Jo var en legendarisk jägare i 1800-talets södra Finnskoga. Detta var tiden då viltvård inte fanns på kartan. Huske-Jo lekamen var ärrad och delvis invalidiserad efter björnattacker och under hans livstid sköt han 36 björnar och 200 älgar med mynningsladdare.

 

3 kommentarer

Under Textil

Taggat som , , , , ,