Etikettarkiv: antikvapen

juni 8, 2020 · 11:34 f m

Lodbössan från svenska Livland och flintsnapplåsens gyllene era.


Det livländska förvärvet

Livländska lodbössan?
Jag har nyligen fått förmånen att förvärva min första flintsnapplåsbössa från den gyllene eran. Det är en finkalibrig bössa vars lopp är krönt med åtta små räfflor. Detta vapen är ett verk av en profesionell bössmed i någon stad, avsaknaden av märkningar gör att vi inte kan veta något exakt ursprung. Dateringen torde vara kring sekelskiftet 1700 och låset är ett infjäderslås vilket betyder att slagfjädern sitter på insidan av låset. Infjäderslåsen tycks komma under 1600-talets andra hälft, till skillnad från utfjäderslåsen som är mer traditionella med slagfjädern på utsidan.

Med största sannolikhet är bössan tillverkad i Livland under karolinsk tid. Svenska Livland var ett område som tillhörde Sverige under ca 100 år, 1629-1721. Territoriets område skiftate i storlek under tiden men var generellt större delen av Baltikum. Här fanns flera viktiga städer som exempelvis Reval och Riga där flera duktiga vapensmeder var verksamma. Bössan är förhållandevis enkel med en sparsam gravyr och dekor. Kolven är troligen i björk och en hornäsa kröner den finkalibriga pipan med 8 små räfflor. Kolvlådelocket är utbytt till ett enkelt men det tycks vara gjort för länge sen.

Hanen är egentligen det som skvallrar mest om bössan ursprung. Överkäken är försedd med en liten vinge vilket är ett särdrag som framför allt kopplas samman med baltiska flintsnapplåsare.  Problemet är att jämförelsematerialet är mycket smalt och dessutom, som tidigare påpekat, mycket spretigt.


Den karaktäristiska vingen på överkäken som återfinns på baltiska och ryska flintsnapplås.

Det finns två bössor i Livrustkammaren som tål att jämföras med. De kopplas båda till Svenska Livland och har vinge på överkäken. Båda har också kolv av tysk rak typ till skillnad från mer trekantig kolv som är att betrakta som mer svenskt. Den tyska kolven är vanlig på många hjullåsbössor från samma tid. De livländska flintsnapplåsarna tycks vara en syntes av svenskt och tysk inblandning och detta kan ses på både min bössa och dessa två på Livrustkammaren. Den första studsaren är tillverkad i Suhl av Johan Krach och sen omgjort för flintsnapplås. Här blir det klart att tyska bössmakare varit stor förebild för baltiska bössmeder.


Tysk hjullåsstudsare ombyggd i baltikum till flintsnappstudsare, tillverkad av Johan Krach (verksam i Suhl 1636-1686.).  Foto Livrustkammaren.

Den andra har samma sorts tyska kolv och utseende som min men saknar sin hane. Enligt Drejholts definition är den troligen av svensk tillverkning i Livland och det kan mycket väl stämma.  Låsformen stämmer också väl överens med min. De livländska bössorna är svåra att definiera men kanske kan man hitta fler källor som kan få saken att klarna. Detta nyförvärv har stärkt mig i min övertygelse att jag vill ha fler av dessa skönheter, får se hur många år det tar innan nästa dyker upp.

Troligen livländsk lodbössa, 1660-tal. Foto: Livrustkammaren.

 

Flintsnapplåsets gyllene era 1550-1730
Som säkert många av er ihärdiga läsare känner till så är jag mycket intresserad av det svenska flintsnapplåset. Denna unika vapenkonstruktion som skär genom tid och rum och överlever hundratals år medan olika vapentyper kommer och går. Flintsnapplåset hade förmodligen sitt starkaste fäste i norra Europa och varje land hade sin personliga stil och tolkning av låset.


Svenska flintsnapplåsbössor 1600-talets mitt. Den triangulära kolven är att beteckna som unikt svensk. Foto: Livrustkammaren.

Sveriges produktion av flintsnapplåsvapen kan beskrivas som ett träd vars stam delar sig i två kraftiga grenar varav den ena grenen kapas ganska abrupt medan den andra fortsätter att leva och frodas under lång tid. Den gemensamma stammen står med sina rötter i stadigt i 1500-talet där det svenska flintsnapplåset har sin linda. Så småningom delas stammen i en norrländsk och en sydländsk gren. Den sydländska grenen sågas abrupt av kring 1730 då flintsnapplåsen upphör att tillverkas i södra Sverige på grund av dess föråldrade karaktär och det franska flintlåsets totala dominans. Den norrländska grenen kommer stå för flintsnapplåsets fortsatta eftermäle och dröja sig kvar till 1800-talets slut. De norrländska vapensmedernas pragmatism och fokus på funktionalism och enkelhet lämna en rik mylla för flintsnapplåsets fortsatta fortlevnad.


Stadstillverkade svenska flintsnapplåsare med utländska drag, de tre övre med Tschinke-inspirerad kolv. 1600-talets mitt. Foto: Livrustkammaren.

Emellertid skulle jag hävda att flintsnapplåsets gyllene era var när flintsnapplåset fortfarande tillverkades i södra Sverige, såväl bland städernas skråhantverkare samt allmogens vapensmeder. Det var under tiden 1550-1730 som de vackraste, mest fulländade flintsnapplåsvapnen fullbordades. Det skedde genom försorg av duktiga allmogesmeder i gränstrakterna mellan Skåne och Småland under tidigt 1600-tal och utav de bästa vapensmederna i städerna under 1600-talet. Dessa vapen är ett ganska outforskat område och för de flesta vapenintresserade tämligen okänt. Det beror på att det stora flertalet av dessa vapen finns i museer och i ett mycket litet antal bland privata samlare.


Sydsvenska flintsnapplåsbössor tillverkade av allmogens vapensmeder i gränstrakterna mellan Skåne och Småland under 1600-talets början. Foto: Livrustkammaren.

De är särlingar då de inte påminner om mycket annat med sina korta stockar. Bilderna ovan skvallrar om den stora variation som finns mellan vapnen i denna lilla grupp, det finns ingen direkt etablerad stil och de skiljer sig alla i olika hänseenden. Emellertid är de vad jag vet alltid lodbössor, det vill säga småkalibriga studsare avsedda för småviltsjakt. Hageljakten och den franska typen av flintlåsvapen kommer att slutgiltigt utradera den ålderdomliga flintsnapplåslodbössan i södra Sverige. Det är en utveckling som sker succesivt under fram till 1700-talets första hälft. Därefter kommer vapentypen bara leva vidare i norra Sverige.

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Taggat som , , , ,

februari 3, 2020 · 9:50 f m

Den dubbelt märkliga lodbössan.


Två snarlika bössor från ca år 1800. Den ena hårt brukad, den andra har aldrig sett skogen.

För en tid sen hade jag förmånen att köpa några vapen ur en gammal samling. Huvudsakligen var det en flintsnapplåsbössa som fångat min uppmärksamhet. Den äldre, sympatiska herrn hade själv inhandlat den i en antikaffär i Stockholm för 50 år sen. Antikaffären ska ha legat i närheten av Dramaten och bössan som sådan bar en anmärkningsvärd historia. Enligt berättelsen skulle bössan varit tillverkad på det ökända Löfstad slott i Östergötland. Ursprungligen fanns även en silverbricka fäst på bössan som bekräftade dess koppling till slottet. Själva föreställningen att lodbössan skulle ha varit gjord där kunde jag ganska enkelt punktera eftersom den till formen är en typisk flintsnapplodbössa från Norrland samt att den dessutom är signerad av en anonym men känd signatur, FLB.

Många vapen är behäftade med märkliga historier men fanns det något korn av sanning i kopplingen till Löfstad? Utgår vi från vapnet som sådant så är det konstigt på flera sätt. Det mest iögonfallande är skicket, det är som nytt. Nästan uteslutande alla lodbössor eller allmogebössor för den tiden är i regel hårt slitna och infärgade av fett, smuts och rost. Att hitta allmogevapen som är, som engelsmännen brukar säga, ”in the white” är sällsynt. Det här vapnet tycks i princip bara färgats av ålders tand, ytorna har mörknat men bär knappt några spår av verkligt användande. Pipans kanter är knivskarpa, utan tillstymmelse till avfasning medan fildrag och verktygsmärken syns tydligt i den mörknade metallen. Mekaniskt är det som nytt, eldstålet plant och fänghålet är inte det minsta anfrätt. FLB:s stämpel tronar tydligt på pipans sida. Kolven är i obetsad björk och drar man med handen längs med förstocken känner man den ojämna ytan som uppstår när kolvmakaren dragit med bandkniv, sickel och rasp. Den lena ytan som uppstår genom upprepat användande finns inte där. Kindstödets kolvkanter saknar minsta avbräck.

Så kan det finnas en koppling till Löfstad? Jag har en teori som jag ännu inte kunnat bekräfta och den går ut på att Löfstad slott i ägdes av greve Carl Fredrik  Piper (1785-1859) som sedermera blir överhovjägmästare. Att han hade ett stor intresse för jakt är ställt utom rimlig tvivel. Min nuvarande gissning är att greve Piper köpte denna lodbössa på någon resa norrut, kanske som kuriosa. Den blev stående tills den en dag försvann ur slottets samlingar, exempelvis sålde Piper av en del  inventarier och utgårdar efter makans död år 1828. Grevens räkenskaper vittnar om vissa ekonomiska problem men det kan också vara så att den skänkts eller dylikt. 1926 skänkte grevinnan Emilie Piper slottet med dess inventarier för att bli ett museum. Kanske går det via brev och uppteckningar hitta denna lodbössa, det får framtida forskning utvisa. Vad som talar för att vapnet är kopplat till slottet är just skicket, vapnet är inte använt utan köpt och bara förvarats. När allmogen handlar vapen så används de.


Carl Fredrik Piper. Foto: Löfstad slott.

En ytterligare besynnerlighet är lodbössans proportioner. Jag har medvetet fotat den tillsammans med en snarlik, lång sälbössa från samma trakt. Lodbössan är av samma storlek väger mer på grund av den oanseliga kalibern, ca 7 mm. För att vara en lodbössa är den ovanligt stor, jag har lodbössor som väger hälften av vad denna gör. Loppets litenhet skvallrar också om att det är originalloppet och inte någon uppdragen pipa. Med största sannolikhet är hela bössan tillverkad av samma person, den mystiska FLB. Denna signatur har ingen känd bärare och vad som försvårar omständigheterna ytterligare är att det finns med största sannolikhet två smeder med samma signatur. Dels en tidigare FLB med den stämpel som finns på denna bössa. Den tidigare stämpeln är liten och initialerna är inramade i stämpeln. På den senare stämpeln är endast bokstäverna som bildar fördjupningen. Jag har hört rykten om en annan flintsnapplåsbössa med FLB men jag har också stött på lodbössor som är relativt sena, från 1800-talets andra hälft som bär den andra stämpeln. Uppenbarligen så var den äldre FLB verksam under flintsnapplåstiden, runt år 1800.


Den senare FLB-stämpeln på en närmast Remingtonliknande lodbössa som jag inte längre äger.

Slutligen
Det är en ynnest att få ta del av sådana här historiska märkligheter. Jag hoppas att svaret står att finna i någon inventarium eller dylikt på landsarkivet i Vadstena. Tills dess får bössan fortsätta sin törnrosa sömn i mitt inventarium.


 

 

 

1 kommentar

Under Antika vapen

Taggat som , , ,

juni 10, 2019 · 10:38 f m

Månadens sovelpåkar II

Hallbergs leksaksbössa
Leksaksbössa tillverkad av en bössa signerad Lars Hallberg Linköping. Kolv i alm och med järnbeslag. Slätborrad pipa, låset sedermera konverterat till slaglås under 1800-talet.

Denne Hallberg föddes år 1711 och var verksam som pistolmakare hos Östgiöta Cavalleri vilket var stationerat i Linköping. Hans huvudsakliga produktion torde därför varit militär men onekligen hann han med lite civila jaktgevär. Det lär inte finnas alltför många som är signerade i Linköping då han flyttade sin verksamhet till Nyköping år 1740 och där omnämns som ”Regimentspistolmakare”. Då var han 29 år och han dog tidigt, 22 april 1746. Bössan bör därför vara tillverkad någon stans mellan 1735-1740 med tanke på att han kan ha blivit mästare i 25-årsåldern vilket var ganska vanligt. En ganska smal dateringskorridor är bra när det gäller att hitta på stilar och formspråk.

Det är troligt att Hallbergs civila produktion var liten och kvalitén är ganska enkel, åtminstone på denna bössa. Det var en ung mästare som förmodligen mest reparerade karbiner och ryttarpistoler om dagarna. De få vapen han tillverkade från scratch var civila och fick förfärdigas på lediga stunder.

Någon gång efter vapnets egentliga användning tog någon den gamla mynningsladdaren och medelst såg gjorde den ett nytt användningsområde. Säkerligen en uppskattad leksak för en tid.

 

Michael Gull och Utterbergs syntes
Åter igen ska vi prata om pipor. Detta är en kort och smidig påk från 1700-talets mitt, tillverkad av Peter Utterberg (tidigare beskriven i helgens sovelpåk I). Stockningen är märklig, nästan lite amatörmässigt formgiven. Det är inte gjort av någon som Utterberg brukar anlita. Det märkligaste är den lilla blomman och det blev ju inte så snyggt. Balansen med den korta pipan är emellertid fenomenal. Konverteringen till slaglås är fruktansvärd.

Men nu var det pipan jag skulle skriva om. Pipan är betydligt äldre och har en annan historia. En förgylld smidesstämpel med en tupp och initalerna MG är inslagen uppå pipan. Stämpelns ägare är Michael Gull, bössmed i Wien 1647-1679. Troligen är pipan från början en hjullåsstudsarpipa som tagits om hand av Utterbergs verkstad. Jag har hittat lite bilder på originalvapen av Gull och hans produktion höll högsta klass för sin tid. Det finns också två hjullåsstudsare i Skokloster slottssamlingar, det tyder på att hans vapen hade viss spridning till bland annat Sverige.

Det bältade siktet sattes dit under 1700-talet. Om det var en kort studsare från början så förklarar det också den nuvarande korta men smidiga piplängden.
 

Den fantastiska pipan
Den här bössan är stockad i en sober svensk almstock. Beslagen är välgjorda och graverande, stilen tyder på att de förmodligen inte är svenska. Jag förmodar att stockningen gjordes i slutet av 1700-talet i Sverige av någon finare utländsk bössa. Den konverterades senare till slaglås.

Det är pipan som spelar huvudrollen och den huvudsakliga anledningen till att jag köpte den. Pipan är en kistpipa, en ovanlig sorts pipa med ett fyrkantigt kammarstycke. Kistpipor dyker upp ibland och de är ofta gamla, gärna från 1600-talet. Det som står ut med denna är att den är överdådigt dekorerad med gravyr, flutning och olika sektioner. Vapnet pipan tillverkades för från början höll troligen högsta klass. Under 1700-talet borrades den upp för hagelskytte men var troligen finkalibrig från början.

Ett sällsynt vackert arbete av sällan skådat slag som jag nästan inte vet något om. Jag vet inte varifrån pipan kommer eller när dem kan ha gjorts, alla teorier
är välkomna.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen

Taggat som , , , ,

mars 28, 2016 · 6:36 f m

Kurage vägledning till de svenska eldhandvapnen.

P1080249
Tanken med det här inlägget är att jag vill ge en enkel vägledning till vilka källor du kan använda dig av för att lära mer dig mer om den svenska vapentillverkningen förr. Vägledningen begränsar sig eldhandvapen fram tills patroner börjar på allvar konkurrera ut mynningsladdarna i slutet av 1800-talet. Det går att komma långt med internet men inom ett så här smalt ämne, har internet sina begränsningar. Det är faktiskt så, hör och häpna, att du kommer behöva läsa böcker. Om svenska jaktvapen och militära vapen har det egentligen skrivits ganska lite. De allra nödvändigaste volymerna ryms mellan tummen och pekfingret. Vill du däremot komma vidare finns det mer för den som är vetgirig.

Min sammanställning är tänkt att vara enkel med en basnivå och en överkursnivå. Blir du arg för att din favoritartikel om varhakarnas införande under karolinsk tid inte är med så kanske denna artikel inte är för dig.

Om svartkrutsvapen i allmänhet
P1080301

Det är bra att ha någon typ av grundbok där du får en enkel historisk introduktion till de olika vapnen, tekniska förklaringar och praktiska råd om handhavanden. Personligen har jag alltid gillat de mer praktiska handböcksliknande böckerna framför torra vapenhistoriska verk.  Jag har två förslag.

Øyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge – A Practical history of black powder firearms.
Norrmannen Øyvind Flatnes kom 2013 ut denna bok som är en trevlig guide till alla typer av tändssystem och mycket tar sitt avstamp i skandinavisk vapenhistoria. Den ger inte bara historisk bakgrund utan ger också  handfasta tips till skyttet och handhavandet av svartkrutsvapen. Mycket bilder, lättförståeligt och bra tabeller.

Bengt Lissmarks bok Handvapenhistoria och Svartkrutsskytte.
Motsvarande fast något äldre svensk bok som också ger många handfasta tips och bakgrundshistoria.

Överkurs
Det finns en uppsjö allmänna böcker om vapenhistoria men ganska få skrivna på svenska. Några värda att nämna är:
Olof Cederlöf – Vapenhistorisk handbok, historiens plogbillar.
Josef Alm – Vapnens historia
Josef Alm – Eldhandvapen 1-2
Nils Drejholt – Firearms of the Royal armoury 1-3.
Torsten Lenk – Flintlåset. En klassiker även internationellt som beskriver flintlåsets utveckling. Den finns också på engelska och är betydligt billigare än den svenska.
Heer – Der Neue Stöckel vol I-III. För alla som är intresserade alla eldvapenstämplar som finns är detta referensverket själva bibeln. Täcker in det mesta från 1400-1900 med 33000 vapensmeder och stämplar från hela världen. Kräver skoltyska.

Auktionskataloger är en egen kategori. Katalogerna ger bra info vad som sålts och säger mycket prisbilden på olika vapen. Har du möjlighet att komma över Stockholms auktionsverks vapenkataloger och Probus gamla kataloger så köp de gärna.

P1080298

Svenska allmogevapen
Till allmogevapen räknas de vapen som producerades av lokala vapensmeder som var frikopplade från städernas skråväsende. Generellt är litteraturen extremt fokuserad på den norrländska vapenproduktionen då det folkliga vapensmidet i södra Sverige är högst begränsat.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Perry Svantesson böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Svantesson självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.
P1080299
I princip allt som skrivits om svenska allmogevapen.

Överkurs
Bengt Lerviks två häften På lodbössans tid -Säljägare, bössmeder och bössor i svenska Österbotten 1810-1935 (2003) och Bössmeder och säljägare i svenska Österbotten och på Pörtö 1800-1935 (2006). Dessa två omfångsrika häften beskriver framför allt säljakten och dess vapen som har mycket gemensamt med den svenska dito. Mycket bildmaterial och spännande berättelser.

Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera. Det är på det hela ganska lite skrivet i detta egentligen väldigt stora ämne.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Gunnar Brusewitz bok Jakt & Jägare är en lättillgänglig och populärhistorisk framställning av både den svenska och europeiska jakten fram till 1900-talets början.

Svenska arméns handeldvapen
Josef Alms bok Arméns handeldsvapen förr och nu, alternativt Alms bok Eldhandvapen vol. 1-2. Helt oumbärlig källa, att inte ha den är som att försöka baka bröd utan mjöl. Dessvärre har den många år på nacken och skulle behöva uppdateras på sikt.

Roger Olssons artikel Stämplar på svenska arméns handeldvapen 1770-1870 i Armemuseums årsbok 1980-82. Titeln säger sig själv, det handlar om smedstämplar, inspektörstämplar och förrådsstämplar.

Överkurs
Kåa Wennbergs Svenska böss och pistolsmeder. Ett verk som är bra att ha när det gäller att undersöka vilka smeder som tillverkat de militära vapnen.

Josef Alm har också skrivit en specialartikel om svenska flottans vapen som heter just Flottans Handvapen.

Det finns mängder med mindre specialartiklar om den svenska arméns eldhandvapen och huvudsakligen tycker jag de flesta hittas inom Armemuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker. Det finns artikelförteckningar i tryckt form till Armémuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets artikelförteckning hittas på deras hemsida.
För att få en vidare kontext rörande själva tillverkningen så finns det artiklar och böcker om i stort sätt varje vapenfaktori, särskilt bra tycker jag Kåa Wennbergs Norrtälje Faktori är. En nyligen utkommen men svårhittad bok är Eskilstuna Vapensmedja som på ett mycket brett sätt behandlar vapentillverkningen i Eskilstuna och på Carl Gustaf stads gevärsfaktori.

P1080300

Stadstillverkade civila vapen
Med detta avses de civila vapen som tillverkades inom skråväsendet och delvis inom faktoriväsendet.

Åke Meyersons/A. Malmborgs Stockholms bössmakare. Otroligt detaljerad bok som beskriver hur vapenskrået växer fram, vilka som verksamma och hur vapentillverkningen i Stockholm såg ut från 1500-talet till slutet av 1800-talet.

Kåa Wennberg är forskaren som dominerar detta område på alla sätt och vis. Hans gedigna forskning har varit oerhört viktig för att förstå särskilt 1700-talets vapentillverkning. Särskilt viktig är referensverket Svenska böss och pistolsmeder.

Kåa Wennbergs bok Svenska pistolsmeder respektive Svenska gevärssmeder. Böcker specialiserade på 1700-talets vapensmeder med mer djuplodande personporträtt av vapnen och deras mästare.

Perry Svantessons böcker/häften Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Dessa publikationer är bland det lilla som finns om 1800-talets vapentillverkning annat än mindre artiklar här och där.

Överkurs
Liksom i övrigt hittas majoriteten av artiklarna i årsböcker och medlemstidningsartiklar hos ex Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker och deras tidning Varia.

Kåa Wennbergs Svenska pistoler från 1700-talet och  storformatboken Svenska gevärssmeder. Båda dessa är mycket bra djupdykningar om framför allt 1700-talets smeder.

Nils Drejholts Firearms of the Royal armoury 1-3. Drejholts oerhört fylliga och flertusensidiga lyxkatalog över Livrustkammarens eldhandvapen är ett mycket trevligt komplement och visar många trevliga svenska högreståndsvapen under flera hundra år. Den representerar inte bara kungliga vapen utan även de många donationer av högt och lågt som kommit in under hundratals år.

Till sist
Jag tycker böcker är roligt, det är som ett eget samlande isig. Många av böckerna ovan är sällsynta men många av dem går att låna eller faktiskt köpa nya. Lycka till med jakten på kunskap. Det är denna kunskapen som kan komma att skilja mellan ett lyckat köp och ett dåligt köp.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Taggat som , , , , , , , , , , , , , ,

oktober 24, 2015 · 10:57 f m

Tankar kring snapplåset och allmogens vapensmide.

P1070894

Norrländska snapplås. Foto: författaren. 

Snapplåset ett folkligt flintlås
Det finns inget bösslås som är så intimt förknippat med allmogens bössmide som snapplåset. Denna tidiga form av flintlås etablerades i Sverige redan under 1500-talets mitt och fick ett starkt fotfäste i alla folklager. Från de tidiga vapenfaktorierna spreds kunskapen ut till allmogens smeder som lokalt började göra snapplåsbössor. Låset användes av hög som låg, de fanns representerade i allmogens vapengarderob såväl som kungens rustkammare. Även i arméns arsenal förekom de frekvent men kom under 1600-talets slut att konkurreras ut av det moderna, franska flintlåset. Bland stadens vapensmeder bibehöll snapplåset sin popularitet i några årtionden till för att vid 1700-talets första hälft falla i glömska. Hos allmogens vapensmeder tillverkades det i olika tappningar alltjämt till slutet av 1800-talet.

Det står utom allt tvivel att de svenska allmogesmederna aldrig tog till sig det konventionella flintlåset. De använde gärna militära överskottsdelar och stadstillverkade lås men själva smidde de aldrig några vanliga flintlås. Allmogen föredrog snapplåset som var en enkel konstruktion att smida men också hyfsat pålitligt och stod sig bra mot det vanliga flintlåset. Kanske fanns där också ett drag av den sedvanliga konservatism som genomsyrade det folkliga hantverket och slöjden.

Snapplåset i norra Sverige
Generellt sätt finns få rena allmogeproducerade skjutvapen bevarade från innan år 1789 då jakträtten gavs åter till bönderna. Med den nya jakträtten skapades ett behov av skjutvapen i hela Sverige. I de förhållandevis outforskade norrländska landskapen var jakträtten inte reglerad på samma sätt varför den lokala bösstraditionen var starkare än i söder där skråbaserat vapensmide dominerade. I södra Sverige handskades allmogen mer med vapen helt eller delvis tillverkade av faktorierna. Avstånden spelade också roll, det tog längre tid för influenser att nå de norra landskapen och de lokala bössmederna behärskade sen länge marknaden. Faktoriet i Söderhamn (och även det kortlivade Sundsvalls faktori) och Meldersteins bruk spelade tidigt en stor roll, de försåg kunder med färdiga vapen och de lokala smederna med såväl kunskap som pipor och delar. I Johannes Schefferus verk Lappland (1672) beskrivs tidigt hur faktorierna säljer vapen till landsbygdens invånare.

”Bössorna få de från en stad i det angränsande Bottnen eller Hälsingland vid namn Söderhamn, där finns ett berömt faktori för tillverkning av vapen,  särskilt bössor. Stadens borgare sälja dem till bottningarna, dessa i sin tur till de lappar som vilja ha dem.”

Även om snapplåsen försvann ur produktionen söderut så bibehöll snapplåset popularitet norrut långt in på 1800-talet. Trakterna kring Jukkasjärvi har traditionellt sätt setts som den mest konservativa bössområdet. Mitt antagande är att det är bättre att tala om bössor av Jukkasjärvityp och att dessa bössor representerar ett större geografiskt område. Bössor av Jukkasjärvityp karaktäriseras av korta stockar och fyrkantiga snapplås med utanpåliggande fjäder. Utseendemässigt är de mycket ålderdomliga och påminner de mycket om 1600-talets flintsnapplåsbössor där kolvarna endast tillåter kindstöd. Söderut längs med Norrlandskusten antar snapplåsen en mer modernare form som påminner mer om dåtidens flintlås med låsplatta med spets baktill. Kolvarna söderut är också mer utdragen till formen och tillåter axelkontakt.

P1070895Olika flintsnapplås från norra Sverige. Överst en typisk bössa av sen Jukkasjärvityp. I mitten en sälbössa med troligen faktoritillverkat snapplås. Allmogens snapplås har oftast utanpåliggande fjäder medan många stadstillverkade snapplås har fjädern på insidan. Den välarbetade hanen och låsplattans form som påminner mycket om det konventionella flintlåsets skvallrar också om låsets ursprung. Underst, en flintsnapplåslodbössa troligen från Luledalen. Låset kompletterat. Foto: författaren.

Det fanns också flintsnapplås som tillverkades på faktori. Faktorilåsen präglas av ett ofta mer formsäkert utseende och särskilda detaljer som påminner mer om de snapplås som tillverkats i södra Sverige. Dessa detaljer kan vara vridbart eldstål eller en låsplatta formad som på vanliga flintlås.

P1070472Troligen Söderhamnsproducerat flintsnapplås från ca 1700. Foto: författaren.

Snapplåsets konstruktion lämpade sig också mycket väl för konvertering till slaglås. Genom att korta den främre delen av slagfjädern som håller eldstålet, byta hane och avlägsna eldstålet kunde de enkelt byggas om till slaglås. Även många snapplås tillverkades direkt under 1830-talet och framåt som slaglås. Vid denna tid började också billiga engelska importslaglås av modernt snitt konkurrera på allvar med snapplåset och även smederna gick över i allt större grad till att smida konventionella slaglås.

P1070898Överst sent slagsnapplås, 1800-talets mitt. Möjligen från Luleåområdet. Nederst ett konverterat flintsnapplås från Norrbotten.  Foto: författaren.

Snapplåset i södra Sverige
De få överlevande äldre allmogevapnen från södra Sverige är just snappflintlåsbössor, exempelvis de som kom från Göingebygden och gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Redan under 1500-talets slut utmärkte sig dessa gränsbygder för sin vapenproduktion. Både danskar och svenskar omnämner produktionen och köpte även vapen därifrån. Från den småländska sidan finns prisuppgifter, en flintsnapplåsbössa kostade, 5 daler (1612) och 9 mark (1618). En musköt med snapplås kostade motsvarande cirka 3 daler (1610) och en pistol runt 20 daler (1615) .

GöingeSnappflintlåslodbössa från Göinge, tillverkad runt 1600-talets mitt med en pipa tillverkad av Per Gustafsson i Kassmyra. Foto: Skokloster slott.

Under 1500-talets andra hälft började det dyka upp lokala bössmakare, varav många tillverkade delar och vapen till de tidiga faktoriernas produktion. Under 1600-talet anlägger Gustaf II Adolf ett större antal centrerade faktorier för att kunna kontrollera vapentillverkningen och effektivisera produktionen. De lokala vapentillverkarna tvingades att flytta till faktoristäderna. Detta fungerade i södra Sverige men sämre i norr där många av rörsmederna bodde där tillgången på material var god och avstånden till Sundsvalls faktori och Söderhamn var ofta långt. Det lät sig inte göras på ett enkelt sätt. Norrlands avlägsenhet gjorde att det lokala bössmidet kunde levde på ett annat sätt än söderut. Detta gör också att vi idag hittar betydligt mycket fler norrländska genuina folkliga bössor. Faktorierna och de skråanslutna vapenhantverkarna i söder höll sig ajour med kontinentens mode varför snapplåset snart ansågs obsolet.

eMuseumPlusFlintsnapplåslodbössa från 1600-talets slut, tillverkad i Norrköping. Stämplad Samuel Riddersporre på lås och pipa. Foto Livrustkammaren.

Varför blev inte det folkliga bössmidet lika färgsprakande söderöver? Några av anledningar nämns ovan men det är inte mycket forskat på området men jag har några hypoteser. I södra Sverige spelade inte jakten samma centrala roll i hushållningen och var dessutom reglerad. Jordbruket gav större avkastning och jakten var därför inte lika nödvändig för att sätta mat på bordet eller som inkomstkälla. Regleringen fram till 1789 gjorde att adeln och kungahuset höll ett hårt grepp om jakten. En annan orsak är också greppet som de professionella vapensmederna hade om marknaden. Sen 1600-talets mitt hade faktoriernas hantverkare rätt att tillverka vapen att sälja på sidan av den militära produktionen. Faktoriarbetarna tillverkade vapen i alla prisklasser till hugade spekulanter.  Mycket få allmogesmeder är kända från södra Sverige, mest känd är vapentillverkningen i skogsbygderna i Göinge och Småland samt Per Gustavssons legendariska vapenproduktion i Kassmyra utanför Örebro. Samtliga av dessa är aktuella under 1600-talet, under 1700- och 1800-talet finns i princip inga som vi vet särskilt mycket om.

Slutligen
Det svenska snapplåset är ett spännande kulturarv som vapenhistoriskt är svårt att tävla med. Samtidigt som jag märker hur pass lite känt det är inom och utom vårt lands gränser. Jag roade mig med att lägga ut en liten frågesport på en amerikanskt orienterad flintlåsgrupp på Facebook. Jag la ut några bilder på min Jukkasjärvibössa med snappflintlås och frågade om de visste vad det var. Gissningarna haglade vitt och brett och det tog ett tag innan någon kom med det rätta svaret.

NamnlösNamnlös2
Detta kan man tycka är underhållande men kunskapen om allmogens vapensmide är tyvärr inte så mycket bättre här hemma, vilket är synd. Dessa vapen tjänade våra förfäder i århundraden och liksom räfsa, lie och plog som satte mat på bordet och extrapengar i fickan böndernas fickor.

 

Källor
Lenk, T (1952) Nordiska snapplåsvapen. Särtryck ur I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien II.
Johannesson, M (1994) Allmogebössor. Härnösand: Länsmuseet Västernorrland
Lagerfjärd, A (2005) Bottninska bössor. I Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien XX. Norrköping: Norrköpings Tryckeri.
Hanno, C-U (1974) Bidrag till studiet av Jukkasjärvibössan. I Svenska vapenhistoriska tidning Varia 1974, nr 3.
Cederström, R (1942) Danska och svenska drag hos den forna gränsbygdens bössor. Särtryck ur Vaabenhistorisek aarböger III. Köpenhamn: Nordlunds Bogtrykkeri.
Lagerqvist, L (2011) Vad kostade det? Stockholm: Historiska media.

Livrustkammarens, Skoklosters slotts och Hallwylska museets samlingar på webben.

1 kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Taggat som , , , , , , , , , ,