Etikettarkiv: vapensmide

Först lite information!
Inledningsvis vill jag påpeka att det är lite glest mellan artiklarna. Anledningen är givetvis livet självt som pockar på min uppmärksamhet. Det är familj, hus, vildsvin och min egen hälsa som går före. Dessutom mitt ordinarie arbete som jag vill slå ett särskilt slag för. I sommar basar jag över ett helt friluftsmuseum, Färgargården i Norrköping. Sveriges enda färgeritekniska museum ska öppna igen och museet gestaltar ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Jag ska vara där och reenacta 1800-tal hela sommaren. Kom gärna förbi och följ vårt arbete på vår FB-sida! En del av det som sker där kommer också bli material här på bloggen.

Här kommer lite programpunkter för sommaren, jag tror det är mycket som intresserar er som är min målgrupp för denna blogg.

 

Svartsnärpan – Dawn of the evil slädbössa

 

I brist på verkligt omdöme i kombination med ett dumt infall köpte jag ett ledsamt stycke skjutjärn. En värsta sortens flintlåsbössa, byggd på alla möjliga delar, en nedsågad muskötpipa, ett muskötflintlås m/1762 och en ful putsad kortad stock och en apart bakkappa. En ful bössa kort och gott. Det korkade infallet jag fick när jag först såg kan sammanfattas med ett ord – slädbössa. Jag måste bygga den styggaste slädbössan som världen skådat. En mörk tingest ruvandes ett halvt skålpund varghagel i sin dunkla mage, en rännkulornas honmonster. Svartsnärpan skall bliva hennes namn! 

Källa: Svenska akademins ordbok 1981.

En del av er kanske minns artikeln om de extremt korta bössorna? Slädbössor är en fantastisk genre bössor, korta självförsvarsbössor som använts för att avvärja såväl rovdjur som rövare men även vid oplanerad jakt under färd.

Bygget
Innan ni börjar läsa hur det gick till, vill jag som ruinromantisk, vapenhistorisk fetischist säga att jag vill verkligen inte starta någon slags trend här. Välj med omsorg ditt projekt om du nu liksom jag vill sätta sågen i en pipa. Välj sådant som saknar större kulturhistoriskt värde, det vill säga dåligt skick, hårt renoverat, sentida byggen, återkonverteringar och liknande. Jag vill verkligen inte se några av okunskap nedsågade bössor som annars är helt ok.

Utgångsmaterialet var inte vackert att beskåda. Inledningsvis fick jag lämna låset hos vapensmeden för att passa in en ny slagfjäder då den gamla brustit. Det som var kvar av kolven fick vara mall för den nya piplängden. Att förlänga stocken hade också kunnat vara ett alternativ och det hade också blivit en rätt snygg och oändligt mycket bättre balanserad bössa. Men eftersom jag inte är någon höjdare på den typen av avancerad träslöjd så fick det bli bågfilen. Med hjälp av maskeringstejp markerade jag snittet och började såga.

När pipan var kortad så filade jag i ordning mynningen. Personligen hade jag föredragit en pipa som var skapt i den här längden. Fina slädbössor är gjorda med ursprungligt korta pipor och får därmed tunnare gods i mynningen och blir därmed betydligt graciösare skapelser. Min pipa saknar för närvarande korn, vilket heller inte är nödvändigt på dessa närstridsvapen. Men jag skulle gärna vilja ha korn i framtiden för att det gör att bössan ser mer hel ut.

Kolven var belagd med någon hemsk lack. Jag valde att sickla hela kolven med en vass kniv och sen slipa av den.

Eftersom framstocken var så pass kort ville jag skapa ett snyggare avslut. För att göra den mer elegant började jag med att öppna upp laddstockrännan för att kunna förse den med en rörka. Jag ville också att bössan skulle ha en hornnäsa så jag täljde och filade in en ansättning att limma en bit horn på. Jag tog ett spräckt kruthorn med lämplig dimension som sågade till.

Hornbiten lät jag koka i någon timme för att göra den mer flexibel. Jag limmade den sen med kontaktlim.

Jag tittade sen på andra bössor jag har hemma från 1700-talet och formade sen hornet och träet för att få en trevlig övergång. Inpassningen blev helt ok men inget mästerverk. Jag valde också att skära en enkel dekorrand längs med laddstocksrännan.

Många bruksvapen under 1700-talet svärtades med linolja och kimrök. Svenska arméns musköter svärtades ända fram till 1800-talets början, idag finns sällan svärtningen kvar utan den avlägsnades ofta under 1800-talet. Det är mer av en färg än en bets som man kan se på den här originalsvärtningen på min m/1716-1805 musköt.

Jag blandade en pasta bestående av kimrök och kokt linolja som jag i omgångar strök i tunna lager och sen eftertorkade. Vid det här laget hade jag kommit över en passande rörka från en genomrutten, piplös subsidiemusköt. Rörkan passade jag in framtill och ordnade en gammal rembygel som också säkrade rörkan i träet.

Nu var det dags att göra en laddstake. Eftersom rörkan är ganska trång och avsedd för metallladdstake så var jag tvungen att göra en ganska tunn i trä. Jag använde mig av Larry Potterfields metod som fungerar på så vis att man gör en slipjigg med sandpapper som man sen slipar ner träbiten till rätt form med hjälp av borrmaskin. Jag orkade inte bygga en hel jigg utan gjorde en enkel i trä som gick att trycka ihop i skruvstycket.

Det är väldigt lätt att dra av laddstaken om man kör för snabbt och den vobblar, så kör försiktigt när du tar ur den ur jiggen. Jag valde ek i brist på andra träslag. Den färdiga laddstaken passades in och svärtades lätt.

Svartsnärpan var född till världen.

That why they call it a flinchlock….

Ta

Hur bra funkerar då denna svarta dikesrensare? Balansmässigt är det såklart en katastrof, det är i princip en pistolkarbin, men funktionen är det inget fel på. Den är gjord för att spruta snärpor över ondsinta rövare, vargar och valfria mylingar som kommer för nära. På det hela, ett roligt litet projekt.