Etikettarkiv: slaglås

Några ord på vägen
Kära läsare, detta är ett litet försök till att skapa en liten guide till hur man samlar antika eldhandvapen i allmänhet men allmogevapen i synnerhet. Artikeln gör inga stora anspråk på att vara något slutgiltigt magnum opus i ämnet men syftar till att ge några enkla tips och väcka intresset för detta svenska kulturarv.

Att samla på vapen är ett märkligt kontroversiellt ämne i dagens Sverige och okunskapen är ofta gränslös hos den stora allmänheten. Trots detta är vi ett av världens mest vapentäta länder med ca 600000 vapenägare och ca 2 miljoner vapenlicenser utfärdade. Vapenintresset i landet fördold och något stigmatiserat och ett mycket litet antal svenskar stoltserar utanför de invigdas krets med att de samlar på vapen eller har ett specialintresse för vapen eftersom vapen generellt betraktas som negativt och således inget någon bör snöa in. Men jag säger eder, vapensamlande är en stimulerande hobby där du får lära dig mycket historia och får möjligheten att träffa många trevliga samlare. Det är ett samlarområde med nära oändliga möjligheter att tillfredsställa många av dina övriga intressen om det så är historia, släktforskning, skytte, jakt, teknik, investeringar eller antikviteter. Ju fler vi är, desto bättre.

Varför allmogevapen?
Generellt sätt är det dåligt återväxt på samlare inom allmogevapen. De flesta jag känner som samlar vapen inom detta område är företrädesvis äldre herrar, ett fåtal i min bekantskapskrets är i min egen ålder. Det finns flera troliga orsaker till att samlarna är få. Kanske beror det på att de strikta vapensamlarna överlag har blivit färre medan de generella vapensamlarna blivit flera. Med generella samlare menas de som inte skaffar sig ett djupare kunskapsläge inom ett smalt område utan istället sprider sitt intresse över flera områden och på så vis får ganska breda samlingar. Få är de samlare idag som sitter på hundratals vapen inom en specifik kategori och det leder till att det finns en allmän efterfrågan på många andra vapentyper. Idag tycker jag mig se att de två starkaste kategorier inom samlandet är svenska militära vapen och amerikanska vapen. Det förefaller helt naturligt att det är så då båda dessa kategorier är till sin natur ofta enkla att samla på. Det är massproducerade vapen, tillverkade i strikta serier och de går nästan alltid att sätta in en standardiserad ram. Fördelen är att det är enkelt att typbestämma vapnet och sätta in dem i ett vapenhistoriskt sammanhang. Det är båda områden som är lätta att ta till sig både för samlare och utomstående. De svenska militära vapnen är intimt förknippat med vår militära historia, den STORA historien. De amerikanska vapnen från 1800-talet har odödliggjorts genom populärkulturen. Många av samlarna växte upp med John Wayne och Clint Eastwood och deras vapenhanterande har genom filmediet för evigt ristats i våra näthinnor.

I kontrast står allmogevapnen vars utseende, användningsområde och historia upplevs av många som betydligt mer spretigt och rörig. Det finns nästan inget vapen som är det andra likt men tillsammans utgör de en intressant nyckel till de breda folklagrens kulturhistoria.  Allmogens jaktvapen spelade en central roll i det gamla Sveriges självförsörjning. Vid sidan av plogen, lien och räfsan var det i många hem bössan som bidrog med både mat på bordet och kontanta medel. Uppfinningsrikedomen ute i gårdarnas smedjor har också gett oss ett spännande folkligt hantverk med många egensinniga, märkliga och unika konstruktioner som saknar motstycke inom andra vapentekniska områden. Dessa föremål vittnar om de umbäranden som flertalet av Sveriges invånare levde under fram till 1900-talets början. Dessa historiska vittnen kan med forskning och en hel del detektivarbete berätta om de levnadsförhållanden som de brukades i och behoven som fanns då. Väldigt få föremål var så kostbara som de vapen som brukades i skog och mark. Jag anser att det är på tiden att uppvärdera dessa vapen och deras historia. Sverige var och är fortfarande ett land präglat av skog och jakt och samlandet av allmogens vapen ett bra sätt att förvalta detta kulturarv.

Fatta näverkonten och lodbössan så går vi vidare in i en fantastisk värld av krumma stockar, folkliga märkligheter och strävsam uppfinningsrikedom!

Vad är allmogevapen?
Så hur ska denna mycket breda genre definieras?
Jag har valt en ganska bred definition: alla sorters vapen som brukats av enkelt folk. Det gäller vapen som är tillverkade eller modifierade av allmogens smeder men också de stadstillverkade vapen vars målgrupp är de bredare folklagren. Exempelvis har både Söderhamns och Husqvarnas faktoriarbetare haft mer eller mindre officiell tillverkning. På sidan av den krigsmateriell de tillverkade hade de även en produktion av enkla och billiga vapen. När det kommer till allmogens egna vapensmeder så var deras produktion nästan uteslutande riktad mot de som hade ungefär samma ekonomiska möjligheter som de själva.

Den mest ikoniska och mytomspunne allmogesmeden Pehr Gustavssons (?-1660) stämpel. Gustavsson var verksam i Kassmyra i Örebro län och hans pipor och vapen vann ryktbarhet både i sin samtid och eftermäle.

Undantag från detta är exempelvis den lokala produktionen runt 1600, innan faktoriväsendets genombrott men också enstaka allmogemästare som lyckats sälja sina vapen uppåt i samhällspyramiden, exempelvis Pehr Gustavsson på 1600-talet och Johannes Hult i Värmland som på 1800-talets mitt lyckades få köpare bland både baroner och prinsar. Allmogevapen kan också vara äldre högre ståndsvapen. Många finare vapen såldes på auktioner eller gavs bort, kanske för att de ansågs trasiga eller helt enkelt omoderna. Dessa reparerades gärna, stockades om eller moderniserades. Detta gäller också militärt överskott som jag skulle vilja hävda bidrog till vanligaste komponenterna i allmogevapen.

Dessa två vapen är samtida, kring 1700-talets senare hälft. Båda är svenska och har samma funktioner men visar med allt tydlighet skillnaden mellan folkligt vapenhantverk och skolat skråmässigt vapenhantverk. De representerar det svenska vapenhantverkets ytterligheter. Den övre en norrländsk sälbössa med flintsnapplås och undertill en hagelbössa av stilren men enkel standard, ett så kallat faktoriarbete. Båda vapnen omärkta och anonyma.

Hur brukades de?
Det finns två skarpa huvudlinjer inom området, jaktvapen och pistoler. Ibland tangerar de varandra men vanligen är de strikt tillverkade för det ena eller det andra. När det gäller jaktvapen inräknas de vapen som brukas för att nedlägga villebråd, skydda boskap mot rovdjur och avliva djur. Dessa vapen är nästan alltid gevär av olika sorter. Bland pistoler räknas vapen som brukas med en eller två händer i syfta att försvara sig eller attackera någon annan. De är ofta utformade för att vara smidiga, lätta att gömma och de brukas på korta avstånd.

Intressant nog så finns det geografiska dimensioner knutna till dessa huvudlinjer. I södra delen av Sverige är det slätborrade hagelvapen som är det vanligaste jaktvapnet och den största folkliga vapentillverkningen är fokuserad på att göra pistoler. I norra Sverige är det tvärtom, här är det räfflade vapen som brukas mest till jakt och som också är den absolut vanligaste produkten bland de folkliga vapensmeder. Denna uppdelning har gamla anor och beror till stor del på hur jaktlagstiftningen och de ekonomiska förhållandena sett ut.

I södra Sverige var jakten sedan medeltiden starkt begränsat för vanligt folk. Allt klövvilt var förbehållet kungen och adelns privilegier. Allmogen var begränsad till att jaga småvilt, i viss mån fågel och det ålades dem att hålla efter alla sorters rovdjur. Straffen för tjuvjakt var hårda och först år 1789 gavs bönderna rätt att jaga på sin egen mark. Det ledde till att viltstammarna havererade ganska snabbt och att rovdjursjakten försummades. Resultatet blev viltmässig katastrof i Sverige under 1800-talet. Rovdjuren ökade samtidigt som deras naturliga föda nära utrotades. Tambodskapen och lösdriften drabbades hårt när rovdjuren nu istället började ge sig på människans djur i jakt på föda. Det är i denna veva som rovdjursjakten kom att ökas kraftigt och medvetandegörandet om viltets population och vård kom att väckas, men det är en annan historia.

Halländsk allmogejägare, Henrik Bengtsson i Björsgård med sin hagelbössa byggd av muskötdelar. 1800-talet slut. Foto: Nordiska museet.

Generellt behövdes inga räfflade studsare bland vanligt folk i Södra Sverige för det fanns inga lagliga vilt att använda dem på och efter 1789 fanns snart inga matvilt att jaga som krävde något annat än hagel. Om man mot förmodan behövde skjuta något stort var det enkelt att stoppa en stor rundkula i loppet. I södra Sverige hade också jordbruket en central position i livsföringen varför jakten i många fall ansågs som slöseri med tid eller en syssla för lösdrivare i brist på riktigt arbete, det vill säga så och skörda marken. I de mest avlägsna skogsbygderna i södra Sverige bibehåller dock jakten större betydelse eftersom jorden gav mindre avkastning. Den lokala vapentillverkningen bland allmogen var generellt begränsad till att bygga om äldre vapen och produktionen var troligen som störst under 1800-talets mitt. Den absoluta majoriteten av allmogens jaktvapen är ombyggda vapen, ofta på militära delar. Nästan inga vapen går att härleda till någon särskild smed men några fåtal undantag finns som exempelvis Blissingesmederna i Blekinge. I södra Sverige fanns också den stora majoriteten av den militära vapentillverkningen med gevärsfaktorier i Norrtälje, Örebro, Norrköping, Jönköping/Husqvarna med flera samt vapentillverkande borgerskap i flera städer därtill. Denna strukturerade och stadscentrerade vapentillverkning utkonkurrerade också på många vis behovet att lokala vapensmeder. Redan under 1500-talets slut återfinns många lokala vapensmeder som producerade vapen till både civil och militär användning men under 1600-talets tvingades dessa smeder att flytta in till städerna för att utöva sitt hantverk. Tillverkningen av folkliga pistoler kom dock under 1800-talet att bli ganska stor i Jönköpingstrakten. Faktorismeder och lokala vapenhantverkare tillverkade mängder med pistoler som såldes och spreds över hela landet. Denna efterfrågan på pistoler hade förmodligen skapats av ett behov att kunna försvara sig i det betydligt mer folktäta södra Sverige där vägarna var osäkra och marknadsplatsfesterna vilda. Det går att anta att fåfängan var stor bland många drängar och bönder och att äga en glänsande pistol att visa upp vägde nog ofta tyngre än det verkliga skyddsbehovet.

I norra Sverige såg behoven annorlunda ut. Eftersom de norra landskapen var glest befolkade och åkermarken gav lägre avkastning så fick jakten en betydligt mer framskjuten plats i livsföringen. På grund av samma orsaker reglerades inte heller jakten av staten då den ansågs oumbärlig för folks överlevnad. Här kom den räfflade lodbössan att dominera det jaktliga landskapet. Bättre bemedlade jägare hade olika bössor beroende på vad som skulle jagas men de flesta som användes hade en liten kaliber eftersom den vanligaste jakten var på sittande skogsfågel på längre avstånd. Grövre studsare användes för björn och älg och till säl användes tunga sälbössor. Mängder av skogsfågel, älgkött, pälsverk och sältran såldes och exporterades till södra Sverige och gav välbehövliga kontanter till de norrländska invånarna. Resultatet av den viktiga jakten var också att det folkliga bösssmidet blomstrade under 1700-1800-talet. Hundratals bössmeder verkade ute i bygderna och försåg jägarna med sovelpåkar. Många blev mycket duktiga på hantverket och märkte sina alster med stämplar varav flera är kända för oss idag. Denna jakt- och fångstkultur gav upphov till en mycket bred och uppfinningsrik flora av lokala variationer, uttryck och egensinniga vapentyper. Söderhamns gevärsfaktori tycks tidigt ha tjänat som plantskola för bössmidet och var egentligen det enda gevärsfaktoriet som på bred front producerade jaktvapen för bönderna i bygderna.

Tillverkningens förutsättningar
För de flesta utav bössmederna så var bössmakeriet inte deras huvudsakliga inkomst. Precis som många andra hantverkare på landsbygden så var man vanligen bonde eller spädde ut inkomsterna med andra slags hantverk. Exempelvis var bössmeden Hans Fredriksson i Vännäs präst till yrket och Bingstasmeden Mårten Persson Zetterström var urmakare. Skärskådar man många av de folkliga bössmederna hittar man många multikonstnärer vars praktiska kunskap kom till gagn inom många områden.

De kända Bingstasmedernas smedja innan den flyttades till Bergs hembygdsgård. Bingstasmedernas produktion var stor och sträckte sig över flera generationer, sista smeden Per Eriksson var där verksam till sin död 1925. Foto: Bergs hembygdsgård.

Vintern var en högsäsong för bössmederna då jaktsäsongen var igång men även jordbruket låg mer eller mindre stilla. Under en vinter kunde en smed tillverka åtskilliga bössor, ofta efter kundens egna önskemål. Verkstäderna var små, primitiva, oisolerade och dåligt belysta vilket givetvis avspeglas i resultatet i många fall. Råmaterialet hämtades lokalt men järn kunde även köpas från något av alla de järnbruk som fanns utspridda i landet. De flesta metalldelar tillverkades av vanligt, ej härdbart blötjärn medan framför allt slitdetaljer såsom fjädrar och eldstål kolades upp och härdades för att få sin rätta spänst. Piporna smiddes av långa plattjärn som hamrades runt en lång ten i ett sänke. Skarven väldes ihop bit för bit under hög temperatur. När pipämnet var färdigt borrades det med hjälp av långa borrar i olika dimensioner. Om loppet skulle vara slätborrat polerades loppet men om det skulle räfflas monterades pipan i en särskild räffelbänk. I räffelbänken användes räffelsaxar som är långa järnstänger med sliphuvuden som slipar in räfflorna. Räffelstigningen bestäms av mall i räffelbänken. När pipan är räfflad filas utsidan av pipan och den får sin slutgiltiga form. Pipans botten förses med gängor och en svansskruv passas in.  Pipan är en mycket avancerad skapelse som sätter förutsättningarna för hur bra bössan sen kommer skjuta. Duktiga pipsmeder vann ryktbarhet och sålde även pipor till andra bössmeder. Varje smed förutsattes tillverka sina egna verktyg varför ofta exempelvis gängsnitt är unika för varje smedja.

Låstyper
Den mest vitala och mest utmärkande delen på ett vapen efter pipan är låset. Det är mekanismen som hjälper till att antända krutet i pipan. Med hjälp av låsets utformning kan man enklare datera och placera in vapnet rent geografiskt. Allmogens lås är till sin karaktär säregna i jämförelse med de professionella bössmakarnas lås som präglas av en utstuderad formkänsla och moderiktighet. Med det sagt betyder det inte att de folkliga låsen är undermåliga i sin funktion, snarare tvärtom, de är ofta präglade av ändamålsenlighet och robusthet. Liksom allmogens övriga folkkonst är även dekorationerna folkliga, naiva och särpräglade. Deras karaktär är formade efter de lokala förutsättningar och behov som fanns.

Den stora majoriteten av lås är enkom förfärdigade i järn genom smide och filning. Bland allmogen förekommer också, särskilt under slaglåsperioden, lås som är huvudsakligen av mässing. Mässingsblandningar har kvalitetsmässigt inga fördelar i jämförelse med järn utan fördelen ligger i framställningen.Genom att gjuta delar som låsplatta och hane så spar man mycket tid i arbetet och smeden behöver bara smida låsets inre delar. Mässingslås var alltså enklare att tillverka men är trots det  förhållandevis ovanliga i jämförelse med rena järnlås. Anledningen till detta kan vara att gjutning kräver särskild utrustning och kunnande och praktiserades därför inte av många smeder. En del bössmeder förfinade gjutningen till nära fulländning men de flesta är förhållandevis enkla.

Flintsnapplås

Ett typiskt folkligt flintsnapplås på en norrbottnisk sälbössa.

Flintsnapplåset är ett flintlås av äldsta typ, det är en låsmekanism som började produceras här i Sverige på 1500-talets mitt och på grund av dess enkelhet bibehöll sin popularitet i delar av Sverige ända in på 1800-talet. Snapplåsen har förändrats över tid och ser olika ut i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Inom Sveriges gränser finns också lokala varianter och i denna artikel kommer vi bara förhålla oss till svenska lås. Utmärkande för låstypen är att hanen ser ut som en utdragen, smal filklove som håller flintan och att dess häl låser i en tand som sticker ut genom låsplattan. På det folkliga snapplåset är samtliga vitala delar på utsidan av låsplattan. Slagfjädern löper längs med låsplattan för att sedan svänga upp och samtidigt tjäna som eldstålsfjäder. En del snapplås har vridbara eldstål, så kallat batterilås medan andra har separat fängpannelock, så kallat lägglås, enstaka lås har även varhake. Detta är säkerhetsanordningar för att förhindra vådaskott.

1. Flintsnapplås av lägglåstyp med separat fängpannelock, 1600-talets mitt. 2. Stadstillverkat flintsnapplås, senare omgjort till batterilås med vridbart eldstål, 1700-talets början.

Under 1600-talet fanns en stor och känd folklig produktion av fina snapplåsvapen i Göingetrakten och i Smålands gränsbygder. Denna produktion kom att tyna bort under 1600-talet och i början av 1700-talet var flintsnapplåset definitivt ute ur bilden bland södra Sveriges alla bössmakare, utkonkurrerat av det franska flintlåset. I norra Sverige bibehåller låstypen sin popularitet eftersom låset är enkelt att tillverka, har få rörliga delar, lätta att reparera och pålitliga. Inga folkliga bössmeder kom att anamma det franska flintlåset och producera det själva på grund av dess komplexitet.

Tre flintsnapplås från Runö.

Nästan alla flintsnapplåsvapen vi ser idag på marknaden är norrländska eftersom ett mycket litet antal sydländska flintsnapplåsvapen finns bevarade. Den stora flertalet av dessa norrländska bössor är från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Generellt betraktas flintsnapplåsvapen som högvilt bland samlare av allmogevapen eftersom de anses mest ålderdomliga och ovanliga. Nästan alla snapplåsvapen hade räfflade pipor då snapplåsen framför allt användes för jakt och fick begränsad användning inom det militära. I Södra Sverige var flintsnapplåset helt obsolet bland alla bössmakare kring 1700-talets mitt.

Slagsnapplås

Exempel på slagsnapplåsvarianter. Från toppen: 1. Lodbössa av Erik Lundberg 2. Anonym lodbössa med med varhake och en ovanligt välformad hane. 3. Slagnapplås inspirerat av samtidens slaglås men i kombination med en mycket intressant snidad kolv. 4. Lodbössa med tåspännarlås som var särskilt vanligt i Skellefteåtrakten.

Ett slagsnapplås är ett lås som antingen konverterats till slaglås eller som konstruerats i grunden till slaglås på snapplåsets premisser. Precis som flintsnapplåset på 1700-talet blir en strikt norrländsk låstyp så gäller det är även slagsnapplåset. Redan under tidigt 1830-tal börjar allmogen anamma slaglåset vilket innebär att fängpanna, eldstål och eldstålsfjäder slopas och flintlåshanen ersätts med en enkel slaghammare. Slaglåset gick ut på att hanen istället slog på en tändhatt som var trädd på en tändhattstapp som istället antände krutet. Det var betydligt säkrare i drift än det baltiga och väderkänsliga flintlåset men också enklare att konstruera. Många flintsnapplås byggdes med lätthet om till det nya systemet medan även helt nya snapplås konstruerades från grunden. Många bössor som konverterats kan i själva verket vara betydligt äldre än konverteringen. Det är något att hålla utkik efter då det går ibland att hitta mycket ålderdomliga bössor som i övrigt bibehållit sin äldre prägel trots konverteringen. Förhållandevis ofta återanvändes också delar och bössor stockades om flera gånger på grund av slitage och modemässig fåfänga. En underkategori bland slagsnapplåsen är så kallade tåspännarlås vars konstruktion enkom uppfanns för slaglåset. När det gäller dessa lås är den stora majoriteten ifrån Skelefteåtrakten. Det går att skriva hur mycket som helst om snapplås och jag förelår Carl-Uno Hannos skrift för den som vill fördjupa sig.

Fyra stycken typiska men säregna lodbössor från 1800-talets mitt med slagsnapplås.

Flintlås av fransk typ

Två hagelbössor med militära lås. Grovhuggna björkstockar och återanvända militära beslag och pipor.

Det franska flintlåset är det vi enkelt uttryckt kan kalla det klassiska flintlåset som återfinns sedan 1600-talets början ända fram tills slaglåsets införande. Det var en låstyp som i Sverige blev vida spridd både inom den militära produktionen och bland det hantverkande borgerskapet. Låset är förhållandevis avancerat i jämförelse med flintsnapplåset och kom aldrig att tillverkas bland allmogens vapensmeder. Trots detta användes det mycket i det breda folklagren på grund av att främst militära lås hamnade i civila händer efter krig, utrangeringar och försäljningar från armén. Oerhört mycket äldre militära och civila flintlås kom sedan att konverteras i händerna på lokala smeder under 1800-talet.

Här ses två intressanta lås, det övre är ett svenskt muskötlås m/1731 som på enklast möjliga vis konverterats till slaglås genom att avlägsna eldstål och fjäder. En förhållandevis sällsynt men intressant slaglåskonvertering. Den undre har svenskt muskötlås m/1747 och blandade ryska och svenska delar i övrigt. Det är ganska sällsynt att hitta renodlade allmogevapen med franskt flintlås.

Slaglås

Studsare och två lodbössor från 1800-talets mitt/andra hälft.

Under 1830-talet började billiga engelska massproducerade slaglås importeras och säljas i Sverige. De fick snabbt spridning i hela landet samtidigt som allt fler lås konverterades till slaglås. Fred, näringsfrihet och snabb teknisk utveckling vid denna tid tillgängliggjorde slaglås på bred front för allmänheten. Mängder med omoderna militära vapen kom att säljas ut till civila med allt kortare mellanrum i takt med nya tekniska landvinningar. Även faktoriernas militära beställningar gick ned och mer fokus lades på att tillverka billiga slaglåsvapen till allmänheten. Faktoriarbetarna, särskilt i Husqvarna, satt och tillverkade enkla pistoler på sidan av den vanliga produktionen. Slaglåset förhållandevis enkla konstruktion i kombination med den fria jakten och ekonomiskt tillväxt gör att det folkliga vapenhantverket får ett uppsving i Sverige. I de norra landskapen produceras stora mängder lodbössor med slaglås i takt med att teknologin blir tillgänglig och hundratals smeder är verksamma. Det är från slaglåstiden som den absoluta majoriteten av allmogevapnen är bevarade.

Tre folkliga slaglås, tillverkade av tre eftertraktade smeder. 1. Björnbössa av Isak Bergström (1828-1915), Drygsundsviken, Kall, Jämtland  med dekorerat och omgjort m/1815-lås, 2. Lodbössa av Johannes Hult (1810-1871), Gravås, Värmland , hans låsplattor har en karaktäristisk fyrkantig form framkant. 3. Lodbössa av Jonas Olofsson (1836-1921), Storhögen, Jämtland, med mässingslås.

Vad som är viktigt när man studerar ett vapen med slaglås är huruvida det är konverterade äldre flintlås eller ursprungligt tillverkade slaglås. Det ger en fingervisning om ursprung och datering. Det är ofta enkelt att se om låset är konverterat, särskilt på allmogevapen där det är ofta är gjort på enklaste vis. En del smeder vinnlägger sig om att nogsamt sopa igen spåren efter flintlåsdelarna genom att nita igen skruvhålen och fila det slätt medan andra fyller dem med bly eller helt enkelt låter hålen vara kvar.
På norrländska slaglåsvapen ser man ibland lås med engelska namn såsom Goulcher och Atkins & sons, detta är  engelska importlås som på olika vägar fann sin väg till svenska smeder. I enstaka fall förekommer också bakåtliggande lås och det är vanligast på hagelvapen i södra Sverige.

Gissningsvis en sydsvensk hagelbössa med välarbetat bakåtliggande lås.

Övriga lås
Kvar i denna kategorin blir några ovanliga och obskyra låstyper som sällan dyker upp. Det vanligaste är militära kammarladdare, framför allt flottans m/1851 som byggts om för jakt. Det förekommer också låstyper av egen design som exempelvis lås med centrumhane och dolt lås. Denna kategori är särskilt spännande då den vittnar om allmogens uppfinningsrikedom.

M/1851 kammarladdare som kortats och målats för civilt bruk.

Exempel på lås tillverkade av lokala snillen, centrumhane med dold nippel.

Olika sorters allmogevapen
Generellt så är de allmogevapen vi stöter på idag på marknaden från 1800-talet. Ett mycket litet antal kan antas vara äldre en så och det beror på flera olika saker. En viktig faktor är att vapendelarna återanvändes i flera generationer. Moderniseringar, omstockningar och ändlösa lagningar utfördes ofta på grund av att bössorna var kostsamma att införskaffa. Därför är exempelvis flintlåsvapen väldigt mycket mer ovanliga att hitta än slaglåsvapen, det fanns helt enkelt inte ekonomiska förutsättningar att låta vapen stå orörda. Dessutom så innebar också lättnaderna i jaktlagen under sent 1700-tal att allmogen började jaga allt mer och under 1800-talet kom också betydligt mer billigt militärt överskott ut på marknaden på grund av moderniseringar och fred.

Hagelbössan
De allra flesta slätborrade allmogebössor är renodlade hagelbössor och det är generellt de sydsvenska jägarnas vapen men också kustbornas vapen utöver sälbössan. Dessa vapen användes för fågeljakt, harjakt och annan småviltsjakt. Högst undantagsvis användes det under 1800-talet för att skjuta älg där sådana kreatur stod att finna men givetvis också vid den obligatoriska rovdjursjakten. Dessa hagelbössor är ofta byggda av militära delar då muskötpiporna fanns i stor mängd och  var lämpliga för att slunga iväg stora moln av hagel. De militära kalibrarna är vanligen 20mm fram till 1811, därefter blir de 18.5mm. I bland är de också 16mm och då kommer pipan från ex dragongevär, karbiner eller liknande mindre militära gevär med pistolkaliber. 1800-talets muskötpipor är ofta årtalsmärkta undertill. Den typiska allmogehagelbössan är en svensk militär m/1815-49 eller 45 som kortats ner och gjorts till halvstock. Dessa militära vapen såldes ut på offentliga auktioner under 1800-talet och de kunde köpas för billiga pengar när armén bytte upp sig.

Detta är troligen Sveriges vanligaste mynningsladdare, den ombyggda militära musköten. I detta fall rör det sig om en m/1815-49 som kortats i pipa och stock. 

Bland allmogen tillverkades också dubbelpipiga hagelvapen under 1800-talet men i jämförelse med enpipiga vapen är de ganska ovanliga. Enstaka allmogebössor är rakräfflade vilket innebar en slags kompromiss mellan hagelbössa och studsare. Du kunde skjuta hagel i den och få bättre precision med kula eftersom projektilen stabiliserades av räfflorna. Rakräffling är emellertid ganska ovanligt eftersom det inte verkade vara en särskilt lyckad kompromiss.

Lodbössan
En lodbössa är per definition inte alltid ett allmogevapen men är alltid en småkalibrig studsare. Exakt var övergången sker till fullvuxen studsare är inte tydligt men generellt runt 12-15 mm. Vapen som också uppehåller sig i detta mellanspann är också lite ovanligare och det kan bero på att de är för grova för fågel men för klena för högvilt . De flesta lodbössor är under 10mm mellan bommarna och återfinns i de norra landskapen där de nyttjades för precisionsskytte på fågel och annat småvilt. Det är inom kategorin lodbössor som vi hittar den största bredden av varianter och utföranden när det kommer till allmogevapen. I de södra landskapen blir lodbössan förhållandevis ovanlig under 1700-talet men tycks varit dominerande under 1600-talet.

En typisk mynning på en lodbössa.

Studsaren
Studsaren, även ibland kallad djurbössa, var storviltsjägarens självklara val. Det var en grövre räfflad bössa främst avsedd för jakt på björn och älg. Folkliga studsare är förhållandevis ovanliga i paritet till lodbössan. Anledningen till detta är enkel, tillgången på småvilt var så mycket större i jämförelse med storvilt. Studsaren kom att bli mer av ett specialverktyg för den särskilt intresserade jägaren. Eftersom mängden storviltet var tämligen begränsat i södra Sverige blev studsaren främst ett vapen för de norra landskapen. Studsarnas utseende varierar på samma sätt som lodbössorna men piporna var ofta lite kortare för att hålla ned vikten.

Mynningen hos en grov studsare med tunt gods vilket höll ner vikten på vapnet vilket var viktigt vid rörlig jakt som kunde pågå i dagar.

Sälbössan

Tre olika sälbössor från tiden kring 1800. 1. Typisk lång norrbottnisk sälbössa med avlång, slank kolv med flintsnapplås. 2.  Grov sälbössa från Roslagen eller Åland med ryskt muskötlås från 1804. 3. Sälbössa med faktorisnapplås och en för typen ovanlig kolvform. 

Som namnet antyder är detta ett vapen särskilt framtaget för säljakt. Denna jakt företogs ute på isen, på kobbar och skär och var lite av dåtidens långhållsjakt. De vaksamma sälarna kunde på långa avstånd upptäcka rörelser av människor varför det var av yttersta vikt att kunna skjuta på långa avstånd. Sälbössorna konstruerades därför för bästa möjliga precision och dödande kraft. Dessa räfflade vidunder har ibland en kaliber på över 20mm men de flesta ligger på runt 15-18mm. Generellt delar man in sälbössorna i två st klasser, dels de lite lättare bössorna avsedda för smygjakt på isen och skären och de stora och tyngre vaktbössorna som används mer stationärt från land. Sälbössor är ofta eftertraktade samlarföremål, särskilt de tyngre och de som fortfarande är försedda med flintlås.

Ett exempel på skillnaden i kaliber på en vanlig lodbössa med 7 mm kaliber och den 19.5 mm breda mynningen på sälbössan från Roslagen.

Pistoler

Två olika sorters allmogepistoler. 1. En liten, mycket välarbetad faktoripistol från Husqvarnaområdet. Det är mycket ovanligt att hitta tidiga exempel med flintlås då nästan alla tillverkades under slaglåstiden. 2. En enorm allmogepistol med ett konverterat stadstillverkat lås och avsågad muskötpipa. Utseendemässigt påminner den mycket om 1700-talets ryttarpistoler men med naiva efterapningar i sniderier och dekorationer.

När det kommer till pistoler är det utan tvekan så att södra Sverige står för den absoluta merparten av produktionen, alltså det omvända förhållandet än när det gäller bössor. Det går att ha många teorier om varför det är så men gissningsvis beror det exempelvis på jaktens betydelse och vilken befolkningstäthet som råder. I södra Sverige har jakten mindre betydelse men intresset för självförsvarsvapen var större. Allmogepistoler är i princip begränsade till slaglåsets tid men det förekommer även enstaka flintlåsvapen. Den ökade industrialiseringen med sina effektivare arbetsmetoder och avskaffandet av skråväsendet gjorde det möjligt för fler att kunna köpa en pistol. Troligen var vill-ha-faktorn och statusen mer intressant än den rent praktiska användningen. Det berättas att pistolerna var populära inslag på fester när det behövde skjutas olika sorters salut.

En ovanlig norrländsk pistol, en räfflad ”lodpistol” med tillhörande gehäng. Tillverkad av Mårten Mårtensson (1835-1918), Gråsjön Kall. Foto: Ronny Berglund.

Det är framför allt i Småland och i trakterna kring Husqvarna som det tillverkas mest pistoler. Vid 1800-talets början är Husqvarna något av vapenindustrins centralort och här ligger sedan hundratals år en stor del av den militära produktionen i Sverige. Det är inte bara inne i staden som hantverkare är förlagda utan även ute i stugorna sitter många sysselsatta med att fila låsdelar till gevärsfaktoriet som extrainkomst. I detta krångliga virrvarr av faktoriväsende och förläggarverksamhet tillverkades en hel del enkla pistoler och den typiska pistolen är en liten krum enkelpipig slaglåspistol med björkstock och enkla mässingsbeslag. Dessa pistoler är ofta mycket lika varandra men har små variationer. Exempelvis är de ibland märkta H för Husqvarna på pipan, ibland har inkrusterade dekorationer på pipan men oftast är de helt odekorerade. Dessa pistoler får ibland märkliga benämningar såsom tattarpistol, länsmanspistol, postiljonpistol med flera, men dessa namn är blott efterkonstruktioner utan historisk grund. Eftersom pistolerna är intimt förknippade med faktoriverksamheten kan det vara rättmätigt att lägga dessa under kategorin ”faktoriarbeten”, det vill säga mer eller mindre inofficiell tillverkning utförd av faktoriarbetare på sidan av den ordinarie tillverkningen.

De typiska småländska faktoripistolerna. De är ofta mycket snarlika i utseendet med liknande beslag, storlek och detaljer.

Den andra klassiska allmogepistolen är mässingspistoler som också är småländsk härkomst men är frånkopplade faktoriväsendet. Under mitten av 1800-talet tillverkade ett antal gjutare och smeder, med stor uppfinnigsrikedom och imponerande tillverkningstakt, stora mängder slaglåspistoler av mässing. Den viktigaste förgrundsgestalten i denna tillverkning var Johan Engholm (1820-1918) i Ödestugu, som lärde upp flera andra i trakten. Engholm och hans likars produktion präglas av stor kvantitet, variation och de tillverkade pistoler som kunde ha upp till nio pipor, självroterande pipknippen och även enstaka revolvrar. Dessa pistoler såldes på marknader och hos järnaffärer över hela södra Sverige. 1859 kostade en fyrpipig mässingspistol sex kronor och en sexpipig åtta kr hos i en järnaffär. Småländska mässingspistoler är idag ett stort samlarområde där ovanliga varianter inte sällan kostar mycket pengar. I detta ämne finns också bra speciallitteratur.

Småländska mässingspistoler. Sexpipig och fyrpipig pistol av Johan Engholm (1820-1918), Ödestugu. Tvåpipig pistol av Anders Johannesson (1840-1914), Rommenås. Foto: Ronny Berglund.

Slaglåspistol från Aledals nyckelfabrik, Habo. Denna småländska nyckelfabrik tillverkade enkla slaglåspistoler av olika modeller.

Stockar, träslag och ytbehandling
Liksom byggnadskulturen i Sverige stod även stocktillverkningen i förhållande till vilka material som fanns att tillgå. I de norra landskapen dominerar björken som primärt material då det är en av de få vanligt förekommande hårdare träslagen. Ibland är stockarna till och med av furu. Söderut finns fler sorters lövträ men björken var det dominerande träslaget då den har goda generella egenskaper och lätt att få tag på. Undantagsvis tillverkades stockar av exempelvis alm, lönn och al. En del duktiga stockmakare lyckades komma över ett fint stycke flambjörk, det vill säga en björk där fibrerna vuxit oregelbundet och gett träbiten ett karaktäristiskt flammigt utseende. Ådringen från en väl vald flambjörk kan utan problem mäta sig med den bästa valnöten. Flambjörk har dock en nackdel, eftersom fibrerna är så oregelbundna så tenderar träet att resa sig och röra sig oregelbundet vilket ibland resulterar i torrsprickor och en lite kullrig yta.

Hagelbössa med stock i flambjörk. Notera den vackra ådringen men följ också kolvkammen med ögonen och se den kullriga ytan som blivit över åren.

Allmogen var mycket finurliga när kom till ytbehandlingar av sina stockar. Liksom det folkliga hantverket i övrigt eftersträvade man gärna att efterlikna högre ståndshantverk utan att ha tillgång till samma material. De ljusa björkstockarna betsades ofta i mörka nyanser för att efterlikna mörkare träslag men förmodligen också för att de skulle smälta in mer i naturen. En del tog steget längre och ådringsmålade sina stockar med mer eller mindre naturtrogna resultat. Ytbehandling var inte bara estetiskt utan tjänade också att skydda vapnet som ofta led ett hårt liv ute i skogsbygden. Liksom armén under 1700-talet och det tidiga 1800-talet svärtade sina kolvar med linoljefärg så förekommer det relativt ofta även målade kolvar. De är oftast svarta men jag har även observerat gröna, rödbruna, ljusbruna och blå stockar.

Svärtade och ådringsmålade kolvar.

Allmogens stockar är lätta att känna igen även om en del folkliga stockmakare var väldigt duktiga på att göra prydliga och välfungerande stockar. Ofta smyger det sig in ett mått av klumpighet, naivitet och bakåtsträvande estetik i utformningen. Stockarna saknar ofta den strömlinjeformade noggrannhet som fanns bland stadens stockmakare. Det syns också i materialvalet som ibland är undermåligt med exempelvis kvistar i träet. De eventuellt snidade dekorationerna är ofta naiva och saknar detaljrikedom. Ibland är det stockens märkliga utformning som ger allmogevapnet sin karaktär och som väcker tankar hos betraktaren. I vissa trakter, såsom i Jukkasjärviområdet, kvarstannade stockformer långt in på 1800-talet som övriga bössmakare i Sverige övergivit sedan hundratals år. Ett sådant retarterad formspråk kan ofta lura en och få en att tro att vapnet är äldre än vad det faktiskt är så det gäller att väga in många faktorer när man bedömer stockens ålder.

Bössorna som tillverkades av de svenskättade invånarna på Runö är exempel på bössor med extremt eftersläpande formspråk. Trots att bössorna troligen är ifrån tiden runt 1800 har de ett formspråk som närmast påminner om 1600-talets korta stockar.

Pipor
Den enklaste regeln när det kommer till pipor är att slätborrade pipor är rundade medan räfflade pipor är åttakantiga. Det är en regel med mängder med undantag och blandningar men traditionellt sätt så gjordes merparten av piporna på så vis. Pipan kan säga mycket om vapnets härkomst och ge fingervisningar om pipan är äldre än vapnet, om det tillverkats lokalt eller av en professionell bössmed. Allmogetillverkade bösspipor når sällan upp till samma estetiska kvalitet som de pipor som tillverkades i städerna men kunde ofta hålla samma praktiska kvalitet. Stadstillverkade pipor har ofta en högre finish men är också ofta distinkt dekorerade med åttakantiga kammarstycken, kanneleringar, bårder, svinryggar och dylikt. Många slätborrade pipor kommer från militära vapen och det enklaste sättet är att titta efter tillverkningsstämplar, besiktningsstämplar och dateringar. Ibland finns dessa stämplar på pipans undersida varför det kan vara bra att lossa pipan. Har pipan en kaliber på 16mm eller 20 mm är det en militär pipa tillverkad innan ca 1811 då armén gick över till 18,5 mm som standard. I enstaka fall förekommer det också att militära jägarstudsare byggts om till björnbössor och då är det åter enklast  att leta efter stämplar och tolka kalibern. I slutet av mynningsladdartiden köpte en del smeder, framför allt ifrån Bingstatrakten pipor från gevärsfaktorierna. Det kunde vara sekunda pipor kasserats eller rent överskott som blev nya mynningsladdare. Ofta är de pipor avsedda för patronladdade rullblockare som använts. Hittar du mynningsladdare med exempelvis krönt C, det vill säga Carl Gustafs stads gevärsfaktori kan det mycket väl vara en sådan pipa. Allmogen damaskerade inte pipor vad jag känner till så hittar du en allmogebössa med en sådan kan du vara hyfsat säker på att pipan inte är lokalt tillverkad.

Svenska allmogetillverkade hagelpipor är ofta ganska tunga och tjocka i godset, i rakt motsats till belgiska och engelska hagelvapen. Det beror troligen på smedens skicklighet eller på att beställaren förväntades kunna skjuta rundkulor i piporna.

Under slaglåsperioden tillverkade en del skickliga allmogesmeder flerpipiga bössor, framför allt hagelbössor. Att löda ihop pipor till ett pipset kräver en särskild kunskap och det förekom att en del smeder använde belgiska pipset till sina bössor. En del smeder gjorde dock egna pipset och även i form av dubbelstudsare och kombinationer med kulkalibrar i olika storlekar.

Ifrån norrland finner man ibland intressanta pipor med trumf, de är mycket ovanliga men alltid lika roliga att stöta på. Ofta är pipan rund för att på slutet gå över till exempelvis åttakantig form eller liknande.

Ovanliga mynningar på norrländska allmogebössor.

Allmogevapnens sikten består ofta av ett enkelt siktesblad med en minimal siktskåra. Siktesbladet kan vara både i järn och mässing men även blyplåt nerknackat i en järnram förekommer ofta på norrländska lodbössor. Hagelvapen har ofta de mest primitiva riktmedlen eftersom det spelar en mindre roll i hagelskyttet. En del sälbössor, särskilt de som kommer ifrån Roslagen och Åland är ofta försedda med ett solsikte som är en slags tub som går över siktesbladet och skuggar det.

Många äldre pipor som konverterades från flintlås fick en enkel druva monterad på sidan av pipan men ibland försågs de med så kallad patentsvansskruv. Denna anordning innebar att svansskruven är ett eget bakstycke en integrerad nippel och pipan skruvas isär framför nippeln. Patensvansskruv  användes både på nya pipor och som konverteringsmetod på äldre pipor.

Lodbössa med patentsvansskruv, notera skarven mellan pipa och kammare.

Allmogevapen och skick
Att bedöma skicket på ett allmogevapen är en lite annorlunda gång än att jämföra exempelvis militära vapen eller serieproducerade vapen. Allmogevapen slets ofta mycket hårt och den ursprungliga kvalitén var kanske inte så hög alla gånger. Merparten är ofta rostiga, nötta, smutsiga och bär många spår av ett hårt liv. De var inga skådebröd utan arbetsredskap, väldigt få i de breda folklagren hade råd att köpa vapen för nöjes skull likt adelns vapensamlingar. Vapnen stockades om, lagades och moderniserades genom generationer och dessa ständiga omstöpningar ska man ta i beaktande när man bedömer ett vapen.  Exempelvis kan samtida lagningar och intressant bruksslitage vara en sådan sak som ger vapnet karaktär och liv. Patina ska aldrig avlägsnas utan försök bibehålla skicket för eftervärlden genom skonsamma metoder, stoppa rost, rengör, olja in och limma eventuella skador. Ett överpolerat och hårt renoverat vapen sjunker snarare i värde och blir för de flesta samlare ointressant. Det går alltså inte att ha samma förväntningar på skicket som när det gäller modellriktiga militära vapen utan varje vapen måste betraktas var och en för sig. Men på det stora hela måste du räkna med att slitaget är generellt större än bland många andra vapen och acceptera att det är en del av samlandet och vapnens narrativ. De vapen som jag visar i denna artikel är alla vapen som i min mening håller hög allmogeklass när det kommer till skick.

Allmogevapen är så pass billiga idag och därför kan det vara värt att satsa särskilt på de som är i gott originalskick. Leta efter de vapen som är kompletta i första hand och som har en historia att berätta. Signaturer och proveniens är viktiga pusselbitar, jag brukar ibland säga att jag samlar på berättelser, inte på vapen. Ibland kan vapnet var tillräckligt fantasieggande på egen hand men ofta vill man veta mer. Din uppgift är att alltid försöka bibehålla och tradera de berättelser som kommer med ett vapen, om du inte gör det så går historien om intet och vapnet blir anonymt för nästa ägare.

Allmogevapen och ekonomi
I en värld där de flesta vill fylla sina väggar med massproducerade coltar för att de växte upp med Clintan som manlig förebild istället för Gustaf Schröder eller förläste sig på krigshistoria (den STORA historien…) och därmed vill samla på militära vapen som med lätthet kopplas ihop med rullor, modellexemplar och diverse viktiga historiska skeenden så är allmogevapen ett underskattat och därmed mycket prisvärt samlarområde. Många vapen i min samling som jag verkligen uppskattar har inte kostat mig många riksdaler. En del som jag träffat och samlat länge menar att prisnivån är i princip densamma som på 70-talet! Min erfarenhet är att samlarkretsen är åldrande och liten, särskilt i min ålder. Den stora merparten av vapnen säljs under 4000 kr och det är ytterst få saker som orkar sig över femsiffriga belopp och det är i regel flintsnapplåsvapen, ovanligare sälbössor och sällsynta signeringar. Således går det på ganska små medel att skrapa ihop en ganska stor samling beroende på hur kräsen man är.

Hur ska man samla?
Du ska samla på det som slår an en sträng i ditt hjärta, oavsett om du håller samlingen bred och spretig eller smalt och fokuserat. Det finns många uppslag om du vill snöa in på något specifikt inom denna breda genre, här är några som alla kan ge en samling på minst tjugo vapen.
– Låsmekanismer. Samla vapen med olika sorters lokala låstyper.
– Småländska mässingspistoler.
– Jämtländska vapen
– Sälbössor
– Snapplåsvapen
– Vapen med mässingslås
– Målade bösskolvar
– Militärt återbruk

Själv har jag nog blandat lite men försökt fokusera på snapplåsvapen, udda mekanismer och sälbössor med flintlås. Det områden som är tillräckligt svåra för att man inte ska förköpa sig. Men det tog flera år innan dessa områden kristalliserade sig, vapensamlande mognar fram. Börja brett och känn dig fram vad du tycker verkar intressant och spännande.

Litteratur

Jag tycker det är märkligt hur lite det är skrivet om vårt svenska folkliga bösshantverk. Det har liksom hamnat mellan stolarna där det förlorat mot den militära produktionen och den folkliga slöjden och hantverket. Förvånansvärt lite är skrivet och samtliga titlar kan utan problem få plats mellan tummen och pekfingret. Dessa titlar är de viktigaste.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Svante Perryssons böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Perryssons självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.

Bengt Lerviks två häften På lodbössans tid -Säljägare, bössmeder och bössor i svenska Österbotten 1810-1935 (2003) och Bössmeder och säljägare i svenska Österbotten och på Pörtö 1800-1935 (2006). Dessa två omfångsrika häften beskriver framför allt säljakten och dess vapen som har mycket gemensamt med den svenska dito. Mycket bildmaterial och spännande berättelser.

Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera