Ett möjligt scenario. Grötslöre by år 1835
Mäskbotten-Mats hade två dåliga egenskaper – fattigdom och manlig fåfänga. Dessa två egenskaper kombinerade ansågs särskilt dåliga i en tid då de ogräsbemängda skördarna ruttnade bort bland regnskurarna i Grötslöre by år 1835. Detta hindrade dock inte Mäskbotten-Mats från att vara först i byn med den senaste teknologin. Medan Mäskbotten-Mats 13 barn svalt i den gissna backstugan skred han till verket. I skydd av mörkret bröt han sig in i smedjan på det närbelägna Mjältstensbruk. Väl beväpnad med bågfil, gängtapp och enkla verktyg ägnade han natten i smedjan till att skapa Grötslöres första slaglåsbössa. När han visade upp sin hiskeliga skapelse för andra gubbarna i jaktlaget stannade först tiden för ett ögonblick för att snart övergå i suckande, himlade med ögonen och konspirerande tankar på hur de skulle kunna ställa till en tillräckligt allvarlig jaktolycka för att slippa Mäskbotten-Mats och hans fåfängliga klåfingrande. Så hemsk var hans skapelse.
Folkligt, fult och fantastiskt
Ofta är det inte det vackra, välgjorda och fulländade hantverket som är mest intressant utan det fula, sneda men brutalt funktionella hantverket som tilltalar mest. Det är när jag ser något och tankar såsom ”hur tänkte de nu?” eller ”det där var ju ganska fult men det funkar…” dyker upp i mitt huvud. Inom reenactmentsvängen har det ofta pratats om ”det är det fula som är det coola”, lite som en reaktion på överdådiga återskapning och rädslan inför historiskt korrekta plagg som för nutidsmänniskan uppfattas som själsligt och kroppsligt obekväma eller obehagliga. Denna tankeväckande fulhet är en av anledningarna till att jag samlar på allmogevapen. De är ofta naiva, oproportionerliga, estetiskt retarderade och därför alldeles, alldeles underbara. Detta inlägget handlar om just något folkligt, fult och fantastiskt.
Allmogen går från flintlås till slaglås
Under tidigt 1800-tal sveper en revolutionerande uppfinning genom världen, slaglåset har sett ljuset. Istället för att, som med flintlåset, krångla med en flinta, ett eldstål och löst fängkrut så börjar allt fler gå över till det betydligt mer pålitliga slaglåset. Denna avfyrningsmekanism innebar att en enkel hane och knallhattstapp ersatte flinta, eldstål och fängkrut. Säkrare, enklare, nära vädertätt och snabbare antändning. Bland allmogen i Sverige började förändringen ganska tidigt, redan på tidigt 1830-tal. Generellt sätt fanns två vägar att närma sig slaglås, antingen tillverka eller köpa ett nytt slaglås eller så kallat konvertera ett flintlås till ett slaglås. Nytillverkade engelska lås importerades men också inhemska vapensmeder började sprida kunskapen av att tillverka de nya låsen som i de flesta fall grundade sig i samma idéer som äldre lås. Påfallande många, både i slott och koja, valde att konvertera flintlåsen till slaglås genom att avlägsna byta hane, avlägsna eldstål och eldstålsfjäder samt såga av fängpannan. Bland högreståndsvapen är ofta de tidiga konverteringarna som mest välgjorda på grund av att tekniken var ny och närmades med försiktighet. Med tiden förenklades processen och antog ett mer uniformt utryck. Hos allmogens vapensmeder var konverteringarna ofta enkla och primitiva men alltid funktionella. Ibland har smeden tagit hänsyn till bössans övriga estetik och med största omsorg fyllt igen gamla skruvhål och spår efter det gamla låssystemet.
Fulkonvertering och okonverterat.
Fulkonverteringar
En särskilt intressant men inte så vanlig konvertering är föremål i denna text. Till sitt utförande är detta att betrakta som den absolut enklaste och primitiva konverteringen. Den är så grundläggande att den närmast påminner om en felande länk mellan de två systemen. Istället för att byta hane har man helt enkelt bara behållit flintlåshanen och passat in en liten slagbit i järn i käftarna. Sen har man avlägsnat eldstålsfjäder och eldstål och sällan ens brytt sig om att fylla igen hålen efter skruvarna.
Egentligen är det märkligt att man inte stöter på den så ofta då den är just enkel och funktionell. Trots att jag sett hundratals konverterade vapen så kan jag bara så här på rak arm sett 5-6 st av dessa konverteringar. Det är sällan riktigt dåligt smide blir rariteter med i detta fall är det just så. Jag har ägt en tidigare men den valde jag skick vidare då den saknade järnbiten i käften. Det var dessutom en eftertraktad och i övrigt nära komplett jägarstudsare m/1815-20. I vilket fall så fick köpa en som tillhörde en fin samling där det fanns ytterligare två st rara exemplar.
Jägarstudsare m/1815-20 med fulkonvertering.
Jag införlivade nyligen ett trevligt exemplar i min samling. Den är tillverkad av diverse militära delar, framför allt delar från en svensk m/1731-musköt. Den är omstockad i björk och sen försedd med nya, men ganska enkla mässingsbeslag. Troligen är den gjord runt tidigt 1800-tal och det är inte omöjligt att låset var flintlås även i denna stocken. Ofta stockades vapnen om i samband med konverteringen men jag misstänker att det inte är så här. Kolven är av enklaste slag och har mycket gemensamt med en annan allmogebössa jag har som är byggd på svenska m/1747-delar och ryska delar (se bild ovan). Personligen gillar jag dessa allmogemusköter starkt.
Från samma samling som min kom ifrån köpte en vän en som dessutom är räfflad. Den är kortare men har ett militärt flintlås, troligen ett m/1738-lås och samma mycket enkla design. Jag misstänker att denna brukats norrut där lodbössor är vanligare.
Samtliga bilder tagna av Ronny Berglund.
Nyligen såldes det en ovanligt välarbetad studsare med denna typ av konvertering på Probus. Här är det tydligt att det inte är någon bondsmed som försökt sig på en enkel konvertering utan här har smeden vinnlagt sig om att göra en fin konvertering med denna metod. Detta är också det enda exemplet jag stött på som visar på att denna redan ovanliga metod tillämpats på ett mer kvalitativt sätt. Ovanligheten avspeglades också i priset då den såldes för 12500kr +avgifter trots 1800-talskolv med kolvbräcka.
Foto: Probus auktioner.
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 