Kategoriarkiv: Textil

Ibland tycker jag det är värt att uppmärksamma andra hantverkare som lyckas med olika bragder. Min kollega Kerstin är en av dem som lyckats med något mycket fint. Kerstin är mycket duktig på att spinna med slända och jag frågade om hon kunde tänka sig att spinna garn av våra hundar som dagligen hårar av sig hundull överallt. Jag har nämligen hört om andra som spunnit av samojedhår med lyckats resultat. Dessutom ville jag att hon skulle nålbinda ett par vantar som hemlig födelsedagspresent till min kära maka. Här är en liten redogörelse för tillväga gångssättet (åtminstone min del av det hela).

1. Skaffa samojed. Jaha där har ni det, världens trevligaste hundras (världens mest köldtåligaste och tjurskalliga med).

2. Kamma samojeden. Samojeder har en rik underull med långa fibrer. Vissa samojeder älskar kammen (Kurage) andra måste man hålla fast under kammning (Nina).  Det som bilden visar är EN HALV genomkamning av Nina, den lilla samojeden som surar i bakgrunden. Det blir mycket päls på ett år.

3. Tvätta ullen. Med ljummet vatten och Ull- och sidentvättmedel i en balja. Låt det sedan torka på en handduk. Alternativet är att kamma samojeden tre dagar efter en badning då fettet kommit i pälsen. Troligen blir den lättare att spinna också. Fibrerna är kortare och svårare att spinna än fårull så är du tönt eller nybörjare blandar du i fårull.

4. Spinn  håret till garn. Det går säkert bra att färga om man vill det.

5. Nålbind något. Se så stiligt det blir! Jag kan säga att det är mjukare än något annat och samojedhår är närmast luktfria! Tack Kerstin för att du tog dig an projektet!

I samma veva bytte jag till mig ytterligare ett par tre-fingervantar som ska bli mina nya vantar. De är gjorda av riktigt täta ”maskor” vilket jag gillar då många nålbinder i så tjockt garn vilket får det att se lite stabbit ut.

English summary. This article is about two couples of mittens that a friend of mine, Kerstin, naalbinded for me and my wife. The first pair is special because they are made from handspun yarn made from the hair of my two dogs. The hair is combed out and then washed before spun. The dogs, Kurage and Nina are purebreed samoyed which is a siberian kind of sleddog. They have very thick fur and all the hair on the first pic is from half a combing of one dog. The hair is hard to spun though its possible to mix it with some sheepfibres but these mittens are pure doghair and the yarn is supersoft. The other pair of mittens is a threefingermitten made with quite small knots.

Som med många yrken behövs arbetskläder vilket också gäller mitt. Sällan däremot måste man plocka ut dessa persedlar i ett sådant enkelt skick som i platta tygstycken. Men där tyglängder erbjuds är inte jag den som avböjer ty man kan ju faktiskt skapa något nytt i sin vandring i 1300-talets mode. Jag anser mig kommit ganska långt i forskningen kring 1300-talets mode men epoken bjuder fortfarande på nya överraskningar. Resultaten utmanar den gängse bilden och det breda forskningsmaterialet bjuder till nya vyer. Jag hoppas att med detta första arbetsplagg kunna visa på lite nya perspektiv på 1300-talets mode, det är inte säkert att det lyckas med jag är glad om jag får erbjuda något nytt till någon.

 Så till plagg nr. 1.

Jag har sytt en fotsid kjortel som är en härlig syntes av troliga 1300-talskällor. Kjorteln är sydd Korps tunna vadmal i färgerna grön och gul. Den är försedd med tennknappar ner till naveln, krage och totalt 12 kilar (4:a i varje sida och kluvna kilar fram och bak).

Källor.

Jag vill förlägga denna kjortel till 1340-talet och framåt. Modellen är avsedd att vara ledig och inte åtsittande vilket kan tänkas reaktionärt under 1300-talets utveckling mot allt mer tighta kläder. Emellertid är det viktigt att påpeka att  lediga kläder samexisterade  med den gängse bilden av 1300-talets mode. Detta gäller särskilt för övergångsperioden 1330-1350. Det finns de som menar att frontknäppta plaggens införande var för att skapa åtsittande kläder, riktigt så enkelt är det dock inte då det finns bildmaterial och arkeologiskt material som pekar på frontknäppningen som en allmän och troligtvis mycket praktiskt dräktdetalj. Även om det trots allt är så att någon slags frontknäppning är viktig för att skapa åtsittande kläder. För att lyfta fram dessa mer ovanligare frontknäppta plaggen har jag valt att lyfta fram en praktfull modemässig bastard baserad främst på olika 1340-talsmanuskript:

 Dessa bilder är i från Alexanderromanen och Waltermanuskriptet, båda 1340-tal. Den första är en överkjortel medan den andra en vanlig kjortel. Det finna många kjortlar från denna tid då knapparna går olika långt ner och de flesta jag sett är stängda nertill. Dessa är uppenbart stängda nertill och minst knälånga.

Sömnadstekniska detaljer

Jag har för första gången valt att sy ihop hela plagget med förstygn, endast ärmsöm, axelsöm och kragsöm är sydda med efterstygn. Jag har valt förstygn eftersom det är vanligt i fyndmaterialet och för att det är snabbare än efterstygn. Förstygn kan motiveras med många skäl, det går fort vilket var relevant i en tid då alla kläder syddes för hand, förstygn skapar en mer elastisk söm som också vid stark belastning brister istället för att dyrt hemvävt eller köpt tyg revas. Förstygn skapar ett annat slags handsydd utseende där sömmen från utsidan framträder som något vågig, till skillnad från efterstygn som är mer rak. Alla fållar är vikta över varandra vilket även det går fortare än att fälla sömnsmånerna åt olika håll. Detta ger också ett visst utseende på sömmarna från utsidan och de ter sig mindre osynliga. Alla fållar är fällda med fållstygn och kanten har sedan prickstickats med förstygn. Detta gör mycket för plaggets utseende då det stadgar upp kanten och fungerar samtidigt som en dekoration. I fynd från London förekommer även rader med dubbla prickstickningar.

Kjorteln är försedd med enkla tennknappar framtill som är gjutna i en egentillverkad gjutform av kalksten. Förlagan är något oklar men en liknande knapp finns i historiska museets databas, daterad till vikingatid/högmedeltid. Det huvudsakliga är dess halvsfäriska form med plan baksida. Det är första gången jag gör metallknappar till en medeltida dräkt, tygknappar har alltid rådande och dessa knappar kändes som en trevlig kontrast i färgerna.

Som knapphålsfoder har jag använt oblekt linne vilket jag tycker passar bättre än siden vilket såvitt är det vanligaste knapphålsfodret i fyndmaterialet. Tygets enkla karaktär påbjuder linne, det vore knappast historiskt troligt med något annat. Jag har försett kjorteln med en krage vilket är ovanligt i det samtida medeltida bildmaterialet men det förekommer några exempel som jag valt basera min kjortel på, Kjorteln nr.63 i grönlandsfynden är även försedd med en 27mm hög krage (som ursprungligen varit något högre vilket jag höftat ca 35 på min kjortel. Både i fyndet och på bilden från Alexander-romanen är en knapp placerad på kragen. Kragen är fodrad med linne.

När det kommer till kilarnas utformning har jag använt mig av grönlandsfynden nr 38 och 41. Båda utrustade med fyra kilar i sidorna och samtliga fynd har fram och bakkilar som går högt. Det finns bland vissa en uppfattning om att dessa sidokilar är ett slags förslag på att göra åtsittande kläder, en slags mönsterkonstruktionens vagga. Detta tror jag föga på då dessa plagg uppenbarligen inte är åtsittande, en uppfattning som delas av flera forskare.

I samband med iordningställandet av kjorteln lagade jag mina patinor med nytt ovanläder. Patinor är bra och snygga

Ha en fin sommar nu ska jag på marknad i Norge!

Den här helgen fick jag besök av mina vänner i Albrechts bössor då jag stod värd för en helglång samkväm med tältsömnad. Med stora nålar och vaxad lintråd tog jag, Maria och Dr. Bob utmaningen med lintyget. Det finns bekväma fördelar med att sy tält för hand, dels det hantverkshistoriskt fascistoida och dels det rent socialt trevliga. Man slipper släpa med en monstermaskin som låter och krånglar och medeltida tält syddes för hand, faktiskt. Nackdelar? Tidsödande och fingerslitande. Någon slags U-landskänsla att sitta på golvet i en kal lokal och sy tält till västerländska verklighetsfrämmande aktiviteter.  Här är några sweatshopworkers, undertecknad och Dr.Bob:

Arbetet avbröts med korta matpauser, promenader och arbetet skred sakta framåt. Albrechts bössor hade hyrt in sibiriska rabiessmittade, paddsjuka kampspetsar från numera arbetslösa Gulagkennelägare. Allt för att maximera kvalité och effektivitet.

bildtext: Sturmüberfürherhund Nina övervakar den stackars läkarutbildade, överkvalificerade invandrade halvdansken Dr.Bob Larsen för att garantera högsta fältmässiga kvalité. Hennes stålgrå ögon undgår ingen.

I vilket fall är det tänkt att tältet ska vara en toppig historia med en centerpåle och inget mer. Inga svulstiga SCA-monsterpaviljoner här utan hederliga små, prydliga och modesta skapelser för skitiga bössknektar. I färdigt skick ska de bli något liknande en sådanhär fast något större:

Bildtext: Obs! Gräs, mur, stridsliar och Grimface Lunda-Johan-action-figure ingår ej.

Det blir nog ett fint tält ska ni se, ett tält att yvas över. Så vad har Paulus med detta att göra? Samuel Thunberg får inte svara på frågan utan jag lämnar frågan öppen ute för er övriga hedningar där ute.

Det finns utmärkta hantverk som med fördel utföres med liten hjärnkapacitet. Sådana hantverk  blir en slags bisyssla till andra saker som vid konversation, filmtittande och annat. Det ska vara hantverk som inte kräver någon plan, någon planering, yta och som är mobila. Ett sådant hantverk med vikingatida och medeltida anor är påtning. Påtning är  totalt oekonomiskt både i förhållande till tid och pengar och resultatet är påtagligt oansenligt. Det blir en snodd och inget mer. Det blir en hård snodd som kan användas till medeltida snörningar, pungar och hattsnoddar. Hantverket blev så småningom överflödigt på grund av effektiva maskiner som säkerligen kunde göra något likvärdigt 1000 gånger fortare. I påtningens slutskede användes det av allmogen till skosnören bland annat. Det finns flera sätt att påta men jag använder mig av påtgaffel vilket kanske är den äldsta formen. Det går även att påta i en cylinder, sk påtdocka, med fler piggar än en påtgaffel. Man har träffat på benpipor som kan ha använts som påtdocka.
En vikingatida påtgaffel kan ha sett ut som på bilden nedan, tämligen obekväm om du frågar mig. Den andra är inte bättre som är ett engelskt medeltida fynd. Tydligen av ett näsben från något djur enligt arkeologerna. Jag är historiker så jag höjer på ett ögonbryn och är tyst.

Hur som helst så påtar jag ett hårdspunnet ullgarn som jag köpte på Syfestivalen i Kista. Jag använder en rejäl gaffel som jag hittat på en loppis och en fantastisk liten virknål av okänd ålder, svarvad i ben.  Jag vet inte vad snodden är till eller hur lång den ska bli. Påtgaffeln väntar på ännu en diskriminering av viktigare hantverk.

Vill man lära sig påtning kan man kolla in youtube;  http://www.youtube.com/watch?v=3y5K7FiT2Og

Mycket nöje.

Utveckling, omformning och nya utsikter.

Jag har en brun cotehardie som jag sydde hösten 2004 i ett studentrum i Falun. På den tiden hade jag inte så bra koll än, jag hade skaffat ett bra brunt ylle och sydde något som liknade. Jag sydde för hand helt ok, men placerade tygknapparna som vanliga knappar och fodrade den med brunt linne. För er som är nya i hobbyn och som undrar vad jag pratar om så kan jag berätta att medeltida knappar placerades på kanten och att linne inte färgades brunt. Linne färgades mycket sällan alls då det håller färg dåligt och är därmed ekonomiskt otacksamt att färga, några undantag finns dock. Linne användes till underkläder primärt och dess användande som foder i medeltida kläder är osäkert. Denna första cotehardie pälsbrämades också med grå kaninpäls vilket förekom men som inte var särskilt vanligt. Vi kan kalla denna version mark I och den såg ut såsom bilden visar nedan. Nostalgi för mig och uppriktig ärlighet serverad inför edra ögon:

Det ser förvisso inte helt illa ut heller. Kanske läge att säga vad en cotehardie är för något. ”Cotehardie” betyder ungefär ”djärv kjortel” och antyder att plagget har en utmanande skärning på något vis. I medeltidsnorska och svenska brukar det stå kochardi eller liknade. I reenactmentvärlden brukar termen åsyfta en åtsittande, kort kjortel med knäppning framtill som dyker upp runt 1330-1340. En cotehardie skulle kunna sakna knappar och fortfarande vara en cotehardie men den måste vara djärv på något sätt.  Det förekommer kjortlar i såväl fynd som i manuskript som är frontknäppta men inte åtsittande eller korta nertill osv.

Jag la detta plagg på hyllan när jag visste bättre men plockade fram den igen 2007 eller så. Mark II-versionen förlorade sina ärmar och blev en slags rustningsöverplagg att bära över rustningen. Plagget försågs då med fler knappar och knapparna flyttades ut på kanten som så sig bör. Fodret strök med också. Det finns flera 1340-talsillustrationer med dessa plagg som bär närmast en barockartad västkänsla. Denna version kom i bruk en gång i Morrimondo 2008, den finns knappt på bild:

Värt att nämna är att jag bär gambeson (vadderad rustningsjacka, ringbrynja och plata (harnesk i läder med fastnitade plåtar) under cotehardien. Det var knappt att det gick att stänga. Sköna sabelben man har….

Hursom helst så fick jag idéen att sy om den en sista gång och i bästa återvinningssträvan ge plagget en sista chans att bli omtyckt på allvar. I spillådan letade jag fram lite spill av tyget samt de gamla ärmarna. Underärmarna syddes in rejält och de sparsmakade fyra knapparna gavs ytterliggare 9 syskon på var ärm. Jag säger det var gång jag syr något, nu ska jag inte göra knappar. Knapphål är tråkigt att sy. Det slår i alla fall fel varje gång, jag är fångad i knappträsket. Fördelen är att det är snyggt och dessa underärmar är råtighta som målade på mina lemmar. Det är tur att många medeltida knapphål är slarvigt sydda. De kjortlar under 1200-tal och tidigt 1300-tal tenderar ofta att ha åtsittande underärmar medan mer ledigt på överärmarna. Denna sista variant, mark III försåg jag också  med kilar i sidan och baktill för att få en mer tidig variant av cotehardie.  I den frontknäppta kjortelns barndom på 1340-talet var de gärna inte så åtsittande och gärna lite mer vidd nertill som bilderna nedan:

Dessa varianter är mycket långa men illustrerar tydligt övergången mellan löst och ledigt unisexuellt till kort, åtsittande och könssegregregerat under 1300-talets andra hälft. En sådan här frontknäppt längre randig kjortel finns i galleriet på mina alster för övrigt. Den bruna kjorteln som denna artikel handlar om är inte heller särskilt jättetight och markerar gott denna övergång.  När jag sydde om den valde jag att använda en del udda stygn som förekom under medeltiden såsom kaststygn och förstygn. Samt att komplettera med prickstickningar och annat kul. Plagget är sytt snabbt vilket kan märkas på många medeltida fynd, det ger precis som hantverksmässig precision en karaktär åt plagget. Detta ska vara en jacka som jag inte behöver vara så rädd om och som jag kan laga lite som jag vill.  Resultatet, mark III har ni här:

Skön morgonfrilla har man också, särskilt kul när lilla vovven på bilden är dålig i magen och man var ute i morgonrocken och bajsade henne vid 4.00 på morgonen och sen 7.30 för att ge båda hundarna en promenad. Det är en härlig söndagmorgon.

Drothemshirden 1349, min reenactmentförening alltså, har en kökschef som heter Johan. En köksbastion som med stadig hand rör i pyttsarna och befaller. Johan har inga kläder, i alla fall inga bra tidiga 1300-talskläder. Eftersom vi behöver en som gillar att laga historisk mat beslutade föreningen med ett rungande bifall att Johans kläder skulle ordnas av föreningen. Föreningen skäms för den är likt andra liknande föreningar sammansatt av en skock yra och självstinna individualister som tar tid på sig att åstadkomma något tillsammans. Därför har sömnaden tagit tid då de olika plaggprojekten fördelats på medlemmarna. Jag åtog mig att göra en kjortel, efter att tyget vilat pinsamt nog i över ett år skred jag till verket.

Kjorteln är enkel till sitt utförande, den ska vara allround och vara rymlig. Lätt att trä över en annan kjortel och lättuppkavlade ärmar vid eventuellt köksslask. Bokstensmannen så klart, inget trams och slimmad passform.  Det blev lite finesser dock, sju knappar i halsen och fällsöm samt prickstickning i halsen och vid ärmsluten.  Långsömmarna på maskin resten handsytt. Skojjigt tyg med olika färg i inslag och varp. Som kronan på den enkla bakelsen, ett tennmärke gjutet som en gryta.  Hoppas Johan kommer tycka om den.