Cotehardie mark III.

Utveckling, omformning och nya utsikter.

Jag har en brun cotehardie som jag sydde hösten 2004 i ett studentrum i Falun. På den tiden hade jag inte så bra koll än, jag hade skaffat ett bra brunt ylle och sydde något som liknade. Jag sydde för hand helt ok, men placerade tygknapparna som vanliga knappar och fodrade den med brunt linne. För er som är nya i hobbyn och som undrar vad jag pratar om så kan jag berätta att medeltida knappar placerades på kanten och att linne inte färgades brunt. Linne färgades mycket sällan alls då det håller färg dåligt och är därmed ekonomiskt otacksamt att färga, några undantag finns dock. Linne användes till underkläder primärt och dess användande som foder i medeltida kläder är osäkert. Denna första cotehardie pälsbrämades också med grå kaninpäls vilket förekom men som inte var särskilt vanligt. Vi kan kalla denna version mark I och den såg ut såsom bilden visar nedan. Nostalgi för mig och uppriktig ärlighet serverad inför edra ögon:

Det ser förvisso inte helt illa ut heller. Kanske läge att säga vad en cotehardie är för något. ”Cotehardie” betyder ungefär ”djärv kjortel” och antyder att plagget har en utmanande skärning på något vis. I medeltidsnorska och svenska brukar det stå kochardi eller liknade. I reenactmentvärlden brukar termen åsyfta en åtsittande, kort kjortel med knäppning framtill som dyker upp runt 1330-1340. En cotehardie skulle kunna sakna knappar och fortfarande vara en cotehardie men den måste vara djärv på något sätt.  Det förekommer kjortlar i såväl fynd som i manuskript som är frontknäppta men inte åtsittande eller korta nertill osv.

Jag la detta plagg på hyllan när jag visste bättre men plockade fram den igen 2007 eller så. Mark II-versionen förlorade sina ärmar och blev en slags rustningsöverplagg att bära över rustningen. Plagget försågs då med fler knappar och knapparna flyttades ut på kanten som så sig bör. Fodret strök med också. Det finns flera 1340-talsillustrationer med dessa plagg som bär närmast en barockartad västkänsla. Denna version kom i bruk en gång i Morrimondo 2008, den finns knappt på bild:

Värt att nämna är att jag bär gambeson (vadderad rustningsjacka, ringbrynja och plata (harnesk i läder med fastnitade plåtar) under cotehardien. Det var knappt att det gick att stänga. Sköna sabelben man har….

Hursom helst så fick jag idéen att sy om den en sista gång och i bästa återvinningssträvan ge plagget en sista chans att bli omtyckt på allvar. I spillådan letade jag fram lite spill av tyget samt de gamla ärmarna. Underärmarna syddes in rejält och de sparsmakade fyra knapparna gavs ytterliggare 9 syskon på var ärm. Jag säger det var gång jag syr något, nu ska jag inte göra knappar. Knapphål är tråkigt att sy. Det slår i alla fall fel varje gång, jag är fångad i knappträsket. Fördelen är att det är snyggt och dessa underärmar är råtighta som målade på mina lemmar. Det är tur att många medeltida knapphål är slarvigt sydda. De kjortlar under 1200-tal och tidigt 1300-tal tenderar ofta att ha åtsittande underärmar medan mer ledigt på överärmarna. Denna sista variant, mark III försåg jag också  med kilar i sidan och baktill för att få en mer tidig variant av cotehardie.  I den frontknäppta kjortelns barndom på 1340-talet var de gärna inte så åtsittande och gärna lite mer vidd nertill som bilderna nedan:

Dessa varianter är mycket långa men illustrerar tydligt övergången mellan löst och ledigt unisexuellt till kort, åtsittande och könssegregregerat under 1300-talets andra hälft. En sådan här frontknäppt längre randig kjortel finns i galleriet på mina alster för övrigt. Den bruna kjorteln som denna artikel handlar om är inte heller särskilt jättetight och markerar gott denna övergång.  När jag sydde om den valde jag att använda en del udda stygn som förekom under medeltiden såsom kaststygn och förstygn. Samt att komplettera med prickstickningar och annat kul. Plagget är sytt snabbt vilket kan märkas på många medeltida fynd, det ger precis som hantverksmässig precision en karaktär åt plagget. Detta ska vara en jacka som jag inte behöver vara så rädd om och som jag kan laga lite som jag vill.  Resultatet, mark III har ni här:

Skön morgonfrilla har man också, särskilt kul när lilla vovven på bilden är dålig i magen och man var ute i morgonrocken och bajsade henne vid 4.00 på morgonen och sen 7.30 för att ge båda hundarna en promenad. Det är en härlig söndagmorgon.