Kategoriarkiv: Byggnadsvård på Liljerum

21.02 lugnet ligger över Liljerum likt ett fuktig behagligt töcken, det enda som river genom dimmans gråa fukt är ett avlägset ljud av ett skock småpackade medelålders människor som partajar utan att oroa sig för semesterns antågande avslut. Bakom hörs ljudet av sådan där go folkmusik man ska lyssna på om man har mina intressen, stereotyper hör sommaren till. Lugnet har också förborgat sig i mitt bröst sen vårt nylagda tak tycks stå emot regnet gott. Endast några stuprännor kvar att rikta och sen vore det bra om den där åskledaren kom upp någon gång.

Jag tänkte i detta inlägg redogöra för mina svettigaste veckor någonsin, om dårskapen att vistas på ett tak då den varmaste sommaren på 50 år slår till.

Förarbete

Detta är vårt tak. Det slår mig hur förbannat fult hela huset är när man betraktar det. Hur som helst är det täckt med svarta, eller nästan svarta, betongpannor som lades där för ca 30 år sedan. Betongpannor är billiga, tunga, och bleknar och söndrar med tiden. De är och har alltid varit andra klassens takpannor där tegel är det finaste du kan tänka dig. Eternitpannor kanske kniper tredje plats och det är ju fint för huset är ju klätt i dylika torparkex.

Så här i efterhand kunde det konstateras att sommaren 2010 också bjöd på århundradets getingsommar. Det blev jag snabbt varse då vi skulle börja plocka ner pannorna. Efter att ha kastat sig ner från taket medelst viga skutt och tre svidade getingstick drog jag på mig mer kläder och började sanera de små asen.

När alla pannor var nere räknade vi till att vi totalt förstört drygt 20 aktiva getingbon på en takyta på ca 110 kvm.

Under pannorna doldes ett orginaltak som förvisso är trevligt att se på och som tyder på en viss genuinitet. Det gör också en modern husägare duktig nervös, ingen takpapp eller ströläkt. Men visst taket var förvånandsvärt friskt, varför gripas av panik. Något som fungerat i 150 år utan underhåll är värt att yvas över. En sådan här lockpanel av svallved är rejäl och stadig, mycket bättre än det annars också vanligt förekommande pärttaken som ibland finns under.

Pannorna skickades ner i en hemmasnickrad ränna och funkar väldigt bra. Det rekommenderas starkt att man är ett gäng när man lägger om tak, det behövs folk både på mark och tak för att allt ska gå smidigt. Mobilisera familj och vänner!

Underarbetet

Eftersom undertaket var så pass stabilt valde vi att lägga oljehärdad board. Dylik board är bra ur många synvinklar, dels är det lättlagt, har en glatt yta som inte låter löv och annat fastna och det bygger inte på takets höjd särskilt mycket. Det råkar också vara det mest miljövänliga alternativet då denna masonit är härdad med tallolja. Du slipper spika spont och kladda med tjärpapp. Hade jag haft pärt under så hade råspont varit mer troligt dock. Ca 45 skivor gick åt och de kostar runt 100 kr/st.

Skivorna ska börjar läggas omlott med 10-15 cm överlapp och spikas med lång pappspik.

Därefter ska allt läktas. Man börjar med ströläkt som spikas vertikalt och därefter den horisontella bärläkten vars avstånd passas in beroende på pannornas längd. Jag rekommenderar att ni skaffar litteratur exakt på denna procedur eller pratar med någon erfaren takläggare.

Under de dagarna som pannorna kördes i skytteltrafik med skottkärra, betong ner till vägen, tegel upp till huset och vi låg på taket och grejjade som mest var det så in i bängen varmt. Att svettas livet ur sig när det är 35 grader i skuggan och ännu mer i solen på taket. Trots detta höll vi modet uppe rätt bra ändå. Jag avskyr varma somrar men det var som om Gud ingjöt en helig kyla i våra kroppar…eller något i den stilen. Arbetet påbjöd också en viss dramatik, jag stukade foten när jag skulle spöa Helenas två söner Jonathan och Emil i att hoppa snyggast från bryggan och pappa skar upp armen på en plåt som han körde in i på vägen nerför taket. It´s all fun and games until someone loses an eye.

Läggning

När allt var läktat satte vi igång med langningskedja vilket jag rekommenderar. En på marken, två på en stege och en på taket. De som sitter stegen skickar pannorna över huvudet med båda händerna vilket går oväntat snabbt. Fyll taket med högar så hela taket fylls. Taket kommer börja läggas nedifrån och upp. Det som bilden ovan visar är för glest så räkna upp med fler.

Sen är det bara lägga, i vårt fall från höger till vänster. Det går ganska fort.

Vi vet inte exakt vad för slags tegel vi har haft på taket. Utifrån det äldsta bildmaterialet kan man tydligt (allt är relativt, detta foto är från tiden innan renoveringen 1949)  se att det inte rör sig om enkupigt, men å andra sidan blev tvåkupigt först allmänt runt 1900.

Huset är dock äldre vilket kan tyda på att huset har haft enkupigt en gång i världen. Ytterligare en teori är att huset faktiskt har haft trekupigt tegel då vi återfunnit handslagna trekupiga pannor bland utfyllnadsmaterialet runt tomtet. Trekupigt är extremt ovanligt i jämförelse de två andra sorterna men på granngården Lilla Liljerum återfinns samma sort på ett uthus. Vi har också funnit handslags enkupiga pannor som kan komma från det förra boningshuset eller ett uthus.

Av rent ekonomiska skäl har vi valt tvåkupigt då vi betalade mindre än 1 kr st för dessa. De är också tidstypiska för huset nuvarande exteriör.

Slutligen låg de på plats iallafall, äntligen.

Efterarbete

Vindskivorna har jag reparerat eller bytt ut. Eftersom taket höjts något behövdes den övre skivan bytas ut till en bredare. Jag valde också att byta ut överliggare till trä vilket är mer tidsenligt. Skivorna spikades med gammal klippspik vilket det även de undre orginalskivorna är spikade med. Har du, likt vi, kvar gamla välgjorda stuprännor så var rädd om dessa och reparera dem. Soppa ur grus och skit och rikta upp dem. Du vill inte ha nytillverade fläskkorvar till hängrännor på ett gammalt hus.

Att montera vindskivor framkallar obekväma arbetsställningar.

Både jag och min hustru är enormt tacksamma över att taket äntligen är bytt. Det innebär ett oerhört lyft för hela husets karaktär. Taket ser redan ut att ha legat där i 100 år, hur naturligt som helst. Vi vill frambära ett stort tack till våra familjer liksom de andra som hjälpt till och slitit som djur under den brinnande hettan. Nedan följer ett litet poträttgalleri som tillägnas er, Liljerums kämpar!

Jag har lagt upp en liten historisk exposé uppe bland flikarna för de som är intresserade av den övergripande historien om Liljerum och vad vi gör. Jag kommer uppdatera den kontinuerligt. Här kommer också allt historiskt bildmaterial visas. Där kan man också diskutera vilka källor som kan vara relevanta när man forskar om hus.

Detta är uppföljare till en tidigare artikel om återbruk och husöden. (det förra kan du läsa om här). Jag är kronofogden. Jag hämtar det som anses av mig värdefullt, lämnar kvar ett tomt skal. Det som skiljer mig från kronofogden är att i de flesta fall finns det ingen skuldsanering annat än den som utmäts av grävskopans giriga tänder när jag är klar. Jag räddar det som räddas kan från ett sjunkande skepp. I förra artikeln var det vemodigt, men huset var utdömt, infesterat med fuktskador och sättningar. Dess kulturhistoriska värde var dessutom högst ordinärt. Till skillnad från huset vars öde den här artikeln förtäljer.

Det kan tyckas banalt att sörja hus, de är förgängliga ting. Men ett hus är en kulturhistorisk kvarleva, ett minne som viskar om gamla minnen och levnadöden. Vad som syns på bilden är ett offer för den i Sverige utbredda uthusdöden. Naturen har fått sin gång utan att människans hand tagit vid, huset håller på att komposteras, bokstavligen. Det som hade börjat med läckande tak för, 10-15 år sen. Det finns inte så många låga tvåkammarstugor kvar, särskilt inte med kilsågad fjällpanel. Lerklinade väggar, målade med rosa grund med svart stänkmålning, dagens inredare kan gå och duscha. Huset är troligen 200 år, kanske mer.

En del gick att rädda, det mesta inte. Det blev lite äldre utemöbler, en engelskt röd gustaviansk skänk som saknar en dörr, 5 kg torrpigment till rödfärg, vinbuteljer, champangeflaskor och pilsnerflaskor från sekelskiftet, en solstol, etre förskinn från 1800-talet (kommer i specialartikel), näver, diverse verktyg, ett fönster, en ask blyhagel, hörnhylla, ett skraltigt slagbord, fronten på en sällsynt sönderrostad Näfvekvarn nr 6, otaliga spik, krokar, hakar och skruv och två par skidor i trä. De avlidna ägarna, som var bröder var skidgalningar. Säkert 25-30 par träskidor återfanns i huset, samtliga sönderåkta med sprickor, lagningar och tjocka lager av tjärning.

Jag kommer återvända för tegelpannor. Men troligtvis inte dessa, de är liksom huset, utdömt. Det här inlägget kanske kändes lite pretentiöst, men sorgligt är det. Därför kommer här en bildexposé över svanesången.

Kakelugnsmakare Stig har lämnat Liljerum. Ännu en kakelugn har uppförts av hans 78-åriga stadiga nävar. Jag hoppas att vår kakelugn inte var hans sista. Nu står den äntligen där, när den väl var klar efter en veckans arbete tycktes det som om den stått där sen alltid. Mitt i rivningsförfallet såg dess nästan monolitiska gestalt naturlig ut med dess korta, tjocka, vitglänsande kropp. Vi har haft onaturlig tur, dess proportioner är idealiska, liksom platsen. Det fanns inte så mycket spelrum uppåt taket direkt.

Att sätta en kakelugn är en konst, dess innanmäte döljer ett avancerat tarmsystem av lerbelagt tegel. När elden väl är tänd ska rökgaserna passera ugnens fulla längd två gånger för att sen förpassas till murstockens ändliga rymd. Kakelugnen är en fantastisk uppfinning som har sin linda i senmedeltidens pottkakelugnar. Under 1700-talet sker en veritabel kakelugnsexplosion för att under slutet av 1800-talet bli var mans värmkälla. Nära 100 kakelugnstillverkare fanns i landet och troligtvis hade vi eldat upp allt träliknande om de inte funnits.

Det som återstår att ordna för mig är att puts tegelnischen på kakelugnens sidor, den var inmurad i en djup nisch på sin tidigare plats. Uppe på krönets bakkant fattades delar där nischens välvda valv gått. Vi fyllde igen det med tegel. Allt synligt tegel kommer att putsas och målas vitt. Därefter ska det läggas något slags golvskydd framtill. Hela ugnen ska så klart putsas, allt detta åt framtiden i takt med rummets övriga renovering.

Jag tänkte det kunde vara av värde att redovisa vad det kan kosta att sätta en kakelugn, från början till slut. Det finns många dolda kostnader som många inte alltid kommer med i beräkningen.

Kakelugn 2500 kr

Provtryckning av skorsten 1068 kr

Bygglov 1200 kr

Förarbete, mura 500kr

Skorstensrenovering (med alla grejjer) 3762 kr

Arbetstid (med 50% ROT-avdrag) 7567 kr

Material för uppsättning 5488 kr

Efterarbete 250 kr

Totalt: 22335 kr

Jag kan säga att så mycket billigare än så här blir det inte. Det kan jämföras med att om en vanlig kakelmakare, som exempelvis Spiscenter i Norrköping, tar 27000kr +moms, enbart för montering och material. Vår kostnad är beräknad på att man gör en skorstensrenovering, själv och att den trycktestas innan. Bygglov är en annan deppig kostnad, men allt som allt blev det ungefär halva priset av vad det brukar kosta.

Om ni vill ha tag på Stig får ni höra av er.

Veckans loppisfynd.

Hoppet är inte ute. Det går faktiskt att fynda på loppis. Vanligen idag är loppisar normalsvenskens grovsoprum där allt som samtliga familjemedlemmar växt ur, slutat lyssna på, slutat leka med, slutat eller låtit bli att läsa samt allsköns skit och kitschiga fulheter. Någonstans tappade jag hoppet mellan Det Bästa böcker, blekta plastväxter, repiga Absolut-mr.music-smurfhits-jabba-dabba-dance-CD-skivor, överhemska salladsbestick i trä från Mallorca, bruna glasölsejdlar med trähantag och diverse spinkiga 70-talsljustakar i svetsat, svartsprayat järn. Svennebanan kränger sitt ratade skräp till hugande spekulanter och gör de inte det så tror de att de har något värdefullt bland arvegodset för att de sett lite väl frikostigt på Antikrundan. Loppissverige bär på många symptom och krämpor som skulle kunna beskrivas i väl så många avhandlingar. I visst ljus infann sig emellertid i lördags då vi gjorde en spontanvisit på loppmarknaden i vikingahallen i Söderköping som sammanstrålar varje lördag. Här är lördagens fynd

1. Ovan från vänster. En ihopknycklad ljuskrona i mässing och plåt. 1900-talets början. Armarna kan säkert användas till något fint. 10 kr
2. Tre stycken orientaliska lyktor. Dessa ska vi ha i vår lilla fula gäststuga där kraftigt orientaliskt haremtema ska råda. 100 kr för alla tre.
3. 4,5 meter fiskbenskypertvävt handdukslinne. Handvävt linne/bomull. 50 kr för hela biten.
4. Nedre raden från vänster. Bunke i glaserat lergods, tidigt 1900-tal. Har ett gäng innan och de brukar kosta lite så det gäller att passa på då de är billiga. 40 kr
5. Spinnrocksgrej i svarvat trä. Den var bara trevlig att se på. 10 kr
6. Uttag i vit plast. Oanvänt och ojordat, sådär godkänt men billigt. 5 kr
7. 2 st stickkontakter av äldre modell att byta med befintliga. 5 kr
8. Hisslampetyngd. Mycket ovanlig grej till att ha till en särskild form av höj och sänkbara skomakarlampor. Jag har aldrig sett en i porslin, de brukar vara av mässing. Mer om detta längre ner. Pris 40 kr
9. En ask obehandlade, oanvända gamla trässkruv.
10. 6 rullar gamla tapeter, pärlgrå med med medaljonger. Mycket diskret, 1900-talets början eller reproduktion. Ska försöka hitta ett passande rum för dessa. 30 kr för alla rullar.

På något vis måste en lyckad loppisdag straffa sig på något vis. När jag murade igen hålet efter det andra insatsröret, tappade jag byttan med bruk på golvet. Jag satte mig på huk för att plocka upp bruket och pang, så fick jag den osäkrade tegelstenen som jag just fått på plats i huvudet. Rev upp ett hål i skallen som blödde ymnigt över vardagsrumsgolvet. Efter idogt baddande av hustrun min kunde ondskans tegelstenen muras fast i murstocken.

Så till lampan. Jag beställde tvinnad sladd ifrån Gysinge och porslinsknoppar. Dessa ledningar är tillåtna att använda på icke permanenta installationer såsom lampor och liknande.  Min lamptyngd är i porslin medan motsvarande lampa på Gysinge är mer fancy och är i mässing med plafond och sånt. Mitt lampbygge blev mer primitivt men lite coolare om du frågar mig, och billigare ca 250kr mot 2150kr.  Hisslampor var populära som arbetsbelysning under tidigt 1900-tal, en föregångare till 1980-talets hisslampa.

Jag använde mig utav en stor skomakarlampa som jag bytte sladd på. Uppghängningen i taket är en gammal mattförnicklad badkarsproppshållare samt en riktig lampkrok från tidigt 1900-tal. Vi har inte så högt i tak men den går ändå att höja och sänka en hel del.

Värmande utsikter

Våren är här, snön smälter, vi plockar flera kilo hundskit på gräsmattan när våren leker arkeolog i töandet. Taggarna utåt, nästa vinter ska inte bli som denna. För att stävja och kväsa kylpropparna i vårt hus har vi köpt en kakelugn. Kakelugnen köpte jag på blocket och när jag såg den var jag ganska övertygad om att den var såld eller att andra hade ryggat tillbaka av någon anledning.

Kakelugnen var nedplockad av en kakelugnsmakare och uppmärkt. Priset? 2500 kr. Inga enorma summor direkt, en vanlig vit kakelugn brukar kosta runt det dubbla utan att den är nedplockad. Efter att ha förhört mig med säljaren slog jag ändå slag i saken och åkte till östgötaslättens svar på Söderköping, dvs Skänninge, en liten håla som varit viktig men av olika anledningar kommit i bakvattnet under senmedeltiden. Omkullväxta av lillebröderna Norrköping och Linköping höga på växtvärk och ryssfemmor.

Ugnen passade perfekt i mått, ugnen var 200 cm hög, jag hade 5 cm till godo, ungefär samma förhållande på bredden. Jag var nervös att köpa grisen i säcken, ugnen var lite mystisk eftersom jag kunde snart utröna att kakelugnen stått i ett annat hus innan den i början av 1900-talet fick bli ersättare för en ålderdomlig öppen spis i det lilla krumma 1700-talshuset. Skulle den få komma till ett tredje hus? Jag slog till, rafsade ner bitarna i banankartonger och ställde in dem i bilen.

Igår kunde jag dra en suck av lättnad då jag kunde konstatera att den var komplett, visst inte i perfekt skick men helt ok. Kakelugnsmakaren från Ingatorp i dunkel-frysihjäl-småland kommer om två veckor. Håll tummarna för att denna pipa klarar trycktestet. I väntan på skorstensfejarteknikern. Jag har precis renoverat pipan till vedspisen med insatsrör och passa på att trycktesta båda piporna på en gång och då spara en tusenlapp. Att renovera skorstenar är det mest otacksamma du kan göra, ingen någonsin, förutom du och sotaren känner till det. Det är pyssligt och det kräver att du borrar ett jättehål i murstockens vägg in till pipan, ett hål nog för att få i en bottenkona (se bild)

Sen är ansluter man ett rostfritt insatsrör till konan som du tryckt ner i skorstenen. När du gör detta är du skitnervös över att röret är för tjockt någonstans i skorstenen så att det fastnar. Efter mycket bök så löser det sig kanske och sen murar man igen det nertill och glömmer alltsammans. Jättebra, jag som är så bra på att mura, särskilt med kalkbruk som är det som man ska ha till allt mureri i gamla hus. Som bilden visar är man nöjd när det är klart. Så att man kan lägga tid på saker som syns. Så att man kan få uppmärksamhet. Och föda sitt ego….och bli lycklig?

I övrigt har jag städat snickarboden, det har varit så mycket bös där inne att styltor eller stridsvagn hade det enda lämpliga sättet att ta sig fram. Jag förhandlade mig till att alla verktyg skulle ingå i köpet om vi köpte med veden till huset. Det resulterade i att jag nu kan bada i skiftnycklar, skruvmejslar, borr och sågar. Det är bra att ha, de ligger där och ser många ut. Det ska bli rustningsbyggargrejjer här inne också. Den bruna byrån är byggd av margarinlådor och masonit någon gång.

Jag har också varit hemma hos Korp och Robban och flyttat på två grisar som grisat. Grisar som bor i skogen vill generellt inte flytta på sig och de går genom dig om de känner för det. Här är den ena lilla mamman, lyckligt omlokaliserad.

Livet går sin stilla gång på Liljerum, januari har gått åt till en sak, ledighet från allt vad renovering heter. Nu är det dags att dra igång och planeringen är i full gång. Köket är i stort sätt klart, kanske 85%. Det har varit fullt användbart en längre tid men än så länge känns det inte tillräckligt pepp att visa upp än. I vilket fall har jag fått ett hus, av grannen Dennis.

Han köpte en avstyckad tomt som han bebyggde och på ett hörn tomten stod det här:

Det har tillhört granngården i Liljerum vars huvudbyggnad är riven för ett antal år sedan. Huset mäter 5,5×10 meter och har tjänat som sommarstuga. Jag tippar på att det är byggt på 1800-talets första hälft och har övervåning. Huset har en avslagen skorsten och plåttak som hållit huset i förhållandevis gott skick. Om inte jag tar hand om det kommer Dennis mosa det med sin grävskopa och elda upp det så jag får se vad byggnadsnämnden säger om bygglov och sådant. Det är lite tight på min bergiga tomt.

I våra drömmar kommer detta hus inhysa en smedja och något mer spännande.

I övrigt har vi gott om  snö. Det är något jag antar gäller de flesta av er som läser detta. Jag har skottat bort ca 60 cm snö från garagetaket, vedtaket, hundgården, balkongen och delvis boningshuset. Det sista var särskilt delikat då vi upptäckte fuktfläckar på tapeten i sovrummet. Panik? 

Upp på vinden, vad hittar jag där jo, snö som smält och runnit ner längs med skorstenen. Nice, läge att lägga om taket. Kändes genast angeläget.

Lika bra att skotta sig mödosamt upp till skorstenen. Jag undrade i mitt stilla sinne där uppe på väg uppför hur stort hålet kunde vara, skulle jag hitta det? Det visade sig inte vara för svårt.

Hur tänkte ni nu? Kommentarer överflödiga.  Jag vet, vi bygger ett hemligt lönnfack här i taket där jag kan gömma hemliga knytnävsstora föremål.

Jag skulle vilja ge ett handfast tips på att inte pröva att bära en normalstor samojedhund i snö som går en över låren. Särskilt när sträckan är 500 meter och det är mildväder i luften. Jag hittade min ena hund Nina på rymmen och fast i ett dike ute i skogen vid kanten av en åker, med så mycket snökulor på magen om mellan benen att hon inte kunde stå eller gå, ännu mindre med snö upp till hakan.  Inte annat än att pulsa över en åker med tjock sorbetliknande sörja.

Hoppas ni andra har det bra. Jag hoppas bli klar med ett par medeltidsdojjor snart och jag har precis börjat på en ärmväst i tidigt 1700-talssnitt av grönt kläde.