Den enes död, den andres bröd II.

Detta är uppföljare till en tidigare artikel om återbruk och husöden. (det förra kan du läsa om här). Jag är kronofogden. Jag hämtar det som anses av mig värdefullt, lämnar kvar ett tomt skal. Det som skiljer mig från kronofogden är att i de flesta fall finns det ingen skuldsanering annat än den som utmäts av grävskopans giriga tänder när jag är klar. Jag räddar det som räddas kan från ett sjunkande skepp. I förra artikeln var det vemodigt, men huset var utdömt, infesterat med fuktskador och sättningar. Dess kulturhistoriska värde var dessutom högst ordinärt. Till skillnad från huset vars öde den här artikeln förtäljer.

Det kan tyckas banalt att sörja hus, de är förgängliga ting. Men ett hus är en kulturhistorisk kvarleva, ett minne som viskar om gamla minnen och levnadöden. Vad som syns på bilden är ett offer för den i Sverige utbredda uthusdöden. Naturen har fått sin gång utan att människans hand tagit vid, huset håller på att komposteras, bokstavligen. Det som hade börjat med läckande tak för, 10-15 år sen. Det finns inte så många låga tvåkammarstugor kvar, särskilt inte med kilsågad fjällpanel. Lerklinade väggar, målade med rosa grund med svart stänkmålning, dagens inredare kan gå och duscha. Huset är troligen 200 år, kanske mer.

En del gick att rädda, det mesta inte. Det blev lite äldre utemöbler, en engelskt röd gustaviansk skänk som saknar en dörr, 5 kg torrpigment till rödfärg, vinbuteljer, champangeflaskor och pilsnerflaskor från sekelskiftet, en solstol, etre förskinn från 1800-talet (kommer i specialartikel), näver, diverse verktyg, ett fönster, en ask blyhagel, hörnhylla, ett skraltigt slagbord, fronten på en sällsynt sönderrostad Näfvekvarn nr 6, otaliga spik, krokar, hakar och skruv och två par skidor i trä. De avlidna ägarna, som var bröder var skidgalningar. Säkert 25-30 par träskidor återfanns i huset, samtliga sönderåkta med sprickor, lagningar och tjocka lager av tjärning.

Jag kommer återvända för tegelpannor. Men troligtvis inte dessa, de är liksom huset, utdömt. Det här inlägget kanske kändes lite pretentiöst, men sorgligt är det. Därför kommer här en bildexposé över svanesången.