Liljerum XIV: Värmande utsikter.

Värmande utsikter

Våren är här, snön smälter, vi plockar flera kilo hundskit på gräsmattan när våren leker arkeolog i töandet. Taggarna utåt, nästa vinter ska inte bli som denna. För att stävja och kväsa kylpropparna i vårt hus har vi köpt en kakelugn. Kakelugnen köpte jag på blocket och när jag såg den var jag ganska övertygad om att den var såld eller att andra hade ryggat tillbaka av någon anledning.

Kakelugnen var nedplockad av en kakelugnsmakare och uppmärkt. Priset? 2500 kr. Inga enorma summor direkt, en vanlig vit kakelugn brukar kosta runt det dubbla utan att den är nedplockad. Efter att ha förhört mig med säljaren slog jag ändå slag i saken och åkte till östgötaslättens svar på Söderköping, dvs Skänninge, en liten håla som varit viktig men av olika anledningar kommit i bakvattnet under senmedeltiden. Omkullväxta av lillebröderna Norrköping och Linköping höga på växtvärk och ryssfemmor.

Ugnen passade perfekt i mått, ugnen var 200 cm hög, jag hade 5 cm till godo, ungefär samma förhållande på bredden. Jag var nervös att köpa grisen i säcken, ugnen var lite mystisk eftersom jag kunde snart utröna att kakelugnen stått i ett annat hus innan den i början av 1900-talet fick bli ersättare för en ålderdomlig öppen spis i det lilla krumma 1700-talshuset. Skulle den få komma till ett tredje hus? Jag slog till, rafsade ner bitarna i banankartonger och ställde in dem i bilen.

Igår kunde jag dra en suck av lättnad då jag kunde konstatera att den var komplett, visst inte i perfekt skick men helt ok. Kakelugnsmakaren från Ingatorp i dunkel-frysihjäl-småland kommer om två veckor. Håll tummarna för att denna pipa klarar trycktestet. I väntan på skorstensfejarteknikern. Jag har precis renoverat pipan till vedspisen med insatsrör och passa på att trycktesta båda piporna på en gång och då spara en tusenlapp. Att renovera skorstenar är det mest otacksamma du kan göra, ingen någonsin, förutom du och sotaren känner till det. Det är pyssligt och det kräver att du borrar ett jättehål i murstockens vägg in till pipan, ett hål nog för att få i en bottenkona (se bild)

Sen är ansluter man ett rostfritt insatsrör till konan som du tryckt ner i skorstenen. När du gör detta är du skitnervös över att röret är för tjockt någonstans i skorstenen så att det fastnar. Efter mycket bök så löser det sig kanske och sen murar man igen det nertill och glömmer alltsammans. Jättebra, jag som är så bra på att mura, särskilt med kalkbruk som är det som man ska ha till allt mureri i gamla hus. Som bilden visar är man nöjd när det är klart. Så att man kan lägga tid på saker som syns. Så att man kan få uppmärksamhet. Och föda sitt ego….och bli lycklig?

I övrigt har jag städat snickarboden, det har varit så mycket bös där inne att styltor eller stridsvagn hade det enda lämpliga sättet att ta sig fram. Jag förhandlade mig till att alla verktyg skulle ingå i köpet om vi köpte med veden till huset. Det resulterade i att jag nu kan bada i skiftnycklar, skruvmejslar, borr och sågar. Det är bra att ha, de ligger där och ser många ut. Det ska bli rustningsbyggargrejjer här inne också. Den bruna byrån är byggd av margarinlådor och masonit någon gång.

Jag har också varit hemma hos Korp och Robban och flyttat på två grisar som grisat. Grisar som bor i skogen vill generellt inte flytta på sig och de går genom dig om de känner för det. Här är den ena lilla mamman, lyckligt omlokaliserad.