Etikettarkiv: Norrköping

mars 13, 2020 · 12:46 e m

Nya bekantskaper bland Norrköpings bössmakare

Nyligen har jag haft ynnesten att få öka på mitt innehav av Norrköpingstillverkade vapen. Det är nya bekantskaper, smeder och hantverkare som jag inte råkat förr. Dessa nya namn eldar på en längtan att få skriva ett referensverk om Norrköpings vapentillverkning. Ett sådant verk skulle fylla en viktig lucka i den vapenhistoriska forskningen i Sverige. Samtliga faktorier i Sverige har begåvats med skrifter av skiftande kvalité men Norrköping är något förbisett i forskningen. Nyligen läste jag Sören Klingneus utmärkta doktorsavhandling ”Bönder blir vapensmeder” (1997) och blev då varse om de intressanta aspekter som står att undersöka kring Norrköpings vapentillverkning. Det får bli ett projekt för framtiden, låt oss titta närmare på de senaste bössorna.



Den okända Anders Ekvalls ombyggda studsare
Först ut är en flintlåsstudsare med järnbeslag och betsad stock i björk. Låset är prydligt märkt A. Ekvall på låset och bössan utmärker sig med en ganska enkel standard och provinsiell prägel. Kalibern är ca vilket placerar bössan i det lite ovanliga mellanspannet mellan grova studsare såsom björnbössor och lodbössor. Jag skulle i enlighet med äldre standard benämna denna som en djurbössa, dvs en studsare avsedd för medelstora klövdjur. Kvaliteten på bössan är ganska enkel, den är sparsmakad och arbetet håller inte någon högre klass. Bössan är byggd av äldre delar, där pipa, sidobeslag och främre rörkor är från tiden runt 1700-tal. Dessa delar håller är kvalitetsmässigt i en högre skola, sidobeslaget påminner mycket om stockholmsarbeten i Starbus anda. Pipan är signerad med en krona och med små initialer som jag tolkar som LL. På pipan finns också små inkrusterade dekorationer i mässing och den är svampad mot mynningen. Ekvall har tillverkat beslag till bössan som är ovanliga till sin utformning, bakkappan är utdragen i en granliknande, flikig topp vars like jag inte sett förut. Dessa flikiga stildrag går sen igen på spetsrörkan och underbeslaget. Kolven är välbalanserad men sniderierna är enkla och primitiva i jämförelse med samtida duktiga stockmakare. Laddstaken är i järn med en skoning i mässing, även näsblecket är i järn vilket är ovanligt.
På det stora hela en enkel, välfungerande studsare med starka lokala särdrag. Det är troligt att den fick sin sammansättning kring 1750.

Källorna ger inte mycket information om Anders Ekvall. Han omnämns i Norrköping kring 1740 men är verksam under 1760-talet i Ronneby. Möjligen hade han en släkting under namnet Lars Ekvall som också var samtida på Ronneby faktori som smed. I övrigt vet vi inget mer i nuläget. Vad vi kan vara säkra på är att han var faktorismed och det är troligt att hans civila produktion var förhållandevis ringa. Det har sålt ett vapen på Stockholms auktionsverk signerat Ekvall men det skiljer en hel del i stil och signatur. Troligen rör det sig om någon annan Ekvall än Anders Ekvall.

Slaglåskonverterad bössa, signerad Ekvall. Foto: Stockholms auktionsverk. 

Om någon känner igen pipans stämpel så får man gärna höra av sig. Jag kommer plöja Stöckel och Wennberg i jakt efter en lämplig smed.

En stockmakare från Norrköping
Detta är en slaglåskonverterad, lång hagelbössa med järnbeslag och stock i alm. Den har ett äldre samlingsnummer målat strax ovan kolvlådelocket. Arbetet håller en genomgående god skärpa och kvalitet både på smidet och stockarbetet. Pipan har oktagonalt kammarstycke som övergår till sextonkantigt för att avslutas i två lister. Kammarstycket är rikt graverat med växtslingor.  Låset är konverterat men graverat på ett typiskt sätt för 1700-talets mitt. Låset är märkt NORRKÖPING följt med initialerna JW eller PW.

Kolven är välskuren med tidstypiska detaljer och vid varbygeln är initalerna PDS med en krona stämplat. Denna stämpel visade sig vara själva stockmakaren och det finns lustigt nog två stockmakare som heter Peter eller Petter Dalström som båda varit i Norrköping. Emellertid är det bara den ena som var verksam som mästare i Norrköping. Peter Dalström föddes år 1736 och blev mästare år 1759 och var stockmakare på Norrköpings faktori. Detta är den enda stockmakaren som jag stött på från Norrköping vars signatur vi kan fastställa.

Ett pistolpar från Norrköping såldes i höstas på Probus med samma stockmakarsignatur.

Foto: Probus Auktioner AB.

Låset är också signerat och det finns bara ett namn som det skulle kunna vara som passar med geografin och tiden och det är Petter Winbom som var  verksam som låssmed på faktoriet i Norrköping. Han föddes år 1727 i Västergötland, blev gesäll på Jönköpings faktori 1750. Därefter ska han ha flyttat till Norrköpings faktori och blev mästare där år 1755. Tidsmässigt ligger han samtida med Peter Dalström och de arbetade samtidigt på faktoriet. Bössan som tidigast  vara tillverkad 1759 då Dalström blev mästare.


Kolvens kindstöd har någon gång raspats bort för att passa någon senare ägare.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Taggat som , , , , ,

september 20, 2012 · 11:39 f m

Skördefestfärgning och temperatur vid krappfärgning.

Det har varit en synnerligen trevlig skördefest på friluftsmuseet Färgargården i Norrköping. Vid detta unika förindustriella färgeritekniska museum brukar det hållas en årlig höstmarknad där det bjuds ut allehanda frukt och grönt. Eftersom färgargården delvis ligger under Norrköpings stadsmuseums regi, städade vi ur 1700-tals gården med dess färgeri och vadmalsstamp. Jag tog på mig mina 1840-talskläder visade traditionell färgning med krapp, berättade om färgeriyrket förr, hur bönder respektive yrkesmän färgade, varför vi har löss i godis och andra viktiga saker.  På det hela taget var det stort intresse, inte bara från äldre damer utan även bland dem som kategoriseras som yngre.

Kombinationen kort empireväst, lediga knäbrallor och avslappad magtrakt är inte alltid lyckad men färgarmäster klagar inte om korven är god och drickat gratis. Jag tror visst att solen tittar fram också.  Jag hade också med min magiska färgarhund om förtäljer sagan om hunden vars päls ingen kunde färga.

Måste också poängtera att ha damasker på sig när man jobbar är aphårt och manligt. I övrigt berättas det vanligen att färgarna bar träskor eller skinnstövlar, skjorta och förkläde i ylle.

Krapp och temperatur
Att färga med krapp är egentligen ingen konst, resultatet blir ofta bra men det finns en kritisk punkt, temperaturen. Vid drygt 70 grader börjar krappen gå mot brunt istället för rött. Detta är såklart centralt, du kan få signalrött men också brunröda nyanser. Jag tog denna gång inte med mig någon temperaturmätare utan förlitade mig på känslan. Det kan ju funka men trots att jag tyckte att jag var försiktig blev det för varmt.

Totalt gjorde jag tre bad och här är resultatet.

Från vänster ser vi första badet där jag också färgade ett grått ylletyg. Det blev gyllenroströd kan man säga. Längst till höger är efterbadet och den blev något ljusare. I mitten experimenterade jag lite och tog ett ljusgult garn färgat med björklöv och körde det i krappefterbadet som spetsats med en försvarlig mängd gula lökskal. Bilden är inte riktigt rättvis men det blev en ljus och gulaktig rostfärg som blev rätt bra.

Alltså resultatet är inte misslyckat men samtidigt inte heller ultimat, förr hade man kanske inte spenderat ett av de dyraste färgämnena på att färga brunt.

Vill du läsa mer noggrant om krapp så har jag skrivit om det här och här.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Två bra tips från historiens etikettböcker rörande din kropps behov:
Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak…”
Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

”När du torkat av näsan är det inte passande att breda ut näsduken och syna den som om det kunde ramlat ut pärlor och rubiner ur huvudet på dig. ”
Ur Galeto av Giovanni della Casa från 1609.

”Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt och undvika att besudla såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder, ej heller skall man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. Spotta inte så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det”
Ur Civilité francaise från 1714.

Kurage recenserar.
Jag läser visst mest om saker och se något hinner jag visst inte.

5 kommentarer

Under Textil, Växtfärgning

Taggat som , , , , , ,

september 12, 2012 · 8:21 e m

Hatar Herman Lindqvist Norrköping?

 

I sann kvällsjournalistanda ska jag passa på att sparka på den som ligger, eller nja, ligger gör han knappast då det verkligen inte är synd om Herman Lindqvist. Han har gjort sig en förmögenhet på att pracka på svenska folket förlegad forskning och en gammalmodig historiesyn. Därför vill jag delge en mycket trovärdig konspirationsteori jag knåpade ihop då jag läste Herman Lindqvists Historien om Sverige Från istid till framtid. Det är skrämmande läsning för varje person bördig från Norrköping om de få omnämnanden om staden som finns ser ut så här:

För att göra riksdagen så oattraktiv som möjligt och förhindra att hovet, de utländska ministrarna och många av de yngre oppositionella adelsmännen åkte dit, bestämde regeringen att den skulle förläggas till den synnerligen tråkiga manufakturstaden Norrköping i april 1769; inte många riksdagsmän skulle kunna få plats där. (s.400)

 

Därför kom Gustav IV Adolfs första och sista riksdag att förläggas till den allt annat än glamorösa industristaden Norrköping – dessutom mitt i vintern. […] Andra skrämdes av svårigheterna att finna en bra bostad i den lilla orten, där de näriga borgarna pressade upp rumshyrorna till groteska höjder.
Mot slutet av Norrköpings riksdag följde Gustav IV Adolfs och Fredrikas kröning, den billigaste och mest oglamorösa av alla svenska kröningar. (s. 499)

 

Bara Norrköping med sina textilfabriker hade något som vid denna tid liknade en industriell slum. (s. 603)

 

Människorna i Norrköping var onda och syndade svårt mot Herren.   (Om Herman Lindqvist skulle ha arbetat med Bibel 2000 och 1 mosebok)

 

Det blir nästan så att man undrar vad Norrköping har gjort med stackars Herman. Finns det någon gammal fejd? Har han fått böta för att han plankade på spårvagnen? Har han något gammalt ex i stan?  Eller har ingen berättat för Herman att alla städer i  jordbrukarnationen Sverige under 1700-1800-talet var små och tarvliga skithål?

För att strö lite salt i såren citerar jag en klassisk recension av Peter Englund. Han tycks iallafall ha belägg för sitt agg.

Tänk om t.ex. en som sätter ihop handböcker i schnauzeruppfödning skulle vara lika lättsinnig som Lindqvist. Det skulle aldrig tolereras. För att inte tala om sammanställare av kartböcker: ”Äsch, visserligen kom Madagaskar att hamna invid Island, men min atlas är faktiskt skriven för vanligt folk och inte för universitetetsgeografer”.

För all del, läs gärna Englunds hela recension på Hermans verk, helst innan du tänkt läsa den så kanske du kan lägga din tid på verkligt goda saker. Varsågod, det var så lite så.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Under 1800-talet var det populärt att köpa speciella evighetspiller som skulle verka mot diverse sjukdomar. Pillren var avhalvmetallen antimon och svaldes. Antimon är något giftigt och framkallar kräkning och diarréer vilket ansågs renande för kroppen. Pillret kom så småningom ut och kunde diskas av för ny användning. Pillret kunde gå i arv och användas av hela släkten.

Kurage recenserar.
Herman Lindqvists bok Historien om Sverige. Snarare historien och skrönor om hovet i Sverige. ”Jo men han har ju fått många att intressera sig för historia!” Jag tror det att svenska folket förtjänar bättre  än den här Grimbergsörjan.
2 hafsverk av 5.

 

4 kommentarer

Under Funderingar

Taggat som , , , , ,

maj 6, 2012 · 10:36 e m

De åtta husen. En fotopromenad i ett kvarter.

Detta inlägg har sitt ursprung i en liten amatörmässig fotosession jag företog mig i Norrköping. Jag vill belysa hur olika vi tänker kring gamla hus. Hur de ska underhållas, hur de ska och kan se ut. Det handlar också om hus som en del av en stads kulturarv. Vilken relation ska svensken ha till vårt byggnadsbestånd?

Här nedan är två mycket små gator i Norrköpings äldre villabebyggelse. På gatorna står det fyra hus vardera byggda efter samma modell och proportioner.  De är uppförda under 20-talet skulle jag gissa på och hade troligen ett ganska likartat utseende från början.

Gata 1.

Hus 1.

Tilläggsisolering , bytta fönster, dörr, trapp och plastfärgsmålad panel, plåtinklädd skorsten.

Hus 2.

Kanske det bäst bevarade huset om det var så att husen ursprungligen var putsade likt många av husen från tiden var. Entrén är kanske delvis original. I vilket fall har fönstren bytts mot vippfönster med lösspröjs.

Hus 3.

Tilläggsisolerat och inklätt med plåtpanel, modifierad skorsten, tillbyggd balkong.

Hus 4.

Mexitegel, svarta betongpannor, storglas och brunbetsade detaljer.

Gata 2.

Hus 1.

Småspröjsade fönster och fina snickeridetaljer bevarade. Huset är målad med någon slags plastfärg och försett med brandtrappa och gunnebostängsel.

Hus 2.

Här har vi grå eternitplattor med fönster från till synes tre olika årgångar.

Hus 3.

Mexitegel med tillbyggd hall med balkong. Bytta fönster.

Hus 4.

Tillbyggt med garage, klätt med bred panel och svarta betongpannor.

Frågan?

Har vi som husägare skyldigheter? Hus är trots allt något vi bara bor i, eller har det kommit till att bli något mer?

22 kommentarer

Under Funderingar

Taggat som , , , , , , ,