oktober 20, 2010 · 10:06 pm

Provskjutning med hagelbrakaren.

I ett tidigare inlägg berättade jag om att jag köpt ett antikt hagelgevär. Skjutvapen som inte är avsedda för enhetlig patron, dvs mynningsladdade vapen som luntlås- hjullås- flintlås -snapplås -slaglås -kammarladdare och tändnålsvapen och tillverkade före 1890 är licensbefriade. Det är därför ett utmärkt investeringsområde och ger stora möjligheter till den historiska hobbyn och hantverket.

Jag har haft skytte som en väldigt stor hobby en gång i tiden från det att jag började skjuta luftgevär på bana i 7-årsåldern tills jag var ca 19 och det började kosta mycket pengar och bli väldigt pretentiöst. Tidigt började jag också med mauserskytte på 200-300m samt fältskytte på upp 600meter. Det är en mycket finmekanisk sport med en ständig jakt på precision med hjälp av rätt kulvikt, rätt diopterinställningar, skyttejackor, vindmätare med mera. Jag tog studenten i samma veva, flyttade och gjorde andra saker. Reenactmenthobbyn och det historiska hantverket tog över men nu har suget efter skytte kommit tillbaka och varför inte kombinera dem båda. Svartkrutskytte är idag en mer eller mindre etablerad sport som är avslappnad inställning till resultat(en rund kula går inte alltid så rakt) och en starkt historisk drivkraft. Man skjuter också ofta i tidsenlig dräkt efter vapnet.

Nu var det i vilket fall dags att provskjuta hagelgeväret.

Obs! Inledningsvis vill jag varna alla som sitter hemma med gamla vapen eller tänker köpa vapen att skjuta med. Detta är inte leksaker, det är vapen. Det är också antikviteter som måste synas och kontrolleras av kunnigt folk. Du måste veta vad du håller på med när du handskas med vapen. Jag tar inget ansvar för dina dumheter. Gå en kurs, ta kontakt med auktoriteter inom sporten, inga pajasar.

Det trodde nog aldrig gubbarna som en gång ägde haglet att de skulle komma till användning där det låg i sin gamla cigarrplåtask.

Jag provsköt inledningsvis med bara blankt men så småningom prövade även med hagel vilket gick finfint i båda piporna. Vi hade ett bra krutmått som tog 5 gram krut, därefter telefonkatalogpapper och en 1/3 krutmått hagel samt papper på det. Svärmen satt tätt och kunde enligt min närvarande svartkrutskollega tillika jägare mäta sig med en moderna hagelladdningar. Anslagskraften vet vi ju dock inte. 5 gram kändes lagom, med tanke på att en svensk ryttarpistol av 1704 års modell sväljer 18gram krut. Då är det lite andra doningar.

I bästa redneck-anda har jag det hela på film också. Det kan ju vara kul.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

oktober 17, 2010 · 7:29 pm

Liljerum XXI. Köket III. Klart.

Minns ni det här köket? Kommer ni ihåg det nästan exakt 1 år gamla inlägget då vi rev köket? Rekapitulera här. Vi hade ett kök som kunde vara hämtat ur en suterränghus från 70-talet. Men det är huset är byggt på 1800-talets slut.

Tidigt bestämde vi oss för att försöka skapa oss ett trevligt sekelskifteskök i kombination med vissa moderniteter. Gamla kök som är som moderna kök är en myt, man måste kompromissa med den historiska autenciteten. Elspisar och diskbänk med avlopp drogs in i det här huset på 50-talet, det är ingen idé om att hymla om att det skulle vara ett tidsenligt kök. Ett riktigt, svenskt sekelskiftes kök attraherar troligtvis en mycket liten publik idag. Men med naturmaterial, linoljefärg, vedspis, gammal el och pärlspont vill vi visa på vår kompromiss.

FÖRE:

EFTER:

Det har sett ungefär så här i ett antal månader men det har varit en del småfix som jag fixade ihop under två intensiva veckor. Av det gamla köket är det bara den fasta skåpsinredningen som byggdes på 50-talet som är kvar. Fast vi har gjort om luckorna och målat dem för att passa sekelskiftesstilen. Allt annat har vi lagt till såsom trägolv, pärlspont, dörrfoder, dörrar, skafferi, el och strömbrytare, vedspis och alla andra snickerier. För att inte tala om all tid vi lagt på färgsättning, målning, reparationer av fel gjorda av en själv och tidigare ägare. Det är känns medelmåttigt att sätta ut dessa mediokra bilder på något man lagt ner flera hundra timmar på. Vad ska man säga? Avståndet mellan den här hemsidan och verklighetens arbete och kontext är enormt. Så många detaljer, så många orosmoment.

I vilket fall är det ett första försök till ett kök, vårt första kök. Det har varit extremt lärorikt.

Så till lite detaljer, kökets innehållsförteckning.

Snickerier.

När det kom till snickerier valde vi golvlist, taklist, pärlspont, och foder efter sekelskiftesoriginal. Denna tid präglas av kraftigt profilerade lister då ångsågar och hyvlerier  gjort entre. De mekaniserade sågarna spottade ut list, plank och paneler till ett så rimligt pris att de flesta hade råd. Man gillade också enligt tidens nystilsideal och teknologivurm att göra ganska avancerade lister vilket gjort avtryck i vårt val snickerier. Golvlisten är en bred, hög list som liksom vår taklist är framhyvlad på Mårhults såg och hyvleri i Skärblacka. På golvlisten valde vi pärlspont som är ett synnerligen populärt panelval vid sekelskiftet. Pärspontens intåg på 1800-talets andra hälft är just möjligheten att producera stora mängder.Vi har hittat rester av pärlspont i köket, gamla hallen, trapphallen, drängstugan, badrummet och hallen upptill. Detta skvallrar om dess populäritet och enligt våra fynd här hemma kunde ha olika bredd, i exempelvis kökets tak finns originalspont där det blandats med två olika bredder.  Vi valde att låta sponten gå ganska högt upp, halva fönstrets höjd, men ofta i kan man se på samtida bilder med helpanelade kök.  På vägen in till vardagsrummet byggde jag skafferi med två dörrar, helt i pärlspont. Det som ni ser som köket idag har egentligen varit två separata rum men förra ägarna valde att slå ut väggen och bredda köksfönstret. I det rum som blev köksförlängningen satt skadad spännpapp i taket så vi valde att sätta pärlspont även där i linje med resten av köket.

När det kommer till dörrfoder är dessa original med de dörrar vi satte in som kom från ett annat hus. De är ett exempel på den digra tjockleken hos äldre snickeridetaljer. Idag görs lister och foder ofta av mycket tunn kvalité vilket vi idag är vana vid. Dåtidens lister var ofta tjocka, kraftiga tingestar och det är en sådan detaljer som fåråldrar utseendet i ett rum och gör det mer autentiskt. En annan sak som gör att det ser mer autentiskt är valet av spik. Jag valde att spika alla synliga snickerier med gammal klippspik från sekelskiftet som har en betydligt mer tydlig skalle än modern spik. Samma förfarande finns på andra originaldetaljer på egendomen. Idag spikar man mycket dolt vilket var ovanligare förr. De rejäla spikskallarna ger karaktär åt rummet. Det kostar en slant att köpa gammal spik, ca 1-3 kr st men spikar man sparsamt som förr så blir det inte så farligt. Annars gäller det att leta och dra ut spik, vilket jag också har gjort.

När vi kommer till köksluckorna har vi limmat på ett ramverk för att ge en illusion av en luckvariant vanlig vid sekelskiftet. Att nytillverka riktiga ramverksluckor skulle bli för kostsamt och istället lät jag mitt favorithyvleri hyvla fram lister på 0,8 x 8 cm. Betydligt billigare. Vi la pengar på dyra original luckknoppar i mässing från sekelskiftet inköpta på Qvarnarps byggnadsvård istället.

Vi valde att göra en avskiljare till kyl av frys vilket är en typisk kompromiss för att gömma något fult utan att överdriva. Detsamma gäller skåpet över den nya utdragningsbara fläkten och kryddhyllan bredvid.

Golv.

Jag lade in ett furugolv som jag köpte i hos Mårhults till samma pris som ett dåligt plankgolv skulle ha kostat i bygghandeln. Jag rekommenderar ingen att köpa ett vanligt plankgolv från någon av bygghandlarna. Förutom den undermåliga träkvalitén så ska man lägga märka till hur golvet är sågat. Ett riktigt furugolv har alltid kärnsidan uppåt så att när golvet reser sig, kupar sig, reser sig kärnan och inte brädans kanter vilket är fallet om kärnan ligger neråt. Om kanterna reser sig sparkas dessa lätt av och du får flisor i fötterna och ett fult golv. Kolla nästa gång i brädgården på en bygghandel och du kommer märka att hälften är felsågade.

Färg och tapet.

Vi målade alla träytor med linoljefärg. I taket är det en ljus grå, på golvet en mörk grå och på väggarna en rejäl grön. Det är färger som populära för tiden, liksom mintgrön, träimitationer, guldockra, rosa med flera. När man målar med linoljefärg är nyckeln armstyrka och tålamod. Linoljefärg påstrykes så tunt som möjligt i flera lager, ett gammalt talesätt säger att du ska måla så tunt att du har mer kvar i burken när du är klar än vad du hade när du började. Lägg till en lång torktid, vilket är frustrerande om vi till exempel snackar om golvet så fått fyra strykningar. Vad är vinsten? Förutom den rent historiska aspekten så talar vi här om en ogiftig färg, inga starka lösningsmedel, en färg som har en värme och lyster som ingen annan och som kommer åldras med värdighet.

På överblivna ytor tapetserade vi med en neutral tapet som vi sedan målade med en emulsionsfärg som till sin komposition fungerar  som en äggoljetempera. Det är en färg som innehåller vatten och linolja vilka förenas med en emulgator (som ägg i äggoljetempera) som i detta fall är ett cellulosalim. Ytan blir mycket lik limfärg fast vattenfast. Färgen är en varm vit och kan tänkas bli ett underlag för en schablon någon gång men den funkar även bra i sig med sin neutrala karaktär. Att måla med denna färg är raka motsatsen mot linoljefärg då den torkar apfort och man bör skynda sig att stryka ut. Denna färg fungerar också utmärkt på putsade ytor så alla detaljer vid vedspisen är målade med densamme.

Värme.

För att bättra på kökets karaktär valde vi jag att sätta in en vedspis (vars omfattande renovering redovisats tidigare). Vedspisen ersattes med ursprungligen på 1950-talet  av en kökspanna i samband med att huset fick vattenburen värme. Vid den renovering byggdes murstocken kraftigt om och reducerades. Bakugn och kökskåpa försvann och köksinredningen byggdes. För att se skillnaden ber jag er att fästa era ögon på byggnadslovshandlingarna som jag grävt fram i Söderköpings Stadsarkiv. Bilden visar tydligt hur annorlunda köket var ifrån början. Ett skafferi i hörnet nere till höger, vedspisen pekade mot dörren och väggen fanns även.

I vilket fall valde vi att placera vedspisen i linje med den platsbyggda köksinredningen. Jag fick lära mig själv mura och putsa med kalkbruk som är det som användes förr. Jag var sen tvungen att mura om lite och fixa en hel del, sådant där jobb som tar ungefär lika lång tid som det ursprungliga arbetet.  Utöver detta så fick jag renovera hela skorstenen genom att dra en titanlegerad rostfri tarm rakt igenom hela pipan. Kostsamt men nyttigt.

Vi la sen kakel uppepå vilka är lätta att rengöra och dessutom tidsenligt. Vi valde billigt vitt kakel. Framför spisen la vi de gamla IFÖ-tegelplattorna som jag slet loss från gamla badrummet. Dessa var ett härke att rengöra då de hade ett tjockt lager lim på sig. Med hjälp av skrapor och lösningsmedel lyckades vi emellertid. Men det var då ingen gamman utan bara ett gissel att kladda med.

El.

Vi valde att byta ut all el mot mer tidsenlig el. Det vore kul att ha porslinsledare och tvinnad sladd överallt. Det är dessvärre olagligt att ha som fasta installationer. Vi fick nöja oss med att förse skomakarlamporna  i taket med dylik anordning. Jag tycker det är asfräckt med textilsladd som leds på knoppar. Övrig fast el fick dras med vanlig kulo som nu för tiden är överdragen med plast tråkigt nog. Elsäkerhet och autencitet är ständigt i krockzonen. Den fasta elen är mer 30-40-tal med svarta utanpåliggande strömbrytare i svart bakelit, insamlade från olika ställen. Alla kopplingsdosor är utbytta mot dito av porslin. Gammal eller kopior av gammal el är förövrigt dyrt om man inte är duktig på att leta.

Slutligen.

Att renovera kök är tufft, var rädda om varandra.

14 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

oktober 1, 2010 · 9:07 pm

Artefakt I. Tre skomakarförskinn från Skärblacka.

Med detta inlägg lanserar jag Artefakt, en ny artikelserie som fokuserar på föremål som jag köpt, fått, sett eller mätt upp på museum. Det är tänkt att det är en ganska saklig och snustorr artikelserie för kalenderbitare och fyndnördar.  Det rör sig inte alltid om regelrätta uppmätningar utan föremålen är utlämnade till min lynne och redovisas därefter.

Tre skomakarförskinn från Skärblacka.

I samband med rensningen av det numera rivna torpet i Skärblacka  hittade jag tre förskinn (ja, till skillnad från ett förkläde som är i textil eller en förhud som en skinnflik som du vet var den sitter eller ska ha suttit beroende på om bäraren tillhör vissa religiösa kultursfärer). För en längre tid sedan ska de som bott i torpet haft skomakeri som bisyssla bredvid jordbruket. Jag vet inget om när och jag finner det vanskligt att datera dessa förkläden men de torde vara från 1800-talets andra hälft till 1900-talets början. Det kan till och med vara så att de brukats över en längre period då lagningarna skvallrar om långvarigt slitande. Alla detaljer är sydda för hand och inga maskiner har brukats. Syftet att visa upp dessa förskinn är att visa på en stor bredd av sömnads- och lagningstekniker vid tiden runt 1900. Resultatet kan också jämföras med äldre material för att visa på teknikernas ålder och utbredning.

Det intressantaste förskinnet redovisas i detalj. Jag vill gärna in en brasklapp angående korrekta termer på vissa skinnsömmar då det inte är mitt område. De två övriga förskinnen visas med översiktsbilder.

Förskinn 1. Förklädet är försett med ett mässingsspänne baktill och band runt halsen med knapp. Till högern finns en springa som tros ha haft någon slags funktion då det återfinns på ett av de andra förskinn. Nertill fattas en bit.

Sömnadsteknik 1a. Rätsida och avigsida på skoning som följer alla kanter. Skoningen är en rem fastsydd med kaststygn med något som ser ut som lintråd. Remmen är sen vikt över kanten och fastfållad.

Sömnadsteknik 1b. Metallknapp fastsatt med en fastsydd läderrem genom hällan. Som knapphål har ett längre längre snitt gjorts.

Sömnadsteknik 1c. Förskinnets bälte är fastsytt med fållstygn och förstygn.

Sömnadsteknik 1d. Mässingsspänne. Motsvarande bältesände hakas fast i en hållare på baksidan av spännet.


Lagningsteknik 1e.  Förskinnet har fått halsrigningen lagat med förstygn med en ilagd läderremsa i sömmen.


Lagningsteknik 1f. Reva lagad med skinnlapp på baksidan. Fastsydd med fållstygn och kaststygn.


Lagningsteknik 1g. Reva lagad med laskning. Ser ut som sentråd, råhud eller förtorkad läderrem.

Lagningteknik 1h. Lagning med större läderbitar. Laskning och förstygn. På andra lagningen har lädret krympt olika.


Lagningsteknik 1i. Stor lagning med skinnbit på avigsidan. Här syns också springan som tycks ha någon slags funktion. Den är förstärkt runt omkring.

Förskinn 2. Anmärkningsvärt är att halsbandet sitter ihop med två knappar, en genombruten i ben och en räfflad knapp som påminner om en uniformsknapp. Lagningarna och sömnaden är mycket snarlik som första förskinnet.



Förskinn 3. Det som är speciellt är den mycket stora lagningen på förskinnets bröstparti. Liksom på förskinn 1 finns samma lilla slits under armhålan på ena sidan, liksom lagning i halsen.


11 kommentarer

Under Artefakt -fynddepån

september 21, 2010 · 1:03 pm

Den enes död, den andres bröd III. Hemmansdelningen del II.

Här följer epilogen och redogörelsen över söndagens auktion. Det var en auktionernas woodstock med regn, lera och kanske extas? Det ihållande regnet höll borta en stor del av det tilltänkta klientelet och gjorde oss som trotsade regnet till en närmast familjär samling. Behöver jag säga att priserna var låga, Glocalnet kan gå och duscha. Auktionen gick i stadier, först ut var grejjer som rensats ut från bodarna. Verktyg, hästgrejjer, utemöbler, sågar, sockerlådor, korgar och råttfällor med mumifierade möss i. I denna avdelning blev det lite småinköp, de flesta ganska spontana. Fynddjävulen hoppar i en.

1. Tre navare, nya 30 kr
2. En limknekt i trä 2o kr
3. En havererad kökssoffa som går att dra ut. Jag uppskattar att den är från 1850-talet, allmoge. Saknar lite ben och sådant, får se vad som blir av den. 50 kr
4. Vit enkelgrind. Jag tänkte att jag kanske kan ha en vit grind hemma. Den var helt fräsch och i bra skick och jag trodde den skulle bli dyr. 140 kr
5. Små saker som en röd plåtvattenkanna och björkris till kvastar. Dessa kvastämnen fanns i drivor överallt. Detta blev gratis.

Vi hade väldigt roligt på den här avdelningen, en polare köpte en skottkärra full med sågar och skrädbila för 20 kr och två timmerkälkar och skaklar för totalt 50 kr. Allt var skrattretande.

Därefter stundade pryltältet och här köpte jag bara spontant. Det blev lite småsaker.

1. En låda med silkespappersark i fotostorlek (?!!!). 10kr
2. En låda med träskedar och några nysilverskedar. Det som var grejjen med denna låda var skedarna som relativt nygjorda och av väldigt hög kvalité. Varför har man en låda oanvända träskedar?  11 skedar av två olika sorter. Kan det vara souvenirer? Resultatet av en kurs? 50 kr.

Blev ett litet stilleben, någon som känner igen förlagan?

Nästa avdelning var lite möbler och detta  jag var mest intresserad av. Jag mot antikhandlarna = dåliga odds. Emellertid tryter även deras utrymme i släpvagnen och några mer eller mindre oerhörda vinster kunde kammas hem.

1. Hörnskåp. Ett riktigt fynd, hörnhängskåp med röd originalfärg. Övriga hängskåp på auktionen var samma klass men gick för 1000-2000kr.  För 350kr fick det följa med mig hem.

2. Byrå. Detta är utan tvekan mitt största auktionsfynd någonsin. Provinsiellt snickrat byrå med gustavianska drag. Den har originalfärg i rött med detaljer av grönt. Samtliga lås utom ett finns kvar, men en del beslag fattas. Bland beslagen finns anmärkningsvärda mässingslejon. Det som är konstigt är att byrån är i två delar med delning på mitten. Auktionsförättaren föreslog att det var en resebyrå. Byråer är ovanliga bland allmogen som brukte mer kistor, det är troligt att denna byrå har stått på en bättre gård eller i ett borgerligt hem. Detta kräver med undersökning. 650kr, vilket är helt ofattbart. Datering är svårt men tidigt 1800-tal är det.

3. Kista. Dagens förbarmande. En stor kista från tidigt 1700-tal som på sista 50 åren använts för att förvara ärtor i ute i ladan. Blöt, sunkig, småtrasig, rostig och bökig, men ändock kanske välbehållen. Onödigt men behjärtansvärt av mig. Det är inte varje dag man får ett stort stycke 1700-tal för 50 kr. När jag kom hem tog jag fram stålborsten och tog bort all rost (se första bilden) och lät åbäket torka. Kanske får den ett nytt liv efter diverse reparationer som soffbord?

Glad i hågen kunde jag återvända hem  och försöka göra plats för mer grejjer. Det osålda lösöret brändes upp men en liten fin såg fick följa med mig hem. Det var med blandade känslor som jag lämnade gården som jag nu byggt upp en liten relation till. Stundom eufori över de billiga fångsterna men med en eftersmak av skavande medvetenhet om dess kontext. Jag har sett var föremålen fanns, hur de brukades och nu sätts de i ett nytt sammanhang. Låt mig minnas deras historiska hemvist.

6 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar, Byggnadsvård på Liljerum

september 17, 2010 · 7:45 pm

Den enes död, den andres bröd III. Hemmansdelningen.

I den här artikelserien lyfter jag fram sorgliga husöden som jag varit med och bevittnat. Det är också historien om hur gamla saker bärgas från dessa hus för att flytta hem till mig. Minns ni att jag skrev om ett fallfärdigt 1700-talstorp där vi hämtade en del saker? Uppfriska minnet här. Det har runnit en del vatten under broarna sen jag publicerade artikeln och jag tänkte bidra med lite nyheter om huset och lite information om dess kontext.

Torpet föll ihop för några veckor sen och ser ut som bilden nedan. Naturen tar ut sin rätt och huset är mer en kompost än ett hus.

Jag tänkte faktiskt lämna huset här och förklara de rådande omständigheterna runt denna fastighet. Torpet stod på en bondgård några mil härifrån och ärvdes av en bekant till mig. Här bodde hennes farbröder och hennes faster och brukade jorden. Farbröderna var tokiga i längdskidåkning och fastern älskade rådjuren som betade runt hu. De förstnämnda bodde i ett boningshus byggt i början av 1900-talet bredvid torpet och fastern i ett annat hus ett stenkast därifrån. Utan vatten och avlopp och fastern flyttade så sent som 2008, då i 90-årsåldern. Hela gården är ett vittnesbörd från ett samhälle som nu tillhör en svunnen tid, så avlägsen men ack så nära räknat i år. Farbrödernas hus var nästan intakt när jag besökte det. Köket i ådringsmålad björkimitation och linoleum på golven. Övervåningen var bara till hälften inredd och det inredda rummet hyste de båda männens gemensamma sovrum. Där hade tiden stannat redan under deras livstid. Buckliga ursprungliga tapeter, en järnkamin som lämnat långa svarta strimmor av sot i det inte längre så vita taket. Spännpappen hade spruckit i en lång reva och hjälpligt lagats  ihop med genomskinlig ömsom röd tejp.

Damens hus var till det närmaste än mer intakt eftersom hon bott där tills nyligen. Hennes hus, en enkelstuga i två våningar. Övervåningen med endast råsågade bräder på väggarna, oisolerat och dragit, förutom ett litet inrett rum som varit hennes sovrum. Det finns dock inget som skvallrar om en enkel tillvaro så mycket som ett kök, åtminstone för moderna människor. Ett kök med vedspis som trängdes med en liten elspis, brödstänger i taket, ålderdomliga hängskåp, skafferi och som diskbänk en skänk med zinkplåt uppå (mer om denna nedan). Stank av katter, utgående matvaror i kombination med den svårbestämda lukten av ålderdom och övergivenhet. De syner denna plats har gett mig kommer för evigt vara förborgade i mitt medvetande, inte minst i mitt historiska och känslomässiga medvetande.

Så, var står vi nu? Jag besökte platsen senast idag av den enkla anledningen att det är dags för att skingra bohaget. Det har varit mig bekant sen jag förste gången fick besöka gården i höstas att detta oundvikligen skulle ske genom auktion. Imorgon går generationers historia under klubban och jag kommer sitta på första bänk med pengar i näven. Hyckleri? Nej, egentligen inte då det inte finns någon möjlighet att gå någon annan väg. Husen bestånd skvallrar också om att rivning kan bli verklighet om gården inte köps av sådana entusiaster som jag och kanske du som läser detta. Jag klandrar ingen, det är tidens gång på något vis. Jag hoppas att det blir en auktion med mycket folk som genuint tycker om gamla saker och förstår att vårda dem. Det är sånt man får trösta sig med, liksom att jag vet vilken kontext föremålen jag köper har.

Jag har varit med vid alla utrensningar av gården inför auktionen och varje gång följer några saker med hem och jag tänkte redogöra för mina fynd, mitt bröd så att säga. Detta är alltså utöver torpets bärgningar.

På bilden ser ni, från vänster,
1. Ett verktygsskåp i pärlspont
2. En ensam pinnstol, äldre.
3. En vad som tros vara en äppeltorkare. Det finns säkert någon smartbyxa bland er som har någon annan teori, det är välkommet.
4. En diskbänk från sekelskiftet 1900. Detta är fasterns diskbänk som räddats från brännhögen. Ovanlig möbel som oftast kasserats. Det är som en skänk med två skåp med en tunt zinkskiva. Jag vet ännu inte vad jag ska ha den till riktigt, men mitt hjärta nedkämpade behoven. Den är hel men småskabbig, målad i något som påminner om björkimitation. Målningen är skadad och anfrätt och det är troligt att den kommer målas om. Tänk alla diskar som denna bänk varit med om i den lilla tantens stuga.

Till dessa föremål kan nämnas en stor vedlår, handgjorda gardinstänger i trä från 1800-talet, massa gammalt elmaterial, skruvar, beslag, en rulle brunt inslagspapper och en rulle silkespapper.

Väl hemma limmade jag ihop det som kan tänkas vara en torkställning. Som gräsänkling beredde jag mig en mysig kväll med vedspisen sprakande och med fladdrande ljus. Jag kärnade ur ett antal äpplen, skivade dem och trädde upp dem i anordningen. Attans, nu får ni lite tjuvnyp av det där mytomspunna och aldrig färdiga köket som ännu inte förevisats på bloggen.

Jag har ont om plats kring vedspisen och därför prövade jag att hänga upp ställningen i några krokar över spisen. Vi får väl se om det blir ätbart tids nog. Genom att titta på spikar och liknande kan ställningen antas vara från sekelskiftet och jag har för mig att jag läst om en dylik i någon Åter-artikel eller så. Någon av er kanske vet?

Jaha, det var lagom pretantiöst, det är terapi för mig det här också. Får väl se om det blir något intressant imorgon.

7 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar, Byggnadsvård på Liljerum, Funderingar, Självhushållningsexperiment

september 14, 2010 · 8:44 pm

Saffransväskan.

Förra veckan råkade jag av en händelse hitta några bitar saffransgult kläde i spillådan i syateljén på mitt dåvarande jobb. Jag tog hem det jag fann med förhoppningen att det skulle räcka till en halv struthätta. I ett fåfängt rus att skapa en sen kväll skred jag till verket att sy en liten tofsväska till Anna-Maria. En väska hon kunde bära på Söderköpings Gästabud som hon tillfälligt skulle bevista på nåder ifrån sin Malungska fångenskap.

Väskan är mycket enkel till sin konstruktion och mäter 12,5 x 20 cm exklusive tofsar. Det finns gott om bildmaterial och existerande förlagor från 1300- och 1400-talet på liknande modeller av väskor. De finns i ylle, siden, brokad, täckbroderade och även stickade.  Just denna väska är inspirerad av denna välkända bild ur Codex Manesse från tidigt 1300-tal. Det som varit mest tilltalande här är just färgschemat på den gula väskan liksom storleken.

Min väska är ihopsydd med lintråd och prickstickad i fållen och sömmen med ett tvåtrådigt rött garn. Övriga röda detaljer är gjorda med samma garn. Tofsarna är gjorda genom att linda garn runt ett fyrkantigt plastlock och därefter har det skurits upp och lindats ihop. Lite krångligt att förklara det där. Som snoddar i snörskon har två påtade snoddar använts. Påtade snören är stadiga och starka. Samma snörkonstruktion kan ses på bilden och jag valde att avsluta snoddarna med benkulor. Det som tog längst tid var bärremmen som vävdes fast med bandgrind på sömmen. Detta är lite knepigt att få till och det gäller att fixera arbetsmaterialet lämpligt med tvingar och fryspåseklämmor. Principen med att väva fast garn är enkel,  man har inslagstråden trädd på nål som varannan gång går igenom tyget och varannan gång som inslag. Man skiftar skälet mellan varje moment. Ungefär så i teorin. En metod som också förekommer som skoning/kantning på medeltida fynd. Jag valde att fläta resten sen av ren tidsbrist och för att jag har sjukt svårt för att väva jämna band.

Så vet ni inte vad ni ska göra, sy en liten väska. Här är väskan in action från den gångna helgen, bilden ska krediteras Roger Magnusson i Carnis. Jag har lite svårt att uttolka bildens emotionella innebörd men väskan matchar Andreas hosor iallafall.

Lämna en kommentar

Under Textil

september 4, 2010 · 8:40 am

Gästartikel: Det underbara i konsten att skura mattor.

Redaktörens förord.
Detta är en gästartikel skrivet av min hustru, Anna-Maria. Hon vill delge sina metoder i hur hon skurar mattor på traditionellt vis. Vi använder mycket trasmattor hemma då vi har trägolv och en pågående renovering samt hundar. Denna skurning inträffade för ett par veckor sen på Getsjöns brygga i svärtingeskogarna.

Det underbara i konsten att skura mattor.

Att ha det rent i sitt hem är något högt värderat i vårt moderna Sverige. Rengöringsmedel, glasputsmedel, ångrengörare, elektriska flugdödare, wettextrasor, svinto, moppar, gummihandskar med mera. Många är sätten och prylarna som var och en har för att ha en effektiv handlingsplan mot den så förhatliga smutsen. Vad är då smuts? Det jag har läst mig till består smuts av sex grupper. Proteiner, fetter, textila fibrer, sand, pollen eller liknande och kemiska föreningar av olika slag. Smuts är ju allt det där som vi tycker är på fel ställe. Det är ju ok med hår i en hårborste men inte på diskbänken. Det är ju ok med sand i sandlådan men inte i kökslådan. Det är ok med fett i stekpannan men inte i form av fingeravtryck på den stålbortstade kylen/frysen. Proteiner är ju bra att ha i schampot men inte i golvbrunnen (slammar igen). Pollen är ju bra att ha ute för det blir nya växter men inte inne på fönsterbänken. Kemiska ämnen som aceton är ju bra att ha när man ska ta bort nagellack men att hälla kaustiksoda i smöret förstör ju mer än det gör rent.

I vårt kök har vi valt att lägga ett trägolv och målat det med linoljefärg. Det enda sättet att rengöra det är att sopa, dammsuga och skura med såpa. Men för att skydda golvet och göra det mjukt och ombonat så lägger vi trasmattor av skiftande kvalitet. Med två samojedhundar och en aldrig sinande ström av byggnadsvårdsprojekt i köket med omnejd kräver också mattorna sitt. Här kommer Lindkvists guide till mattskurning:

1. Skaffa hjälpmedel. Insjö eller hav, brygga, såpa och skurborstar.

(Red. anm. Vi funderade när vi stod på bryggan om vilken färg såpan ska ha? Efter research så är det svart på vitt att det är ingen skillnad på grön och gul såpa idag annat än att den gröna är infärgad. Ursprungligen gjordes den gröna såpan på hampa och blev därmed grön. Grumme har valt att färga en del av sortimentet för att traditionen med grön såpa sitter djupt. Läs mer här.)

2. Blötlägg mattorna.

Eftersom det är textil med naturmaterial (bomull och eventuellt linne) så måste fibrerna själva få dra åt sig av vattnet. Lägg därför i mattorna och låt dem sjunka. När de har sjunkit är de mättade med vatten och då frigör tvålämnet i såpan lättare smutsen (fetter och proteiner, sand och pollen).

3. Lägg upp ena kortsidan av mattan på bryggan.

Rikta in dig på att hantera ca 70-80 cm matta åt gången. Häll såpa i korken på flaskan (inte full, bara 75%) och häll den i en sträng imitten längs mattan. Det går givetvis lika bra med fast såpa,  det är lättare att få på borsten.

4. Skurning.

Greppa nu skurborsten omedelbart och skrubba ut såpan. Eftersom såpan är hälld i mitten är det absolut jätteviktigt att du omdelbart jobbar ut såpa ut i kanterna. Annars följer såpan med vattnet ner mellan bryggans plankor och sidorna går miste om sin beskärda del av såpan. Ha också en älskling till hands som med ett öskar öser vatten över mattan. Såpa behöver vatten för att fungera liksom kärlek behöver åtskillnad för att blomstra! Sätt igång och skura. Nu ska såpan vara löddrig, ja eller i alla fall vit. Det vita är själva tvålmedlet. Jobba från mitten och ut mot en sida i taget. Tänk att hela mattan är full av lera och att du ska med skurborstens magiska borst knåda ur den från mattan. Passa på att använda den hand som du vanligtvis inte använder i hantverkande/slöjdande. Då bygger du inte bara viktiga synapser i hjärnan utan du väcker också till liv muskelfibrer i hand/arm/rygg som har vilat för länge.

Skura, skura, skura tills vansinnet är över dig. Då har mattan fått vad den tål och du är redo för nästa 70-80 cm matta…!

5. Skura vidare.

Vik den del av mattan som är skurad över sig själv. Då får mattan ”ligga till sig” med såpan, ni vet så där länge och kladdigt… Ös sedan upp en ny del av mattan på bryggan och behandla den enligt punkt 3 -5.

6. Andra sidan.
När ena sidan av mattan är skurad, vänd på den och upprepa allt från punkt 3-5 på den oskurade sidan! Kul, tålamodsprövning och uthållighetsträning i ett! Jag är inte säker på att alla mattskurarkunniga människor därute skulle göra båda sidorna men vi har använt båda sidorna att gå på och då vill jag få dem skur-rena. Det är naturligtvis valfritt.

7. Skölj i sjön

När mattan nu är ordentligt skurad och du är svettig och lite seg i armarna så ska den i plurret igen! Ner med mattan och låt den såpa av sig.

8. Bryggsköljning.

Lägg upp mattan på bryggan enligt punkt 3, kyss din älskling och be hen fatta öskaret. När vattnet träffar mattan tar den med sig såpan och all smuts.

Skura precis som punkt 4; mitten och ut. Det är nu dina armar får sin domedag; skura, skura, skura som att maran rider dig!

Genom att hela tiden fylla på och skura vattnet ur mattan så försvinner smutsen ner i sjön. Behandla hela mattan så, ja; båda sidorna(!).

9. Valla mattan.

Ta tag i mattan och dra den, låt den susa genom vattnet. Då sköljer du ur det sista av såpan. Alla sidor vill bli vallade precis som alla kyssar måste få kyssas färdiga.

10. Trampa mattan.

Nu ska fötterna få göra sitt. Ta upp mattan precis som punkt 3 fast utan såpan. Börja rulla ihop den. Två varv åt gången. När mattan är en liten 2-varvskorv så ställer du dig på den med fötterna på mitten. Trampa utåt sidorna för att tömma mattan på vatten. Fortsätt så att hela mattan blir ihoprullad. Men var noga med att bara trampa 2 varv åt gången. För er som innehar ett klappträ så använd det nu. Slå ur vattnet ur 2 varvskorven med trät istället för att trampa ur vattnet.

11. Slå mattan.

Ta mattrullen och spänn dina muskler en sista gång till ära för den rena, såpskurade mattan… Håll den i ena sidan och slå den andra mot bryggans kant. Från mitten och ut så vattnet släpper mattan.

12.Var stolt!

Gå hem och torka mattan ute en het sommardag. Passa på att skura golvet och dig själv hemma så att både mattan, människan och golvet är rent! När köket sen doftar såpa, sätt dig och betrakta det du genomfört och bjud din kära på en milt kryddad pastasallad eller något som inte luktar över såpans underbara doft!

/Anna-Maria

13 kommentarer

Under Textil

augusti 30, 2010 · 12:13 pm

Historiska hantverk på Stadsmuseet I. Växtfärgning.

 

I höst kommer jag hålla i historiska workshops på Norrköpings stadsmuseum där besökarna får pröva på olika hantverk och lära sig äldre liv och leverne. Jag har utformat ett museipedagiskt program för hösten och det kommer bli en spännande bredd. Kom gärna förbi på våra söndagar i höst och vinter och pyssla! Schemat ser ut som följer:

29 aug. kl 11-16

Växtfärgning på museets gård/Grå huset. Ta gärna med eget ullgarn, vi färgar blått, grönt, rött.

19 sept. kl. 11-16

Gör nå´t i björk! Vi täljer enkla föremål i färskt björkträ med inspiration ur museets samlingar. Verktyg och material finns på plats.

24 okt. kl 11-16

Historiskt jakttema i Grå huset. Titta i museets samlingar, lyssna på gevärssalut, gjut din egen muskötkula. (Görs i samband med Stadsmuseets hantverksdag)

21 nov. kl 11-16

Historiskt mattema. Vi lagar gammaldags bondemat från Östergötland.

19 dec. kl 11-16

Fattigsöndag. Vi lär oss om det fattiga liver förr i tiden. Vi gör luffarslöjd, västknappar av potatismos och bakar nödbröd.

Se mer på www.norrkoping.se/stadsmuseet

Som ni ser så händer det en hel del roliga grejjer. För er som inte kan dyka upp på dessa workshops så tänkte jag ge er en artikelserie om vad vi gör på workshopsen. Först ut är söndagens växtfärgning. Håll till godo.

Växtfärgning med krapp och indigo.

Denna färgning kom mycket lägligt då jag precis läst mina förträffliga reenactmentskollegors Maria och Peters färgningsinlägg på deras för närvarande mycket produktiva blogg http://indemejarecristi.wordpress.com/.  Här har Maria som är smartbyxan i färgning, gått igenom just ovan nämnda färgämnen och gav några bra tips. Många av tipsen som jag kommer med nedan är hämtade från denna informant.

Färgning med krapp.

Korps (www.korps.se) sponsrade färgningsprojektet med ett halv kilo krapp i pulverform och eftersom jag inte kunde veta hur många intressenter som skulle dyka upp så blötte jag upp hela laddningen dagen innan. Krapp ska ligga och dra minst 12 timmar innan färgningen och ju mindre beståndsdelar färgnämnet är desto bättre är det. Maria skrev något om att i de medeltida färgrecepten förekom det att man hade i en okänd summa vinäger i krappen. Det är inte helt ovanligt i gamla färgrecept att det blandas i allt ifrån benmjöl, regnvatten till krabbskal och framför allt urin, helst mansurin. Dessa ingredienser har okänt syfte medan andra ofta idag ersatts med annat. Jag ville inte vara sämre så jag hällde i ”lite” äppelcidervinäger jag med.

Jag byggde upp tre små kastrullstationer utanför Grå huset på museets fantastiskt fina gård. Museet förfogar över otroligt autentiska lokaler med stark betoning på sent 1800-tal. Fin utsikt, kanoner och vatten, allt man behöver.

Vi började med att beta garnern och tygerna vi skulle färga. Till krappen hade jag tagit med två meter tuskaftvävt ylle med en tydlig vävstruktur och ett garnnystan tvåtrådigt garn. Jag betade dessa, samt övriga med alun i 1 timme. Nu visade sig att ingen av våra besökare tog med eget garn så ni kan ju tänka er att det blev ett ganska kraftigt färgbad med 500 g pulverkrapp på dessa små textilämnen.

Jag hällde i färglösningen i ca 16 liter vatten och rörde ordentligt. Därefter i med tyget och garnet och håll badet strax under 70 grader. Det är viktigt att det inte blir över ca 72 grader då färgämnet i krappen ändras från röd till brunt. Brunt känns som ett nedköp i jämförelse med fräsig röd.

I två timmar höll jag temperaturen och lät det svalna sakta till eldens falnande. Jag rörde runt lite då och då. Detta är helt klart den färgningen som jag är mest nöjd med. Någonsin. Det blev en grym, dov röd på grund av den höga färgkoncentrationen. Här ser du resultatet, garnnystanet kommer längre ned. Bilden här är något ljus, färgen är något kraftigare.

Färgning med indigo.

Av praktiska skäl valde jag att pröva en ny sort av indigo, den går under många namn; förfermeterad indigo, kristallindigo eller instant indigo. Det är exakt samma färgämne som vanlig indigo med den enda skillnaden att den är vattenlösning. För er som inte färgat med vanlig indigo så behövs det flera olika kemikalier för att den ska lösa sig i vatten. Förr innebar det mycket urin men idag är det andra otäckheter som natronlut och natriumhydrosulfit.

Som vid vanlig indigofärgning gör man en stamkyp, en koncentrat som sen spädes i färgbadet. Min erfarenhet är att det går åt något mer indigo med denna sort. Jag är verkligen ingen expert på indigo vilket framkommer i mina försök. Det är första gången som jag prövar det på egen hand. I två burkar blandade jag två kypar. Några skedar blandas först i lite vatten som sedan späs med mer vatten. Temperaturen ska hålla 50 grader och det gäller att röra försiktigt då så lite syre som möjligt ska komma ner i kypen.

Vid själva färgbadets förberedelse blandas ca 40-50 ml kyp med ca 16 l vatten. Blanda försiktigt, inga epileptiska anfall med det som du rör med. Temperatur vid 50 grader som hela tiden. Det som kändes lite nervöst var att färgbadet inte var så där grönskimrande som det brukar vara vid vanlig indigofärgning. Jag vet ännu inte om det är tänkt så eller om jag gjort något fel, det lär jag säkert bli varse om när detta publicerats.

Jag sänkte ner ett fuktigt garn långsamt och höll det sedan under ytan och rörde försiktigt. Det ska helst vara under ytan hela tiden. Efter 10 min tog jag upp garnet och när garnet kom i kontakt med syret i luften så blev det mycket riktigt blått och en ganska bra blå. Rätt nöjd. Syns här med krappgarnet.

Därefter lade jag i tyget sakta. Det visade vara en vansklig affär om målet var att inte få ner syre i badet. Det är också lite småkrångligt att hålla det under ytan. Resultatet blev ok för att vara en första gång. Största problemet är att det blir något ojämt färgat men användbart. Garnhärvor känns mer rimligt.

När man ändå känner för att experimentera så kom jag på den briljanta idén att lägga i ett annat tyg som jag färgade för två år sen med björklöv. Eftersom det tyget var rätt fisigt i färgen så suktade jag efter ett grönt resultat genom indigo.

Efter att ha fuktat tyget i varmt vatten sänkte jag ner det och resultatet blev rätt dåligt, inte helt oväntat. Ett flammig, blå-gul-grönt monster som på sin höjd skulle kunna bli en poncho som skulle kunna värma en mullig kulturtant på vägen hem från kvällskursen i frigörande afrikansk dans.

Växtfärgning är som ett kinderägg.

21 kommentarer

Under Övrigt & pålysningar, Textil, Växtfärgning

augusti 9, 2010 · 4:00 pm

Liljerum XX. Lagt tak ligger.

21.02 lugnet ligger över Liljerum likt ett fuktig behagligt töcken, det enda som river genom dimmans gråa fukt är ett avlägset ljud av ett skock småpackade medelålders människor som partajar utan att oroa sig för semesterns antågande avslut. Bakom hörs ljudet av sådan där go folkmusik man ska lyssna på om man har mina intressen, stereotyper hör sommaren till. Lugnet har också förborgat sig i mitt bröst sen vårt nylagda tak tycks stå emot regnet gott. Endast några stuprännor kvar att rikta och sen vore det bra om den där åskledaren kom upp någon gång.

Jag tänkte i detta inlägg redogöra för mina svettigaste veckor någonsin, om dårskapen att vistas på ett tak då den varmaste sommaren på 50 år slår till.

Förarbete

Detta är vårt tak. Det slår mig hur förbannat fult hela huset är när man betraktar det. Hur som helst är det täckt med svarta, eller nästan svarta, betongpannor som lades där för ca 30 år sedan. Betongpannor är billiga, tunga, och bleknar och söndrar med tiden. De är och har alltid varit andra klassens takpannor där tegel är det finaste du kan tänka dig. Eternitpannor kanske kniper tredje plats och det är ju fint för huset är ju klätt i dylika torparkex.

Så här i efterhand kunde det konstateras att sommaren 2010 också bjöd på århundradets getingsommar. Det blev jag snabbt varse då vi skulle börja plocka ner pannorna. Efter att ha kastat sig ner från taket medelst viga skutt och tre svidade getingstick drog jag på mig mer kläder och började sanera de små asen.

När alla pannor var nere räknade vi till att vi totalt förstört drygt 20 aktiva getingbon på en takyta på ca 110 kvm.

Under pannorna doldes ett orginaltak som förvisso är trevligt att se på och som tyder på en viss genuinitet. Det gör också en modern husägare duktig nervös, ingen takpapp eller ströläkt. Men visst taket var förvånandsvärt friskt, varför gripas av panik. Något som fungerat i 150 år utan underhåll är värt att yvas över. En sådan här lockpanel av svallved är rejäl och stadig, mycket bättre än det annars också vanligt förekommande pärttaken som ibland finns under.

Pannorna skickades ner i en hemmasnickrad ränna och funkar väldigt bra. Det rekommenderas starkt att man är ett gäng när man lägger om tak, det behövs folk både på mark och tak för att allt ska gå smidigt. Mobilisera familj och vänner!

Underarbetet

Eftersom undertaket var så pass stabilt valde vi att lägga oljehärdad board. Dylik board är bra ur många synvinklar, dels är det lättlagt, har en glatt yta som inte låter löv och annat fastna och det bygger inte på takets höjd särskilt mycket. Det råkar också vara det mest miljövänliga alternativet då denna masonit är härdad med tallolja. Du slipper spika spont och kladda med tjärpapp. Hade jag haft pärt under så hade råspont varit mer troligt dock. Ca 45 skivor gick åt och de kostar runt 100 kr/st.

Skivorna ska börjar läggas omlott med 10-15 cm överlapp och spikas med lång pappspik.

Därefter ska allt läktas. Man börjar med ströläkt som spikas vertikalt och därefter den horisontella bärläkten vars avstånd passas in beroende på pannornas längd. Jag rekommenderar att ni skaffar litteratur exakt på denna procedur eller pratar med någon erfaren takläggare.

Under de dagarna som pannorna kördes i skytteltrafik med skottkärra, betong ner till vägen, tegel upp till huset och vi låg på taket och grejjade som mest var det så in i bängen varmt. Att svettas livet ur sig när det är 35 grader i skuggan och ännu mer i solen på taket. Trots detta höll vi modet uppe rätt bra ändå. Jag avskyr varma somrar men det var som om Gud ingjöt en helig kyla i våra kroppar…eller något i den stilen. Arbetet påbjöd också en viss dramatik, jag stukade foten när jag skulle spöa Helenas två söner Jonathan och Emil i att hoppa snyggast från bryggan och pappa skar upp armen på en plåt som han körde in i på vägen nerför taket. It´s all fun and games until someone loses an eye.

Läggning

När allt var läktat satte vi igång med langningskedja vilket jag rekommenderar. En på marken, två på en stege och en på taket. De som sitter stegen skickar pannorna över huvudet med båda händerna vilket går oväntat snabbt. Fyll taket med högar så hela taket fylls. Taket kommer börja läggas nedifrån och upp. Det som bilden ovan visar är för glest så räkna upp med fler.

Sen är det bara lägga, i vårt fall från höger till vänster. Det går ganska fort.

Vi vet inte exakt vad för slags tegel vi har haft på taket. Utifrån det äldsta bildmaterialet kan man tydligt (allt är relativt, detta foto är från tiden innan renoveringen 1949)  se att det inte rör sig om enkupigt, men å andra sidan blev tvåkupigt först allmänt runt 1900.

Huset är dock äldre vilket kan tyda på att huset har haft enkupigt en gång i världen. Ytterligare en teori är att huset faktiskt har haft trekupigt tegel då vi återfunnit handslagna trekupiga pannor bland utfyllnadsmaterialet runt tomtet. Trekupigt är extremt ovanligt i jämförelse de två andra sorterna men på granngården Lilla Liljerum återfinns samma sort på ett uthus. Vi har också funnit handslags enkupiga pannor som kan komma från det förra boningshuset eller ett uthus.

Av rent ekonomiska skäl har vi valt tvåkupigt då vi betalade mindre än 1 kr st för dessa. De är också tidstypiska för huset nuvarande exteriör.

Slutligen låg de på plats iallafall, äntligen.

Efterarbete

Vindskivorna har jag reparerat eller bytt ut. Eftersom taket höjts något behövdes den övre skivan bytas ut till en bredare. Jag valde också att byta ut överliggare till trä vilket är mer tidsenligt. Skivorna spikades med gammal klippspik vilket det även de undre orginalskivorna är spikade med. Har du, likt vi, kvar gamla välgjorda stuprännor så var rädd om dessa och reparera dem. Soppa ur grus och skit och rikta upp dem. Du vill inte ha nytillverade fläskkorvar till hängrännor på ett gammalt hus.

Att montera vindskivor framkallar obekväma arbetsställningar.

Både jag och min hustru är enormt tacksamma över att taket äntligen är bytt. Det innebär ett oerhört lyft för hela husets karaktär. Taket ser redan ut att ha legat där i 100 år, hur naturligt som helst. Vi vill frambära ett stort tack till våra familjer liksom de andra som hjälpt till och slitit som djur under den brinnande hettan. Nedan följer ett litet poträttgalleri som tillägnas er, Liljerums kämpar!

6 kommentarer

Under Byggnadsvård på Liljerum

juli 16, 2010 · 10:41 am

Item Anna-Maria in Suthercopie tunicam blaueum.

I samband med min hustrus födelsedag förra året fick hon ett presentkort på en ny medeltidsklänning, eller kjortel som det heter i den korrektare terminologin. Jag vet egentligen inte var tiden kom ifrån att sy det här härket, det finns just nu ingen tid för sådana här handsömnadsmonster. Jag har ett helt hus som behöver undstyras från förgänglighetens förbannelse. Med tiden har man uppenbarligen blivit ytterst tidseffektiv, tiden fanns tydligen insprängt i bilresor, hembesök och på event under två-tre månaders tid.

Detta är den typiska mitten av 1300-talet-kjorteln 1a. Åtsittande, båtringad med knappar på ärmsluten. Inga vidare finesser. Skärningen är liknande den som återfinns i Margaretas gyllene kjortel med fyra våder (se bedrövligt föråldrad bild nedan). Denna skärning är praktisk på så vis att om vi någon gång vill så kan vi sätta knappar framtill, eller snörning. Min frus kurviga figur gör att är svårt att göra ett mönster utan knappar som sitter åt, men jag tycker vi lyckats skapligt (bilden är inte helt rättvis här). Anna-Maria vill ha en bekväm kjortel att kunna arbeta i, liksom bråka, gestikulera och skjuta båge.  ”Jag vill inte sitta på en filt och stöna bara för att jag är kvinna”, som hon brukar säga.

Källa: http://www.personal.utulsa.edu/~marc-carlson/cloth/uppsala.html

Varje ärm är försedd med 10 tyg knappar. Tyget är ett medellätt ljusblått kypertvävt ylletyg med en tydlig vävstruktur. Allt är sytt för hand med vaxad lintråd, alla sömnsmåner är vikta åt ett håll och fållade. Knappshålsfodret är fodrat med vitt linne. Alla kanter är fållade med fållsöm och kanten är också prickstickad. Nedtill och vid ärmsluten är fållen dubbelvikt och förstärkt med växtfärgat ullgarn som är inlagt i stygnen.

På tur är nu att sy en överkjortel till henne som kommer bli grym. Sen kommer jag nog inte sy mer 1300-talsgrejjer på väldigt länge. Tills jag snubblar på ett bra kläde och lite päls, men det är ju inte var dag det händer.

Hepp, är kommer en sommarbild från ett svinigt varmt Varberg som vi bevistade för några veckor sen med Albrechts bössor (mer bilder finns på fejjan) .

Jag önskar er en kall sommar, då både jag, Anna-Maria, Kurage, Nina och möjligen Gustava anser att folk som åker frivilligt till varmare klimat är lobotomerade. Kyla och frost över norden! Hellre småfrysa än svettas!

Bilden är snodd från Roger Magnusson i Carnis.

11 kommentarer

Under Textil