9 maj nedkom min fru Anna-Maria med en välskapt dotter. Förunderliga under.
Tack Herre, jag ska göra så gott jag kan, ty det står skrivet:
I fäder, reten icke edra barn, på det att de icke må bliva klenmodiga.
Kolosserbrevet 3:21
Ett flickebarn!
De åtta husen. En fotopromenad i ett kvarter.
Detta inlägg har sitt ursprung i en liten amatörmässig fotosession jag företog mig i Norrköping. Jag vill belysa hur olika vi tänker kring gamla hus. Hur de ska underhållas, hur de ska och kan se ut. Det handlar också om hus som en del av en stads kulturarv. Vilken relation ska svensken ha till vårt byggnadsbestånd?
Här nedan är två mycket små gator i Norrköpings äldre villabebyggelse. På gatorna står det fyra hus vardera byggda efter samma modell och proportioner. De är uppförda under 20-talet skulle jag gissa på och hade troligen ett ganska likartat utseende från början.
Gata 1.
Hus 1.
Tilläggsisolering , bytta fönster, dörr, trapp och plastfärgsmålad panel, plåtinklädd skorsten.
Hus 2.
Kanske det bäst bevarade huset om det var så att husen ursprungligen var putsade likt många av husen från tiden var. Entrén är kanske delvis original. I vilket fall har fönstren bytts mot vippfönster med lösspröjs.
Hus 3.
Tilläggsisolerat och inklätt med plåtpanel, modifierad skorsten, tillbyggd balkong.
Hus 4.
Mexitegel, svarta betongpannor, storglas och brunbetsade detaljer.
Gata 2.
Hus 1.
Småspröjsade fönster och fina snickeridetaljer bevarade. Huset är målad med någon slags plastfärg och försett med brandtrappa och gunnebostängsel.
Hus 2.
Här har vi grå eternitplattor med fönster från till synes tre olika årgångar.
Hus 3.
Mexitegel med tillbyggd hall med balkong. Bytta fönster.
Hus 4.
Tillbyggt med garage, klätt med bred panel och svarta betongpannor.
Frågan?
Har vi som husägare skyldigheter? Hus är trots allt något vi bara bor i, eller har det kommit till att bli något mer?
Under Funderingar
Salomon och son. Samt två andra.
Jag har utökat samlingen med civila jaktgevär med tre nya tillskott.
Bössa 1.
Mest intressant är denna slaglåsbössa signerad Salomon och ESS. Bakom dessa två signaturer står Salomon Persson (1817-1888) och dennes son Esbjörn Salomonsson (1851-1915). De båda tillhörde andra och tredje generations bössmeder i Bingsta i Jämtland. Bingsta i Berg var känt för sina bössmeder som tillverkade lodbössor vars rykte var vida känt runt omkring. Salomons far, Per Mårtensson (1774-1847) flyttade till Bingstad 1817 från Fågelsjö i norra Dalarna och startade en vapensmedja. Smedjan fortsatte att brukas efter Pers död i sonen och sonsonens regi. Smedjan finns kvar och betraktas enligt utsago som Sveriges mest välbevarade bössmedja. Även Pers övriga söner Mårten Persson Zetterström (1801-1871) och Erik Persson (1804-1886) var aktiva bössmeder. Om man ser till bevarade bössor i litteraturen och i samlingar tycks det tydligt att Erik Persson och Mårten Persson Zetterström primärt tillverkade pipor medan Salomon tillverkade lås. Många gevär har pipor signerade EPS eller MZ med lås signerade Salomon.
Det finns ett större antal bössor bevarade av Salomon och Esbjörn och de prisades för sin precision. Den bössa jag kommit över bör rimligtvis, eftersom den är stämplad av far och son, vara tillverkad någonstans mellan 1870-1890-talet. Detta om vi utgår ifrån att Esbjörn på egen hand börjar stämpla sena tonåren. Esbjörn var sista i raden av vapensmeder och sysslade även med patronladdade vapen på slutet. Låset är stämplat SALOMON och sidobeslaget i järn ESS.
Längd: 122 cm
Kaliber: 8 mm
Den här bössan är mycket finkalibrig, troligen använd för pälsvilt, toppfågel och annat småvilt. Ett mycket specialiserat vapen som troligen var ganska dyrt för sin tid. Det är svårt att säga om bössan är helt byggd av Salomon och Esbjörn, pipan är med största sannolikhet en stadstillverkad studsarpipa, den är inte stämplad med något. Det går i linje med att det är ovanligt med pipor gjorda av Salomon. Däremot är pipan folkligt dekorerad uppå med slingor och det är bör vara gjort av någon av dem. Med säkerhet är stock och lås tillverkat av dem. Låset är stämplat SALOMON och sidobeslaget i järn ESS. Låset är mycket likt de vanligt förekommande engelska slaglåsen som under 1830-1840-talet började cirkulera på marknaden.
Denna kommer jag nog skjuta en del med och det kommer bli spännande och se om det är någon bra precision.
Om man vill få en (om än amerikansk) bild av hur det gick till att tillverka en bössa i en tidsenlig verkstad rekommenderar jag följande länk.
Andra bössor av Salomon och Esbjörn.
Jag har hittat en del bilder på andra bössor tillverkade av Salomon och Esbjörn. När man beskådar dessa ses mer klassiska lodbössor med ett mer karaktäristiskt folkligt utseende. Stockarna är enklare och piporna är typiska åttakantiga lodbössepipor. Man ställer sig genast fundersam till vad på vapnen som med säkerhet kan ledas till Salomon och det ofta omöjligt att säga utöver de saker som är stämplade. Allmogens bössmeder tillverkade ibland hela vapnet, ibland byggde de om befintliga vapen och ibland tillverkade de endast låset och någon annan stockade bössan. Detta gör samlandet intressant och något klurigare än det militära samlandet där delarna är numrerade, har modellår och mönstergällt utseende.
Bössa som såldes på Widforss vapenauktion 2006 för 4400kr.
Bössa som såldes på Widforss vapenauktion 2006. Pipan signerat Salomon, låsplatta av mässing. Rödmålad stock. Det är högst troligt att denna bössa inte är stockad av vare sig Salomon eller Esbjörn då den tycks vara dåligt inpassad i lås och något tveksam i utformningen.
Denna bössa finns på Livrustkammaren i Stockholm och pipan är stämplad Salomons bror Erik Persson och låset är stämplat SPS, det vill säga Salomon Persson. Denna bössa har ett ålderdomligare lås av snapplåstyp och skiljer sig från de mer ordinära slaglåsen av modernt snitt. Kanske är detta ett yngre arbete av Salomon. Mycket tyder på detta då det är en äldre stämpel och att den är tillverkad tillsammans med brodern. Kalibern är liten, åtta mm.
Denna bössa är även den stämplad med Salomon och tycks vara en mycket sen produktion. Exemplaret finns på livrustkammaren och är slätborrat vilket skiljer från de andre bössorna.
Bössa 2.
Denna bössa är egentligen inget speciellt annat än en billig flintlåsbössa att ha på event. Det är en smidig bössa som är skapligt hel och ren. Bössan är ser att blivit betsad genom att någon kissat bets på den. Samt någon slags lack. Stocken är hel och är komplett med hornnäsa, kolvlåda och en skum liten folklig blomma som dekoration vid kindstödet.
När det kommer till låset så är det ett hårt renoverat härke som återkonverterats av någon med ett svagt G i metallslöjd. Med lite mer spänst i hanen kan det säkert bli bra dock. Lite modifiering väntar där.
Om man tvättar bort lacken och betsen från denna björkstock och fixar iordning låset är detta den perfekta reenactmentjaktbössan. Lätt, smidig med väldefinierade linjer. Rena fyndet är det.
Kaliber: 14,5 mm
Längd: 132 cm
Bössa 3.
Vad är nu detta? Ingen aning om jag ska vara ärlig. Total avsaknad av stämplar, okänt träslag och blandning av mässing och järn. Till estetiken påminner det lite om en Brown Bess som skalats ner till en dambössa. Pipan har haft ett litet sikte på pipan har märkningar framtill efter modifieringar. Pipan har försetts med ett järnband längst fram likt en trumf. Det har jag sällan skådat förut. Jag misstänker att stocken är i björk då den är fjäderlätt och att den betsats valnötsbrun. Underbeslaget är av militär typ och låset är ett konverterat flintlås, troligen svenskt armélås som haft varhake. Återkommer med exakt modell. Jag tror det rör sig om ett halvfolkligt bygge av diverse olika delar från sent 1800-tal.
Den kostade inte många pengar och vi får se om den får ett långt liv, den står mest i samlingen och ser många ut. Det duger tills vidare.
Längd: 126cm
Kaliber:18 mm
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
Bok. Knut Hamsuns Markens Gröda. Nobelpristagaren och tillika förvirrade nazistsympatisören Knut Hamsun kan skriva böcker han som få. En mycket annorlunda skriven berättelse och strävsamhet och konflikten mellan stad och land.
5 jordiga fingrar av 5.
Bok. Rut Wallsteen-Jeagers Kök och stök när seklet var ungt. Kanske borde vara ett tillägg ”Kök och stök och utedass med mera när seklet var ungt i Östergötland. Oavsett Ruts erfarenheter som hemkonsulent i Östergötland är imponerande och ger svar på saker man undrar om kök förr. Rekommenderas!
4 slasktrattar av 5.
Under Antika vapen, Vapen
Knivar, björkar, barn och plåster – Påsklov.
Förra veckan var det dags för Norrköpings kommuns barn att brista ut i påsklov. För dem som inte skulle åka till Sälen eller Thailand erbjöds karaktärsdanande aktiviteter på Norrköpings Stadsmuseum.
Jag sågade ner en björk på tisdag morgon och endast flis återstod av den på fredag eftermiddag. En sällan sinande ström av barn, föräldrar och farföräldrar utrustade med en god portion envishet hjälpte mig i arbetet att beströ golvet med björkspån. Det är njutbart att se entusiasmen, koncentrationen och tystnaden hos den som för första gången fått greppa en kniv eller hos den som efter halvt liv återupptäckt känslan av kniv mot rått trä.
Personligen känner jag att min hantering av kniv och yxa med rått trä går ifrån klarhet till klarhet. Som vissa av er med skarpt minne vet är mitt förhållande till trä upprymt av en blandning av nattsvart öken och euforiskt lyckorus. Den form av träslöjdande som fungerat bäst är just råslöjden med kniv och yxa och denna vecka stärktes, tror jag, mitt självförtroende. Slöjdglädje funnen hos mig själv och hos andra. Det är gott.
I veckan han det två sorters alster, den första sorten bestod av skedar. Skedar ger möjlighet till stort utrymme av experimenterande, formtänkande och metoder. Samtidigt är skeden ett bruksföremål och kräver av täljaren funktionalitet. Jag slog mig under veckan i lag med olika sorters former, folkliga skedar, småskedar och lätta skedar. De är inte alla helt rentäljda men kommer nog fungera i köket hemma. Jag önskar undvika inblandning av slipmedel och det bjuder till utmaningar.
Det är som är märkbart när många ska tälja sin första sked är att deras synsätt ofta är tvådimensionellt. Formtanken karaktäriseras av hur skeden ser ut ovanifrån och det som kännetecknar en sked, det vill säga bladet. Detta resulterar i platta skedar, liknande salladsbestick. Skedar är böjda, annars fungerar de inte. Men alla lär vi oss under upprepning och även enklaste ting som skedar kan ge upphov till insikter i formgivningens dunkelt upplysta rum.
Min andra kategorin bestod av leksaker. Karaktärsdanande leksaker inspirerade av täljaren Anja Sundberg som nyligen figurerade i ett nummer av tidningen Hemslöjd. I denna artikel visar hon upp fantastiska täljda leksaker, enkla men färgsprakande och naturtrogna. Det är inte synd om vissa barn. Bland annat hade hon täljt vardagsföremål såsom matvaror, frukt, verktyg och dockor. Jag gav det en chans på skoj, mycket för övningens skull.
Det kommer bli fint. Från vänster: En klyfta av okänd frukt, en morot, ett halvt äpple, ett päron, ett äpple och en liten kniv. Grejjerna ska sedan målas naturtroget när de torkat.
Så, gå ut och hugg er en björk och låt spånen flisa sig en väg till backen. Tala yxans och knivens språk. Jag däremot, jag ska tala förstånd med knivarna med hjälp av brynet för en tid framöver.
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
Bok. Allmogebössor av Martin Johannesson. En utveckling av en gammal utställningskatalog och en fördjupning av Ångermanlands och Medelpads bössmide. Hur vore det med någon vettig undersökning av hela Sveriges allmogebössmide. Men jag tackar dig Martin för ditt enkla men värdefulla bidrag.
4 såra pipor av 5.
Under Trä
How to make the textilsladd – ett försök.
När de första elkablarna såg dagens ljus under 1800-talets slut var de i form av textilsladd, liknande den som fortfarande finns på strykjärn. Ofta var det en sladd för varje kabel som man sedan tvinnade ihop för att de skulle kunna ledas på porslinknoppar i taket och på väggarna. Dessa installationer kunde ibland tvinnas ihop med flera textilsladdar. Plasten brukades ännu inte i elektronikens värld utan man höll sig till koppar, textil, porslin och stål. I takt med införandet av mer ofarliga fasta elinstallationer försvann dessa textila ofta väldigt vackra elinstallationer. De överlevde dock ofta som lampsladdar och dylikt, där de idag fortfarande är poppis i den postmoderna byggnadsvårdskulturen. Det går också bra att idag för dyra pengar köpa textilsladd på metervara.
Det är här som denna maskin gör entré:
Detta är en snörmaskin av okänt fabrikat som är min vän i detta projekt. Just denna snörmaskin har stått på C L Svenssons & Co:s textilfabrik i Norrköping och köptes in på 1890-talet. Den har aldrig varit i någon egentlig produktion utan tillverkade främst drivremmar till olika maskiner. En liknande maskin finns på Borås textilmuseum. Materialet var ofta skräpgarner och dessa garnspolar rör sig snillrikt runt och flätar så ett snöre. Se filmen nedan:
Vad som blir centralt med denna maskin är dess förmåga att använda fyllning i mitten av snören som garnet flätas runt. Genom att mata upp garn i mitten blir snöret tjockare. Tidigt väcktes min undran om det skulle gå att mata upp elkabel som fyllning. Jag delade på en gammal elsladd och skarvade i den undertill och utan vidare svalde maskinen genast kabeln och började spinna runt den. Resultatet blev en fräsig textilsladd som jag sen kunde tvinna ihop till en dubbel. Jag monterade den hemma i en skomakarlampa. Succè!
Komplett med ojordad bakelitkontakt!
Och lyser gör den med!
Nu smider jag planer på att utvidga experimentet med tätare material och fler spolar. Till försöket användes 11 röda spolar och 1 svart som redan var monterade i maskinen. På varje spole var 3 trådar. Jag kommer minska till två trådar och i andra färger. Med hopp om fortsatt lyckosamma försök.
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
Gevär. Husqvarna m/20 hanbössa. Sveriges vanligaste hagelbössa, den så kallade ”torparbössan” tillverkades 1878-1956, ca 80000 ex. 1931 kostade en 89,50 riksdaler, idag betalar jag 100 kr för en i bra skick. Trots det är känslan på topp när man maler lerduvor till mjöl med en sådan trångborrad legend. Hela mässingshylsor med svartkrut nästa!
5 trångborrade pipor av 5
Bok. Ljungberg, Inger & Gert . Hantverksporträtt. Dyster reportagebok från 1975 där när 50 åldrande slöjdare och hantverkare porträtteras. Nu är de alla döda men med facit i hand är vi ändå rika i slöjdmängd.
3 utdöende hantverk av 5.
Liljerum XXXI. Sagan om de två tornen.
Uti Hammarkinds härad, i den lilla lilla byn Liljerum bodde där en enkel man med sin vackra hustru, två förtrollande vita hundar, en rabiat svart katt och en sur tjock katt. De bodde alla på ett litet, litet berg i ett skamfilat och något fult hus. De förra ägarna hade gått i förbund med ett hemskt plåtmonster vid namn Albin, Albin Pannan. I utbyte mot att man matade Albin med träbitar gav han värme och välbehag till de som bodde i huset. Ur hans blågröna kropp reste sig ett svart torn som spydde ur sig rök i olika färger beroende på fukthalten i träbitarna. Röken och lukten av Albins invärtes svedjebruk låg ofta tung över Liljerum. Albin gjorde oftast som han ville, han var lynnig, egoistisk och tvingade husfolket till att slita sitt hår och skava sina hälar när de släpade vedträn upp och ner från den närbelägna vägen. När monstret inte var nöjd kunde han ibland nysa ut en eldkvast mot den som närmade sig som kunde svedda armar och ben. Om vintrarna, när vinden ven runt husknuten och slet i trädens kronor på berget krävde Albin extra mycket ved och till de inneboendes förtret.
Understundom började den enkla mannen nära ett bittert hat gentemot monstret Albin och började i hemlighet med hustrun smida planer. De två vita hundarna och katterna sket just i vilket ty de brydde sig inte så länge de fick ränna runt och sova när de ville.
Den enkla mannen hade hört talas om en stad vid en sjö, som hette Vadstena. Där bodde en skara män som visste råd att bryta Albins mörka makt. Mot en stor summa daler lyckades han övertala männen att resa tvärs över Östgöta slätt och korsa den förbjudna ån, Stångån, och vidare mot det vackra medelklassgettot Söderköping i vars närhet Liljerum är beläget. Med underliga dialekter och med stor iver kom de farandes med många vita farkoster. Ombord på en av dessa kärror fanns en enorm best på gruvliga fötter som krossade allt i sin väg. På dess rygg fans en svart navare som reste likt ett väldigt torn på Liljerums kulle. Den kunde inte mäta sig med Albins ohyggliga torn men Vadstenamännen visste råd och under ett hemskt tordön borrade sig navaren ner i berg och jord. 130 famnar djupt hål grävdes.
Den enkla mannen och hans far tog till såg och kofot mot Albins svarta torn. Kampen var slitsam, gnistorna från tornets innandöme svedde den enkla mannen i en vild kamp medan solen sänkte sig över byn. Efter en utdragen strid på det höga berget stod ärans män kvar när tornet med en dov suck plöjde den frostnupna jorden. Albins väg mot undergången var nu långt framskriden.
När hålet var förfärdigat började Vadstenamännen slåss och träta med Albin. De krängde och slet, Albin stretade emot men visste snart att kampen var förgäves. Under förödmjukande former kastades det gamla plåtmonstret av ända, tjudrad på en vagn förpassades han till metallåtervinningens mörka domäner. Vadstenamännen drog nu konstiga rör från hålet i underjorden, in i huset. En ny vit, vacker maskin tog platsen där Albin en gång tronade.
En ny pakt slöts mellan den enkle mannen, den nya vita maskinen och Vadstenamännen. Den nya maskinen skulle enligt avtal utan strul i genomsnitt 18 år värma husets inneboende, den enkla mannen och hans vackra hustru, de förtrollande hundarna, den rastlösa svartkatten och den sura tjocka katten som hatade allt. Den vita maskinen krävde ingen tribut i form av ved och strängt arbete utan nöjde sig med de förunderliga krafter som kom ur hålet i marken.
Så levde de eventuellt lyckliga i alla sina dagar och de slapp stämma om instrumenten, frysa och de kunde tvaga sig i varmt vatten när de så ville. Bittra men varma droppar av vuxenpoäng strilade ner över den lilla byn.
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
TV-serie. Downton Abbey. Säsong 1. Brittiskt historiskt drama av bästa sort. Vi ligger så sorgligt efter, britterna briljerar som vanligt när det gäller sådant här. Frossa i hierarkier, stelhet, noggrant återgivnamiljöer och dolda hemligheter.
4 raka spett uppkörda 5.
Ihjälfrusen kungatappare med snösockor i Vånga.
Jag har förfärdigat ett par snödamasker eller även kallade snösockor. Plaggets funktion är att utestänga snön och värma underbenen. Särskilt i en tid då knäbyxorna i allmänhet nyttjades. Ursprunget är något knepigt att klarlägga en del saker pekar på influenser från militärt håll och de infördes under 1700-talet i den svenska militära uniformen. När det kommer till den civila eller folkliga dräkten så finns ett ganska litet antal bevarade men desto fler bevarade i skrift. I Östergötland berättas det bland annat:
‘Sådana plagg begagnades på 1700-talet allmänt af allmogen i Ringarum, så väl helg- som arbetsdagar; äro nu mera helt och hållet försvunna och stå svårligen att erhållas.’ (Ringarum 1873)
Och plagget användes även i mitt favoritområde, Vånga:
”Snösockorne äro ett slags damaskor af grått vadmal, med en jernhälla under skon, för att hålla dem nere, samt messingshäckten på sidorna. Både strumpan och sockan upfästes medelst af gult elgskinn, hopfästad med ett stort massift messingsspänne…” (Wiede 1840-tal)
Snösockorna i uppteckningarna är av ylle och de folkliga tycks främst vara fästade i sidan med hyskor och hakar, till skillnad från militärens som är knäppta med ett stort antal små knappar. Undertill användes en läderrem eller en kedja för att hålla snösockorna på plats.
Damasker av europeiskt snitt. Här en kringvandrande knivslipare. Dessa är av lång modell och försedd med knappar i sidan. Notera vattenkylningens konstruktion med en träsko som vattenbehållare. Troligen fransk bild 1700-tal.
Även kvinnorna har nyttjat dessa snösockor vilket Linné skriver om år 1734 i hans reseskildring om Dalarna. Dessa var röda, vävda i ett importerat kypertvävt ylletyg. Det är troligt att dessa röda snösockor inte brukades i vardagslag.
Mina snösockor
Mina snösockor är sydda i ett blått valkat ylletyg med ett yllefoder i ljusgult ylle färgat med björklöv. Hyskorna har jag tillverkat av 1,5 mm mässingtråd och det är totalt 12 par hyskor och hakar per socka. Undertill har jag valt kedjor som jag klämt ihop länkarna och bränt bort galvaniseringen på. Jag har valt att laborera lite med råkanter, fodret är invikt medan yttertyget inte är det. Hyskornas har sytts fast så att endast haken och hyskdelen syns, detta tyger jag är snyggt istället för att hyskorna och hakarna är utanpåliggande.
Ihjälfrusen? Kungatappare? Logik?
Mina snösockor fick tillfälle att begagnas tillsammans med Stenbocks Karoliner och med dem har jag varit i Östergötlands utmark, Vånga och burit en död Karl XII och legat ihjälfrusen i ett gruvhål. Varför vi gjorde detta historiska tilltag och kommer du få se på SVT i höst!
TO BE CONTINUED….!
Liket lever!
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
Bok. Kustaa H J Vilkuna. Djävulens krig.Det är synd om finnarna, vår forna rikshalva. I denna orgie av våld, vansinne och vadmal får vi veta varför på ett ganska målande men kanske något tjatigt sätt.
Betyg: 4 innebrända finnar av 5.
Artefakt V. Abrahams Samzelius färgarbok.
När jag botaniserade i Färgaregårdens arkiv i Norrköping stötte jag på en liten tunn bok. Ett fint litet band omgav vad som visade sig vara ett verkligt fynd, en liten obetydlig avhandling skriven till Kungliga vetenskapsakademin år 1765. Titeln, sedvanligt lång:
Beskrifning på swenska färgegräsen, huru de af allmogen och andra här i riket warda nyttjade til färgning, utur flere wittra mäns dagböcker och ingifne berättelser til kongl. wetenskaps academien, sammandragen år 1763.
Författaren, Abrahams Samzelius (1723-1773) var en vetenskapman med inriktning på botanik och skrev bland annat om Närkes fauna. Denna lilla bok om de swenska färgegräsen är på många sätt unik, för det första är den extremt ovanlig. Finns registrerad på två bibliotek i Sverige och för det andra är den mycket tidig. Sveriges första riktiga bok om färgaryrket utkom 1720, Johan Linders Swenska Färge-Konst. För det tredje så ger den en ovanlig inblick in i hur allmogen färgade under 1700-talet. Det sistnämnda är särskilt intressant då de flesta färgarböcker som trycks under 1700-1800-talet är skapta för professionell eller semiprofessionell färgning.
Om vi ser till hur dagens växtfärgning är utformad så kan vi se att många utav färgväxterna har hängt med andra har fallit bort. Idag när vi växtfärgar för historisk återskapning bör vi ta detta i åtanke och komma närmare sanningen om hur allmogen färgade.
För att fler ska kunna ta del av denna kunskap har jag valt att scanna in Samzelius bok. Den finns att ladda ner här: Abraham Samzelius – Swenska gräser.
Tidigare färgarkällor som jag lagt ut finns här:
Emil Skölds färgarmanuskript – En annan färgbok
Utdrag ur Gustav Berglings Fruentimmers Färge-Bok 1772
Litteraturtips om historisk färgning under 1700-1800-tal.
Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Stockholm: Nordisk Rotorgravyr. 1939. Om någon vill köpa exemplar av denna bok så kan de köpas för 50kr på Norrköpings Stadsmuseum.
Johansson, Lisa Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept. Stockholm: AB Egnellska Boktryckeriet 1963.
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
Bok. Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Med Sigurd Erixon som redaktör kan det knappast gå fel. Varierande och högkvalitativa artiklar om färgarämbetet i Sverige.
Betyg: 4 kypkrokar av 5.
Bok. Jan Peters – Sedan stack vi staden i brand, en legoknekts dagbok från 30-åriga kriget. Den enda kända dagboken från 30-åriga kriget som är författad av en enkel knekt. Ingen läsning av litterär klass men ger unika inblickar i ett fasansfull och förvirrat krig. 25000 km lång roadtrip genom de tyska staterna.
Betyg: 3,5 plundringar av 5.
Flärd och förbud bland medeltidens prästerskap
Förord
Detta är en sammanfattande artikel som rör det katolska prästerskapets dräkt under medeltiden. Den tar upp kyrkans inställning till hur prästerna skulle klä sig som förebilder för sina medmänniskor. Artikeln är i stora drag en lättsam sammanfattning av ett större arbete som du kan ladda ner på denna hemsida. Jag har lättat upp texten på mitt sedvanligt manér.
Lustig hatt får jag ha, men får jag bära grönt till vardags? Franskt manuskript 1300-tal.
Flärd och förbud bland medeltidens prästerskap
I september år 1414 sammanträdde en splittrad katolsk kyrka för att lappa ihop en krackelerande kristenhet. Bland de tusentals församlade deltagarna fanns förutom påven de mäktigaste potentater, kardinaler och ärkebiskopar ner till tusentals präster liksom nunnor och munkar från olika ordnar. Dagordningens viktigaste punkt var att avsluta den schism som lett till att kyrkans hierarkiska ordning var omkullkastad. Flera personer samtidigt hade valt sig själva till påve. Den andra viktiga frågan var att avgöra huruvida den engelske teologen John Wycliffe och den tjeckiska reformatorn Jan Hus läror var att beteckna som kätterska. Under de fyra åren som deltagarna var samlade hann de även besluta i ett antal mindre kända frågor. En fråga var hur kyrkans ämbetsmän skulle klä sig till vardags för att visa sig som goda förebilder. Frågan var ingalunda ny, sedan kyrkans begynnelse har frågan bearbetats och debatterats. Kan en Kristi tjänare verkligen klä sig hur som helst?
Frågan bottnar till stor del i modets ideal och kyrkans kamp mot ytlighet och flärd. Särskilt het blev diskussionen under 1300-talets mitt då det västerländska modet för evigt kom att förändras. Från 1200-talets närmast unisexuella dräkt där fotsida, volymiösa kjortlar till åtsittande och korta manskjortlar där underkläderna ofta kunde skönjas hos mansdräkten. Med avancerad skärning, täta knapprader och snörning kunde kläderna ge kroppen timglasform som var tidens nya kroppsideal. Uppsatta teologer fick skrämselhicka av vad de såg och Heliga Birgittas kritik var inte nådig. Hon ansåg att kläderna formade kroppen till något den inte var och att det till och med var en orsak till att digerdöden drogs mot Sveriges rike. Andra menade att de korta kjortlarna gjorde att fint folk såg ut som bönder och drömskt såg de tillbaka till 1200-talets något mer dygdiga dräkt.
Kyrkan säger nej! Rött och grönt var inte okej. Franskt manuskript 1300-tal.
På kyrkomötet i Konstanz bestämdes egentligen inte mycket nytt rörande prästernas dräkt, de tidigare kyrkomötenas beslut i frågan bekräftades men praktfulla handskar som gick till armbågen och höga slitsar i kjortlarna lades till. Grunden till dessa regler stadgades vid fjärde latterankonciliet som hölls mellan åren 1215-1218. Besluten ger en intressant inblick i de medeltida prästernas vardag. Det är troligt att reglernas specifika art grundar sig i att prästerna redan bar dylika plagg i viss utsträckning. Bland annat förbjöds prästerna bära röda och gröna kläder, flärdfulla handskar, spetsiga skor, långärmade ytterplagg (detta syftar på en särskild typ av moderiktigt ytterplagg med fotsida ärmar), alla former av förgyllda och försilvrade bälten liksom fingerringar och smycken.
Till detta kom att de inte fick ha förgyllda sporrar, betsel, sadlar och andra praktdetaljer till hästen. Det påbjöds också att plaggen skulle vara av lagom längd samt att deras mantlar och halsringningar skulle vara stängda upptill. I konciliet i Wien knappt hundra år senare kommer åtskilliga tillägg vilket tyder på att det finns behov att utöka lagen. Nu blev det inte heller tillåtet med rutiga och flerfärgade kläder, liksom röda, gröna och rutiga skor, pälskantade plagg och för korta kjortlar som visar underskjortan. Den här gången skrevs även med tänkbara straff för den prästen som missbrukade sin garderob. En präst kunde bland annat få sex månader och upp till ett års avstängning och då fick prästen inte ta del av de ekonomiska rättigheter som han vanligen hade rätt till. Straffen var olika hårda beroende på vilken ställning prästen hade. Längst ner på straffskalan var de som kyrkoämbetsmän som satt på administrativa poster, dessa tvingades att ge sina förbjuda plagg till de fattiga inom en månad.
Om jag inte får bära min rosaröda kjortel så måste väl min bandana med Jesus-tryck som jag köpte i Compostella förra året vara ok? Franskt manuskript 1300-tal.
Det primära målet med dessa regler var att tydligt avskilja herdarna från sin hjord, det vill säga människorna runt omkring som de tjänade och var andliga ledare för. De flesta av reglerna är logiska och tydlig pekar på moderiktiga detaljer eller lyxkonsumtion som ingen man gift med kyrkan kunde tänkas behöva. Varför röd och grön förbjöds var troligtvis därför att det var starka färger som krävde exklusiva färgämnen. Redan under 1300-talets kritiserades denna färgkanon, exempelvis förordade en teolog att mörkgrön borde tillåtas medan de tillåtna violett och blå borde förbjudas. Reglerna förbryllade många kyrkolagsstiftare och i exempelvis Florens tilläts år 1351 rött och i Salzburg år 1386 ville man kunna tillåta vissa plagg beroende på ämbete. När det kommer till lokala förordningar lade en del stift friskt till nya regler, i Köln förbjöds prästerna att bära hätta med moderiktig lång strut. Kölns präster accepterade men knorrade att struten minsann var praktisk att vira runt händerna vid kallt väder. Samma problem uppkom även i Skalholts stift på Island år 1357 då strut längre än en aln och bredare än två fingrar förbjöds. Den isländske biskopen lade även till praktfulla dolkar, väskor och mössor dekorerade med band.
Dessa kyrkobeslut gällde hela den katolska världen och vann stor spridning men hur mycket de verkligen åtlyddes är svårt att säga. Det enda kyrkomöte i Sverige som berör frågan är 1279 års kyrkomöte i Tälje. Här statuerades att prästerna ska hålla sig till prästernas sedvanliga dräkt och klippa tonsur, i annat fall får de i vanlig svensk landslagsanda böta tre mark. Prästerna hade troligtvis kännedom om dessa regler men om de följde dem är omöjligt att säga. Om man undersöker nordiska prästers testamenten från tiden framgår det att prästerna, höga som låga i ämbete, ägde en mängd plagg som skulle klassas som regelvidriga. Höga kaniker och biskopar testamenterar röda och gröna plagg åt nära och kära liksom andra kollegor. Även andra förbjuda accessoarer ges bort, bland annat testamenterar Kaniken Petrus Helgonis Knutsson, bort två silverbeslagna bälten varav ett till Peder Jensen som vid denna tid är ärkebiskop i Lund. På det stora hela innehåller över hälften av de existerande nordiska prästtestamentena förbjudna artiklar.
Kyrkans klädkod var troligtvis inget som höll prästerna vakna om nätterna. Franskt manuskript 1300-tal.
Mot slutet av medeltiden tycks klädreglerna spela en allt mindre roll i kyrkolagstiftningen. Frågorna vidrörs ej vid konciliet i Florens eller vid femte latterankonciliet i början av 1500-talet. Vid denna tid stod katolska kyrkan på tröskeln till en ny tid vars like den aldrig sett förut och hur prästerna skulle klä sig var dess kanske minsta problem.
Möjlighet till fynd.
Jag har tidigare uttryckt min pessimism inför möjligheten att göra fynd. Det som anses vara fynd i min värld är sådant som jag letar efter som jag vanligen inte har råd med men som uppenbarar sig till ett särdeles gott pris. Det finns som bekant 1000-tals föremål som man sett eller hållit i men som man inte haft råd med.
Jag letar efter det som bär märken efter våra förfäders hand på ett ogenerat sätt. Föremål som tar mig närmare människorna i historien. Det finns döda och levande prylar i min värld. Några levande föremål har på endast några dagar av rena tillfälligheter flyttat hem till mig.
För det första blev det ett antal knappar. 31 st troligen svenska uniformsknappar för manskap m/1845, 13 folkliga västknappar från tidigt 1800-tal som fortfarande är trädda på en remmen de sattes på efter att ha sprättats bort.
Söljor till bälten, förskinn med mera.
Porslinknoppar till ledningar. Gysinge kan gå och duscha med sin nytillverkade knoppar för 45kr/st.
Det får nog bli att sy något stiligt med originalknappar….
Och annat.
Dagens känga vill jag ge till de tomtarna som på allvar tror att folk på landet förr hade en romantisk, nära naturdyrkanslik relation till skogen. Glöm det, de hade bara inte möjlighet att bli av med spenaten fortare. Hänsyn till naturen är ett nytt, men gott påfund. För att citera folkskoleläraren Erik Hellqvist (1900-1977) i Gagnef om Gagnefböndernas fordom osympatiska inställning till skogen:
Före storskiftet och under storskiftetiden var skogsskötsel ett okänt begrepp. Man bekymrade sig föga om återväxten på de kalhuggna brännorna. Skogen var praktiskt taget värdelös. Gamla köpebrev berättar om, att man sålde stora skogsskiften för en kanna brännvin. Kampen mot skogen var bondens naturliga strid för sin existens. Odlad bygd kunde ej erhållas, om inte skogen kom bort. Ett gammal uttryck lyder: när bonden sköter sig väl, når åkern till skogen, men när han sjunker i dådlöshet, når skogen till åkern.
Ur Gagnef socken i Dalarna – En skrift med mängder av fakta om Gagnef och livet där på 1920-talet.
—————————————————————————————————————————
Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.
Bok. Kalle Lind – Människor det varit synd om. Alltså detta är roligt, dumt och fruktansvärt opretentiöst. Jag vill läsa historiskt skvaller om Jussi Björling, Karin Larsson och Astrid Lindgren. Otroligt befriande att läsa befläckade porträtt om många av våra nationalklenoder.
Betyg: 4 bladvändare av 5.
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 