Jag vill ursäkta mig för att inte skrivit på ett tag. Det har varit svårt att komma igång med något eller slutföra gamla saker för den saken skull. Det finns en del saker på gång, ett par medeltida stövlar, ändringar i existerande plagg, provskjutningar och nya bössor.
Igår, fredag, åkte jag ut till en polare, Markus, för att se hans snickarverkstad. Han är en mycket klurig byggnadsvårdare och en duktig hantverkare. Inga projekt är omöjliga, just nu är han en av timmermännen på Ostindiefararen. När jag var där passade jag dessutom på att få mina slöjdbilor och stämjärn slipade vilket var mer än behövligt. Markus frågade om min sprillans nya snickaryxa var tillräckligt vass när han började raka bort hår på underarmen. Kom ihåg det amatörer, att när ni köpt ett nytt eggverktyg så är det inte vasst, snarare felslipat med en kort liten eggvinkel som verkar vass. Att slica papper är inget problem med en yxa, problemet ligger i att få till en sån vass egg som också håller. Jag var också ute hos Markus för att begagna mig av hans svarv då jag kommit över några råa kubbar med björk, lönn och al. Att svarva i rått är häftigt och blött. Vi började med att klyva upp en stock al.
Vare sig jag eller Markus svarvar särskilt mycket. JAg gjorde det senast på Sätergläntan för flera år sen. Det jag gjorde då var skärsvarvning vilket skiljer sig från skrapsvarning som ofta görs i skolsöljden. Skrapsvarvningen skapades för skolslöjden för att det ska vara enkelt och innebär att man helt enkelt sätter stålet rakt emot och ”skrapar” bort material. Skärsvarvning är en traditionell metod innebär att man skär bort likt en kniv med vinklat stål och får långa spån. Med rätt teknik går det fort och man behöver inte putsa det färdiga resultatet. Våra förfäder svarvade så och ofta i rått material vilket går fortare och ger också en charmig form till skålen när den torkar. Så långt gick allt bra, nu visade sig inte svarven, stålen eller det allmänna hantverkskosmos gilla mig just idag.Jag började med med utsidan på en liten allmogeskål med invikt kant. Enligt en känd skärvarvare gjorde gärna svarvarna sådan för att skålen lättare skulle hålla formen och inte spricka. Denna utsida fick jag efter massa misstag, stålen högg, varvet för högt, anhållet för klent och allmän ovana. Värre skulle det bli. Efter diverse hugg blev skålen mindre och sen pangade det till. Jag och den ovilliga skålen kastade in handduken.
Vad berodde det på? Teorierna är många varför allt svarvande gick åt pepparn. Stålen hade en eggvinkel anpassad för skrapsvarning, svarven kunde inte köra på lägre varv, ostabil svarv och så klart okunskap att tackla nämnda problem. Nu ska Markus sätta ihop sin andra svarv och slipa om stålen och jag ägna mig åt något vettigt material ett tag. Trä är som jag sagt innan ett lynnigt tramsmaterial som är fyllt med obekväma överraskningar, tacka vet jag tyg och stål då vet man vad man får. Ta i trä.
För att stilla min frustration åkte vi till skroten och botaniserade. Jag kom hem med en hemlig låda, en försvarshemlighet kanske? Får se hur många minuter det tar för Johan Käll att kläcka ur sig vad det är i lådan.
På återseende när något av mina projekt blir klara.
Äntligen har Dr.bobs bilder från Italienresan med Albrechts bössor kommit upp på hemsidan. Denna bild är bara så bra, mynningsflamma och första riktiga skottet med första bössan! Tack bob för ditt kameraöga.
Kurage -Hantverk, historia och reenactment 